2
nov
Seneste opdatering: 3/11-09 kl. 0352
6 kommentarer - Tryk for at kommentere!

“Et mord som det pĂ„ Theo, der ikke kun er et mord, men en rituel slagtning, er mere effektiv end en bombe, der gĂ„r af pĂ„ en banegĂ„rd. 200 mennesker dĂžr, men nĂŠste dag kĂžrer togene igen. PĂ„ Ă©n dag ĂŠndrede livet sig i Holland, ingen turde lĂŠngere sig hvad de tidligere havde sagt. Politikere, kunstnere, alle er forsigtige. Der var en tid fĂžr Theo og en tid efter. Tiden fĂžr var en meget god tid, champagne og kokain, og tiden nu er antidepressiver og vand.”

Der Tag als Theo van Gogh ermordet wurde, tysk utekstet i seks dele. Der findes klip med Van Gogh, men de er kun pÄ hollandsk, men dette er tekstet pÄ engelsk. Fra  juni 1997: Theo van Gogh interviews Pim Fortuyn on the E.U. PÄ hollandsk radio har de forsonet sig med tingenes nye tilstand. Det kan vÊre mere af nÞd end af lyst:

People who want to stir up a debate with Muslims by insulting them are still living in the 1960s and refuse to see that immigration has profoundly changed Dutch society. We now live in a multicultural country of people with different religious and ethnic backgrounds and different norms and values. In such a situation diplomacy should rule, instead of the idea that differences should be settled by insulting one another. Doing that only causes deep injuries that may take generations to heal…..If there is hope, it lies with the younger generations who take multicultural society for granted and do not long to return to the homogenous society of the 1950s and ‘60s. Perhaps – hopefully – they will deal with each other more openly. But they will be burdened with the heritage of the Wilders era.

Tilbage til nutiden eller virkeligheden, om man vil: Immigrant tensions remain five years after Van Gogh killing. Og sÄ er det efter de Volksrant at dÞmme, dagen hvor Hirsi Ali er lÞbet tÞr for penge til at fÞre retssag mod Holland, for at fÄ dem til at bekoste sine sikkerhedsudgifter. (Foreligger ikke pÄ et sprog jeg helt forstÄr.) Se ogsÄ Klein Verzet: Has it been five years already? Five years ago I was convinced that this moment would prove to be a watershed. Surely now the Netherlands, and Europe, would wake up. Surely now the aggressive wing of the muslim community would be dealt with, would be cut down to size.

‘ForrĂŠderi’ pĂ„ demokratiets vegne

Debatten om besÊttelsen af Brorsons Kirke handlede i hÞj grad om berettigelsen af civil ulydighed, og lovbrud i en angiveligt hÞjere sags tjeneste. Her er en sag med nÊrmest omvendt fortegn, idet den omhandler den britiske embedsmand Derek Pasquill der i et par Är lÊkkede et stort antal dokumenter fra the Foreign and Commonwealth Office hvor han arbejdede. Pasquill var chokeret og fortvivlet over Labourregeringens lÞgne og dobbeltspil vedrÞrende islamisk ekstremisme, og deres aktive promovering af bevÊgelser som Det Muslimske Broderskab. Vurdér selv her hvem han retteligt skulle have vÊret loyal over for (LFPC).

[…] Pasquill betrayed the institutions of liberal democracy by standing up for liberal democracy. He defended it from its enemies, who were not only in far-away countries but closeted in the Cabinet Room of 10 Downing Street and the offices of Whitehall. […]

As his affidavit to the employment tribunal dryly remarks, “The documents that I disclosed showed that the FCO and other UK government departments were continuing to work with and assist organisations that promote extreme Islamist politics. My concern was that this policy would have the effect of legitimising and supporting groups with extreme Islamist politics and that such an effect was entirely contradictory to FCO and UK government policy of attempting to prevent the radicalisation of young British Muslims. Furthermore, I believe that the FCO and other government departments pursue a policy of portraying these organisations as mainstream and moderate.”

Who is the traitor and who the patriot in these circumstances: the dissident civil servant or the two-faced government? Who, to be blunt, is more deserving of summary dismissal? […] The High Price of Patriotism

“Fröken, Ă€r du verkligen en svenne?”

Det Ă€r lĂ€rarna Cathrina Wadecki i Alby och Maja Lundberg i Kista som bl a beskriver vilken syn barnen har pĂ„ sig sjĂ€lva och “svennar”.

– FĂ„r du frĂ„gan nĂ„gon gĂ„ng, vad Ă€r det att vara svensk?

– NĂ€, alltsĂ„ en flicka viskade en gĂ„ng sĂ„ hĂ€r “-Fröken, Ă€r du verkligen en svenne?”, och det viskade hon lite förfĂ€rat, sĂ„ hĂ€r som att “-Hoppas att du inte Ă€r svenne!”. Men dĂ„ sa jag att jag Ă€r det, och jag Ă€r det. “-Är det sĂ€kert?” sa hon. “-Ja”, sa jag. Och sen slutade samtalet dĂ€r. Men, alltsĂ„, det var inte positivt.

Svenne Ă€r nĂ„gonting… det Ă€r liksom mĂ€nniskor som dricker mycket, som Ă€r olyckliga, som visar sina kroppar pĂ„ sommaren, som lever ihop innan dom Ă€r gifta och fĂ„r barn innan dom Ă€r gifta, som gĂ„r och hĂ„ller varandra i hand pĂ„ gatan och pussar varandra pĂ„ gatan öppet. SĂ„ det Ă€r nĂ„gonting vĂ€ldigt fel. Haram, som mĂ„nga barn sĂ€ger hĂ€r. Haram-begreppet anvĂ€nder mĂ„nga barn varje dag hĂ€r. Det Ă€r synd, alltsĂ„. DĂ„ var jag en sĂ„n syndig mĂ€nniska alltsĂ„, i hennes ögon.

– Betyder det att dina sju-Ă„ringar […], betyder det att dom kanske inte vill ens vara som svenskar?

– Ja dom vill inte vara som svenskar. Jag har frĂ„gat dom. Jag har frĂ„gat barnen “-Vill du vara svensk?”, och alla sĂ€ger “-Nej”. Och dĂ„ sĂ€ger jag “-Men du Ă€r ju svensk, du Ă€r ju född hĂ€r, du Ă€r ju svensk”. “-Nej, sĂ€g inte det, sĂ€g inte det! Min pappa och mamma kommer frĂ„n Somalia, frĂ„n Eritrea, frĂ„n Irak, och dĂ„ Ă€r inte jag svensk.” “-Ja, fast du Ă€r född hĂ€r och dĂ„ rĂ€knas man som svensk.” “-Nej, jag tillhör mina förĂ€ldrar” sĂ€ger dom dĂ„. Lyssna pĂ„ intervjuns intressanta fortsĂ€ttning hĂ€r. HĂžr ikke mindst det skrĂŠmmende interview: Maja Lundberg, lĂ€rare Kvarnbackaskolan i Kista, min. 14:28.

BerÀttelser om muren som föll

af Thomas Nydahl

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Vi levde trots allt i ett kallt krig. OcksĂ„ Europa var delat och en stor del av vĂ€rldens folk levde i diktaturer. NĂ€r Berlinmuren byggdes var det vĂ€l mer ett slags bekrĂ€ftelse av rĂ„dande omstĂ€ndigheter. Peter Handbergs nya bok Ă€r just sĂ„ okorrumperat mörk som man mĂ„ste krĂ€va av murens krönikör.

Det finns tvĂ„ saker som Ă€r iögonfallande hos Handberg: Ă„ ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, hĂ€r Ă€nda ner i barndomens landskap, Ă„ andra sidan hur han med sin belĂ€senhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i “UndergĂ„ngens skuggor” och “KĂ€rleksgraven”. DĂ€r lĂ„g fokus pĂ„ de baltiska lĂ€nderna, hĂ€r Ă€r det Berlin, DDR, Polen och delvis ocksĂ„ andra lĂ€nder i östblocket nĂ€r sĂ„ Ă€r befogat – till exempel för att berĂ€tta om de mĂ€nniskor som tog sig till Bulgarien i ett fĂ„fĂ€ngt hopp om att det dĂ€r skulle vara lĂ€ttare att fly.

Berlinmuren Àr centrum för boken. Handberg gör de frihetslÀngtande mÀnniskornas försök att fly över muren till levande och verkligt mördade individer. Han ger dem namn och historia, han berÀttar hur de dödades av grÀnsvakterna. Och han lÄter de överlevande blicka tillbaka, ge perspektiv pÄ sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Och ÀndÄ Àr det inte betong- och taggtrÄdsmuren som blir mitt minne av denna bok, det blir snarare de inre murar och fÀngelser mÀnniskor bÀr i fruktan för en övermÀktig hÀrskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det ocksÄ Peter Handbergs berÀttelse om de egna miljöerna, vÀnnerna och hÀndelserna i Berlin. Om kÀrleksmöten och konstnÀrsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det.

Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt Àmne i ett sammanhang som ocksÄ Àr ett slags personlig livsessÀ, en berÀttelse om mÀnniskans villkor i Europa idag.

Skönlitteraturen Àr rik för den som vill betrakta DDR. Personlig essÀistik som Handbergs Àr ovanlig, medan romankonsten har mycket att erbjuda. En nyutkommen roman av Ingo Schulze berÀttar om sommaren 1989. Adam och Evelyn Àr bÄda östtyskar och de stÄr i centrum för hans parabel pÄ bibelberÀttelsen om Adam och Eva. I skildringen av det förflutna kan vi se nuet tydligare.

Vill man gĂ„ till Ă€ldre litterĂ€ra utgivningar kommer man inte förbi Alfred Döblins klassiker “Berlin Alexanderplatz” – som ju ocksĂ„ Fassbinder gjorde storfilm och tv-serie av – och Walter Benjamins “Barndom i Berlin”. Med internet Ă€r det en smal sak att hitta sĂ„dana böcker antikvariskt i dag.

En samling tyska författare – med Volker Braun, Durs GrĂŒnbein, Reinhard Jirgl, Marcel Beyer och tjugo andra – har tillsammans skrivit ner sina minnen av vad som hĂ€nde nĂ€r Muren föll. Antologin “Natten dĂ„ muren föll” Ă€r ett viktigt tillskott för förstĂ„else av hur historia skrivs, inte minst för att den personliga hĂ„llningen alltid Ă€r den starkaste och kanske ocksĂ„ den giltigaste.

Den slovenske författaren Ales Steger har med sin alldeles nyutkomna “Berlin” skapat en stadsberĂ€ttelse som stĂ„r över det mesta i kvalitet och personlighet. Jag vandrar gĂ€rna med honom genom den tyska huvudstaden, översköljs av bĂ„de dess vĂ€stliga och östliga historia och lĂ€r mig mer om nuet. Hans vandringar Ă€r filosofiska och handgripliga pĂ„ en och samma gĂ„ng.

I sin mĂ„ngfacetterade bok “Berlinmuren” skriver Björn Cederberg bĂ„de om historen och nuet. En av mĂ€nnen han berĂ€ttar om Ă€r författaren och militĂ€ren som levde under hela 1900-talet, Ernst JĂŒnger. Han skriver:

I öst var JĂŒnger förbjuden, bara detta en god anledning att ta honom pĂ„ allvar. En som bĂ€r det tyska ödet i sitt inre, var hittar man en sĂ„dan mĂ€nniska? Det berĂ€ttas att JĂŒnger blev stoppad i sĂ€kerhetskontrollen pĂ„ MĂŒnchens flygplats. Metalldetektorn gav utslag. “Det kommer frĂ„n kroppen, skrot frĂ„n kriget”, sa JĂŒnger. “Andra vĂ€rldskriget?” “Nej, första.”

Det Àr inte minst för sÄdana historier man tar sig an hans bok.

Vad Ă€r förr? FrĂ„gan stĂ€lls i Jörn Donners Berlinbok, vars första upplaga kom 1958. Begreppet “förr” kan te sig nödvĂ€ndigt ibland, men nĂ€r det gĂ€ller Berlins efterkrigshistoria rymmer det sĂ„ mĂ„nga och sĂ„ varierande typer av förflutenhet att ocksĂ„ de femtio Ă„r gamla iakttagelserna ter sig viktiga och en del av samtiden.

Donners texter frÄn 1958 följs av kortare nedslag 1966, 1976 och november 1989. Förutom ett klargörande tillÀgg skrivet i Är innehÄller boken ocksÄ Stephen Spenders förord frÄn 1961. HÀr finns hela historien samlad: fram till Murbygget och efter rivningen.

Donner var bara nitton nĂ€r han kom till Berlin första gĂ„ngen, det var 1952, och dĂ„ “var jag inte alls medveten om att jag borde ha kommit 1922”. Berlin kan förstĂ„s som samtid och historia, och vissa skikt av denna historia ter sig sĂ€rskilt betydelsefulla, mĂ„nga mĂ€nniskor talade om Weimar, andra talade om de sista dagarna 1945, om ryska vĂ„ldsdĂ„d och skrĂ€ck för kommunismen.

Det slĂ„ende Ă€r den rent fysiska kontrasten; kvardröjande fattigdom i öst kontrasterar mot köpenskap i vĂ€st, sunkiga ölsjapp i öst mot framtidsanda i vĂ€st. Han noterar att fattigdomen i öst ger intryck av “grĂ„het, tystnad, missnöje”. Men man ska ocksĂ„ komma ihĂ„g, att i “dagens tvĂ„ tyska stater utvecklas tvĂ„ olika sprĂ„k, tvĂ„ olika kulturer, tvĂ„ skilda vĂ€rldar”.

I DDR försöker man lĂ„tsas som om förintelsen aldrig varit ett bekymmer, man talar om antifascism och i en pervers “beredskapsförklaring” som östtyska studenter mĂ„ste underteckna heter det: “
 vid varje tillfĂ€lle dĂ„ parti och regering finner det nödvĂ€ndigt gripa till vapen, ty det Ă€r mitt oavvisliga personliga intresse
 dĂ€rför vill jag lĂ€ra mig vapnens bruk”. Denna politik, försvarad av studenten Sommer med orden “Vill man studera, tvingas man till underkastelse”, pĂ„minner inte sĂ„ litet om det slags statliga tvĂ„ng som Hitler gjorde till tysk vardag.

Donner blottlĂ€gger genom att lyssna och anteckna. Han noterar till exempel att studenten Sommer talar det “östtyska kanslisprĂ„ket, kemiskt fritt frĂ„n alla personliga nyanser”, han berĂ€ttar utförligt om Bertolt Brecht, Anna Seghers och poeten Johannes R. Becher som blev östtysk kulturminister.

Allra bĂ€st blir det nĂ€r han berĂ€ttar om författartypen som tjĂ€nar partiet. Det gör han med Max Zimmering som exempel, vars inkomstkĂ€lla, reportageromanen “Phosphor und Flieder” sĂ€gs vara “inte fullt sĂ„ dĂ„lig som hans lyrik”. Hos Donner förstĂ„r man varför Muren föll.

Thomas Nydahl – med forfatterens venlige tillladelse.

BERLINBÖCKER
Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Vad minns vi? Vad har hÀnt? Hela veckan, med final nÀsta mÄndag, kommer kultursidorna att domineras av den historiska hÀndelsen. Först ut Àr Thomas Nydahl som har lÀst nya böcker om tiden dÄ vÀst och öst var delade med en mur.
Aktuella titlar
Birgitta Almgren: “Inte bara Stasi. Relationer Sverige-DDR 1949-1990” (Carlsson Bokförlag)

Björn Cederberg: “Berlinmuren. BerĂ€ttelser om en plats och ett tillstĂ„nd” (Mormor förlag)

Jörn Donner: “Rapport frĂ„n Berlin” (Söderströms förlag)

Peter Handberg: “SlĂ€pp ingen levande förbi. BerĂ€ttelser frĂ„n murens Berlin” (Natur & Kultur).

Ingo Schulze: “Adam och Evelyn” (Weyler, översĂ€ttning av Svante Weyler)

Ales Steger: “Berlin” (RĂĄmus, översĂ€ttning av Sophie Sköld, efterskrift av Aris Fioretos)

Renatus Deckert (red): “Natten dĂ„ muren föll. 25 tyska författare berĂ€ttar om den 9 november 1989” (Ersatz, översĂ€ttning av Ulla Ekblad-Forsgren)

Walter Benjamin: “Barndom i Berlin kring 1900” (Symposion, översĂ€ttning av Ulf Peter Hallberg)

Alfred Döblin: “Berlin Alexanderplatz” (Bonniers, översĂ€ttning av Torsten Nordström med inledning av Sten Selander)

Slavenka Drakulic: “Katt i Warszawa, och andra berĂ€ttelser om livet under kommunismen” (Natur & Kultur, översĂ€ttning av Ia Lind)

Lokalt vittnesbörd

Barbara Westrup i Åhus har i sin bok En annan vĂ€rld berĂ€ttat familjens historia, som bland annat rymmer mycket av Tyskland före krigsslutet och sedan ocksĂ„ DDR. Westrups mor levde halva sitt liv i den östtyska staten. I förordet till sin bok skriver hon att hon ville “ge en bild av livet i en kommunistisk stat, sĂ„som min mor upplevde det.”

Är det nĂ„gon som minns “Tysklands bĂ€ttre hĂ€lft”? Bland Europas vĂ€nster fanns det de som sĂ„g DDR sĂ„, Wolf Biermann var inte ensam om det. Nu Ă€r det tjugo Ă„r sedan den dödsbringande och frihetskrossande Berlinmuren föll och vi kan se tillbaka pĂ„ det som var. NĂ„gra nya böcker har gripit sig an DDR ur olika synvinklar.

NÀr vi möblerade vÄra lÀgenheter pÄ 1970-talet hjÀlpte vi den östtyska diktaturens ekonomi, och en smÄlÀnning att bli rejÀlt rik. IKEA lÀt nÀmligen fÄngarna i den kommunistiska diktaturen fabricera en del av det svenska folkhemmets möbler. Det var billigt och effektivt, och det lÄg i bÄde diktaturens och Ingvar Kamprads intresse.

SĂ„dana hĂ„rdfakta kan man lĂ€sa sig till i Birgitta Almgrens rika dokumentation i boken “Inte bara Stasi”. Till exepel fĂ„r man ocksĂ„ veta hur det gick till nĂ€r stalinisterna i Norrland bedrog svenska myndigheter, med hjĂ€lp av DDR. Och hur svenska regeringar fjĂ€skade för Honeckers regim, Ă€nda fram till det obönhörliga slutet.

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

6 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Robin_Shadowes
Robin_Shadowes
10 years ago

Problemen med att förverkliga en Life Of Brian-liknande film om mohammed skulle blivit mĂ„nga. SkĂ„despelarna skulle fĂ„ rĂ€kna med att tvingas leva under polis-beskydd under resten av sina liv. Inte bara skĂ„despelarna men manusförfattare, producenter, regissörer och alla andra som var involverade i produktionen. SjĂ€lva inspelningen skulle kantas av problem, muslimer som försökt störa inspelningen pĂ„ olika vis. Hot skulle vara allerstĂ€des nĂ€rvarande. Även nĂ€r filmen blivit fĂ€rdig hade problemen varit otaliga. Biografer hade inte vĂ„gat visa filmen. Biografer som Ă€ndĂ„ hade gjort det hade blivit ockuperade av hundratals muslimer som stĂ„tt utanför och hindrat publiken frĂ„n att komma in.… Read more »

Bjovulf
Bjovulf
10 years ago
Reply to  Robin_Shadowes

Ja, just precis – og de ville helt glemme alt om stakkels DK 😉

Men der mĂ„ da komme en eller anden parodi pĂ„ et tidspunkt …
det er trods alt ikke alle kunstnere, der synes at det er lykken at lĂŠgge
sig fladt pÄ maven for islam og ekstremisterne.

Jonny
Jonny
10 years ago

“I ett mĂ„ngetniskt samhĂ€lle förĂ€ndras yttrandefrihetens vĂ€sen i grunden, frĂ„n att vara ett redskap för diskussion inom en grupp till att bli ett vapen mellan grupper. Detta gör Ă€ven yttrandefriheten sĂ„ mycket mer explosiv, och det Ă€r troligt att omsorgen om den sociala freden kommer att bli yttrandefrihetens undergĂ„ng i det mĂ„ngetniska samhĂ€llet.”
oskorei.motpol.nu

bl
bl
10 years ago

Het Parool (lettere forstĂ„eligt end centrumvenstre, katolske Volkskrant – Hollands “Politiken”, men til at holde ud..) skrev i lĂžrdags i deres interview med Hirsi Ali

http://www.parool.nl/parool/nl/4/AMSTERDAM/article/detail/266031/2009/10/31/Hirsi-Ali-islamdebat-is-mislukt.dhtml

Een proces tegen de Nederlandse staat heeft ze begin deze maand stopgezet, omdat ze het niet meer kan betalen.

Hun standsede sit sagsanlÊg mod den nederlandske stat i starten af mÄneden (oktober), pga. at hun ikke lÊngere kan overkomme omkostningerne/betalingerne.

Victor
Victor
10 years ago

ØÞÞh – hvis der er nogen af jer, der ikke liiige ved, hvad I skal se i biffen om et par Ă„r, sĂ„ er der muligvis en ide her.

http://www.telegraph.co.uk/culture/film/film-news/6480869/Prophet-Mohammed-film-planned.html

Mit gĂŠt: Qatarierne vil lĂŠre den samme lektie som japanere, tyskere og andre – Hollyskov er gode til at tage pengene og spĂŠne.

Bjovulf
Bjovulf
10 years ago
Reply to  Victor

En film om Muhammes liv – UDEN Muhammed! – det lyder “vĂŠldigt” interessant 🙂 Hvis det sĂ„ endda bare var en slags “Life of Brian II” – AltsĂ„ om en stakkel, som antages for at vĂŠre Guds udvalgte profet, og som i Ăžvrigt HELLER ikke kan lide bĂžsser, jĂžder, kristne, kvinder mv. … Det kunne faktisk blive ganske underholdende, og det ville nok fjerne de rĂždglĂždende muslimers opmĂŠrksomhed en kende fra lille DK, som en ekstra sidegevinst. Ja, vi burde vel faktisk stĂžtte en sĂ„dan film rundhĂ„ndet med midler fra den danske stats kunstfonde – under udtrykkeligt lĂžfte om total… Read more »