27
sep
Seneste opdatering: 28/9-17 kl. 1325
13 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Man forced to flee his home after converting from Islam to Christianity

Att vara en god muslim ursäktar så mycket

“Ser un ‘buen musulmán’ te disculpa de muchas cosas”.  –  Översättning:Stig Carlsson

Hon är muslim och bor i en europeisk stad. Hon medverkar på villkor att hon får vara anonym. Hennes berättelse bidrar till förståelsen av varför den muslimska församlingen i Ripoll inte innan attacken varnade för den fanatiske imamen.

Jag kommer inte från Ripoll. Jag känner inte den muslimska församlingen närmare, men jag känner en annan församling, som liknar den, och som inte ligger långt därifrån. Jag är uppväxt där.

Alltsedan attentaten i Barcelona och Cambrils följer jag noga tidningarna, både spanska och utländska. Jag söker en förklaring. I själva verket söker jag intuitivt någon, som kan bekräfta det som jag själv har upplevt. Jag är ingen expert, pedagog eller sociolog. Jag är en muslimsk kvinna, som kommer från en liknande församling och som har tillräcklig distans för att kunna analysera en del av problemen. Min förklaring kommer från direkta erfarenheter, som lätt kan överföras till andra fall. Det är inte så, att jag inte har blivit förvånad över attentatet, men eftersom jag känner till vad som har hänt i grannländerna hade jag en undermedveten rädsla för terror.

Föga förvånande började förändringen omkring år 2000. Jag märkte det i min egen familj. Den var alltid mycket religiös, men på ett traditionellt sätt: de äldre kvinnorna – de som kom till Europa som vuxna – bar slöja, åt inte griskött, de respekterade Ramadan utan att ge den alltför stort utrymme e.t.c. Invandrarna i de här församlingarna brukar vara ekonomiska invandrare. Många kommer från mycket fattiga och isolerade byar.

Ofta kom männen illegalt och hade det svårt. De sökte en startpunkt för sig och sina familjer, De slets mellan en önskan att integrera sig för att få ett bättre liv och en strävan efter att bevara sin gamla kultur. Eftersom de var nästan obekanta med arabisk-muslimsk litteratur, konst och historia, reducerades det kulturella arvet till religionen, som, blev den enda identifikationen. I de flesta familjerna kan fäderna knappt läsa, och mödrarna är analfabeter. De praktiserade inte en radikal islam. Den var traditionell, mera kulturell än ideologisk och politisk.

Kring millennieskiftet började olika slags salafister (den strömning, som försvarar en radikal tolkning av islam) resa runt till spanska och europeiska moskéer och kulturella center. Jag säger fara förbi, därför att det finns ett visst värde och ära i att vara något av en muslimsk nomad, som reser från stad till stad och även från land till land för att dela med sig av sin lärdom från Koranen. De här resenärerna predikade en radikal islam. Inte nödvändigtvis jihadistisk men ändå radikal. De var inte imamer. De stannade några dagar eller veckor, och uppmanade medlemmarna i församlingen att vara uppmärksamma. Att de inte skulle lita på de kristna, och framför allt att de såg till att barnen inte påverkades av kristendomen och att de inte fick umgås med kristna barn. Dessutom kom de med nya okända ritualer.

Alla i församlingen var inte mottagliga för de här påbuden, men de betraktade resenärerna som goda muslimer. Jag vill här understryka uttrycket en god muslim, därför att jag tycker, att det är ett viktigt begrepp, och varför församlingen i Ripoll inte insåg vad den här imamen stod för: de medlemmar i församlingen, som inte följde resenärernas råd fördömde ändå inte deras radikalism. De som skulle ha kunnat avvisa dem, var den minoritet, som befann sig i marginalen, och som inte kom till moskén och bad. De andra försökte följa radikalernas predikningar.

Under de här åren blev föräldrarna mycket strängare mot sina barn vad beträffar den religiösa praktiken. De uppmanade dem ihärdigt, att de enbart skulle ha muslimska kamrater och betonade att döttrarna i tidig ålder skulle bära slöja. De sa till alla, att det som undervisas i skolan inte är hela sanningen. Att det finns konspirationer mot muslimer. Att attacken den 11:e sept. var ett verk av israeler och amerikaner. Detta var inte en minoritetsuppfattning. Detta var uppfattningen i en stor del av de församlingar, där resenärerna predikade den sanna islam. Därför blir ingen förvånad, när imamen säger, att man får inte hälsa på kvinnor eller umgås med kristna e.t.c.

En av terroristernas släktingar sa ungefär så här. “Nu är jag rädd för Islamska Staten…….att de säger att jag är en otrogen, men man får inte döda oskyldiga människor.” Det är mycket symtomatiskt, att den här personen – som jag delvis kan identifiera mig med och med vilken jag delar smärtan att under liknande omständigheter ha förlorat en älskad människa – inte tidigare varit rädd för Islamska Staten Och framför allt är det symtomatiskt, att han säger, att han fruktar, att de skall påstå, att han är en otrogen. Han befarar att en del av församlingen anser, att han varit kritisk – men att säga, att han är rädd är inte samma sak som att vara kritisk mot Islamska Staten. Vad vill det säga? Att han aldrig har hört talas om Islamska Staten och deras tidigare förbrytelser?

Varför kom de då inte till insikt om att imamen var suspekt? Helt enkelt därför att för dem att vara en god muslim ursäktar så mycket. Jag säger inte, att de ursäktar, att man mördar oskyldiga människor. Det är jag helt säker på. De ursäktar honom, därför att han är “lite konstig” och att han ibland går för långt utan att någon tänker på att varna myndigheterna e.t.c. Hur skall man anmäla en god muslim till de kristna myndigheterna på grund av några extrema uttryck? Förklaringar från några medlemmar i den muslimska församlingen i Ripoll visar detta. (jag tyckte att han gick för långt i det han sa, men jag kunde inte tänka mig, att han skulle mörda.) Med andra ord var han framför allt en god muslim. Så farligt är det väl inte. I Ripoll fanns det många, som tänkte som den antagligen sansade imamen. Och mycket få är jihadister.

Men det är precis därför, som det finns många radikaler som passerar som måttfulla. Jihadisterna smälter samman med massan. Sanningen är, att trots M-11, attentaten i Madrid, – som stämmer in på ett annat mönster, därför att terroristerna kom inte ursprungligen från det lokala muslimska samhället – så har Spanien inte tillräcklig erfarenhet av radikal islam för att deras muslimska församlingar skall upptäcka jihadister lika snabbt som t. ex. Belgien.

Belgien har alltid varit en “trendsetter” i frågan om att vara en god muslim. Till min födelseby kom det redan på 90-talet invandrare, som ansåg, att muslimer från Belgien var de bästa muslimerna av alla. Deras döttrar, som tidigt bar slöja, var de mest efterfrågade som hustrur. På så sätt är radikalismen i Belgien en gammal företeelse och det är ingen tillfällighet, att det är ett av de länder, som exporterar mest jihadister till Syrien och Irak. Däremot betraktades invandrare och barn till invandrare från Frankrike och Spanien som mindre goda muslimer, eftersom de var tillåtande mot barn, som hade en dragning åt att umgås med andra. Sedan dess och tack vare resenärernas ansträngningar verkar radikalismen ha brett ut sig även till Spanien och Frankrike.

Men jag hoppas, att attentaten i Barcelona och Cambrils väcker en del medlemmar i de här församlingarna och att de skall bli mera vaksamma i framtiden. Den muslimska gemenskapen i Europa – och i andra delar av världen – måste tänka över vad det innebär att vara en god muslim och lära sig att avvisa – på eget initiativ och inte bara efter ett attentat – vissa medlemmar hur hängivna de än må vara. Alla bör säga, att en god muslim mördar inte oskyldiga. Det är lätt. Kan en god muslim på 2000-talet säga, att man bör undvika kontakt med kvinnor, och att dessa inte har samma rättigheter som män? Jag tror inte det.

Det måste komma en dag, då radikalerna, även om de inte förespråkar våld, blir illa sedda av sina egna trosfränder och då vi inte ursäktar deras överdrifter. Den här kampen – som i huvudsak är muslimernas ansvar – vinner vi inte genom förbud utan genom folkbildning. Slöjan hör inte hemma i skolan, nikab (slöja som täcker ansiktet) inte på offentliga platser. En folkbildning, som ursprungsländerna inte får hindra av rädsla för att deras undersåtar befriar sig.


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?