11
Mar
Seneste opdatering: 22/3-14 kl. 0743
10 kommentarer - Tryk for at kommentere!

(Jeg ved ikke, hvorfor det blev Valkyrieridt, jeg bryder mig slet ikke om Wagner. Man gør så meget, når musikken spiller.)

Skrev Saxo Grammaticus i Gesta Danorum omkring år 1200. Der fandtes en skånsk højkultur inden nationalstaten Danmark omkring år 700, og længe inden nationen Sverige, men Skåne var dansk kerneland fra begyndelsen og i 800 år, og kun svensk i 300. Derfor er det kun på overfladen svensk, nedenunder i sproget, kulturen, arkitekturen og i fortidminderne, er det stadig dansk og før-dansk.

Det er det rigeste kulturlandskab, der findes i hele Skandinavien, og jeg har gjort det på cykel også, hvor man kommer helt tæt ind på detaljerne. De fleste skåninge ville være taknemmelige for, hvis danskerene ville betragte dem som skåninge, og ikke først og fremmest som svenskere, selvom fernissen kan synes svensk.

Vi, en nordmand, en bordercollie og jeg, havde ikke ventet os at finde det i det lys, hvor den varme luft møder den kolde jord og skaber dis oveni de lange skygger. Smukkere kunne det næsten ikke blive. Gamle kærligheder præger én dybest, det er dem, der optræder i ens drømme, de senere når ikke langt ned. Mennesker har også kulturlag, hvor de nyeste betyder mindst selvom de er nutid, og man tror, at de er vigtigst. Skåne er så  gammel en kærlighed for mig, at det findes i mine drømme.

Det dagsaktuelle er, selvom det er ens ikke uvæsentlige  fremtid, røv og nøgler i bevidstheden. Vi er alle fortid, mens vi lever, og vi bliver det mere og mere. At stritte imod er infantilt og ørkesløst. At klemme sig ind i nutiden og fylde så meget som muligt, er tomme kalorier uden smag.  Billederne her er en tak til vores gæstfrie værter på Linderødåsen og i Lunds hjerte ved domkirken. © Snaphanen.dk, klik f. helskærm/click for full screen.

1-P1090269 2-P1090289 3-P1090283 4-P1090266

Læs mere »



 10
Mar
Seneste opdatering: 12/3-14 kl. 1918
19 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Mod sædvane kommenterer jeg fotos, så lidt som muligt: Danskere tror, Rosengård er en ghetto uden for Malmø. Det er misforstået, ikke så lidt af byen ser ud på samme måde. Derfor har Malmø også et Gated Community som Victoria Park. (Victoria Park – Sveriges första gated community. Gated communities håller sina invånare säkra genom övervakning..) De der har råd, sikrer sig i det forhenværende Folkhem. Fanden, Reinfeldt og Löfven tager resten.

I 2004 havde Sverige 136 af den slags områder. Efter 2008 holdt man op med at tælle dem officielt, det kunne jo gavne…vi kender remsen: De har slutat rita utanförskapets karta, og de nu regerende politikere skaber mindst to nye Rosengård i Sverige om året = 2 x 28.000 mennesker. Se også DAGENS AVISLEDER 11.03.14, Sveriges vej. – Alle fotos © Snaphanen. Klik for helskærm/click for full screen.

11-skåne rosengård 2014 16709-skåne rosengård 2014 15907-skåne rosengård 2014 15505-skåne rosengård 2014 12101-skåne rosengård 2014 14103-skåne rosengård 2014 129

Læs mere »



 9
Mar
Seneste opdatering: 9/3-14 kl. 2250
66 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen! (Collager: Affe)

collage

Så sitter hon där i terapifåtöljen. Meningen är att det ska bli ett “personligt samtal” mellan henne och läkaren och psykoterapeuten Poul Perris, ett i en serie tv-sända samtal under rubriken “Nyfiken på partiledaren”. Hon hoppas att de inövade flosklerna och stålblanka försvaren ska stå henne bi. Det brukar de göra. Det ständiga leendet sitter som fastklistrat.

Stylisten har gjort sitt jobb med den yttre framtoningen. Centerledaren och näringsministern Annie Lööfs korta kjol visar exakt så mycket av lår och ben som är fördelaktigt. Boutiquejackan, de exklusiva små pumpsen och det dyrbara armbandsuret är mycket medvetet valda som signaler till storstädernas citybefolkning, i synnerhet de som sitter av sin tid på barerna runt Stureplan.

Med opinionsundersökningarnas katastrofsiffror som eld i baken är Annie Lööf piskad att försöka vinna nya väljargrupper. Centerpartiets gamla kärnväljare, bönderna som plöjer sin mylla, är hopplöst akterseglade. Genom en nyliberal metamorfos har det gamla Bondeförbundet omformat sin identitet så att den ska passa partiets sista hopp före den slutgiltiga sotdöden; de välbärgade innerstadsborna.

Bönderna har övergetts av sitt parti

Jag försöker föreställa mig hur det känns för en jordbrukare någonstans på den svenska landsbygden att se en lyxpaketerad partiledare sitta i en tv-fåtölj och spotta ur sig floskler. Var kan han känna igen sig? Vad har hans arbetshänder gemensamt med Annie Lööfs oupphörligt viftande liljevita välmanikurerade händer med svartlackerade Draculanaglar? Var har han eller hon en möjlighet till identifikation?

Bonden ser det han eller hon ser: de har övergetts av det parti som de betraktade som sitt. Och de har själva vänt ryggen till ett parti som inte vill dem väl. Snart är den sista bonden bortrationaliserad, som en fossil rest av ett svunnet Sverige. Att självförsörjningsgraden har minskat i takt med att jordbruken har lagts ned så att den i dag är lägre än på 1930-talet och bland de lägsta i världen, och att vi bara producerar hälften av den mat som behövs för landets befolkning verkar inte bekymra någon.

Han slinter som en smörklick på teflon

1-Poul PerrisLäkaren och psykoterapeuten Poul Perris gör ett enastående jobb. Upplägget, att intervjua partiledare på ett personligt sätt, verkar i förstone fjantigt. Men idén ska visa sig vara genial. Med vänligt intresserade frågor lyckas Poul Perris avslöja betydligt mer än vilken skjutjärnsintervju som helst och förmodligen mer än intervjuobjekten tänkt sig. Uppgiften är kamikazeartad, den skulle kunna knäcka vilken terapeut som helst: att försöka nå människan bakom den slipade politikerfasaden och förstå vad som har format honom eller henne.

Poul Perris är rimligtvis medveten om att politiker är en grupp som bygger upp mer manifesta psykologiska försvarsmekanismer än de flesta andra. Han gör sig själv neutral, som en terapeut ska göra, han försöker slå spångar av förtroende mellan sig och människan i fåtöljen mittemot. Han är lyhörd, lyssnande och fullständigt närvarande. Med personliga frågor vill han nå bakom politikerns yta och självbild:

“Hur kändes det för dig?”, “Hur var det för den lilla pojken/flickan?”, “Vad var det som formade dig?”.

Med Annie Lööf går han bet. Han slinter som en smörklick på teflon. Och det beror inte på Poul Perris.

Som en Barbiedocka av plast

Intervjun med Annie Lööf är det sorgligaste exempel jag har sett hittills på hur politiker deformeras – eller om det är så att psykiskt redan deformerade människor är överrepresenterade bland dem som söker sig till politiken. Det är den totala plastupplevelsen. Hon är fullkomligt oautentisk. Inte ett spontant ord, inte en stavelse av okalkylerad äkthet kommer över hennes läppar. Som en Barbiedocka sitter hon i terapifåtöljen och strör inövade floskler omkring sig i en aldrig sinande ström.

Hon läser på om verkligheten

Det är skrämmande. Hon är 30 år och redan politiskt skadad. Hon bottnar inte i sig själv och lämnar inte minsta öppning in till den människa som eventuellt döljer sig bakom stylist-outfiten. Hallå, är det någon hemma? Det får vi aldrig veta. Varenda fråga som skulle kunna kasta ljus över vem Annie Lööf är manövrerar hon undan med intetsägande generaliseringar:

“Jag tror att det är en ganska viktig dimension att de man ser på tv som debatterar eller som skriver under debattartiklar också gör helt vanliga saker, som att handla, träna, vara ute i skogen och städa.”

“Jag tror att det är viktigt att se att politiken handlar om människor.”

“Jag tror att alla människor mår bra av att ha en tävlingsinstinkt.”

“Jag försöker vara påläst i hur ser verkligheten ut? Det är viktigt.”

Annie Lööf lär sig alltså hur verkligheten ser ut genom att läsa på, inte genom att leva i den. Det säger en del.

I farfars traktor förstod hon kretsloppet

I terapifåtöljen blir det klart att Annie Lööf är en avvärjare. Hon praktiserar en inlärd avvärjningsstrategi. Hon har för länge sedan tänkt ut hur hon vill framstå, och nu tänker hon använda Poul Perris’ fåtölj som plattform för att saluföra sin föreställning om sig själv. Hon tecknar bilden av ett Bullerbybarn som växte upp i “en trygg och pittoresk by nära naturen med hela släkten omkring mig, syskon, kusiner och sysslingar. Det var farfar som skottade vägen in till stan, annars blir den inte skottad.”

Nu tror jag inte att farfar skottade vägen ända in till Värnamo. Mer troligt är att han plogade den. Annie Lööf säger att hon har vuxit upp i en miljö där familjen har varit väldigt nära. Och i den miljön vågar man testa och utmana sig själv och ta för sig. När hon fick åka traktor med farfar förstod hon kretsloppet på något sätt och insåg att mjölken i latten kommer från kossor.
“Det är också viktigt att komma ihåg att man inte kan testa sina gränser om man inte känner sig trygg i sig själv.”

Referenser till Astrid Lindgrens sagovärld

Det är fascinerande att se Annie Lööf bygga upp myten om sig själv, med ytterst medvetna inplanterade referenser till Astrid Lindgrens agrara sagovärld i ett svunnet Småland. Vi får veta att hon älskade att göra bus. Hennes mamma förde “en hyssbok om den envisa tjejen Annie, hon med det röda håret som var lite pillemarisk och gillade att hitta på hyss både med sin kusin och sina systrar”. Där satt blinkningen till Emil i Lönneberga. Och det röda håret – är det inte självaste Pippi Långstrump som går igen? Hon “som var ganska kreativ och påhittig och byggde lite tuffa kojor högt uppe i träden där man kanske inte skulle göra det”.

Hur kan man då bli så onaturlig?

Annie Lööf säger att hon var en tjej som var väldigt glad och lycklig, som älskade livet på landet. En bestämd tjej med lugg, envis. Men hon hade också ett väldigt stort hjärta. Snäll men ändå lite busig. Hon har nog alltid varit nyfiken av sig och kreativ och ganska bestämd.

“Rättvisepatoset och att se andra människor har varit väldigt viktigt för mig.”

När hon beskriver sig själv blir det tydligt att hon är påtagligt förälskad i sin egen självbild. Den verkliga Annie Lööf och hennes bild av sig själv flyter ihop. Vad är sanning och vad är tillrättalagt och idealiserat? Vet hon det ens själv? Hon återkommer till att hon har vuxit upp mitt i naturen. Hur kan man då bli så onaturlig?

Vi utvecklas genom motgångar och kriser

För oss alla gäller att vi växer och utvecklas som människor genom separationer, motgångar och kriser. Att kastas ned i existensens djupaste bottenschakt hjälper oss att filtrera viktigt från oviktigt, äkta från oäkta, djup från yta – att bli sannare människor. Oavsett vad vi ägnar våra liv åt måste vi kunna bottna i de där djupen och försöka vända de katastrofer vi drabbas av till utveckling och mognad.

“Vad kan det finnas för motgångar som du har med dig som har kunnat påverka dig till att bli den du är i dag?” frågar Poul Perris.
Jo, hon har förlorat sina svärföräldrar i cancer. Det var en sorg som hon “har fått se på väldigt nära håll”. Men det var ju inte i första hand hennes förlust, utan hennes mans.

“Framför allt påverkar det ju min man och hans familj på ett väldigt nära sätt. Där ska jag ju som fru stödja och finnas till hands i sådana situationer.”

Svåraste motgången: att ha rött hår

Annie Lööf säger att när det händer sådana här saker inser man att det som är viktigt här i livet är att familjen är frisk. Att man vårdar de kontaktnät som man har med sina nära och kära. Och man blir väldigt väldigt beroende av att hitta tiden mitt i partiledartillvaron för att bara vara Annie, bara vara med familjen, för det är det som skapar trygghet och stadga, säger hon.

Poul Perris ser allt tröttare ut i floskelregnet. Det finns gränser även för hur mycket artificiell attityd en psykoterapeut orkar med. Men än ger han inte upp. Han frågar om det fanns några motgångar när Annie Lööf växte upp? Jo, hennes svåraste motgång var att ha rött hår. Men hon hade ju så mycket kärlek hemma.

“Hur kändes det att sitta där i bussen och få höra det där?”

insisterar Poul Perris. Det har Annie Lööf “inte djupanalyserat, för hon gick vidare. Hon spelade fotboll och hade sin trygghet hemma och väldigt många vänner. Det där är väldigt marginaliserat.”

Idéprogram för en ohållbar framtid

Læs mere »