24
Jun
Seneste opdatering: 25/6-13 kl. 1624
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!



En dokumentar fra 2010 for enhver elsker af hunde, som DR sendte forleden. Det mest utrolige ved de hunde, der var med med marinerne på Peleliu, Okinawa, Guam, Saipan og Iwo Jima, var at det var hunde amerikanske familier havde skænket, som var i vidt forskellig træningstilstand, og ude over den alder, hvor man normalt lærer hunde noget nyt. De reddede mange soldaters liv. En fantastisk film også for os, der er meget fortrolige med hunde.

Kulturer der ringeagter hunde – nå ja, og børn og kvinder, eller er bange for dem, er modne til 6. afdeling og selv der skaber de, som vi ved, for meget ballade. Der er 5 sekunder reklamer undervejs. Hvis du er i Danmark, kan du se den her uden reklamer. Semper Fidelis er marinernes valgsprog, og det passer på hundene også.

Og nu vi er ved ‘urene dyr’ – Kristeligt Dagblad går virkelig til makronerne i dag med en artikel der kalder til minde, hvordan general Pershing ordnede muslimer før første verdenskrig, hvor den amerikanske hær ikke havde de pc – forpligtelser, den har i dag:

»Peace through pork«

Skyder I os, skyder vi jer med svinefedt. Det er det, ‘religionsdialogen’ åbenbart skal dreje sig om.

Amerikansk firma fremstiller ammunition med svinefedt. ”Fred gennem svin.” Sådan lyder sloganet for firmaet South Fork Industries seneste produkt, Jihawg Ammo. Den lille virksomhed fra Idaho, USA, fremstiller patroner, hvor malingen på patronerne blandes med svinefedt. Det gør patronerne haram, urene ifølge muslimsk tradition, argumenterer South Fork Industries og understreger: Det er hele ideen bag produktet.

peace

Firmaet kalder i en pressemeddelelse patronerne for ”et fredeligt og naturligt afskrækkende middel mod radikal islamisme” og fortsætter med at forklare, at man ifølge islam bliver uren, hvis man kommer i kontakt med svin og skal igennem et renselsesritual. Men det kan man selvsagt ikke nå, hvis man bliver dræbt af et skud med svin.

”Med Jihawgs ammunition nøjes du ikke med at dræbe en islamistisk terrorist, du sender ham samtidig i helvede. Det burde give vordende martyrer noget at tænke over, før de går til angreb. Hvis det nogensinde bliver nødvendigt at forsvare dig selv og dem omkring dig, virker vores ammunition på to niveauer,” skriver virksomheden i en pressemeddelelse. Kristeligt Dagblad:Svinefedt-indsmurte patroner skal sende muslimer lige lukt i helvede.



 24
Jun
Seneste opdatering: 24/6-13 kl. 1811
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Det frie ordet er under økende press i Norge og Europa. Både politikere, akademikere og medier ser det, men vil helst tie om ubehaget: frykten for å utøve religionskritikk. De samme har ingen problem med å jamre høyt når andre får støtte for ikke å tie. Det er nok en sammenheng.

Arnulf Øverland kalte ytringsfriheten for den første menneskerettigheten. I boken Det frie ord (1935) skrev han disse fornøyelige setningene om denne avgjørende friheten: «Da jeg var liten, følte jeg en dyp medlidenhet med dyrene, fordi de ikke kunde snakke. Siden har mitt hjerte forherdet sig; men fremdeles er jeg tilbøielig til å anse ytringsfriheten som den første menneskerettighet. Det første man gjør når man kommer til verden er jo også å oppløfte et brøl av forferdelse. Det nytter jo lite, men likevel».

Det brøles i disse dager i forferdelse fra de sobre salongene over at Fjordman, Peder Are Nøstvold Jensen, støttes med 75 000 kroner av Fritt Ord for å skrive bok om sine betraktninger rundt 22.juli. De samme var tause som graven da en av de forferdedes kollegaer fra de samme salongene fikk støtte fra samme Fritt Ord for å skrive en portrettbok om samme Fjordman.Logisk?

Fjordman aldri tatt til ordet for massedrap. Jeg har heller aldri registrert noen form for voldsromantikk fra hans penn, slik Egil Knutsen (Ap) påstår. Og i motsetning til samme Knutsen klarer Fjordman å skille mellom islam og muslimer: at det selvsagt finnes mange muslimer som er moderate, er noe annet enn å påstå at islam i seg selv er moderat. Det er islam ikke.

Fjordmann er derfor (med rette) kritisk til islam. Så er det ingen forbrytelse å gå lengre i sin islamkritikk enn det jeg gjør. Det er langt alvorligere at redaktører er så redde for å kritisere islam at de mentalt gjør i buksa bare med tanken…….se videre på Bergens Tidende

Demo mot gjengvoldtekt

Folk i Ber­gen er opp­rørt og for­fer­det over gjeng­vold­tek­ten av en 30 år gam­mel kvinne. Man­dag kveld blir det mar­ke­ring mot voldtekten.[.]

Poli­tiet er svært til­bake­hol­den med opp­lys­nin­ger. Ber­gens Tidende har tynt med stoff. Man synes å ha blan­dede følel­ser over­for et fol­ke­lig enga­sje­ment. Men hvis mediene ikke viser større sym­pati og våger å være pub­li­kums tale­rør, vil det ramme dem selv. Da risi­ke­rer mediene å bidra til sti­gende spen­ning folke­grup­per imel­lom. Lokale ini­tia­ti­ver til mar­ke­rin­ger mot vol­den er i tråd md 60-70-årenes krav om å “ta natta til­bake”. Nå hand­ler det om dagen. Kvin­nen ble fun­net på blanke lør­dag etter­mid­dag, sterkt forkommen. Document.no.

Fanpost fra Abdullah til Mikael Jalving

Det må være rart at have ghostwritere. Abdullah har skrevet næsten hele blogposten. Nu kan han blive et begreb: Enhedskommunisterne og de sørgelige rester af SF gjorde en Abdullah, det kunne f.eks. hentyde til alfabetiseringsgraden af deres vælgere og nogle af deres tillidsvalgte. Jeg skal ikke nævne navne, selvom jeg er fristet af en ‘nydansk’ Enhedskommunist, som er i min indbakke i dag. Jeg tier og overlader til Abdullah:

Jeg kommer ikke i himmerige. Det er beskeden fra et nyt navn i min indbakke.

Jeg kender ham ikke, og så alligevel lidt. Han lyder navnet Abdullah og har nu svaret direkte på min seneste blogpost ved at sende mig en helt personlig mail. Og den er så elskværdigt oplysende, at jeg iler med at offentliggøre Abdullahs guldkorn, så flere kan få glæde af dem og med egne øjne se, hvordan et rent, islamisk hjerte tænker med skyldig reference til Koranen. Ikke i Saudi-Arabien, Egypten, Somalia eller Libanon. Men i Danmark af 2013. Jeg har valgt ikke at rette stave- og slåfejl. Det er som bekendt tanken, der tæller…..JP Blogs



 23
Jun
Seneste opdatering: 23/6-13 kl. 1341
51 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

COLLAGE

Han är den – hittills – värste av alla grova krigsförbrytare som har släppts in i Sverige. I flera massakrer har han skjutit med automatvapen rakt in i civila folkmassor och dödat tusentals personer. I sjutton år lyckades han gömma sig undan rättvisan. Men den 22 december 2011 grips rwandiern Stanislas Mbanenande, född 1958, på Bromma flygplats i Stockholm när han landar från en utlandsresa för att fira jul med familjen i Gävle. Nu har han dömts av Stockholms tingsrätt till livstids fängelse för folkmord och grovt folkrättsbrott; mord, mordförsök, anstiftan till mord samt människorov.

Som “informell ledare” har han spelat en mycket aktiv och drivande roll i det rasistiska folkmordet på den etniska minoritetsgruppen tutsi i Rwanda 1994 – ett krig som pågick i 100 dagar och berövade 800 000 människor livet. Den svenska domen är unik – Stanislas Mbanenande har begått de grövsta brott som någonsin har avhandlats i en svensk domstol. I sin frånvaro dömdes han redan 2009 i Rwanda till livstids fängelse för folkmord, men han lyckades alltså hålla sig undan rättvisan i ytterligare två år. Av den rwandiska domen framgår att han har åtalats för att “anstifta till folkmord, leda folkmord, vara ledare och begå folkmord och vara berömd i dödande”. Men eftersom Stanislas Mbanenande blev svensk medborgare 2008 har den svenska regeringen vägrat lämna ut honom till Rwanda – trots att han också har rwandiskt medborgarskap.

Han har dödat tusentals skyddslösa civila

Enligt ett stort antal vittnen och 21 målsägande har Stanislas Mbanenande gått fram som en veritabel mordmaskin i inbördeskriget i Rwanda 1994. Han har vid flera massakrer urskiljningslöst skjutit med automatvapen mot tusentals skyddslösa civila, män, kvinnor och barn. Jag har tidigare skrivit om förundersökningen i den unika rättegången i krönikan “Mordmaskinen”.

Domen och förundersökningen är ohygglig läsning. Målet, att utrota folkgruppen tutsi, fick legitimera obeskrivliga grymheter från den rwandiska majoriteten hutu. Mördarna fanns på alla nivåer i samhället: advokater, domare, journalister, politiker, affärsmän, lärare, läkare, bönder, präster. Enligt Timothy Longman, av rätten anlitad expert på folkmordet i Rwanda, var det i huvudsak välutbildade människor i ledande ställning som organiserade attackerna. De var närvarande vid massakrerna, men själva dödandet var ett hårt arbete som istället gärna överläts till ungdomar och bönder från lägre samhällsklasser.

Anställda inom FN-organ och andra internationella organisationer – även sådana som tillhandahöll humanitär hjälp och medicinsk vård – deltog också i dödandet. Medan omvärlden, inklusive FN, passivt såg på pågick kriget i Rwanda mellan den 6 april och 18 juli 1994.

Tusentals lurades in i dödsfällor

På flera platser dödades tusentals personer sedan de beordrats dit av myndigheterna och utlovats skydd. På berget Ruhiro söder om Kibuye stad skjuter Stanislas Mbanenande med en Kalashnikov rakt in i en obeväpnad folksamling som flytt dit för att söka skydd. Han skjuter också personer som försöker rädda sig ut i sjön Kivu. De som kan simma skjuts, övriga drunknar. Sjön blir en kokande massa av döda kroppar som via tillflöden under lång tid förgiftar Victoriasjön.

Gatwaro idrottsstadion i Kibuye stad i västra Rwanda var en av de platser där tusentals civilpersoner samlats sedan de beordrats dit av myndigheterna. Stadion omringas av hundratals poliser, militärer och paramilitära grupper. De skyddssökande spärras in i en dödsfälla. Stanislas Mbanenande skjuter enligt flera vittnen med automatvapen rakt in i folkmassorna och berövar uppsåtligen flera tusen människor livet.

“Han sköt själv prästen och hans fru”

Katolska kyrkan och vandrarhemmet Home S:t Jean i Kibuye stad är en annan plats dit flera tusen människor sökt sig sedan de utlovats skydd där. Kyrkan omringas, människorna stängs in. Bensindränkta brinnande bildäck och tårgasgranater kastas in i kyrkan, och röken tvingar ut de instängda. Flera hundra militärer, poliser, paramilitärer och civila går till samlad attack med skjutvapen, handgranater, machetes, påkar och tårgas. Flera vittnen ser Stanislas Mbanenande mörda vid den katolska kyrkan och på vandrarhemmet. Ett vittne ser också förövarna plundra de döda kropparna, söka igenom de dödas fickor och ta pengarna. För pengarna går gärningsmännen på pubarna och firar.

“I alla attackerna hade han gevär. Han sköt alltid mot en massa folk och omkring sig. Vid kyrkan och S:t Jeanklostret sköt han själv prästen och hans fru” berättar vittnet.

Mbanenande en välutbildad kändis i Kibuye

När folkmordet bryter ut den 6 april 1994 är Stanislas Mbanenande 35 år och lektor vid universitetet i Butare i södra Rwanda. Han tillhör den rwandiska majoriteten hutu och kommer med rwandiska mått mätt ur ett slags överklass. Fadern André Ruzimpuruza är tjänsteman på prefekturen, och modern Nikuze Assinath (analfabet enligt sonen) sålde bröd och öl.

I den lilla hemstaden Kibuye med cirka 3 000 invånare i västra Rwanda är Stanislas Mbanenande en välkänd person. Alla känner igen den lille mannen (165 centimeter) med glasögon och mustasch. Han har hög status och är ett slags ikon, eftersom han är den ende i byn som har studerat utomlands. Att han är välkänd har haft betydelse för vittnesmålens trovärdighet. Enligt minnesexperter som hörts i rättegången minns vi och kan lättare identifiera människor som vi känner igen sedan tidigare.

“Han uppmanade oss att döda alla tutsier”

Mbanenande är civilingenjör, utbildad i Krasnoder i dåvarande Sovjetunionen och vid universitetet i Sherbrooke i Kanada. När kriget bryter ut beger han sig enligt vittnen snabbt till hemstaden Kibuye och intar en ledande roll i massakrerna.

“När folkmordet började kom han direkt till Kibuye iförd soldatuniform och hade gevär med sig” berättar ett vittne. “Han uppmanade oss att mörda alla tutsier, och efter det kunde vi ta deras ägodelar, fast vi fick inte ta någonting innan vi dödat dem.”

Han stannar i Kibuye tills inbördeskriget går mot sitt slut i slutet av juni 1994. Då börjar det brännas under fötterna på Stanislas Mbanenande, och han flyr över Kivusjön och sätter sig och familjen i säkerhet i Bukavu i Kongo, dåvarande Zaire. 1996 tar han sig därifrån till Kenyas huvudstad Nairobi via ett otillgängligt bergsområde i norra Rwanda och Uganda. Ett vittne som flydde samtidigt från Rwanda berättar:

“Han kom till Kongo i en bil som var fylld med stöldgods från Kibuye plus fru, barn, sin yngre syster och yngre bror. Han sålde stöldgodset innan han flög till Kenya och sökte asyl där.”

Kom in i Sverige på falska ID-handlingar

Efter flykten från Rwanda har Stanislas Mbanenande livnärt sig på uppdrag åt internationella organisationer. Han har ironiskt nog haft flera FN-uppdrag, bland annat vid avdelningen för fredsbevarande insatser vid FN:s generalsekretariat och vid ICAO, Internationella civila luftfartsorganisationen. Han har arbetat i Kosovo, Somalia, Sydsudan, Eritrea, Kuwait, Irak, Elfenbenskusten, Tchad och Liberia. Arbetet i Tchad får han sparken från sedan den rwandiska livstidsdomen blivit känd 2009. Han har aldrig återvänt till Rwanda, inte heller vid sin mors död 2008.

Både han och hans fru har släppts in i Sverige på falska ID-handlingar. Tack vare gränslös svensk godtrogenhet och brist på kontroll har de fått permanenta uppehållstillstånd, PUT. Vid husrannsakan i villan i Gävle beslagtar polisen inte mindre än tre olika pass som Mbanenande själv uppger att han har skaffat sig “för att kunna resa”; ett rwandiskt pass utfärdat den 31 december 1997, ett ugandiskt pass utfärdat den 15 september 1998 och ytterligare ett rwandiskt pass utfärdat den 3 maj 2002, med falska namn- och födelsedata.

Söker asyl med falskt ugandiskt pass

När Stanislas Mbanenande och hans hustru Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande, född 1963, befann sig i Nairobi gjorde de upp en plan. De valde Sverige, det mest kravlösa och dumnaiva land de kunde hitta. Tanken var att först plantera hustrun och barnen i landet som asylsökande. En dag i juli 1999 flyger Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande via Istanbul till Stockholm tillsammans med de två äldsta barnen, födda 1987 och 1997. Då har det börjat brännas under fötterna på familjen även i Nairobi. Hon söker asyl som flykting hos polisen på Arlanda med ett falskt ugandiskt pass.

“Vänner och folk som gedde en pengar och dom gedde passet för att komma hit” säger hon i förundersökningen. Mukazana Jeanne d´ Arc Mbanenande är vid ankomsten höggravid och föder det tredje barnet i Sverige.

Kommer som anhöriginvandrare – ingen kontroll

Sedan hustrun och barnen kommit som ankare har Stanislas Mbanenande beviljats permanent uppehållstillstånd på så kallad anknytning, det vill säga som anhöriginvandrare.  Det är ett av de vattentätaste sätten att ta sig in i Sverige, utan kontroll av ett eventuellt kriminellt förflutet. Precis som sin fru tar han sig in i Sverige med falska ID-handlingar. Han har aldrig bott i Uganda men använder sig av sitt falska ugandiska pass.

“Det är vad man måste göra för att överleva” säger han i polisförhören. I april 2008 får han svenskt medborgarskap, utan någon prövning av sitt förflutna.

Förnekar brott trots tung bevisning

Læs mere »