Den anholdte chauffør, Den 32-årige afghaner “med narkotika og mentale problemer” Saeed Noori. Han ” spoke of Muslims’ ‘mistreatment’ but had no terror links.” Altså en socialt indigneret muslim, der dog rablede løs om Allah ved første retsmøde. En anden indigneret muslim filmede ‘bilulykken’ og havde en taske fuld af knive.

En af vestlige politikeres soldater i, hvad der nu har udviklet sig til krigen mod deres eget folk. Kend dem på skægget. ‘People were flying everywhere’: Nineteen people injured -several critical – after a car ‘DELIBERATELY’ crashed into rush hour crowds in Melbourne’s Flinders Street Station. (I går blev noget lignende forhindret i Karlsruhe, og julen er lang endnu til orientering for vores politiske jihadstøtter. På Die Welt hedder det, at “Merkel har blodbesudlede hænder.”)  Peder Jensen kommenterer dagens psykiatriske patienter:

“Allahu akbar!” betyr egentlig “Jeg har problemer med min mentale helse.” Slik kan man i alle fall ofte tolke vestlige massemedier. Det er svært påfallende hvor mange muslimske terrorister som blir erklært “psykisk syke.” Til forskjell fra Anders Behring Breivik, som var kommandør for en ikke-eksisterende hær av riddere og ble erklært paranoid schizofren og sinnssyk av meget erfarne rettspsykiatere. Han er frisk, erklærte massemediene.

Angst i Lund

Samfundskontraktens sammenbrud

Lund er i lang tid gået for at være en af de mindst ødelagte byer i Skåne. Ikke mere. Lektor Ann Heberlein er en blød kritiker af ødelæggelsen af Sverige, der nu ser sig indhentet af den barske virkelighed. Der er tilkommet en del af dem de seneste to- tre år. Velmenende karriererister, men næppe “first movers.” Timing er alt. Nu søger hun ind i Riksdagen for Moderaterna:

Jag googlar pepparspray, tårgasspray och överfallslarm. Hur kan jag skydda mig själv och min dotter utan att bryta mot någon lag? Kanske, tänker jag, borde jag skaffa mig en större hund. Vår lilla svensk danska gårdshund Alva är en utmärkt vakthund eftersom hon ger skall om någon obehörig rör sig i trädgården – men skydda mig? Det kan hon inte. En schäfer, tänker jag, eller en rottweiler kanske. När jag tar kvällspromenaden med min lilla, söta hund är jag rädd. En större hund, tänker jag, det borde jag ha. Jag bor i centrala Lund, med Kulturen, Kungshuset och Domkyrkan som grannar. Här har jag aldrig tidigare varit rädd. Jag har gått genom Lundagård mitt i natten, tidigt om morgonen, sent på kvällen i decennier.

En websida, specialiserad på säkerhet, erbjuder paketpris på försvarsspray och överfallslarm. Det kan vara årets julklapp tänker jag. Det första vi ger upp när vi ingår i samhällskontraktet, den rättsliga relationen mellan individen och staten, är vår rätt att själva skipa rättvisa, att bruka våld. Staten äger våldsmonopolet, vilket innebär att medborgarna inte handgripligen får ta lagen i egna händer. Det överlämnar vi åt staten – men då måste staten också garantera vår säkerhet, skydda våra liv och vår egendom. Vad händer när medborgarna inte längre tror att staten skyddar dem? När vi tappat tron på att staten tar hand om oss, skyddar våra liv och våra kroppar, anhåller och lagför dem som förbrutet sig? Var gör vi av all ilska, all besvikelse, all frustration över en utveckling som inte tycks möjlig att hejda? Jag har inga bra svar på det, men jag väl ändå mana till besinning. Det finns skäl att vara oroliga – och det finns skäl att sitta i båten. Vi vill inte ha medborgargarden. Det är en utveckling som inte gagnar någon. Ann Heberlein: Årets julklapp – Eller vad f-n får jag för pengarna?

Se også: Widar Andersson, Faktaresistenta makthavare