Av Joakim ”Bronco” Mårtensson

2017 års viktigaste och kanske märkligaste företeelse var #metoo som drog fram som en stormvind och skördade manliga offer på löpande band. Kampanjen var initialt ett initiativ för att outa sexuella förövare, men i Sverige kapades hashtaggen snart av rabiata manshatare som under mottot ”ropen skalla, alla fallosar ska falla” bedrev häxjakt på alla män som yppat det minsta lilla intresse för det täcka könet. Det gick så långt att man kunde polisanmälas för att upprepade gånger ha sagt ”hej” till en kvinna.

Låt oss börja med att slå fast att män också är människor och därför kan ha dålig impulskontroll, nedsatt omdöme och ibland beter sig som svin. Ett paradexempel på det fick vi i somras efter en lyxfest i Stockholms skärgård där Anders Borg var berusad så att det susade i vassen. Under sin kamikazefylla ska den före detta moderata finansministern (känd för uttalandet om att folk ”inte ska röka och supa utan arbeta”) ha förolämpat kvinnor, hotat festarrangören samt skrutit värre än tio nakna negrer om sin välhängdhet, vilken han sedan visade upp i all sin prakt genom att öppet utmana andra manliga festdeltagare på skinnspiksduell. När ingen av männen nappade på erbjudandet gick Borg över till handpåläggning.

Att en 50-årig man kan nedlåta sig till sådana högstadietarvligeter är förstås tragiskt. Det tyckte han själv också och gick dagarna efter ut på cyberbiktstolen Facebook och bad om ursäkt till festdeltagarna. Men efter att en anmälan mot honom lades ner var han de facto att betrakta som oskyldig till brott. Sofia Olsson Olsén på Aftonbladet valde trots det att göra ett stort nummer av hans eskapader och hängde ut honom på förstasidan – icke ont anande om att skandalstrålkastaren snart skulle riktas mot en av hennes egna medarbetare.

Hopp i galen tunna

Medieprofilen Cissi Wallin anklagade nämligen en talibanskäggig, övervärderad knarkarskribent på Aftonbladets ledarredaktion för att ha drogat och utsatt henne för sexuella övergrepp 2006. Snart dök det upp ytterligare anklagelser mot den ”briljanta ledarskribenten” (Olséns opartiska bedömning), och i nuläget har ett dussin kvinnor beskyllt feministkrönikören för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkt, bland annat en som vid den aktuella tidpunkten bara var 14 år gammal. Till skillnad mot i fallet med Borgs i jämförelse harmlösa skärgårdskryssande valde Olsén den här gången att tiga ihjäl den brisanta historien ända tills Svenska Dagbladet och Expressen avslöjade namnet på skribenten. Efter att ha fått en dos av det ”goda” hatet flydde Fredrik Virtanen landet och tittar nu ”friskt framåt” efter att ha fått sparken från Aftonbladet.

Virtanen visade sig inte vara ett engångsfall inom mediebranschen. Näste man till rakning blev TV4:s till synes mångsidige och gemytlige hantverkare i ”Äntligen hemma”. Den på ytan välhyvlade Martin Timell – vars bipolära Jekyll och Hyde-beteende det har spekulerats om i åratal på nätet – visade sig i själva verket vara en enkel råspont som stod för homofoba, rasistiska och sexistiska värderingar. Bland annat ska han under ett dopp i en badtunna i samband med en fest på sitt sommarresidens på Mjölkö för nio år sedan flyhänt ha kört sina valkiga snickarfingrar rätt upp i klykan på en kvinnlig badgäst – något som hon upplevde som extremt kränkande.

Även andra har pekat ut honom för att i kafeteriaköer och i andra sammanhang ha tummat och klämt på rumpor och lår som om han kontrollerade kvaliteten på tvåtumfyrabrädor. Timells beteende har varit känt på TV4 sedan länge, men, precis som i fallet med Virtanen, har även här en kvinnlig chef valt att lämna det utan åtgärd och i stället gjort allt för att tysta ner anklagelserna. Men den översvallande proteststormen mot Timell gjorde att han till slut fick ta sin mats ur skolan, så nu är han ”äntligen borta”.

Tornadon Harvey

Anledningen till att sexuella trakasserier med flera år på nacken uppmärksammades först under 2017 beror just på Twitter-hashtaggen #metoo. Den hade sin upprinnelse i Kalifornien och var en reaktion på att en av Drömfabrikens mest inflytelserika och respekterade film- och TV-moguler i själva verket hade visat sig vara en mardrömslik skumbagare som med svepande utfästelser om Oscarstatyetter och stjärnor på Hollywood Boulevard lyckats få med sig halva den kvinnliga skådespelareliten i säng. Inte illa för en blekfet medelålders man vars ansikte verkar vara skulpterat av hackad lever.

Harvey Weinstein (på engelska Weinstiiiin) har producerat stora blockbusters som ”Shakespeare in Love”, ”Good Will hunting” och ”The English Patient”. Tills alldeles nyligen framställdes han som en kramgo igelkott och var bästa kompis med hela kändiseliten inom media och politik. Hillary Clinton tog emot donationer av honom under sin misslyckade presidentvalskampanj, och Michelle Obama har kallat honom för en ”underbar människa” och ”en god vän”.

Weinsteins sexuella späckhuggarbeteende var Hollywoods kanske mest välkända hemlighet. Att hans nödkåta avanser inte blivit kända för den breda massan tidigare beror på att inflytelserika skådespelarprofiler som Matt Damon, Ben Affleck, Russel Crowe och Meryl Streep hela tiden har hållit honom om ryggen. Weinstein har efter ”avslöjandet” förlorat både sitt företag och sin fru, blivit åtalad och behandlas numera som om han var ebola-smittad av sina tidigare tillskyndare. För att komma tillrätta med sitt sexberoende befinner han sig för tillfället på rehab någonstans i Europa.

I Kalifornien är man förvisso van vid förödande jordbävningar, rasande skogsbränder och andra oberäkneliga naturkatastrofer, men tornadon Harvey visade sig vara mer än ett lokalt väderfenomen, och så snart #metoo hade spridit sig utanför ortskylten i Hollywood Hills var det förstås bara en tidsfråga innan den skulle nå oss.

I den feministiska supernovan

I den feministiska supernovan Sverige utvecklade kampanjen orkanstyrka och drog med sig allt i sin väg. Efter outandet av Timell och Virtanen anklagades i snabb takt andra tunga vänsterprofiler som Jan Guillou, Ehsan Fadakar, Staffan Erfors, Behrang Miri, Alexander Bengtsson, Caspian Rehbinder, Jean-Claude Arnault med flera. Även en ”folkkär komiker” polisanmäldes för två våldtäkter samt för att ha skickat videos till en kvinna där han sitter och lackerar delfinen.

Snart uppstod spinoff-hashtaggar till #metoo. Under #tystnadtagning” gick 456 kvinnor från den svenska film- och teaterbranschen ut och berättade om hur de under årens lopp har blivit utsatta för sexuella övergrepp. Sedan manade 12 000 jurister i en Facebook-grupp till upprop mot sexuella trakasserier. I en gemensam appell i Dagens Nyheter under hashtaggen #visjungerut kvittrade 653 kvinnliga sångare inom konsert- och operascenen om övergrepp och sexuella trakasserier. Därefter har det rullat på, och jag har tappat räkningen över hur många män som i nuläget har blivit anklagade för sexuella trakasserier i olika former.

I ljuset av anklagelserna mot ledande företrädare för kultureliten uttalade sig den före detta ordföranden för den svenska Disneyklubben Alice Bah Kuhnke så här i Aftonbladet:

Det är grova övergrepp, det är våldtäkter, det är en fruktansvärd samling som tydliggör strukturella grova problem som finns på våra kulturscener.

Nu vill jag inte påstå att alla skådespelare, jurister eller sångare ljuger, men bortsett från exemplen ovan och några till nämns inte de förmenta förövarna vid namn, inte heller presenteras några bevis. Borde inte en kulturminister först avvakta tills de namngetts och har haft möjlighet att bemöta anklagelserna innan hon kategoriskt fördömer dem? Eller ska det helt enögt utgås ifrån att kvinnor alltid har rätt, ett resonemang som Hillary Clinton företräder men av någon anledning inte vill applicera på sin egen man. Och vad hände med principen om att man är oskyldig tills motsatsen är bevisad? För att citera Olsén så är det faktiskt ”polisen som utreder, åklagarna som åtalar och domstolarna som dömer”.

Fast kulturministerns reaktion kanske är så kraftig eftersom sexuella trakasserier verkar vara allmänt förekommande också i Riksdagshusets korridorer. Ebba Thor Busch avslöjade att hon hade varit utsatt för sexuella närmanden (oklart i vilken form), och en för mig okänd KD-politiker ska till och med ha blivit ofredad i hissen under Riksdagens öppnande. Utrikesminister Margot Wallström ”#metooade” sig också genom att förklara att någon – hujedamig! – hade lagt en hand på hennes lår! Världens enda feministiska regering kan förstås inte tolerera sådant utan svarade omgående med att tillsätta en ny myndighet (Jämy) som fick till uppgift att förbereda införandet av en så kallad samtyckeslag.

Den nya samtyckeslagen har nu presenterats och är en snurrig och verklighetsfrämmande konstruktion som det är svårt att ta på allvar. Från och med den 1 juli 2018 åligger det den pådrivande parten (läs mannen) att inhämta sexpartnerns explicita tillstånd inför varje nytt moment under älskogsakten. I klartext innebär det att mannen måste fråga kvinnan om lov, och kvinnan måste uttryckligen ge sitt tillstånd, innan man till exempel övergår från oralsex till vaginalsex (det gäller även för gifta par!) Vill man sedan gå över till oralsex igen krävs det ett nytt tillstånd. Problemet är bara att folk i regel inte gökar på det viset, och man undrar om de som har stiftat lagen själva någonsin har idkat sexuellt umgänge.

För min egen del kan jag säga att jag aldrig någonsin kommer att gå till sängs med en svensk lady igen, och skulle jag nu ändå göra det så är det bara med påslagen videokamera. Jag har ingen lust att behöva söka min tillflykt till den ecuadorianska ambassaden i London eller någon annanstans bara för att en flyktig sängbekantskap flera år senare av någon anledning helt plötsligt kommit fram till att våra sexuella äventyr inte var på frivillig basis, och jag är oförmögen att bevisa motsatsen.

Sexuella rovdjur och obefläckade änglar

I och med samtyckeslagen har #metoo äntligen nått sitt syfte och gett rabiatfeministerna ett verktyg med vilket de kan kasta sexförbrytare som har drogat och våldtagit sina offer i samma kokande häxkittel som män som har lagt sin hand på ett kvinnoben eller hälsat på en granne. Feminismens innersta väsen består nämligen i att kunna stämpla alla män som sexuella rovdjur helt i avsaknad av att kunna kontrollera sina lustar.

#Metoo erbjuder också en bekväm förklaringsmodell till den grundlösa doktrinen om att sexuella övergrepp är en gammal svensk tradition som inte har någonting alls att göra med massinvandringen av ensamkommande män från länder där kvinnan måste svepa in sig i tjocka sjok för att inte bli antastad. Men frågan är om inte vänsterfeministerna har skapat ett monster som håller på att äta upp dem själva. Av dem som hittills har outats med namn rör det sig nämligen nästan uteslutande om gärningsmän som är aktiva inom typiska vänsterdomäner. Dessa självdeklarerade Kapten Klänning-hjältar har länge kunnat flyga under radarn och har haft ett carte blanche eftersom de har kamouflerat sig som feminister och bekänt sig till den allt annat överskuggande Värdegrunden. De har dessutom hållits bak ryggen av kvinnliga chefer och kolleger, som i fallet med Weinstein, Timell och Virtanen.
I det här narrativet framställs kvinnor rakt igenom som oskyldiga, värnlösa väsen trots att vi vet att det är en sanning med modifikation ända sedan Eva lät sig förföras av ormen i Edens lustgård.

Traditionell rollfördelning – vad är det för fel på det?

Frågan är vad kvinnan egentligen har vunnit på sin så kallade frigörelse när förhållandet mellan kvinna och man måste regleras i lag och inte är en självklarhet som förr. Själv är jag av den gamla skolan och anser att män och kvinnor har olika förutsättningar i livet. Nej, jag anser inte att kvinnor bara finns till för att städa och blanda Martinis medan jag leker Al Bundy på tv-soffan. Jag ser mig snarare som en bucklig terrängbil med dåligt andrahandsvärde som kan ta en och annan smäll. Men min kvinna är en polerad Ferrari, och det är fan ingen som ska repa den.

Vi CIS-män ser det som en mans främsta uppgift att skydda och underlätta för sin bättre hälft. Därför åligger det oss inte bara att ta hand om våra kvinnor utan också att sköta de vardagsuppgifter som kräver lite mer styrka (när allt kommer omkring har vi män i genomsnitt 20 % muskelmassa, ett obestridligt biologiskt faktum som inte feministerna verkar acceptera): Därför är det självklart vi som skottar snö, klipper gräsmattan och tvättar bilen. Skulle vi ha gått till sängs och hör något konstigt ljud om natten är det också vi som går upp och kollar så att allt är i ordning.

Under alla tidigare generationer har respekten för kvinnan varit en grundbult i det västerländska samhället – en respekt som har urholkats i takt med kvinnans ”frigörelse”. Titta bara på dödssiffrorna mellan män och kvinnor efter Titanic 1912 där hela 75 % av kvinnorna överlevde. Det var kvinnor och barn först som gällde. Kontrastera dem sedan med dödsiffrorna för Estonia 2004 där hela 5,4 % av kvinnorna överlevde och 22 % av männen (”det rådde djungelns lag” som den överlevande Kent Härstedt uttryckte det).

Att skydda sin egen kvinna är emellertid fortfarande en urinstinkt hos riktiga män. När kulorna haglade vid skjutningen i Las Vegas kastade sig män över sina bättre hälfter. Vid Batman-massakern i Denver 2012 (12 döda, 70 sårade) var det män som var de riktiga superhjältarna genom att agera mänskliga sköldar åt sina flickvänner och hustrur. Jag skulle också utan tvekan ta en kula för min kvinna även om jag också har tagit en och annan donna på låret utan att fråga om lov först eftersom jag har gjort den subjektiva bedömningen av att det skulle uppskattas.

#NotMe

Riktiga sexbrottslingar ska förstås sona sina brott. Men svenska män är överlag kanske världens mest hänsynsfulla och jämlika partner. Så blanda inte ihop oss som är beredda att göra allt för våra kvinnor med de feministiska omegamän som utnyttjar sin maktställning för att ha sex bara för att de inte kan få det på något annat vis.

Kanske det är dags för oss CIS-män att skapa en hashtagg och kalla den för #NotMe? Där kan vi förklara vad vi står för och vilken kvinnobild vi har. Ni kvinnor som kallar er för äkta feminister får gärna hjälpa till. Varför inte arrangera en ”Men’s March”? Gå ut i det kyliga vintermörkret och protestera för oss riktiga män som sätter er på piedestal och mot de unkna amöbor som utger sig för att vara feminister men i själva verket bara vill innanför trosorna på er.

Ni får ha på er vilken mössa ni vill.

Joakim ”Bronco” Mårtensson