9
jun
Seneste opdatering: 10/6-08 kl. 1332
1 kommentar - Tryk for at kommentere!

The Lisbon Treaty poses a threat to Nato and undermines democracy by handing more power to Brussels, a former senior advisor to President George W Bush has warned. Mr Bolton said the Treaty could ‘undercut’ Nato
He was speaking only days before Ireland hold a referendum on the EU Treaty, the only member country to do so, with the latest polls showing the Yes campaign slightly ahead. But an Irish vote No on Thursday will mean the Treaty, which abolishes dozens of national vetoes and creates the new post of EU president, cannot come into force in any of the 27 member states.[..]

Mr Bolton has previously warned the deal threatens Britain’s special relationship with the United States and yesterday said he would not understand the Irish giving “more powers to bureaucrats.” He added: “The only people you elect have a very limited role and I think this treaty will further enhance the power of institutions in Brussels without extending democratic authority to people.”   Telegraph

Danish Constitution Day 2008

Given by Morten Messerschmidt of Dansk Folkeparti
June 5th, 2008

Last Monday (Pakistan, June 2nd 2008) we again experienced the tragic reality of the 21st century. Terror struck at Denmark — and we now find ourselves with such countries as UK, US, Spain, etc., singled out by Islamic fundamentalists as their main enemy. And why? Well, if you ask Radikale Venstre [centrist political party], we have only ourselves to blame. We shouldn’t have been sticking our necks out. If we had pursued a less active foreign policy, we would not have disturbed anyone, and thus no one would have disturbed us — this is the cheap world view on the Danish political left wing.

Gates of Vienna

Politiken, offervinklen, og onde, onde Danmark: Nu med drivende rĂžrstrĂžmskhed

Jeg tĂŠnker somme tider pĂ„ om dette med altid at finde nogen det er synd for, er noget nye journalister fĂ„r at vide pĂ„ Politiken, eller om det bare sĂ„dan kommer helt af sig selv. Denne her er ovre i det komiske, og nej, jeg har ingen skrupler over at se det pĂ„ denne mĂ„de. NĂ„r Politiken mener at fĂžlelsespornografi er et acceptabelt middel i kulturkampen, sĂ„ mĂ„ jeg ogsĂ„ vĂŠre berettiget i at le en ond og spottende latter – over at der Ă„benbart er et publikum for den slags herhjemme. Find pakken med Kleenex frem (LFPC):

DrĂŠbt sikkerhedsvagts familie undrer sig over, at den danske ambassade ikke har kondoleret, efter at deres sĂžn blev drĂŠbt af terrorbombe.
Shahid Hussain Shah havde altid vĂŠret fars yndling – han var jo trods alt den yngste af hans tre sĂžnner.
Far og sÞn elskede at spille kort sammen, mens de rÞg smÞger. Det plejede at vÊre sÄ hyggeligt. Men for nÞjagtig en uge siden Êndrede alt sig.
»I dag sĂžrger jeg over min sĂžns dĂžd – jeg burde i stedet have fejret hans bryllup«, siger Sardar Hussain, mens han prĂžver at holde tĂ„rerne tilbage. Det lykkes ikke.
»Hvordan kunne nogen gĂžre det? Jeg forstĂ„r det ikke…«, siger han, mens tĂ„rerne fĂ„r frit lĂžb, og de andre mĂŠnd omkring ham kigger ned i jorden. Der er en larmende stilhed. […] Danmark har ikke ĂŠret drĂŠbt ambassadevagt

“Den svenska eken Ă€r fĂ€lld”

Kasper StĂžvrings grundlovstale transformeret til svensk:

För nÄgra dagar sedan hade jag pÄ en svensk blog lÀst följande citat frÄn 1936 av dÄvarande svenske statsministern Per Albin Hansson.

”FosterlandskĂ€rleken Ă€r inte och kan inte vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den Ă€r mĂ€ktigare Ă€n nĂ„gon annan makt. Just dĂ€rför bör dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagĂ€rning för att göra det svenska fosterlandet till ett tryggt hem för alla svenskar, pĂ„ samhörighetens fasta grund. VĂ„r blĂ„gula fana Ă€r symbolen för denna samhörighet.”

Jag surfade sedan vidare till Snaphanen, dĂ€r jag kunde lĂ€sa “Grundlagstalet” som hölls av Kasper StĂžvring, phildr. ved Institut for Kunst og Kulturvidenskab, pĂ„ den “Den Femte Salon” i Nationalmuseets lokaler den 5 juni. HĂ€r en bild:
http://snaphanen.dk/upload/2008/06/stc3b8vring1.jpg  StÞvring Àr nr 2 fr.v.
Snaphanen hade hela talet – pĂ„ danska fĂ€rstĂ„s.

Jag var sĂ„ledes vĂ€l förberedd genom att ha tagit del av Per Albins uttalande frĂ„n 1936 -sĂ„ att nĂ€r jag lĂ€ste och hade lĂ€st StĂžvrings tal stod det fullkomligt klart för mig att detta tal SKULLE OMÖJLIGEN HA KUNNAT HÅLLAS PÅ SVENSKA. Hur gĂ€rna jag Ă€n skulle ha velat höra en liknande sann beskrivning av svenska förhĂ„llanden, hur gĂ€rna jag Ă€n skulle ha velat lyssna till en kompetent och auktoritativ person frĂ„n det svenska etablissemanget vĂ€lbefogat och pĂ„ fullt allvar och med total verklighetstĂ€ckning hĂ„lla ett liknande tal i detta Ă€mne pĂ„ den Nya Nationaldagen i det Nya Sverige – sĂ„ finns det i StĂžvrings tal tragiskt nog inte ett jota som passar in pĂ„ eller skulle kunna ha anknytning till den numera rĂ„dande svenska verkligheten. Sverige Ă€r totalt förlorat. Sverige Ă€r helt ute ur bilden. Tillitskulturen som fanns i Sverige i min barn- och ungdom och kanske fram till i mitten av 70-talet har gĂ„tt helt förlorad. Den svenska eken Ă€r fĂ€lld! Det sjĂ€llösa Nya Sverige vĂ€cker endast likgiltighet, om inte Ă€ckel.
 
DÀrför föll det mig in att översÀtta StÞvrings tal till Àrans och hjÀltarnas sprÄk, för att tydliggöra det absurda och för att illustera vilken bottenlös klyfta som numera finns mellan det Danska och det Svenska, Àven om vi innerst inne och kanske fortfarande Àr vÀldigt lika.
 
Jag avundas danskarna som fortfarande synes ha anstÀndigheten och förnuftet och en sund nationalkÀnsla i behÄll. Hade jag varit yngre Àn mina 74 skulle jag ha sökt danskt medborgarskap.
– – – – –
HÀr min översÀttning och transformering av StÞvrings tal.    (ln)

Enligt min Ă„sikt förutsĂ€tter en stark demokrati som den svenska en sammanhĂ„llande nationell kraft. Inledningsvis vill jag framhĂ„lla vad jag anser vara “sammanhĂ„llande kraft” och “nationell kultur”. Eller svenskhet om man sĂ„ vill. DĂ€refter kommer jag att försöka förklara varför den sammanhĂ„llande kraften trivs bĂ€st i en nationell kultur och vad vi, enligt min mening, bĂ„de skall och kan göra för att bevara den nationella sammanhĂ„llande kraften.

Det finns tonvis med dokumentation av att Sverige Àr ett land med en stor sammanhÄllande kraft. Med andra ord, landet Àr baserat pÄ en vÀlutvecklad tillitskultur. Och just tilliten mellan mÀnniskor, som inte kÀnner varandra, Àr den sammanhÀngande kraftens mest betudelsefulla komponent.

Tillit uppstÄr nÀr mÀnniskor har tÀta sociala relationer, vilket befrÀmjar samarbete och möjligheten att nÄ gemensamma mÄl. Den svenska tillitskulturen Àr i stor utstrÀckning baserad pÄ icke formella normer, sÄdana som Àrlighet, pÄlitlighet och ömsesidighet. Helt enkelt simpel hjÀlpsamhet.

Det Àr ocksÄ vÀldokumenterat att denna tillitskultur bidrar till att göra svenskarna till ett av vÀrldens mest nöjda, fredliga och vÀlmÄende folk. Samtidigt Àr svenskarna ett kulturellt homogent folk, hos vilket det hÀrskar en utbredd positiv nationalkÀnsla. De flesta svenskar Àr faktiskt stolta över att vara just svenskar.

Slutsatsen Àr dÀrför nÀraliggande att det Àr den kulturella integrationen hos medborgarna som skapar en stark kÀnsla av samhörighet och en omfattande tillit mellan dessa och staten. Denna tillits- och samhörighetskÀnsla Àr vÀl att mÀrka helt oavhÀngig av sociala skillnader, och i historiskt avseende har den frÀmjats av de mÄnga civila rörelser, föreningar och förbund som har existerat i Sverige.

SammanhĂ„llningskraften Ă€r med andra ord kulturellt betingad. Den Ă€r betingad av att vi har en gemensam kultur. LĂ„t mig dĂ€rför försöka sĂ€ga nĂ„got om den svenska nationalkulturen. Att svenskarna Ă€r ett folk som Ă€r djupt förankrat i en nationell kultur beror pĂ„ att de i generationer har levt samman pĂ„ ett bestĂ€mt sĂ€tt. pĂ„ ett bestĂ€mt territorium och innanför ramarna av en och samma stat. Den gemensamma historien har prĂ€glat medborgarna med ett antal sammanhĂ„llande moraliska vĂ€rden, sociala erfarenheter och införstĂ„dda kommunikationsformer. Det kan vara vĂ€rden som kommer till uttryck i folkliga vĂ€ndningar typ “ett ord Ă€r ett ord”. Det kan vara erfarenheten av att mötas i föreningslivet. Och det kan vara kommunikationsformer som ironi och humor.
Den svenska nationalkulturen och den loyalitet som den befrÀmjar Àr vÀrd att bevara av mÄnga skÀl. Den Àr nÀmligen varken totalitÀr, abstrakt eller aggresivt sjÀvhÀvdande som t.ex de tidigare tyska och franska nationalismerna.

De ömsesidiga banden mellan svenskar har sÄledes inte primÀrt varit politiskt dikterade utan istÀllet varit civila. Detta har skapat fundamentet för ett tvÄngsfritt samhÀllsliv, som i hög grad har karaktÀr av att vara informellt och underförstÄtt.

Det civila engagemanget har emellertid ocksÄ kommit tiil uttryck i en vÀlorganiserad och sjÀlvmedveten folklig gemenskap, som under historien lopp har konkretiserats i olika idrotts- och kooperativa rörelser; i smÄbrukar-, bonde- och arbetarrörelser; inom folkhögskole- och frikyrkolivet.

Definitivt Ă€r medborgarnas pĂ„verkan pĂ„ staten ocksĂ„ tydlig i Sverige. I en nationalstat som den svenska Ă€r de politiska och rĂ€ttsliga institutionerna förankrade i nationens kulturella enhet. Det vill sĂ€ga, att i ett vitt omfĂ„ng har institutionerna en speciell mentalitet och nĂ„gra implicita normer och oskrivna regler, som Ă€r av nationell art. DĂ€rför upplever medborgarna att istitutionerna sĂ„ att sĂ€ga ger uttryck för dem sjĂ€lva och deras vĂ€rderingar. Om institutionerna kan medborgarna sĂ€ga att det Ă€r “vĂ„ra”. Detta betyder inte att svenskarna Ă€lskar staten, men det betyder att svenskarna har en grundlĂ€ggande tillit till sina institutioner. Vad som Ă€r vĂ€l sĂ„ viktigt, Ă€r att detta skapar en positiv grogrund för medborgarnas villighet att följa lagarna och acceptera beslut, som inte omedelbart Ă€r i deras eller deras nĂ€rmastes intresse. Det mĂ„ste sĂ€gas att denna tillit och ansvarsmedvetenhet ocksĂ„ gĂ„r Ă„t det andra hĂ„llet. SĂ„ledes frĂ„n institutionerna till medborgarna. Sverige Ă€r som kĂ€nt ett bland de land i vĂ€rlden, som har minst korruption.

Vad har sÄ allt detta med demokrati att göra? Varför Àr sammanhÄllningskraften sÄ viktig för demokratien? Jo, jag har redan antytt det. SammanhÄllningskraft skapar helt enkelt ett sunt civilt samhÀlle, som Àr avgörande för en vÀllyckad demokrati. Finns det en stark sammanhÄllande kraft kan Àven politiskt oeniga medborgare samfÀlt enas om att försvara sina intressen och hÀvdvunna förmÄner, som annars staten skulle kunna ÄsidosÀtta.

Jag vill gÀrna sÀga nÄgot om ett annat och mera intrikat förhÄllande mellan demokrati och kultur. Vad Àr demokratisk gemenskap? Först och frÀmst Àr det gemenskapen om nÄgra formella principer, fina ideal och abstrakta vÀrden som likhet och frihet, som har funnit sin plats i en demokratisk författning.

Men enlig min uppfattning uppbÀres en livsduglig gemenskap av handgripliga och nÀra ting som moders-mÄl och anknytningen till ett fÀdernes-land. Endast principer kan inte hÄlla en stat och ett folk samman. En verklig demokrati svÀvar ej heller i luften, utan mÄste vara förankrad i en kultur byggd pÄ gemensamma normer.

I ett fritt samhÀlle finns det inre moraliska band mellan medborgarna. Ty endast dÀrigenom kan medborgarna acceptera att det finns grÀnser för deras frihet, sÄledes att den enes rÀtt Àr den andres plikt. Demokratien Àr med andra ord avhÀngig av en kultur som demokratien inte sjÀlv har skapat och icke sjÀlv kan skapa utan istÀllet tÀr pÄ, som ett slags resurs. Detta sker nÀr medborgarna pÄbjudes att relativisera sin egen nationella kultur i mötet med andra kulturer, nÀr de pÄbjudes att ge frÀmmande samma rÀttigheter och helt sonika avkrÀves sin plikt att tolerera det som de inte Àr intresserade av.

Men skall verkligen den demokratiska staten ge samma erkÀnnande till den mÄngfald av kulturer som numera befinner sig innanför dess grÀnser? Oavsett dessa kulturers vÀrde, deras karaktÀr och deras prestationer?

PÄ liknande sÀtt kan man stÀlla frÄgan: om vi relativiserar landets traditionella kÀrnkultur och endast bekÀnner oss till författning och grundlag, riskerar vi dÄ inte att reducera de demokratiska idealen om likhet och frihet till just tomma ord.

Just för att dessa ideal endast Ă€r abstraktioner, kan man tvivla pĂ„ att de Ă€r tillrĂ€ckligt kraftfulla för att sĂ€kra statens stabilitet och medborgarnas upplevelse av samhörighet – den sammanhĂ„llande kraften sĂ„ledes – vid plötsligt uppdykande krissituationer, som t.ex. vid ekologiska och ekonomiska kriser, under terrorangrepp eller dĂ„ yttrandefriheten pĂ„ allvar Ă€r hotad.

Man skall inte glömma bort att demokratisk ordning endast Ă€r formalia. Den kan dĂ€rför svĂ„rligen tillfredsstĂ€lla ett folks kĂ€nslomĂ€ssiga behov av att tillhöra en konkret och pĂ„taglig gemenskap. En nation ger faktiskt möjlighet till en verklig och positiv anknytning, ty den nationella kulturen med dess sprĂ„k, sĂ„nger, firande av helgdagar och högtider [“sĂ„dana löjliga ting som Svensk midsommar”] och sĂ„ vidare, stĂ„r verkligen i motsĂ€ttning till enbart en generell författningstext.

Jag vill gÀrna avsluta med ett memento. Det finns anledning att reflektera över hur snabbt den sammanhÄllande kraften kan gÄ förlorad. Det tar dÀremot Ätskilliga hundra Är för att bygga upp ett samhÀlle med en stark sammanhÄllande kraft. OcksÄ detta Àr ett vÀldokumenterat faktum. DÀrför Àr det enligt mitt förmenande avgörande att vi bevarar den svenska nationalkulturen. Den Àr nÀmligen kÀllan till frihet och vÀlstÄnd och till att skapa gemensamma politiska lösningar innanför nationalstatens grÀnser

Den sammanhÄllande kraften kan vi bevara genom att krÀva att andra kulturer anpassar sig till vÄrt lands kÀrnkultur. En samhÀllsbildning med en gemensam kultur och ett gemensamt moraliskt sprÄk pÄ gott och ont hÀnger helt enkelt bÀttre ihop Àn ett samhÀlle baserat pÄ mÄngfald och multikultur.

Vi har kanske varit för snabba att skilja pĂ„ demos och etnos. AlltsĂ„ pĂ„ att skilja medborgarens politiska identitet frĂ„n den etniskt-kulturella nationella identiteten. Demokrati Ă€r ju endast en styrelseform, som definierar de procedurer vi skall tillĂ€mpa vid politisk oenighet. Men för att detta “vi” skall kunna agera, krĂ€vs det först och frĂ€mst att det finns ett “vi”.
Vi mÄste sÄledes kunna svar pÄ frÄgan: Vem Àr vi?

Danske venstreekstremister til kammeraterne i udlandet: Vores modstandere i Danmark er at ligne med sygdom og virus

Ironien preller formentlig af pĂ„ Ellen Brun og Jacques Hersh, for ironi er nok ikke noget der kendetegner det rettroende venstreekstreme miljĂž, om man sĂ„ fik det sparket i rumpen af en blankpoleret stĂžvle. Men ironisk er det da, at de i dette smĂŠdebrev mod deres land med mindelser fra en svunden tid, hvor der bruges alle de gamle fĂžr-1989 klicheer om “bourgeoisiet”, “zionisme” og “den ekstreme hĂžjreflĂžjs” antisemitisme, selv forfalder til stereotyper fra nazismens billedsprog. Den “danske syge”, kĂŠre lĂŠsere, er sĂ„mĂŠnd skribenter som os der 1) stĂžtter Israels ret til at eksistere og forsvare sig selv, 2) ikke bruger voldelige midler og 3) stĂ„r for de traditionelle frihedsrettigheder, bl. a. ytringsfriheden, som de vrĂŠnger af.

SĂ„ at jeg godt kunne finde pĂ„ at bruge udtrykket “pest over Europa” om den totalitĂŠre ideologi som de bedriver apologi for, vil jeg da gerne stĂ„ inde for, al den stund at udtrykket jo oprindeligt netop er titlen pĂ„ en antinazistisk bog fra 1930’erne af Hartvig Frisch. Der er ikke nogen grund til at gĂžre for meget ud af denne endelĂžse artikel, da mĂ„lgruppen er sĂ„ snĂŠvert defineret og trods alt fjernt fra de ogsĂ„ rĂŠdsomme mainstreammedier, men interessant er det da at se hvordan danske venstreintellektuelle omtaler deres land over for ligesindede i udlandet. SelvhĂžjtideligheden er til at tage og fĂžle pĂ„, og bringer mindelser frem om oprĂžrslederen ‘Reg’ i Life of Brian (LFPC).

In trying to comprehend the virus of Islamophobia now infecting Europe … […]

… the Middle East where the United States and Israel have had a direct responsibility for the region’s political evolution. […]

… the Danish social landscape has evolved into one of those most hostile to Muslim immigrants.

[…] … when the newspaper Jyllands-Posten published twelve offensive cartoons of the prophet Mohammed on September 30, 2005. Not only were the illustrations reminiscent of anti-Semitic caricatures in Nazi Germany, they were fundamentally insulting to the religious creed of Islam which forbids depictions of the prophet. […] the group behind [JP] has a dubious ideological and political history. Their editorial line was pro-Nazi during the Second World War and militantly antisocialist and anticommunist, as well as vehemently pro-American, during the Cold War. The Jyllands-Posten remains an ardent supporter of Israel’s policies in Palestine, a warm partisan of Danish military participation in the wars in Muslim countries, and hostile to third world immigrants. […]

More important, their publication was a clarion call to the media to overcome their restraint and participate actively in the mobilization of opinion against the Muslim population. In other words, this attack was intended to influence the political culture of the Danes in the direction of Islamophobia. Without falling prey to conspiracy theory, it should be mentioned that the responsible editor, Fleming Rose, has a close relationship to Daniel Pipes, the director of the Zionist neoconservative Middle East Forum in the United States. Rose had also been a visiting scholar at the United States Institute of Peace, a U.S. government outfit heavily involved in the administration of occupied Iraq.[…] The Danish Disease

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

1 Comment
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Janne
Janne
12 years ago

“DrĂŠbt sikkerhedsvagts familie undrer sig over, at den danske ambassade ikke har kondoleret, efter at deres sĂžn blev drĂŠbt af terrorbombe.”

Hvorfor er der ingen der forventer at Pakistan kondolerer?

Hvorfor er der ikke nogen der forventer at bombemĂŠndene skal opfordres til at melde sig selv?

Det er nĂŠsten grinagtigt som danske medier gĂžr Danmark til bussemand for terrorangrebet.