27
Oct
Seneste opdatering: 28/10-13 kl. 0403
3 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Thought of you as my mountain top, Thought of you as my peak.
Thought of you as everything,I’ve had but couldn’t keep. I’ve had but couldn’t keep.
Linger on, your pale blue eyes. Linger on, your pale blue eyes. Pale Blue Eyes, 1969

“All through this, I’ve always thought that if you thought of all of it as a book then you have the Great American Novel, every record as a chapter,” he told Rolling Stone in 1987. “They’re all in chronological order. You take the whole thing, stack it and listen to it in order, there’s my Great American Novel.” Lou Reed, Velvet Underground Leader and Rock Pioneer, Dead at 71

Læs mere »



 26
Oct
Seneste opdatering: 27/10-13 kl. 0236
36 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

radler_collage

Inga ljuger som spioner. De har tränats i åratal för att ljuga så att det inte märks. Lögnen är deras främsta vapen. Men hur klarar en människa att ljuga i nästan ett halvt sekel? Prästen Aleksander Radler klarade det. Han var Stasispion i 25 år och ljög för alla inklusive två hustrur och tre barn. Utan samvetsbetänkligheter förrådde han vänner, studiekamrater och människor som ställde upp för honom. Inte förrän han är totalt överbevisad erkänner han. Då har det gått 47 år sedan Aleksander Radler började arbeta för Stasi. Men även då är hans erkännande ett spel för galleriet, för svenska media och den svenska allmänheten. Hans tyska offer väntar fortfarande på hans erkännande och hans ursäkt.

Dubbelnatur eller mytoman?

En dubbelnatur? En samvetslös lögnare? En mytoman? En man som har undervisat andra i etik. Som präst har han döpt, vigt och begravt – tillfällen av förtroende då människor anförtror sina liv till prästen och till Gud. Iförd mässhake har han förrättat högmässa och delat ut nattvarden och syndernas förlåtelse till andra människor. Församlingsborna har inte haft en aning om vem de haft att göra med. Sin egen synd och skuld lyckades han dölja i nästan ett halvt sekel.

radler portræt

Stasis före detta elitspion Aleksander Radler angav under mer än två decennier ett stort antal människor för den östtyska diktaturen DDR:s spionorganisation Stasi. Han var inte ensam, angiveriet var satt i system och sträckte sina tentakler in i kyrkan, utbildningsväsendet, kultur och media – ja genomsyrade hela samhället. Under DDR:s 40-åriga existens hade Stasi ett nät av totalt 620 000 agenter. De kallades IM, Inoffiziell Mitarbeiter. Det lät bättre än tjallare, som de i verkligheten var.

De inofficiella medarbetarna framhölls som “DDR:s andningsorgan” som människorna inte kunde leva utan, skriver professor Birgitta Almgren, som i två böcker har kartlagt Stasi och infiltrationen i Sverige. När DDR upplöstes på sin 40-årsdag den 8 februari 1990 blev 91 000 heltidsanställda och 189 000 IM arbetslösa. Det fanns en IM på var åttionionde medborgare. Aleksander Radler sade aldrig upp sig. Han förlorade liksom alla andra sitt spionuppdrag för att diktaturen kollapsade.

Ingen vanlig Stasispion

LENA BREITNERAleksander Radler var ingen vanlig spion. Han tillhörde en kategori elitspioner som bara utgjorde 3 900 eller två procent av hela agentkåren. Hans kodnamn var “IM Thomas”, och han var klassad som IME, senare IMS. IME innebar “IM för särskild bearbetning av personer som misstänks för fientlig politisk verksamhet mot DDR”. En IMS “skulle “politiskt-operativt infiltrera och bevaka ett visst ansvarsområde”. Fram till Berlinmurens fall i november 1989 arbetade Radler som agent för avdelning XX/7 vid Stasis distriktsförvaltning i Frankfurt/Oder, en enhet som arbetade med statsapparaten, kultur och kyrka – inte bara i DDR utan även i väst. Han ansågs vara “ovanligt nitisk”. Radler var aktiv i 25 år, en uppseendeväckande lång tid. Omloppstiden för en agent var annars i genomsnitt sju åtta år.

Aleksander Radler har kunnat leva med sin hemlighet och sina lögner i nästan ett halvt sekel. Från september 1965 när han som 21-årig student i teologi och filosofi knyts till Stasi. Till den 26 juli 2012 när Dagens Nyheter med hjälp av en inhyrd reporter med specialkunskaper om underrättelseverksamhet, Lena Breitner, lägger fram så tunga bevis att den 68-årige Radler inser att spelet är slut.

“Jag var registrerad som IM Thomas”

Under 35 år av lögner har han arbetat som präst i Svenska kyrkan. När DN konfronterar honom med uppgifterna ur ett 39-sidigt expertutlåtande uttrycker han för första gången ånger över de handlingar han har begått. I ett mail till DN skriver han:

”Jag ångrar djupt hela händelseförloppet och kommer att bearbeta min livshistoria under den närmaste tiden.”

Han fortsätter:

”Det som utlåtandet verifierar är att jag var registrerad som IM Thomas. Papprena hjälper mig att förstå mer om sambandet mellan vissa möten och personer under dessa angivna år.”

Notera hur han på ett närmast svagsint sätt framställer sig själv som ovetande och behöver “hjälp att förstå” sambandet mellan möten och personer som han träffat och i flera fall angivit för Stasi. “Papprena” som Aleksander Radler syftar på är en 39-sidig utredning byggd på bland annat en rekonstruktion av sönderrivna dokument som visar att “IM Thomas” och Aleksander Radler är samma person.

Dokument eldades upp och förstördes

Januari 1990. DDR är i upplösning och kaos. Över koloniträdgårdarna i Östberlin ligger brandröken tät. Två månader tidigare har Berlinmuren fallit. Sedan Walter Ulbricht lät bygga muren 1961 har den i 28 år skilt Öst- och Västtyskland åt. De som har försökt fly till Väst har skjutits till döds av beväpnade vakter i murens bevakningstorn.

I januari 1990 har Ministerium für Statssicherheit, MfS som var Stasis egentliga namn, upplösts. I rasande tempo förstör Stasiofficerarna så mycket arkivmaterial de hinner. Det har utgått order om att alla ”operativa dokument” ska tillintetgöras. Varje spår av Stasis verksamhet måste utplånas. Men de dokumentförstörande apparaterna i Stasis högkvarter på Normannenstrasse klarar inte av den enorma pappersmängden. Lass efter lass körs ut till Stasiofficerarnas trädgårdar och bränns.

Dock inte alla. Mängder av dokument rivs sönder men hinner inte tuggas till råvara för toalettpapper. De räddade dokumenten ska vid en rekonstruktion 22 år senare bli Aleksander Radlers fall. Hade han arbetat under Stasis ordinarie utlandssspionage HVA (Hauptabteilung Aufklärung) skulle alla dokument som kunnat avslöja honom med säkerhet ha förstörts. Sådan var rutinen hos HVA. Stasi i Frankfurt Oder, som Radler sorterade under, nöjde sig med att bara slita sönder dokumenten. Därmed blev de möjliga att rekonstruera.

Fångenskap och stenhård repression

Den 8 september 1965 sätter sig en officer på Stasis enhet XX i Frankfurt Oder vid skrivmaskinen. Den här dagen har han all anledning att känna sig nöjd. Han har fått korn på en ny möjlig agent som verkar lovande: Aleksander Radler, en 21-årig student i teologi och filosofi. Officeren antecknar i det som ska komma att bli “IM Thomas” Stasiakt med nummer V 682/65:

“Han säger att han hör till de bästa studenterna under innevarande studieår, att studierna ger honom glädje och att han har lätt för att lära. I samhällsvetenskaper har han högsta betyg.”

StasiJournalisten Christoph Andersson  har gått igenom hela Aleksander Radlers akt på 5,3 kilo och mer än ettusen sidor. I sin bok “Operation Norrsken. Om Stasi och Sverige under kalla kriget” återger han Stasiofficerens anteckningar från mötet med Radler i augusti 1965. Av anteckningarna framgår att den unge teologistudenten är ytterst hängiven DDR och det socialistiska systemet.

Utåt framställer sig DDR som liberalt och humanistiskt, men DDR-medborgarna lever i fångenskap och stenhård repression. De är inlåsta i diktaturen, inspärrade bakom Berlinmuren och tvingade att leva med förtryck och spionage. Oliktänkande förföljs, fängslas och mördas. Det är förbjudet och belagt med dödsstraff att lämna DDR. Alla gränssoldater har order att bruka vapen mot dem som försöker fly, inklusive att skjuta skarpt för att döda. Mer än 700 DDR-medborgare skjuts ihjäl.

Österrikare som “ovillkorligen” ville bo i DDR

Med Aleksander Radler är det precis tvärtom. Han vill av fri vilja “ovillkorligen” bo och leva i DDR. Han är inte DDR-medborgare utan har österrikiskt medborgarskap. Han säger till Stasiofficeren att han är villig att “som kristen stödja DDR:s arbete för fred”.

I DDR ger hans österrikiska medborgarskap och pass ett ofattbart privilegium; möjligheten att röra sig fritt i Väst. Bakgrunden är att Aleksander Radlers mamma Helga, född i Riga 1905, skrev sig i Wien 1938, sex år före sonens födelse. Hon var en glödande och djupt övertygad socialist. För henne var det otänkbart att bo i “det kapitalistiska” Österrike. När sonen föds 1944 är hon 39 år gammal och vill absolut inte att han ska växa upp i Österrike. De bor först i Poznan i den sovjetiska zonen och senare i DDR. Hon indoktrinerar sonen noggrant med sin socialistiska övertygelse. Ingen far som skulle kunna balansera moderns indoktrinering finns tillgänglig. Alexander Radler växer upp utan far och bor under en tid på barnhem.

Medveten strategi att värva nya agenter

Stasis taktik för att värva nya agenter var mycket medveten. Tore Forsberg, som i mer än 30 år arbetade inom Säpos kontraspionage, berättar i en intervju i professor Birgitta Almgrens bok “Inte bara spioner… Stasi-infiltration i Sverige under kalla kriget” hur det brukade gå till:

Under en första värvningsfas gällde det att kartlägga personer som kunde bli till nytta för att förmedla information. Karaktärsegenskaper, politiska åsikter, pålitlighet, starka och svaga sidor undersöktes. Stasi inriktade sig särskilt på personernas svaga sidor för att klarlägga om det fanns något som kunde utnyttjas och fungera som hållhake. Ekonomiska problem, problem i familjen, brist på uppskattning, vänskap och kärlek? Upplever personen sig som ett offer – isolerad, ensam, utsatt för kritik eller intriger? Äventyrslystnad och behov av spänning? De blivande agenternas förmåga att få tag i information och deras sociala och ekonomiska status kartlades noga. Aleksander Radlers brist på fadersfigur är ett exempel på en sådan svaghet som Stasi sannolikt noga noterade.

Aleksander Radler ett fynd för Stasi

För Stasi är Aleksander Radler ett veritabelt fynd. Dels genom sitt österrikiska pass som gör det möjligt för honom att besöka “alla världens stater”, som det står stämplat i passet. Dels genom hans kontakter med gästföreläsare från Väst vid Humboldtuniversitetet och med “skådespelare och andra operativt intressanta personer” skriver Stasiofficeren i Aleksander Radlers akt. Officeren heter Diepold. Han och Aleksander Radler träffas regelbundet på en av Stasis diskreta mötesplatser, vanliga lägenheter där man hyr in sig hos lojala partimedlemmar. Diepold ger den unge studenten beröm och uppskattning. Han är en av de handledare som kommer att inta den vakanta rollen som fadersfigur för Aleksander Radler.

Snart är Radler igång och lämnar värdefull information till Diepold. Redan i september anger han sex utlänningar, bland annat en amerikan som gillar beatnik och den amerikanske författaren Allan Ginsberg. Radlers omdöme:

“Hans publikationer har stark anarkistisk karaktär”.

Stasi misstänker automatiskt studenter från Väst för att vilja hjälpa DDR-medborgare att fly. Flyktförsök ses i DDR som sabotage riktade mot socialismen och ytterst ett hot mot världsfreden. Inom ett år har Aleksander Radler haft 121 möten med löjtnant Diepold och angett mer än 20 personer, inklusive vänner och sin kristna flickväns bekanta.

Sverige var ett tyngdpunktsland för DDR

I augusti 1966 bestämmer sig Aleksander Radler för att resa till Sverige som turist. Det är det första av tre besök i Sverige 1966-67 innan han hösten 1968 definitivt blir tvungen att flytta till Sverige av säkerhetsskäl, efter att ha förrått sju studiekamrater. Löjtnant Diepold noterar i Radlers Stasiakt:

“Han har inget bestämt resmål i Sverige utan vill under sin semester lära känna landet och folket.”

För DDR var Sverige ett “Schwerpunktsland”, ett tyngdpunktsland och det mest betydande operativa målet i Norden. Sverige var alliansfritt och därmed en buffertstat mellan öst och väst, en populär träffpunkt för agenter när man ville träffas på neutralt och ”säkert område”. Inte från något annat nordiskt land kom så många Stasirapporter som från Sverige.

Svenska ministrar samarbetade med DDR

Under hela sin existens hade DDR ytterst vänskapliga förbindelser med Sverige, i synnerhet sedan Olof Palme blivit statsminister (s) 1969. En rad svenska ministrar reste till DDR: Olof Palme 1984, Ingvar Carlsson 1989. 1987 besökte tre socialdemokratiska ministrar, jordbruksminister Mats Hellström, miljö- och energiminister Birgitta Dahl och bostadsminister Hans Gustafsson DDR för samarbetsmöten. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977.

Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. DDR:s censur, förföljelse av oliktänkande, regimkritiker som fängslats eller de som mördats när de försökt fly talade man inte om. Efter Sveriges erkännande av DDR 1972 fördubblades handelsutbytet mellan länderna. Cirka 20 stora svenska företag var engagerade i DDR:s näringsliv.

Tacket för gästfriheten: att bli angivna

Augusti 1966. Den 22-årige Aleksander Radler är på väg till Sverige. Från Sassnitz tar han färjan till Trelleborg. Han har inga pengar och hoppas kunna försörja sig på tillfälliga jobb. Men hans kunskaper om svensk geografi är synnerligen diffusa. Han har skrivit “Gistad” på en liten lapp och har tänkt ta sig dit, för där har han en vän. Han tror att orten ligger i Skåne. Men ingen han frågar har någonsin hört talas om Gistad, eller också förstår de inte tyska. Till slut förbarmar sig en svensk man över honom, en som talar tyska. Radler har som vanligt gett ett förtroendegivande intryck. Mannen tror att Gistad nog ligger i Östergötland. Han ringer och får det bekräftat.

Klockan är åtta på kvällen när Aleksander Radler har stigit av färjan i Trelleborg och inte har en aning om hur han ska ta sig de 46 milen till Gistad eller var han ska övernatta. Den vänlige mannen erbjuder Radler att övernatta i hans hem i Klippan, ett par timmars resväg från Trelleborg. Inte nog med det. Mannen tipsar honom om arbetsförmedlingen i Lund och ordnar ett gratis studentrum åt honom i universitetsstaden. Aleksander Radler får snabbt ett trädgårdsjobb i Lund. Hans tack för hjälpen, skjutsen, gästfriheten och studentrummet är att ange mannen och hans hustru, liksom deras fullständiga adress i Klippan, till Stasi.

Förråder sju studentkamrater

Læs mere »



 26
Oct
Seneste opdatering: 26/10-13 kl. 1906
12 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Unbenannt-1I anledning af Lampedusa linkede jeg i går til min post fra 2011 Jean Raspail: “Le Camp des Saints” (1973), (bogen The Camp of Saints, 102 sider, kan downloades derfra på engelsk i PDF) hvori Raspail for 40 år siden profetisk forudser det scenarie, der nu er under accelererende udfoldelse i Middelhavet. Det er derfor meget kærkomment og belejligt at Cheradenine Zakalwe har oversat et helt nyt interview med den gamle forfatter fra Valeurs Actuelles: “The current issue of the French magazine Valeurs Actuelles has an interview with Jean Raspail”.

What do you feel about the current situation?

You know, I’ve no wish to join the big group of intellectuals who spend their time debating immigration… I have the impression that these talks serve no purpose. The people already know it all, intuitively: that France, as our ancestors fashioned it centuries ago, is disappearing. And that we keep the gallery amused by talking ceaselessly of immigration without ever saying the final truth. A truth that is moreover unsayable, as my friend Jean Cau noted, because whoever says it is immediately hounded, condemned then rejected. Richard Millet came close to it, look what happened to him! [See here for more on this].

Is the seriousness of the problem being kept from the French people?

Yes. Starting with the politicians in charge first of all! Publicly “everything’s going well, Madame Marquessa”. But behind closed doors, they acknowledge that “yes, you’re right: there is a real problem”. I have several edifying letters on this subject from prominent leftist politicians, from those on the right too, to whom I sent the Camp of the Saints.

“But you understand: we can’t say it …” These people have a double language, a double conscience. I don’t know how they do it! I think the distress comes from there: the people know that things are being hidden from them. Today, tens of millions of people don’t buy into the official discourse on immigration. Not one of them believes that it is an opportunity for France “une chance pour la France”. Because reality imposes itself on them, every day. All of these ideas boil in their heads and don’t come out.

You don’t believe it’s possible to assimilate the foreigners welcomed into France?

No. The model of integration isn’t working. Even if a few more illegals are escorted to the border and we succeed in integrating foreigners a bit more than today, their numbers will not stop growing and that will change nothing in the fundamental problem: the progressive invasion of France and Europe by a numberless third-world. I’m not a prophet, but you see clearly the fragility of these countries, where an unbearable poverty is established and grows ceaselessly alongside indecent wealth. Those people don’t turn to their governments to protest. They expect nothing of them.

They turn to us and arrive in Europe in boats, ever more numerous, today in Lampedusa, tomorrow elsewhere. Nothing discourages them. And thanks to the demography game, by the 2050s, there will be as many young indigenous French as there are young foreigners in France.

Many will be naturalised.

Which doesn’t mean they’ll have become French. I don’t say these are bad people, but “naturalisations on paper” aren’t naturalisations of the heart. I cannot consider them my compatriots. We need to drastically toughen the law, as a matter of urgency.

Læs mere »