1
sep
Seneste opdatering: 1/9-17 kl. 1400
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Mångkultur, integration och svenska värderingar (Greycat Publishing House)

Av Thomas Nydahl

“Ordet ‘god’ har en obehaglig bismak” skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Jag läser Den banala godheten med några ämnen ekande i huvudet:

Är (bristen på) integration huvudproblemet? Nej, det är den massiva inflyttningen som gång på gång skapar och expanderar etniska enklaver.

Är antalet nya i vårt land i sig huvudproblemet? Nej, det är den förkrossande majoriteten av människor från muslimska länder, med Koranen och Sharia-lagen i sina bagage.

När författaren och etikprofessorn Ann Heberlein skriver om dessa ämnen – med ”godheten” som centralt begrepp – i sin nya bok, då rycker det svenska status-quogänget ut. Det är ”intellektuella” som finns över hela det politiska fältet som ser sig som grindvakter för det som kallas ”mångkultur”, ”öppenhet”, ”mångfald” och annat som plötsligt inte längre vill befatta sig med henne.

Jag inbillar mig att Heberlein var beredd på detta och att hon därmed fattade ett svårare beslut än vanligt med en bokutgivning. Sista meningen i boken lyder:

”I ett gott samhälle förstår varje medborgare att hennes frihet tar slut där den andres börjar”. Att det nya Sverige inte är ett sådant – gott – samhälle visar hon med en rik och nedstämmande förteckning av samhällsfenomen, varför begrepp godheten i boktiteln mer ska förstås som sin motsats, en aningslös, moraliskt dränerad godhet, eller med hennes egna ord, ”den oreflekterade viljan att göra gott utan att ta ansvar för handlingens konsekvenser.”

Om jag får avgränsa min läsning till att gälla den samtida inflyttningen från muslimska länder så behöver jag inte upprepa vad jag tidigare skrivit om arbetskraftsinvandringen från Turkiet, Grekland, Jugoslavien och Finland. Den ter sig irrelevant i detta sammanhang. Heberlein gör förvisso nedslag i invandringens historia för att visa på skillnaden mellan den epoken (1950-1970-talen) och det som pågår i vår tid. De blir nog så effektiva.

Men det är ändå inte människorna från Somalia, Etiopien, Irak, Syrien och Afghanistan som är bokens egentliga huvudpersoner. Det befriande är nämligen att hon sätter sökarljuset på Sverige och svenskarna. Hela bokens första avdelning är indelad i kapitelrubriker som börjar med de tre orden Den banala godheten. Här beskriver och resonerar hon kring viktimisering, sexuella övergrepp, etniska konflikter, terrorismen, de papperslösa och annat.

Heberlein har skarp blick för hur den mediala offentligheten – viktigare än någonsin med internet och sin maximala tillgänglighet – formar människors samsyn, hur man nära nog nordkoreanskt i samlad tropp ansluter sig till hela koncept av åsikter/idéer/livsåskådningar som omfattar naivitet, välvilja och godhet i relation till okunnighet, ovilja att ta till sig konkreta fakta och välgrundad information. ”Sådant talar vi inte om”. Men vem ska tala om de etniska konflikterna, islamisternas dödliga våld riktade mot ”otrogna” samhällen som vårt, sexuella övergrepp, särartskrav och kulturrelativismen?

Ann Heberlein visar hur ett tidigare öppet och balanserat land som vårt snabbt sjunkit ner i ett kluster av politiska och kulturella klichéer, där varje avvikande uppfattning inte bara peststämplas utan de facto utesluts från offentligheten. Heberlein har själv fått erfara innebörden av denna process på det personliga planet.

Andra avdelningen i den nya boken handlar om mångkultur och integration. Alla svenska politiker – inklusive SD – talar om detta. ”Bristande integration” anges i nio fall av tio som det avgörande problemet. Få, om ingen, nämner att vi med islam har fått ett parallellt samhälle som inte vill integreras. Tvärtom motarbetar moskékulturerna och hela den islamiska världsbilden all form av samröre med de ”otrognas” värld. Att det finns enskilda muslimer som blir integrerade är mer undantag än regel och handlar nästan uteslutande om människor som saknar allt intresse för sin bakgrundskultur och dess religion.

Ann Heberlein tycks själv vara av åsikten att integrationsbristen är problem nummer ett. Jag tror att man istället ska fokusera på hennes viktiga diskussion om ”bristen på ansvar” och hur det svenska samhället låtit varje form av atomisering genomdrivas. Om nu hälften av alla unga människor i Malmö är utlandsfödda, vilken halva ska då integreras med den andra? Det blir Mona Sahlin-receptet som återstår: det är vi svenskar som inte bara ska anpassa oss till muslimsk kultur och religion utan också alldeles frivilligt bli ett slags dhimmi-folk långt innan ens de muslimska enklaverna krävt det av oss.

Bokens tredje och sista del har det provocerande – och överallt förbjudna – begreppet “svenska värderingar” som titel. Här nöjer jag mig med att konstatera att hon understryker vikten av fungerande, väletablerade samhällskontrakt. Kort uttryckt talar vi här om självklara regler som förutsättning för kollektiv samlevnad. Att ett demokratiskt samhälle med stor personlig frihet inte kan samleva med ett totalitärt, av religiösa och politiska spärrar formade förtryckssamhälle. Trots att det väl skulle kunna vara en självklarhet i vilket grundskolekurs som helst ifrågasätts det allt oftare.

Att jag problematiserar enskilda avsnitt i Heberleins bok får inte skymma det faktum att jag anser den vara så viktig och genomgående klokt argumenterande att man utan minsta tvekan skulle vilja sätta den i händerna på människor som ännu inte förmått se vidden av problemen.

Boken är dessutom drastisk, ibland doppad i svart humor och hör till den alltjämt lilla grupp av viktiga verk som inte skriver in sig i olika politiska grupperingarns ideologiska fängelse. Heberlein är öppenheten själv, men det svenska samhällets intellektuella anpasslingar varken vill höra eller står ut med fakta som visar varför ett samhälle faller sönder. Heder åt henne som skrivit denna viktiga bok!

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • samuelafugglas

    Det enda som intresserar mig är hur Heberlein hanterar och betraktar den enskilde människan. Vill hon hävda kollektivets bättre rätt mot den enskildes liv och egendom? Det tycker jag inte framkommer i recensionen och där saknar vi ett klarläggande.

  • torstein

    Takk til Ann Heberlein/Thomas Nydahl for et velskrevet tankevekkende arbeide som favner vidt og kunne leses med stort utbytte også av nordmenn…

  • River

    Da Jesus blev kaldt god og samtidig spurgt hvad der skulle til for at arve evigt liv sagde han at kun een var god, faderen (Markus 10.17,18). Bekræfter altså den ubehagelige bismag. Man kan ikke være god når det man forærer væk tilhøre andre. Ikke engang Jesus ville nedlade sig til dette.

  • invernes

    Stakkars Sverige :/