22
maj
Seneste opdatering: 23/7-10 kl. 1712
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Velfærdsstatens fallit

Af NIELS LILLELUND

Den svenske kritik af Danmark er et spejlbillede af de problemer, der findes i Sverige, mener den svenske kommentator Thomas G√ľr. De skandinaviskevelf√¶rdsstater er ved at bryde sammen under en multikulturalisme, der forhindrer os i selv at v√¶lge, hvem der skal optages i samfundets midte.

Da en gruppe b√łsser, lesbiske og transseksuelle sidste sommer drog p√• den farvestr√•lende Mermaid Parade fra N√łrrebro Station til R√•dhuspladsen, ventede der dem en ubehagelig overraskelse. Skjult i en port stod en lille gruppe indvandrere bev√¶bnet med sten og flasker, og da optoget passerede,begyndte kasteskyts at regne ned over de rystede og forskr√¶mte paradedeltagere. Politiet greb forholdsvis hurtigt ind, men da man bagefter skulle g√łre skaden op, var det ikke kun de fysiske skrammer, der gjorde ondt. Rigtig mange mennesker – mange flere end dem, der deltog i paraden – var blevet ramt p√• deres selvforst√•else. For b√łsser er jo en minoritet og skal derfor per definition opmuntres og beskyttes. Og indvandrere, ja, de er jo ogs√• en minoritet, √¶dle mennesker med √¶dle v√¶rdier.
Hvad skulle man da stille op med det passerede? Folk som Klaus Bondam og Torben Lund, erkl√¶rede homoseksuelle og desuden varme fortalere for det multikulturelle samfund, var i svare problemer. Ritzaus Bureau pr√łvede at d√łlge episoden ved at omtale de stenkastende som “en gruppe unge”, men katten var ude af s√¶kken.Og det er optrin som dette, der rammer den multikulturelle ideologi lige i hjertekulen.

En særlig ideologi
¬ĽDen vesteurop√¶iske indvandrerpolitik – is√¶r den skandinaviske – bygger p√• en s√¶rlig ideologi, som har to ben. Det ene er den s√•kaldte kulturrelativisme, alts√• dette, at man opfatter alle kulturer som lige v√¶rdige. Der findes alts√• ingen kulturelle sandheder og ingen moralske sandheder, og der er ingen principper, der er bedre end andre. Om man g√•r ind for stening eller samfundstjeneste, det kan v√¶re lige godt inden for hvert sit kulturelle v√¶rdis√¶t. Det er det ene.Det andet ben er det civilisationskritiske, vor opfattelse af indvandreren som den √¶dle vilde, der repr√¶senterer nogle renere og mere n√¶re ting – ting, som vi i vores dekadente og modernistiske kultur har glemt. Sl√¶gten f.eks. Vi forestiller os, at indvandreren i en vis forstand er t√¶ttere p√• “det rene menneske”, ubesudlet af det moderne samfund og derfor af en h√łjere moralsk kvalitet,¬ę siger densvenske kommentator Thomas G√ľr, som i flere √•r har besk√¶ftiget sig med svensk indvandrerpolitik og har skrevet fire b√łger om emnet.

Multikulturalismen, kalder han den tankegang, som udfordres, n√•r b√łsser bliver stenet, eller n√•r en far sl√•r sin datter ihjel, fordi hun kl√¶dte sig upassende og i det hele taget opf√łrte sig som en “hore”.

¬ĽDet er sket mange gange f√łr i Sverige, men det har ikke v√¶ret noget, man talte om. Her udfordres jo feminismen, og det bliver n√łdvendigt at tage stilling. I Sverige har feministerne forel√łbigt klaret den sag ved at sige, at kvindernes undertrykkelse principielt er den samme overalt i verden. S√• der er ingen egentlig forskel p√•, om en svensk kvinde bliver bedt om at vaske op eller en afghansk kvinde f√•r udgangsforbud eller bliver t√¶vet – det er varianter af det patriarkalske system.¬ęN√•r multikulturalismen er st√łdt p√• reelle problemer, har svaret v√¶ret tavshed. Det m√•tte ikke omtales.

Heller ikke de mange kriser i indvandrerfamilier, hvor de unge piger drages af den st√łrrefrihed, som det moderne samfund tilbyder dem, mens m√¶ndene og drengene s√łger at bevare deres privilegier, selv om deres patriarkalske rolle reelt er udspillet.¬ĽHer flytter multikulturens fallit ind i intimsf√¶ren, men det erikke noget, vi taler om.¬ę

Thomas G√ľr er selv indvandrer. Han kom fra Tyrkiet til Sverige som 11-√•rig, og som historisk og udenrigspolitisk orienteret journalist har det interesseret ham at unders√łge de tanker, som politiske ledere har gjort sig i forbindelse med den voldsomme forandring af det svenske samfund, som begyndte omkring 1970, da indvandringen for alvor tog fart.

¬ĽHvad har man set for sig? Det var mit udgangspunkt. Jeg fandt frem til, at man faktisk ikke havde t√¶nkt noget som helst. Og hvis man havde t√¶nkt, havde man sagt, at der ikke var noget problem. Og hvis der var et problem, var det et problem, man sagtens kunne l√łse. Typisk for den moderne socialstat har man set det som et stykke socialt ingeni√łrarbejde og helt ignoreret den kendsgerning, at mennesker ikke skifter kultur fra den ene dag til den anden.¬ę

Socialstaten er ahistorisk, for den savner respekt for historien, siger Thomas G√ľr. Og det er f.eks. derfor, den svenske udvandringshistorie ikke er blevet studeret overhovedet i forbindelse med den svenske indvandrerpolitik.
Indvandringen til Sverige kunne ellers nok tr√¶nge til at blive studeret. Den er et afg√łrende brud med den gamle id√© om folkehjemmet, enhedsmodellen, som er st√¶rkere her end vel noget andet sted i verden. Det svenske indvandrerpolitiske projekt har g√•et ud p√• at knytte denne id√© sammen med ideen om det multikulturelle, og det har haft uhyggelige konsekvenser, mener Thomas G√ľr:

¬ĽEt godt eksempel er modersm√•lsundervisningen i de svenske skoler. T√¶nk p√•, at finske b√łrn i 1950’erne havde forbud mod at tale finsk i skolen. Der m√•tte udsendes et dekret til l√¶rerne om, at de trods alt ikke skulle gribe ind, n√•r der blev talt finsk i frikvarteret. S√• st√¶rk var den grundl√¶ggende tanke om, at i Sverige talte alle det samme sprog. S√• da indvandrerne kom fra bl.a. Jugoslavien, indf√łrte man modersm√•lsundervisning i skolerne med det udtrykkelige form√•l, at de ikke skulle √•bne deres egne skoler. For i Sverige g√•r alle p√• den samme skole.¬ę

Dengang fik man ikke statsst√łtte, hvis man ville √•bne en privatskole i Sverige. Den ordning blev kun lempet, fordi den dav√¶rende svenske statsminister – af historiske grunde – ikke ville forbyde j√łderne at have deres egen skole. Det blev den undtagelse, andre minoriteter kunne henvise til.¬ĽMen b√•de den valgfrihed og kravet om modersm√•lsundervisning var med til at stigmatisere de nytilkomne. For at f√• den svenske majoritet til at goutere de nytilkomnes s√¶rlige rettigheder, opfandt man den “videnskabelige” begrundelse, at det var den bedste m√•de at l√¶re svensk p√•. Med andre ord: Ali er n√łdt til at g√• to timer til tyrkisk hver uge, han er ikke som os, han er anderledes. Valgfriheden var ens√¶rbevilling fra folkehjemmets side.¬ę

Positiv s√¶rbehandlingMona Sahlin – og andre med hende – klynger sig til ideen om folkehjemmet, mener Thomas G√ľr. Derfor vil hun lukke for den n√łdvendige indvandring af h√łjt kvalificeret arbejdskraft, men samtidig indf√łre positiv s√¶rbehandling for de indvandrere, der allerede er i landet.

¬ĽAt lukke dem ind, man rent faktisk har brug for, burde v√¶re ethvert samfunds simple ret. Men velf√¶rdsstatens lighedsideologi forbyder os at g√łre det. Vi kan jo ikke sortere mennesker. Vi kan ikke vurdere hver enkelt p√• kvalifikationerne, for hos os skal alle have den samme levestandard.

Men jo h√łjere, man s√¶tter den levestandard, desto h√łjere mure er man jo n√łdt til at bygge.

Da den tidligere svenske statsminister, Ingvar Carlson, sagde, at vi m√• give alle nytilkomne en v√¶rdig modtagelse, mente han egentlig: Hvis vi ikke kan give dem en trev√¶relses med bad p√• statens regning, s√• er det bedre, at ded√łr i Kosovo. De skal ikke komme her og v√¶re i n√łd. Ogs√• p√• det punkt er der en indbygget selvmodsigelse i multikulturalismens ideologi; velf√¶rdsstaten er jo selv i strid med menneskerettighederne, for den g√łr forskel p√• landets borgere og andre ¬ęGr√¶nserne kommer man ikke uden om. Gr√¶nserne mellem dem, der er inde, og dem, der st√•r udenfor. Og de gr√¶nser er blevet skarpere i de seneste √•r. Ogs√• i Sverige:

¬ĽHvis man ser p√•, hvad den svenske socialdemokratiskeregering har gennemf√łrt de sidste √•r, ligner det til forveksling NyaDemokraternes (det nu hedengangne protestparti, red.) program. Man taler bare ikke om det som i Danmark. Danske politikere m√• enten v√¶re mere √¶rlige – eller m√•ske bare politisk set dummere, siden de taler h√łjt om det. De regler om familiesammenf√łring, som den danske regering vil gennemf√łre, eksisterer allerede i Sverige. Ikke vedtaget med lov, blot som en bureaukratisk realitet.¬ę

Det er i den sammenh√¶ng, den svenske kritik af Danmark skal ses.¬ĽDer er for mig at se to grunde til, at Mona Sahlin siger, hvad hun siger. Den ene er, at den svenske regering jo ogs√• har v√¶ret udsat for en del kritik af sin indvandrerpolitik, og s√• er det rart at kunne pege p√• nogle andre og sige: Se dem, de er v√¶rre. Den anden er, at Mona Sahlin ganske enkelt ikke t√¶nker s√¶rlig dybt over tingene. Hun analyserer ikke et emne, f√łr hun udtaler sig om det, og hun er formodentlig ikke engang klar over, at hendes egen regering faktisk har gennemf√łrt en politik, der til forveksling ligner den, hun nu kritiserer.¬ę

Det handler, siger G√ľr, i sidste ende om, at Mona Sahlins selvforst√•else og syn p√• velf√¶rdsstaten bygger p√• en illusion. Nemlig den id√©, at hele verden b√łr og kan v√¶re p√• svensk bistandshj√¶lp. Det er den uudtalte foruds√¶tning for hendes forargelse. At det i virkeligheden ikke kan lade sig g√łre, ved de svenske politikere naturligvis godt, men de taler ikke om det, fordet ville v√¶re at tale om det onde, om at g√łre forskel.Og i Sverige – som i Danmark – har alle det per definition godt, og verden er velordnet. Det er udgangspunktet, og det smitter af p√• politikken.

I midten af 1970’erne afskaffede man f.eks. fors√łrgelseskravet til nye ans√łgere om statsborgerskab i Sverige. Det skete med den ordrette begrundelse, at i Sverige kan alle i dag fors√łges – enten ved at fors√łge sig selv eller ved at blive fors√łrget af det offentlige. Samh√§llat eller allm√§net er de svenske udtryk, og i sproget ligger ogs√• en vigtig kilde til forst√•else af den svenske tankegang. I Sverigeskelner man ikke – og har i lange tider ikke skelnet – mellem samfund og stat. Det h√¶nger sammen med, at staten historisk set har v√¶ret en positiv akt√łr. Den har form√•et at samle h√łj og lav, adel og bonde, den har forhindret konflikter og skabt homogenitet, og den har derfor v√¶ret det perfekte udgangspunkt for opbyggelsen af en socialstat.

At tæmme mennesket
Netop opfattelsen af staten som et gode var det, der skr√¶mte den tyske forfatter Hans Magnus Enzensberger, da han bes√łgte Sverige i 1982 og hensank i en mild tristesse midt mellem alle de p√¶dagogiske institutioner under det socialdemokratiske overherred√łmme:
“Det s√• fuldst√¶ndig ud, som om denne politiske kulturs evige forvaltere, socialdemokraterne, havde haft held med et projekt, som ganske andre regimer, fra teokratiet til bolsjevismen, allerede havde lidt skibbrud med: nemlig at t√¶mme mennesket.”
Men de mennesker, der siden Enzensberger skrev sit essay”Svensk efter√•r” er kommet til Skandinavien, er ikke t√¶mmede. Langt fra. Mange af dem kommer fra en verden, hvor den almindelige knaphed p√• ressourcer af alle slags g√łr, at enhver er sig selv n√¶rmest.

Velf√¶rdsstaten bygger som bekendt p√• en grundl√¶ggende solidaritet borgerne imellem. En solidaritet, vi tager for givet i de skandinaviske lande, men som udelukkende eksisterer, fordi vore samfund har v√¶ret s√• homogene. Det er ikke tilf√¶ldigt, bem√¶rker G√ľr, at der ikkefindes nogen multikulturelle velf√¶rdsstater.

¬ĽHvis du ankommer fra f.eks. Libanon, m√• du se med undren p√• den skandinaviske samfundsopfattelse. Du kommer fra et sted, som kendetegnes ved blodig strid mellem en lang r√¶kke grupper, s√• dit udgangspunkt er et andet, nemlig selvopholdelsen. Det udgangspunkt tager du med til Skandinavien. Landet, du kommer til, synes at ligge √•bent med en masse fordele, der venter p√• at blive udnyttet. S√•dan opst√•r bistandsrytteriet, foragten for det nye land – den betragtning, at det jo “bare” er svenskerne, man snyder …¬ę

Den slags har det i Sverige – som i Danmark – v√¶ret noget n√¶rforbudt at sige, hvis man ikke ville stemples som m√łrkemand.
Indvandrernes √łgede andel af kriminaliteten, kvindeundertrykkelse, retssyn og s√• videre har v√¶ret un√¶vnelige forhold, fordi der inden for velf√¶rdsstatens mure kun m√•tte findes et”vi”, en homogen masse. Vi har i virkeligheden ikke fantasi eller plads til at forestille os, at ikke alle i sidste ende √łnsker at v√¶re som os.

Velf√¶rdsstaten vil d√ł

Det er dette “vi”, der er ved at krakelere med den radikale forandring af de skandinaviske samfund. St√•r vi da over for velf√¶rdsstatens sammenbrud?Thomas G√ľr mener ja.

¬ĽVelf√¶rdsstaten vil d√ł. Ikke ideen om velf√¶rd, men staten som velf√¶rdsordningernes garant. Det ulykkelige er, at vi klamrer os til dens ideologi, og derfor ikke selv f√•r lov at bestemme, hvem der skal komme og hj√¶lpe os i fremtiden. For vi har brug for hj√¶lp. Voresbefolkning bliver √¶ldre og √¶ldre. Men velf√¶rdsstaten er ikke gearet til at tage mod hj√¶lp udefra i form af nyt blod, den er sat i verden for at fordele goder, der allerede er skabt inden for dens mure.

I Sverige er f.eks. princippet om, at den sidste ansatte skal fyres f√łrst, ligefrem fastsat ved lov. G√¶t selv, hvad det betyder for indvandrere p√• arbejdsmarkedet Vor ideologi har spillet fallit.Det burde vi have indset i tide. Nu spr√¶ller politikerne p√• krogen, mens de klamrer sig til illusionen om, at situationen blot kr√¶ver en mindre justering. Det holder dem flydende til n√¶ste valg.¬ęN√•r Thomas G√ľr i den grad tager bladet fra munden, skyldes det vel delvis ogs√•, at han kan tillade sig det. Ham kan ingen beskylde for at v√¶re racist, for han er f√łdt i Tyrkiet og dermed selvindvandrer. Han kan tale frit om tingene.¬ĽMen jeg skal huske at sige – for jeg kan nemlig godt skelne: Jeg elsker Sverige – bare ikke den svenske stat.¬ęniels.lillelund@jp.dk

JP 25maj 2002

THOMAS G√úRF√łdt i Sparta, Tyrkiet i 1959. I 1970 – som 11-√•rig – kom hantil Malm√∂ sammen med sine for√¶ldre.I 1980 blev han journalist ved Dagens Nyheter i Stockholm med forsvars- og sikkerhedspolitik som speciale. Blev senerelederskribent ved Svenska Dagbladet og kommentator ved Finanstidningen. Han har v√¶ret svensk FN-officer i Libanon, pressetalsmand for det svenske forsvar, pressechef i regeringen Bildt og chef for Ja-kampagnen ved folkeafstemningen omEU. Han driver i dag selvst√¶ndigt PR-firma og fungerer sidel√łbende som politisk kommentator.



 10
maj
Seneste opdatering: 23/7-10 kl. 1710
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Dålig tillväxt har lett till att Sverige tappat stort i välstånd jämfört med USA. Det amerikanska normalhushållet har en årsinkomst före skatt som är 50 procent högre än det svenska. De svarta, som har de lägsta inkomsterna i USA, har nu en bättre levnadsstandard än ett vanligt svenskt hushåll. Om Sverige tillhört USA hade vi varit den fattigaste delstaten. Det visar en jämförande studie som gjorts av vd Fredrik Bergström och chefekonom Robert Gidehag på Handelns utrednings- institut, HUI.Ny rapport visar hur den låga tillväxten slår mot levnadsstandarden:

“Svenskar fattigare √§n svarta i USA”

Dålig tillväxt har lett till att Sverige tappat stort i välstånd jämfört med USA. Det amerikanska normalhushållet har en årsinkomst före skatt som är 50 procent högre än det svenska. De svarta, som har de lägsta inkomsterna i USA, har nu en bättre levnadsstandard än ett vanligt svenskt hushåll. Om Sverige tillhört USA hade vi varit den fattigaste delstaten. Det visar en jämförande studie som gjorts av vd Fredrik Bergström och chefekonom Robert Gidehag på Handelns utrednings- institut, HUI.
Under de senaste trettio åren har svensk tillväxt varit låg i förhållande till omvärlden, så låg att vår relativa välståndsnivå nu på allvar börjar halka efter. Frågan är hur stor medvetenheten är om detta.

Riksförsäkringsverket räknar till exempel i sitt huvudscenario för våra pensionskalkyler med att inkomsterna framöver skall växa realt med 2 procent om året. Varför då, kan man undra, när tillväxten i reala inkomster den senaste trettioårsperioden varit 0,9 procent per år i genomsnitt?

Vi har i dagarna avslutat en rapport där svenska hushålls bruttoinkomster jämförs med motsvarande inkomstmått för amerikanska hushåll. Ny inkomststatistik från USA tillsammans med bearbetningar av svenska inkomstdatabaser har möjliggjort denna jämförelse. Vi har, något förenklat, jämfört familjen Svensson i Sverige med familjen Swenson i Minnesota. Svenssons kommer i denna jämförelse mycket dåligt ut och vad värre är, de svaga grupper som ofta sägs gynnas av den svenska modellen har haft en mycket dålig ekonomisk utveckling jämfört med motsvarande grupper i USA.

Syftet med rapporten har varit att jämföra Sverige med samtliga USA:s delstater, att jämföra svenskarna med olika folkgrupper i USA och att jämföra hur inkomsterna har utvecklats över tiden för låg-, medel- och höginkomsttagarhushåll.

Fokus i rapporten är på hushållens bruttoinkomster, det vill säga alla inkomster som ett hushåll har före skatt. Genom att utgå ifrån hushållens bruttoinkomster kan man kringgå problemen med att USA och Sverige har olika välfärdssystem. Det vi jämför är inkomster innan svensken betalar sitt välfärdsåtagande via skatter och amerikanen sitt via skatter och avgifter. Det inkomstmått som används är vad som i amerikansk statistik kallas money income. Det kan närmast jämföras med totala deklarerade bruttoinkomster av tjänst i

Sverige, det vill säga samtliga inkomster av tjänst före skatt. Båda måtten inkluderar bruttotransfereringar.
För att få fram uppgifter om hushållens totala deklarerade bruttoinkomster i Sverige har framför allt den så kallade Lindadatabasen utnyttjats. Varken i det svenska eller det amerikanska inkomstmåttet inkluderas inkomster från andra inkomstkällor (till exempel kapitalinkomster). I båda inkomstmåtten ingår även arbetsgivaravgifterna.

För att ta hänsyn till skillnader i köpkraft i Sverige och USA och för att därmed göra jämförelsen än mer rättvisande har materialet också fastprisberäknats och köpkraftsjusterats. Vilka är då de viktigaste slutsatserna?

För det första kan man konstatera att det amerikanska medianhushållet 1999 hade en total sammanräknad årsinkomst om 406.000 kronor medan det svenska medianhushållet 1998 hade i storleksordningen 276.000 kronor (inklusive arbetsgivaravgifter) att röra sig med, brutto. Det amerikanska hushållet har med andra ord 50 procent mer.

Den svenska nivån kan förefalla låg, och det är viktigt att betona att det som mäts är medianinkomsten och inte medelinkomsten. Medianinkomsten är lägre än medelinkomsten i och med att det finns hushåll med mycket höga inkomster som drar upp medelvärdet. I USA är till exempel medelinkomsten 1999 cirka 550.000 kronor. Skillnaderna är så pass stora att det kan finnas anledning att ställa dem även mot några andra mått.

BNP per capita var 1999 cirka 310.000 kronor i USA mot 223.000 kronor i Sverige. BNP per capita är således 40 procent högre i den amerikanska ekonomin. I detta perspektiv framstår skillnaderna i bruttoinkomst som naturliga. Ett annat sätt att få grepp om skillnaderna är rimliga eller inte är att jämföra den privata konsumtionen per capita. Den var i USA 206.000 kronor år 1999 medan den iSverige var 113.000 kronor.

En del av skillnaden i just denna j√§mf√∂relse kan f√∂rklaras med att en st√∂rre del av till exempel “skola, v√•rd och omsorg” betalas privat i USA i och med att skatterna √§r l√§gre. Men √§ven om man skulle ta h√§nsyn till detta kvarst√•r stora skillnader. Ett tredje m√•tt att relatera till skillnaderna i bruttoinkomst √§r detaljhandelsf√∂rs√§ljning per capita i USA och i Sverige.
√Ör 1999 var den genomsnittliga detaljhandelsf√∂rs√§ljningen i Sverige 38.000 kronor medan den i USA var hela 69.000 kronor. F√∂r varje skjorta Svensson k√∂per kan en amerikan k√∂pa tv√•, f√∂r varje leksak som farmor k√∂per till sina barn kan “granny” k√∂pa tv√• stycken och n√§r Svensson k√∂per en b√§ttre begagnad Volvo f√∂r 200.000 kronor s√• k√∂per Swenson i Minnesota en ny Chevrolet v√§rstingjeep med extrautrustning f√∂r en halv miljon kronor. Money matters!
En andra viktig slutsats är att det i USA finns stora skillnader i hushållens inkomster mellan olika delstater och att Sverige, om vi var en amerikansk delstat, skulle vara USA:s fattigaste.
I den rikaste delstaten, Maryland, är hushållens medianinkomster drygt 510.000 kronor, vilket är 80 procent högre än i West Virginia (där medianinkomsterna är på ungefär 280.000 kronor). Inkomsterna är också mycket höga i gamla svenskbygder som Minnesota där medianinkomsterna uppgår till 480.000 kronor.
Den tredje slutsatsen i rapporten √§r att om man j√§mf√∂r svenskarna med olika folkgrupper i USA kommer vi ut mycket d√•ligt. Den grupp som har de h√∂gsta inkomsterna i USA √§r asiaterna. De har en medianinkomst som √§r 25 procent h√∂gre √§n medianinkomsten i hela USA. N√§st h√∂gst inkomster har hush√•ll i gruppen “white and not-hispanics”. De har en medianinkomst som ligger ungef√§r 10 procent h√∂gre √§n medianinkomsterna i hela USA. L√§gst inkomster har “blacks”. Deras medianinkomster utg√∂r ungef√§r 70 procent av medianinkomsten f√∂r hela USA.
Medianinkoms-ten i Sverige utgör endast 68 procent av medianinkomsten för samtliga folkgrupper och den ligger därmed under de grupper som i svensk debatt vanligtvis uppfattas som fattiga och som förlorare i den amerikanska ekonomin. Den i USA fattiga gruppen svarta har bättre levnadsstandard än medianhushållet i Sverige!
Av intresse i detta sammanhang √§r ocks√• inkomstutvecklingen f√∂r olika grupper. Under perioden 1993 till 1999 har inkomsterna √∂kat med knappt 15 procent f√∂r alla grupper i USA. Gruppen “white and non-hispanic” har haft en n√•got s√§mre inkomstutveckling (cirka 14 procent). B√§sta inkomstutvecklingen har gruppen “blacks” haft med en √∂kning p√• hela 25 procent.
Under samma period har inkomsterna i det närmaste varit oförändrade i Sverige. Den fjärde slutsatsen i rapporten är att det i ett långsiktigt perspektiv är bättre att vara låg-, medel- och höginkomsttagare i USA än i Sverige. I rapporten har vi jämfört inkomstnivån och inkomstutvecklingen i USA och Sverige för dessa tre grupper sedan 1980.
För USA kan man konstatera att inkoms-terna har ökat för alla grupper. Detta gäller i synnerhet om man tar hänsyn till växelkursförändringar (dollarn har stärkts med 35-40 procent sedan 1980). Om man inte tar hänsyn till växelkursför- ändringar har hushåll med lägre inkomst och med medianinkomst ökat sina respektive inkomster med knappt 20 procent. För de 20 procent rikaste hushållen i den amerikanska ekonomin är ökningen hela 30 procent. I detta perspektiv har således inkomstskillnaderna ökat. Men, och detta är ett viktigt men, det har framför allt skett genom att de som har goda inkomster har fått det bättre och inte genom att de som har lägre inkomster fått det sämre.
√Ąven i Sverige har inkomsterna √∂kat, dock inte lika mycket som i USA. F√∂r l√•ginkomsttagarhush√•llen har bruttoinkomsterna √∂kat med drygt 6 procent under perioden 1980-1999, hela 12 procent-enheter l√§gre √§n f√∂r de fattiga i USA. F√∂r medelinkomsttagarna har inkomsterna √∂kat med 11-12 procent och f√∂r h√∂ginkomsttagarna med cirka 20 procent. L√•g tillv√§xt drabbar med andra ord alla grupper.
Om svenska låginkomsttagarhushåll hade haft samma procentuella inkomstutveckling som motsvarande amerikanska, hade dessa hushåll haft 15.000 kronor mer i total bruttoinkomst.

F√∂r att sammanfatta: Om Sverige hade varit en delstat i USA hade s√•ledes det varit delstaten med l√§gst bruttoinkomst per hush√•ll. Svenskarna hade tillsammans med “blacks” och “hispanics” betraktats som l√•ginkomsttagargrupper. Troligtvis hade man pratat om “the Swedish problem” i och med att svens-karnas inkomstutveckling har varit s√§mre √§n f√∂r andra etniska grupper. Den d√•liga inkomstutvecklingen f√∂r l√•ginkomsttagare hade uppr√∂rt m√•nga och uppfattats som ett av delstaten Sveriges riktigt stora problem.

Nu √§r inte Sverige USA:s 51:a delstat, s√• vi slipper detta. Vad som kvarst√•r √§r dock det faktum att svenska hush√•lls inkoms-ter inte befinner sig p√• samma niv√• som de amerikanska hush√•llens, att inkomstutvecklingen har varit s√§mre under l√•ng tid och att detta har p√•verkat svenska hush√•lls relativa v√§lf√§rd negativt. √Ąr d√• det relativa v√§lst√•ndet viktigt?
I ett strikt tidsperspektiv är ju skolan bättre nu än tidigare, sjukvården och bilarna likaså. Svaret är ja, välståndet jämfört med andra länder är oerhört centralt för den välfärd vi upplever.

I längden kommer saker som framstår som självklara i USA att i Sverige betraktas som yttersta lyx. Om till exempel glappet vad gäller utrustning och kunskap inom sjukvården blir för stort kommer svenskar inte längre att kunna ta del av den bästa tänkbara sjukvård som finns, utan får förlita sig på alltmer inhemsk produktion anpassad efter vår levnadsstandard. Om utländska bilar börjar bli alltför dyra, som en följd av ny miljö- och säkerhetsutrustning, kommer svenskarna allt- mer att få anpassa sig genom att köpa enklare bilar.

Detsamma gäller skolan; när datorer till eleverna blir en självklarhet i många länder kommer Sverige inte att ha råd med detta. Riktigt där är vi inte ännu, men tendensen finns. Enkelt uttryckt, vi vill ha en levnadsstandard som är god med dagens mått mätt, inte jämfört med hur det var för 30 år sedan. Därför måste politiken börja fokusera mer på den långsiktiga tillväxten. Detta är en förutsättning om Sverige på allvar vill fortsätta att vara en modern välståndsnation.
Fredrik Bergström Robert Gidehag, DN 2002