Godt spørgsmål, som jeg nemt kan svare  på. Samme dag som endnu en massevoldtægt i Malmø på  to unge  piger( “ett stort gäng killar” man ser det for sig) – fortæller  Sydsvenskan om en kunstudtilling mod voldtægt. Den ene af fotograferne udstiller af egne, bitre erfaringer.

 ”  Varför är det så tyst?  ” är den retoriska titeln på Amelie Herbertsson och Ida Halls fotoutställning om våldtäkt. Varje år anmäler tusentals kvinnor att det blivit våldtagna i Sverige. Bakom siffrorna finns det ett ofattbart lidande och ett stort mörkertal.

Det skal nok fedt hjælpe. Der er så tyst fordi gerningsmændene er “politisk ubekvemme” – race trumphs  gender – og fordi så få bliver straffede, og de der  bliver, ikke  bliver smidt ud af landet omgående. Længere er den vist ikke. Derfor  vil voldtægterne fortsætte  med at øge, og svenske kvinder må lære at forsvare sig med ethvert tilgændeligt  middel. Derfor bør de naturligvis  undervises i, hvem det er de skal tage sig i agt for. Så længe det er en hemmelighed, er de  udleverede til deres skæbne: nemlig  at verdens mest feministiske stat, ikke  løfter en finger for at forsvare dem, men tværtimod fører krig mod dem pr. stedfortræder.    Sydsvenskan

 »Det jeg talte om er jo det generelle billede«

 Axess:   

Karl-Olov Arnstberg : Moralmästerskapet

För den nya eliten är det viktigare att demonstrera sin höga moral än att föra en ansvarsfull ekonomisk politik. Kritiker av den förda invandringspolitiken stämplas automatiskt som fördomsfulla och rasistiska.

Under tre månader 1992 gick bussar i skytteltrafik från Kosovo till Sverige. Tiotuentals kosovoalbaner släpptes in helt utan kontroll. I Kosovo rådde fred, så skälet var inte att de behövde asyl. Däremot behövde de försörja sig. Det fanns ingen politisk idé bakom mottagandet, det var bara klantigt, i synnerhet med tanke på att det var under denna tid Sverige gick igenom efterkrigstidens största ekonomiska politik. Kronan befann sig, för dem som minns, i fritt fall och statsskulden växte explosivt.

Historiedocenten Åke Wedin skrev senare ett brev till den då ansvariga invandringsministern, folkpartisten Birgit Friggebo, och ställde en rad frågor om flyktingpolitiken under hennes tid som minister, bland annat om dessa konosovalbaner. Birgit Friggebo svarade: ”Tack och lov satt jag i en regering som inte lät humaniteten följa den ekonomiska konjunkturen. Konjunkturer kommer och går men humaniteten består.”

Med andra ord: för Birgit Friggebo var det viktigare att demonstrera att hon tillhörde Sveriges moraliska elit än att föra en ekonomiskt ansvarsfull politik.*

Socialantropologen Jonathan Friedman gör följande analys:

De nya eliterna, både den politiska och kulturella, förankrar sin identitet i en rad metaforer relaterade till öppenhet, transnationalitet, mångkulturalism och globalisering. Allt detta kopplas samman med en alltmer förvirrad uppfattning om demokrati. De nya demokraterna är eliter, som gör anspråk på att vara demokratiska i alla avseenden. Demokrati blir på det sättet inte längre en beskrivning av en politisk process utan ett attribut till individer.**
.
I invandrarfrågor riktar den moraliska eliten sin kritik åt två håll. När inte företrädarna själva sitter i samma båt kritiserar de politiker och myndigheter för grym och byråkratisk okänslig hantering av de asylsökande.

Den tyngsta kritiken riktas dock mot de medborgare som ifrågasätter den förda invandringspolitiken.

Dessa demonstrerar bara sina fördomar och de som är mest högljudda i sin kritik stämplas som rasister.

Den norske socialantropologen och vänsterpolitikern Ottar Brox diskuterar i en bok som kom för femton är sedan hur en nations moraliska elit fungerar i förhållande till invandringen.

Han för fram begreppet ”moralmästerskap”och menar att grundstrukturen är ungefär densamma som i en idrottstävlning. Det gäller att visa fram sina moraliska kvalitéer effektivt och i kontrast till andra uppfattningar. I ett moralmästerskap gäller det att vinna genom att vara godast.

Med utgångspunkt hos Brox går det att ställa upp en fallande skala:

Finast är de som talar om att landet måste ta sitt ansvar och hjälpa dem som bäst behöver hjälp. Goda människor är oegennyttiga. Det betyder att de är så gott som oåtkomliga för den som har invändningar. Om vi inte hjälper andra människor i nöd så kan vi inte heller påräkna någon hjälp själva, om vi råkar illa ut. Kritikerna avslöjar sig som kortsynta egoister.

När de beräknade merkostnaden för invandringen 2006 skenade iväg till mer än tre miljarder sa miljöpartiets Gustav Fridolin att ”visar det sig att det behövs ännu mer pengar är vi villiga att lyssna på Integrationsverket” och vänsterpartisten Kalle Larssons kommentar var att ”en värdig mottagning av människor under första tiden i landet måste få kosta”.

Näst finast är de som talar om den kulturella mångfalden. Landet bör räddas från grå enhetlighet och tråkighet, till förmån för en mångfald av kulturyttringar, maträtter, åsikter, etc.*** Det land som har många invandrare blir ett roligare och trevligare land än det som har få invandrare. Mångfald är ett plusvärde. Anledningen till att denna motivering inte är lika fin som den första är att här har man redan börjat argumentere: godheten måste motiveras. Här är det också möjligt att resa invändningar. När det gäller konsumtion är mångfalden visserligen attraktiv men när det gäller identitet fungerar det inte på det sättet.Där är det otvetydligt att vi – och för den delen vilka människor som helst – gillar de människor bäst, som är av samma slag. Med ett identitetsperspektiv är inte mångfald lika med rikedom utan med socialt sönderfall.****

Det demografiska argumentet är nummer tre. Landet behöver invandrare för att den egna befolkningen åldras. Vem ska ta hand om alla framtidens gamlingar om inte släpper in nya människor i landet? Här har förespråkarna börjat se till egennyttan, om än efter receptet att detta är till gagn för såväl de egna medborgarna som för invandrarna.

Som nummer fyra kommer det argument som ledde till att Sverige tog emot så många arbetskraftsinvandrare under i synnerhet sextiotalet, nämligen att invandrare tar de jobb som landets medborgare anser sig för fina att utföra. Utan invandrare stannar landet. Man kan undra, stannar verkligen länder som Norge och Sverige utan invandrare? Kommer åldringar att dö i vanvård? Är det sant att ingen städar arbetsplatserna om det inte finns invandrare? Kommer restaurangköken att dränkas i odiskade tallrikar?

Som Ottar Brox lite salt kommenterar: ”Det är naturligtvis inte nödvändigt att ha Nobelpriset i ekonomi för att inse att detta är nonsens.”

Den moraliska elitens företrädare har svårt att ge sig in i debatter med sina motståndare och vinna dem. Efter att Mona Sahlin våren 2007 i TV 4 ”tagit debatten” med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson* verkade ledande politiker vara ganska överens om att det fick bli en engångshändelse.

Det argument som lyftes fram var att man inte skulle ge främlingsfientliga krafter utrymme. Det som inte sades lika tydligt var att riksdagspolitikerna inte klarar av att ge tillfredsställande svar på enkla och tunga frågor.

Exempelvis: Varför har Sverige tagit emot så många fler invandrare i förhållande till den egna folkmängden än andra europeiska länder?

Varför har svenska folket inte fått rösta om invandringens omfattning? I vilken utsträckning lever invandrare i så kallade utsatta förorter på bidrag? Hur går det med integrationen?

Karl-Olov Arnstberg  via Robsten . Hør også Friedman og Arnstberg , P 1  TENDENS: Politiskt (in)korrekt – Vad får man forska om?

* 4 dele