16
jan
Seneste opdatering: 13/6-11 kl. 1916
13 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Sociologen Gunnar Heinsohn peger pĂ„, at enhver der indvandrer til Tyskland, har ret til at blive forsĂžrget af sine naboer pĂ„ ubestemt tid. Ligegyldigt hvor mange bĂžrn han sĂŠtter i verden. Om han finder det forkert ? “Jeg kan, som jeg lige er blevet fortalt af en fagmand fra Berlin-Neukölln, ikke finde det forkert, for hvis jeg gjorde det, ville jeg blive retsforfulgt.” Samtalen drejer sig iĂžvrigt om demografi og rigtige og forkerte indvandrere. Se ogsĂ„ Lars Hedegaards interview med Gunnar Heinsohn: A Continent of Losers pĂ„ dansk Interview: Tabernes kontinent Via Gunnar Heinsohn im ZDF-Nachtstudio, 9 januar 2010. (video tysk utekstet.)

Lars Hedegaard: Optakt til en 266b sag
Jeg tager ikke til orde for hverken had eller hetz. Jeg tager til orde for de kvinder og mĂŠnd, der har problemer.Trykkefrihedsselskabets formand Lars Hedegaard skal i retten i nĂŠste uge for udtalelser, som anklages for at vĂŠre racistiske. For et Ă„rs tid siden sagde Lars Hedegaard blandt andet om muslimer, at “de voldtager deres egne bĂžrn, det hĂžrer man hele tiden”.
– Til min store overraskelse blev det opfattet, som om jeg havde anklaget samtlige muslimske mĂŠnd for at have misbrugt deres bĂžrn. Jeg blev selv overrasket over den drejning debatten tog. Jeg troede ikke, at man ville tillĂŠgge mig sĂ„dan nogle meninger, siger Lars Hedegaard.
Lars Hedegaard er sigtet af statsadvokaten for med sine udtalelser at overtrÊde racismeparagraffen. Men den paragraf har han ikke selv meget til overs for. AdelsmÊrket for enhver lov er, at den bliver ligeligt anvendt. Men sÄdan er det ikke, hvis du sÄkaldt forhÄner nogen efter racismeparagraffen. Der er jo kke nogen i Danmark, som er blevet dÞmt for at kalde danske kvinder ludere eller Danmark for et fucking luderland. Mig bekendt ikke. Hvis du derimod kalder muslimer noget lignende, sÄ kan du vÊre sikker pÄ at blive trukket i byretten.Der er ikke lighed for loven, og der er ikke lighed i retspraksis. . Krause pÄ tvÊrs 17. januar 2011 kl. 10:03 pÄ P1 . HÞr udsendelsen(57:00)

Jared Loughner i overdrevets politiske perspektiv

Klar udpegning af markÞrer for Arizona-attentatmandens placering derude hvor mÊrkesager og flÞjtilhÞrsforhold for udenforstÄende godt nok har det med at glide sammen i det rene gakgak. Og dette er vel at mÊrke hvad der vides p.t. fÞr han er stillet for retten (LFPC).

The takeaway quote from the New York Times profile of Jared Loughner linked by Ed earlier today:

He became intrigued by antigovernment conspiracy theories, including that the Sept. 11 attacks were perpetrated by the government and that the country’s central banking system was enslaving its citizens. His anger would well up at the sight of President George W. Bush, or in discussing what he considered to be the nefarious designs of government.

“I think he feels the people should be able to govern themselves,” said Ms. Figueroa, his former girlfriend. “We didn’t need a higher authority.”

Breanna Castle, 21, another friend from junior and senior high school, agreed. “He was all about less government and less America,” she said, adding, “He thought it was full of conspiracies and that the government censored the Internet and banned certain books from being read by us.”

I am very familiar with this kind of idiot: I saw them all the time at the anti-war rallies I covered between 2003 and 2008. They hate Bush, they hate America, and they “hate war” in that America is usually the dominant combatant in any war and thus it’s an endeavor that tends to solidify American strength.

And yes, they’re also “anti-government,” but not in the way the Tea Party advocates for a smaller, more efficient government; instead, the Loughners of the world want no government; they’re anarchists.

Conspiracy theories run rampant in these circles, 9/11 Truthism being most prominent. But you’ll find these same people ranting about the Bohemian Grove, the grassy knoll, Skull and Bones, etc. At the very fringes of this conspiracy scene, you might find a small overlap with the extreme far-right kook zone, but mostly it’s the domain of leftist crazies.

Not that Loughner was sane, or part of a “scene.” We know that now. But to the extent that he was “informed” by a political worldview, it was that of the left-leaning anarchists — at the exact opposite pole from Sarah Palin and the Tea Party. Zombie pĂ„ Pajamas Medias’ The Tatler

Muhudiin M. Geele for retten

Kurt Westergaards attentatmand for retten onsdag. Retssagen ventes at vare i ni dage. Strafferammen er livstid, 16 Ă„r. Anklageren krĂŠver ham udvist af landet for bestandigt.

PIX5

En 29-Ă„rig somalier er tiltalt for Ăžkseangrebet mod Kurt Westergaard 1. januar 2010. Tiltalen lyder pĂ„ forsĂžg pĂ„ overtrĂŠdelse af straffelovens terrorparagraf ved, som der stĂ„r i anklageskriftet: “med forsĂŠt til at skrĂŠmme en befolkning i alvorlig grad, eller uretmĂŠssigt at tvinge danske eller udenlandske myndigheder til at foretage eller undlade en handling, eller at destabilisere eller ĂždelĂŠgge et lands grundlĂŠggende politiske, forfatningsmĂŠssige, Ăžkonomiske eller samfundsmĂŠssige strukturer…forsĂžgte at drĂŠbe Kurt Westergaard , idet han (somalieren,red.) bevĂŠbnet med en Ăžkse og en kniv uberettiget skaffede sig adgang til ejendommen for at drĂŠbe Kurt Westergaard.

IfĂžlge anklagen kunne karakteren af handlingen tilfĂžje Danmark eller et andet land alvorlig skade. Terrorparagraffen har en straframme pĂ„ fĂŠngsel indtil livstid. IfĂžlge anklagen skulle somalieren, mens han forsĂžgte at bryde dĂžren til det sikrede rum op, have udtalt “hĂŠvn” og “vi skal nok fĂ„ ram pĂ„ dig” eller lignende.Somalien er endvidere tiltalt for drabsforsĂžg mod en politimand ved at kaste en Ăžkse efter betjenten og true ham med en kniv. Somalieren blev pacificeret og lettere sĂ„ret af to politiskud i det ene ben. Angreb pĂ„ bladtegner for retten, Den tidligere tegner pĂ„ Jyllands-Posten skal i vidne i retssag mod somalisk Ăžkesemand. Han tog en enkeltbillet til Aarhus for at blive martyr PS side 2 (4.1 2010: Muhudiin M. Geele: “Som teenager var han en respekteret rollemodel i Aalborg.”)

“We will speak our mind”
Norsk TV mĂžder Tommy Robinson fra The English Defence League

Black Country

Af Thomas Nydahl

PÄ Bartolomeus-dagen den 24 augusti 2009 börjar jag arbetet med min nÀsta bok. Det blir en resa i tid och rum i Black Country, d.v.s. West Midlands i England. Jag har bestÀllt lite böcker frÄn England, som ska hjÀlpa mig att nÄ fram till de historiska perspektiven, och först i brevlÄdan blev JB Priestlys English Journey frÄn 1934, som nu kommit i en vacker 75-ÄrsutgÄva med kompletterande texter av bland andra Margaret Drabble, Beryl Bainbridge och William Woodruff. Priestlys reseskildring Àr en klassiker och hans berÀttelse frÄn distriktet runt Birmingham Àr mycket fascinerande för nÄgon som lÀrt kÀnna staden efter industrialismen.

Birmingham Àr ju idag nÄgot helt annat, en stad dÀr industrilokalerna antingen förfaller eller fylls med andra saker: pubar, gallerier, klubbar, butiker. I staden dÀr man en gÄng tillverkade bilar och motorcyklar, dÀr vÀverierna och den tunga metallindustrin fanns, och dÀr nÄgra av hÄrdrockens legendarer föddes, ser man idag den postindustriella epokens hela yuppie-kultur. Staden Àr hÄrt segregerad. 43% av grundskolebarnen har ett annat sprÄk Àn engelskan som modersmÄl. Birmingham Àr dÀrmed en stad som tycks sammanfatta det mesta av efterkrigstidens Europa; dess kultur och politik, dess nÀringar och ekonomi, dess demografi och utveckling, pÄ gott och ont. Jag bodde en termin i staden 1998 och har sedan ÄtervÀnt ett antal gÄnger, senast 2008. Nu Àr det dags att börja skriva!

I arbetet som omfattar resande, lÀsande och skrivande ingÄr alltid impulserna frÄn de viktiga föregÄngarna, författare och resenÀrer som funderat kring villkoren för sitt arbete. Ryszard Kapuscinski har en viktig poÀng i sitt resonemang om det fragmentariska (Reporterns sjÀlvportrÀtt, översÀttning 2009 av Anders BodegÄrd):

”Det uppstĂ„r ett problem dĂ„ man stĂ„r inför vĂ€rlden och man inser hur fragmenterad den Ă€r, decimerad, sjĂ€lvmotsĂ€gande, full av rörelse, full av otroligt laddade spörsmĂ„l och ting. Och det ska man beskriva! Episkt gĂ„r det inte, alltför mĂ„nga saker stockar sig under pennan, och sĂ„ olika saker, som stĂ€ndigt förĂ€ndras, eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det gĂ„r bara att arbeta fragmentariskt, och med fragment som berör aspekter av vĂ€rldens komplicerade verklighet och som försöker Ă„skĂ„dliggöra den. (Min kursivering, TN)

Ingenting gĂ„r att göra pĂ„ nĂ„got annat sĂ€tt, som jag ser det. Naturligtvis kan plötsligt ett geni trĂ€da fram som klarar att bemĂ€stra den hĂ€r vĂ€rldens hela verklighet, en enastĂ„ende person, men jag tvivlar pĂ„ det. Idag finns inte problemet ”information” eller problemet ”fĂ„ grepp om vĂ€rlden”. DĂ€rför menar jag att bara den sorts prosa som ryms inom den fragmentariska poetikens konvention Ă€r möjlig idag. Om nu nĂ„gon verkligen vill ge sig i kast med den nya vĂ€rlden. Han sĂ€ger ocksĂ„, att det enda som gĂ„r att fĂ€sta pĂ„ papper Ă€r ”observationer, korta reflektioner”.

Det fragmentariska i vÄr tid kan leda tankarna bakÄt, till forna tiders dag- eller anteckningsbok. NÀr ett fragment öppnas framför oss gör vi en liten notering. Men hur ska vi av alla fragment skapa en sammanhÄllen bild av vÀrlden? HÀr tror jag att Kapuscinskis sjÀlva poÀng ligger: den sammanhÄllna bilden finns i fragmenten. Det Àr tillsammans som de hos lÀsaren kan skapa en bild. Att försöka hÄlla samman en vÀrld som i sig sjÀlv Àr djupt splittrad, som pÄgÄr i parallella verkligheter, Àr bara möjligt pÄ det sÀttet. Fragmentet blir ett sÀtt att motstÄ kluvenheten, splittringen som Àger rum inne i oss, den som kan leda till mentalt kaos.

HÀnger inte fragmenteringen i första hand ihop med det vÀldiga informationsflöde vi omges av? Det har inte ett dugg med postmoderna teorier att göra, utan Àr ett sÀtt att försöka samla sig sjÀlv inför den kaotiska mÀngden och massan. Hur skulle man alls kunna skriva sjÀlv, om man inför kaos sjÀlv var icke-kaos? Det vore en omöjlighet. SÀrskilt som man befinner sig i ett annat land, vars sprÄk man i och för sig hjÀlpligt förstÄr men ÀndÄ inte har fötts in i, mÄste man hela tiden stanna upp inför det erfarna, notera vad det bestÄr av, och sedan, utifrÄn dessa noteringar göra ett slags reflekterande text. Fragment Àr det bÀsta ord man kan ge dem, eftersom de fötts just i de ögonblick som fragmenten av verklighet kommit till en. Jag Àr en frÀmling i vÀrlden men jag vill lÀra mig mer om den, varje dag, och jag vill formulera den lÀrdomen i ord. PÄ mitt eget sprÄk vill jag göra det. Oupphörligen.

Birmingham Àr den brittiska stad jag kÀnner bÀst. 1998 bodde jag dÀr med A. som studerade en termin vid Selly Oak colleges. Vi har tillsammans ÄtervÀnt vid tvÄ tillfÀllen för kortare besök, 2006 och 2008, och bara kunnat konstatera att det som sÄg illa ut 1998 ser bra mycket vÀrre ut nu. Birminghams historia skiljer sig inte frÄn andra stora brittiska industristÀders: frÄn att ha varit en viktig kugge i det industriella maskineri som byggde den moderna vÀlfÀrdsstaten har staden först kraftigt degenererat i samband med de omfattande fabriksnedlÀggningar och stÀngningen av kolgruvorna i West Midlands, sedan har en stor klassmÀssig förÀndring skett med etablerandet av helt nya nÀringar. FrÄn industriarbetarstad har Birmingham förvandlats till ett omrÄde av parallell trasproletarisering, segregerad muslimsk enklav och medelklasscentrum för servicenÀringen.

I denna stad verkade i mĂ„nga Ă„r som lĂ€kare Anthony Daniels. Han har arbetat i de starkt nedslitna förstĂ€derna, i ren brittisk slum, sĂ„ vĂ€l som pĂ„ fĂ€ngelserna i Birmingham. Som iakttagare och analytiker av detta samhĂ€lle har han utgivit en rad böcker under preudonymen Theodore Dalrymple, frĂ„n debuten med Coups and Cocaine: Two Journeys in South America (1986) över titlar som If Symptoms Still Persist (1996), Life at the Bottom: The Worldview That Makes the Underclass (2001) till den senaste boken Not With a Bang But a Whimper: The Politics and Culture of Decline (2008), totalt sexton titlar och en omfattande essĂ€istik i brittiska och amerikanska tidskrifter. Det Ă€r boken frĂ„n 2001 som nu utkommit i svensk översĂ€ttning med titeln Livet pĂ„ samhĂ€llets botten – vĂ€rldsbilden som skapade underklassen (Fri förlag 2008, översĂ€ttning av Erik Elmevik).

Det som gör Theodore Dalrymple intressant Àr hans synnerligen kritiska blick pÄ fenomen som de flesta mÀnniskor rycker pÄ axlarna Ät eller kommenterar som om de förmodligen inte gÄr att göra nÄgot Ät: de nedslitna förorternas brist pÄ kultur, smutsen och nedskrÀpningen, alkoholismens och narkotikans hÀrjningar, det fysiska vÄldet, publivet, alla de ensamma tonÄrsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena nÄgot helt annat. Han sÀger att mÀnniskor vÀljer att leva sÄ. Han sÀger att det Àr varje individs förbannade skyldighet att göra nÄgot Ät en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att unga flickor som blivit gravida, sÄ snart första barnet blivit nÄgot Är gammalt, hon ÄtervÀnder till puben och blir gravid med nÄgon annan, totalt ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har mĂ„nga gĂ„nger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gĂ„ng en tonĂ„rsmamma stĂ„tt böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. PĂ„ olika pubar har jag sett hur det unga, manliga vĂ„ldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar anvĂ€ndas till. Som ett tungt grĂ„tt lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen pĂ„ elementĂ€r kunskap. Theodore Dalrymple skriver: “Det rĂ€cker med att se hur dessa ungdomar hĂ„ller i en penna eller en bok för att förstĂ„ att de inte Ă€r förtrogna med dessa verktyg”. I

Birmingham vĂ€xer mĂ€nniskor upp utan minsta kunskap om vad som hĂ€nt i vĂ€rlden och nĂ€r. Ett tillstĂ„nd av apati omöjliggör all kunskapsinhĂ€mtning och Theodore Dalrymple berĂ€ttar om tjugoĂ„ringar som tror att andra vĂ€rldskriget utspelat sig antingen pĂ„ 1700-talet eller pĂ„ 1970-talet. De lever, sĂ€ger han, “i ett evigt nu, ett nu som bara finns dĂ€r och saknar samband med ett förflutet”. Han möter tonĂ„ringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fĂ€ngelsekunder med krossade skallben som hĂ€vdar att de aldrig rĂ„kat ut för allvarlig kroppsskada och mĂ€nniskor som gör halvtaskiga sjĂ€lvmordsförsök dĂ€rför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostĂ€derna. 16-Ă„ringar tar överdoser för att fĂ„ nĂ„got eget, och det fĂ„r de.

Det Ă€r Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berĂ€ttar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha Ă€gt rum ocksĂ„ i Liverpool, London eller nĂ„gon stad utanför landet, t.ex. i lĂ€nder som Frankrike och Tyskland. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple Ă€r mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misĂ€r som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i Ă€r sĂ„ utarmad att ocksĂ„ ett banalt tv-program kan vara svĂ„rt att följa. Böcker och annan bildning Ă€r det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga mĂ€nniskor ocksĂ„ Ă€r produkter av ett undermĂ„ligt brittiskt skolsystem. NĂ€r Theodore Dalrymple haft besökande lĂ€kare frĂ„n lĂ€nder som Indien har dessa stĂ„tt med gapande munnar inför vad de sett. PĂ„ utflykt till ett relativt nytt bostadsomrĂ„de hĂ€pnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga smĂ„husen, dĂ€r soporna vĂ€xer pĂ„ hög. En av dem frĂ„gar “Varför stĂ€dar de inte upp i sina trĂ€dgĂ„rdar?” och fĂ„r hos en av hyresgĂ€sterna veta “Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit”. Att det moderna vĂ€lfĂ€rdssamhĂ€llet format mĂ€nniskor till att tro att nĂ„gon annan – “kommunen” kunde lika gĂ€rna ha uttalats “en högre makt” – ska stĂ€da upp efter varje enskild mĂ€nniska som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, Ă€r ett sjukdomstecken tydligare Ă€n de flesta. Theodore Dalrymple kallar det “en asocial brist pĂ„ respekt för den allmĂ€nna trevnaden”.

Att lÀsa Theodore Dalrymple Àr som att skÄda in i en mycket nÀra framtid för vÄrt eget land. Av nÄgon lustig orsak Àr britterna föregÄngare nÀr det gÀller social och kulturell utarmning. Det som sker i bÄde stora och smÄ samhÀllen i landet ter sig som en nÀstintill apokalyptisk varning om vart vi Àr pÄ vÀg.

Det Àr precis tio Är sedan jag kom till Birmingham första gÄngen. Med taxi Äkte jag frÄn flygplatsen in till centrum. Det var kvÀll. Stadsbilden tedde sig alltmer vÀlbekant. Jag hade sett den förut, nÀrmare bestÀmt i Libyen. Utmed de stora vÀgarna, ju lÀnge in mot stadskÀrnan jag Äkte, stod moskéerna allt tÀtare. De var belysta underifrÄn och fick mig att tÀnka pÄ de rymdskepp jag sett pÄ film, och nÀr vi nÀrmade oss Bristol Road utmed Belgrave Middleway kom vi förbi den stora, centrala moskén, belyst i grönt, mÀktig och vacker som i arabvÀrlden, men hÀr gav den mig intrycket av att vara fullstÀndigt malplacerad. Birmingham Central Mosque byggdes 1969 och Àr en av Europas största. Ordföranden för Birmingham Mosque Trust, Dr Mohammad Naseem, Àr en Äldrande, kontroversiell muslimsk ledare, född i Amritsar och utbildad i Pakistan, som bl.a. hÀvdar att al-Qaida inte existerar. Han har ocksÄ jÀmfört Tony Blair med Adolf Hitler och sagt att Blairs politik gentemot brittiska muslimer var jÀmförbar med Hitlers judepolitik (BBC News 6 augusti 2005). Birmingham har idag runt 110 moskéer, och det Àr stÀllt utom all tvivel att nÄgra av stadens muslimska företrÀdade, ocksÄ sÄdan som varit verksamma i det som brukar kallas religionsdialog med kristna och judiska grupper, har band till terrorism. Brittiska Channel 4 har t.ex. gjort inspelningar med dold kamera dÀr imamer uppmanar sina församlingar att stödja al-Qaida och andra liknande grupper och nÀtverk. Den stora moskéen har sÄlt material skrivet av Usama bin-Ladin!

DÄ, vÄren 1998, hade den kontroversielle politikern, stadens son Enoch Powell just avlidit. Birmingham gick in i en ny era, dÀr det politiska etablissemangets tvÄ stora partier sÀllan eller aldrig diskuterade invandringsfrÄgor, men dÀr skuggan frÄn 11 september Ànnu inte slagit ner över de brittiska öarna. Birmingham hade svÄra motsÀttningar i sitt nÀra förflutna, med regelrÀtta gatustrider mellan olika etniska grupper. Att studiet av islam redan dÄ stod högt pÄ universiteten hade sin sjÀlvklara förklaring. Moskéerna var mÄnga och skulle bli fler.

DÄ bodde jag en hel termin pÄ ett av Selly Oaks collages, pÄ promenadavstÄnd till Bristol Road, dÀr bussarna gÄr in till centrum. Jag hade med mig diffusa minnen av en Björn Afzelius-sÄng som besjöng staden pÄ ett allt annat Àn smickrande sÀtt. Jag visste att man byggt bilar och motorcyklar hÀr och att en ansenlig del av den industrialism som bÄde Karl Marx och Friedrich Engels beskrivit i sina verk lÄg hÀr utmed kanalerna. Birmingham, andra största stad i Storbritannien, sÄ olik London, som en annan vÀrld. Ett förvisso fult, men snabbt föryngrat och förskönat centrum, gigantiska gamla industriomrÄden, kanaldistrikt dÀr fabriker och verkstÀder omvandlas till konstgallerier, pubar, musikscener. Men framför allt mötte jag en stad som höll pÄ att bli ett kulturens centrum i landet. Royal Ballet har sina byggnader hÀr. Stora och prestigefyllda Symphony Hall hyser en av nationens bÀsta symfoniorkestrar, de viktiga teaterscenerna blir allt fler. Och kanaldistrikten fungerar numera som en riktig turistmagnet med sina mysiga pubar och restauranger alldeles vid vattnet. Jag lÀrde kÀnna Birminghams vardag, köpte alltid min morgontidning av det unga sikhiska paret i kiosken.

Nu har sÄ mycket hÀnt. Nya stadsdelar har vuxit fram. HuslÀngor pryder förvisso tomterna dÀr förr slitna och asbetsinfekterade fabrikslokaler stod, men det innebÀr ocksÄ att de stolta bilbyggarna pÄ Jaguar och MC-fabriken BSA för alltid Àr borta.

Staden sjuder, vid sidan av nedlÀggningarna, av just den digitaliserade framstegsoptimism som prÀglar den nya brittiska medelklassen. Men förlorarna dÄ? Just det, de fortsÀtter förlora. Som om de vore för alltid sammanbundna fenomen sprider fattigdom och fetma, drogmissbruk och smuts sig. Den dagliga förnedringen mÀrks överallt: pÄ bussar, i butiker och pÄ pubar. Huvudena hÀnger tunga och kÀnslan av nederlag Àr stark. De unga kvinnorna med sina snaskÀtande barn i vagnarna fÄngar varje dag min blick. De finns överallt, som om de vore ett eget socialt skikt i brittisk samtid. Det kanske de Àr? Arbetslösa, försörjda av olika bidragssystem, utanför varje kontakt med brittisk vardag som innefattar arbetsliv, sociala nÀtverk, inkomster och anstÀndigt boende. Deras barn har en jÀmmerdal stÀmplad i blicken. Tomheten tycks ha ockuperat tvÄ generationer samtidigt.

Birmingham förÀndras och utvecklas, ja sÄ Àr det, men man kan frÄga sig om denna utveckling pÄ det hela taget innebÀr nÄgot positivt: hela centrum har i praktiken blivit en jÀttelik galleria. Butikscentra av mycket stora mÄtt fyller stadskÀrnan och de avlöses bara av de spektakulÀra multinationella hotellkedjorna och nöjeslokalerna. En fredags- eller lördagskvÀll hÀr inne Àr som att vandra genom en konstant pÄtÀnd och/eller berusad folkmassa som gapar och vrÄlar och liksom vaggar av och an pÄ trottoarerna utanför diskoteken, pubarna och restaurangerna.

Efter nĂ„gra dagar i Birmingham beger jag mig ut pĂ„ resa i hela Black Country. Att se de en gĂ„ng smĂ„ stĂ€der som numera Ă€r ett slags kranskommuner till Birmingham, Ă€r nödvĂ€ndigt för att kunna sĂ€ga nĂ„got som helst om vad som hĂ€nt i den forna gruvnĂ€ringens landskap. Jag Ă„ker röda dubbeldĂ€ckare genom landskapet. Det som jag trodde bara var stadsbussar trafikerar hela distriktet. Smidigt och enkelt med ett relativt billigt resekort sĂ€tter jag mig och Ă„ker, frĂ„n ort till ort. Första större samhĂ€lle jag nĂ„r pĂ„ en dryg timme Ă€r Wolverhampton – nĂ€r jag hör stadens namn tĂ€nker jag pĂ„ fotboll, Wanderers FC nĂ€rmare bestĂ€mt. 2003 kom de till Premier League. 2004 blev de nedflyttade till nĂ€st högsta serien. Svenska supporterklubben har förre statsministern Ingvar Carlsson som hedersmedlem. Men jag har inte kommit hit för att se fotboll, utan för att grĂ€va i det samhĂ€lle som fotbollen i slutet av 1800-talet vĂ€xte fram ur; textilfabrikernas och arbetarklassens Wolverhampton.

Jag lĂ€ser mig till kunskaper som snabbt visar att Wolverhampton Ă€r en av Englands frĂ€msta inflyttningsstĂ€der. ”Hur mĂ„nga mĂ€nniskor i staden kan hitta fyra eller ens tre eller tvĂ„ förfĂ€der hĂ€r?” frĂ„gar Frank Sharman i sitt arbete Heritage and Cultural Roots, om invĂ„narna, som kallas”Wulfranians”. Hit kom man frĂ„n landsbygden under tidigt artonhundratal, och sedan fylldes staden pĂ„ med irlĂ€ndare, polacker, ukrainare, italienare, ryska judar, vĂ€stindier och afrikaner. Idag anses staden vara den frĂ€msta magneten för illegal invandring. Det som en gĂ„ng i tiden var ren arbetskrafts-migration Ă€r idag nĂ„got annat. Staden vĂ€xte frĂ„n 150.000 invĂ„nare frĂ„n 250.000 pĂ„ tio Ă„r, en bit in mot andra halvan av 1960-talet, sedan sjönk befolkningstalen igen och har idag stabiliserats en bit under kvartsmiljonen, vilket gör staden jĂ€mförbar i storlek med Malmö. Wolverhampton kan sĂ€gas vara representativ för den lĂ„ngt ifrĂ„n problemfria mĂ„ngkulturnationen England. HĂ€r ligger synagogan jĂ€mte protestantiska och katolska kyrkor, vilka i sin tur vetter mot moskĂ©er, hinduiska och buddhistiska tempel. OcksĂ„ invĂ„narna sjĂ€lv talar om vissa stadsdelar som getton. Gatubilden ger syn för sĂ€gen: till denna stad har man kommit resande frĂ„n hela vĂ€rlden. Den stora inflyttningen för mer Ă€n hundra Ă„r sedan bestod av arbetare frĂ„n Irland och Skottland som anlade bĂ„de kanaler och jĂ€rnvĂ€gar. Sedan kom en ny vĂ„g som bemannade den stora textilindustrin. Idag förblir mĂ„nga nyanlĂ€nda bĂ„de arbetslösa och utanför allt socialt liv. Det har Wolverhampton gemensamt med sĂ„ mĂ„nga europeiska stĂ€der att det idag inte gĂ„r att hĂ„lla rĂ€kningen pĂ„ dem.

Att vandra runt i staden Àr att tvinna samman förflutet med nuet. Sikher och muslimer bygger storslagna tempel och moskéer, kupolerna syns över alla de hukande smÄ bostadshusen.

Fotbollskulturen tycks fortfarande vara den gamla brittiska befolkningens svar pÄ dessa tempel. Min son Tobias och reskompisen Simon tar sig ut för att se Birmingham City slÄ Manchester City med 3-1, och medan ösregnet fortsÀtter över Midlands pÄstÄr de sig samtidigt ha mött bÄde entusiasm och vÀrme pÄ lÀktarna.

Brittiska West Midlands, just detta Black Country som har fĂ„tt sitt namn av mĂ„nghundraĂ„rig kolbrytning, tycks idag inte veta pĂ„ vilket ben det ska stĂ„, om det ska fortsĂ€tta fylkas kring schakten dĂ€r det svarta guldet hĂ€mtades upp, och odla den kulturen – pĂ„ puben, pĂ„ fotbollsarenan och i de lokala hembygdsbladen – eller om det ska ta steget fullt ut och bli en del av den postmoderna samtiden. Klyvnaden kĂ€nns överallt. NĂ€r jag med möda klĂ€ttrar upp till Dudley Castle, en borg som började byggas pĂ„ tusentalet och som sedan hade sina glansdagar som befĂ€st samhĂ€lle under 1300- 1500-talen, ser jag hur brittiska pappor berĂ€ttar för sina barn om det brittiska samhĂ€llets blodiga historia, om krig och religioner som fenomen intimt förknippade med varandra. Men jag ser ocksĂ„ alla de unga mammorna som timme efter timme traskar runt i den zoologiska trĂ€dgĂ„rden framför borgen, och lĂ„ter barnen se pĂ„ apatiska björnar och lejon, eller med glada rop försöka fĂ„nga alla apornas uppmĂ€rksamhet. Som alltid regnar det hĂ€r i hjĂ€rtat av England, och den lokala vĂ€derrapportens glada ”sunny spells” tycks mest betyda att solen – eventuellt – kan tĂ€nkas titta fram mellan molnen under dagen. HĂ€r Ă€r samtiden som en blandning av spunnet socker och triviala familjegrĂ€l.

Sittande pÄ mÄnga landsvÀgsbussar ser jag ett för mig nytt landskap öppnas, by efter by, stad efter stad. Muséerna flaxar förbi: lÄsmuséet, fabriksmuséet och chokladmuséet, men ocksÄ allt det som prÀglar ett samhÀlle i detta gamla industrilandskap: de kristna kyrkorna och kapellen, smÄ och stora, pubarna som tycks ha slagit ner rötterna i varje kvarter. I West Bromwich passerar jag den gigantiska Albion-fotbollsarenan, och sedan kan jag fördjupa mig i dess historia genom att lÀsa vecko-tabloiden Bugle (som vet allt om gruvornas och fotbollslagens historia).

Tillbaka i landets andra stad, Birmingham, lovar jag de unga pojkarna en kvĂ€ll pĂ„ jazzklubb. Den jag lĂ€rde mig tycka om för tio Ă„r sedan vid Gas Street, visar sig vara övergiven och förfallen, som om man bara lĂ„st dörren och lĂ€mnat huset. Vi hittar istĂ€llet The Yardbird, vĂ€gg i vĂ€gg med ett stort köpcentra, dĂ€r man just börjat prova ljudanlĂ€ggningen nĂ€r vi slĂ„r oss ner med var sitt glas. Men lĂ€ngre kommer de inte. Tekniken strular, meddelar man, vi gĂ„r dĂ€rifrĂ„n med rundgĂ„ng i öronen och hoppas pĂ„ jazz vid ett annat tillfĂ€lle. För det kan man nĂ€mligen vara sĂ€ker pĂ„: Birmingham bjuder alltid pĂ„ jazz. Det gĂ€ller bara att gĂ„ förbi de modemedvetna popstĂ€llena, för att hitta till det som Ă€r hörvĂ€rt. Black Country Ă€r ocksĂ„ ett musikens mecka, generöst och redo för de besökare som vill njuta klassiskt – inte minst för att man har en av BBC:s bĂ€ttre symfoniorkestrar och det nya konserthuset Symphonie Hall alldeles vid kanaldistriktet.

Som resande författare förmedlar man ibland intryck och erfarenheter pĂ„ en ganska ytlig och skissartad nivĂ„. Det Ă€r kanske i sin ordning sĂ„ lĂ€nge man inte förmedlar nĂ„gra direkta lögner. Men efter varje resa fĂ„r jag en stark kĂ€nsla av att inte heller ha förmedlat hela sanningen – ocksĂ„ den med skavanker och sura dofter . Ska man vara alldeles sann blir det dĂ€rför ocksĂ„ med nödvĂ€ndighet texter om kulturellt förfall och nivellering som inte bara handlar om okunskap och nederlag, utan ocksĂ„ om det dagliga livets terror frĂ„n elektroniska och elektrifierade vĂ€rldar. Det blir texter om djup vantrivsel i en kultur.

Den vardagskultur – i civilisatorisk mening – jag möter Ă€r pĂ„ alla sĂ€tt ett förebud om vad som vĂ€ntar oss, eftersom det vi ser i Sverige egentligen bara Ă€r smĂ„ krusningar pĂ„ ytan av det som tillĂ„tits blomma fullt ut i Storbritannien: Ă„ ena sidan en dekadent vĂ€sterlĂ€ndsk livsstil som tycks ha vegeterandet som frĂ€msta mĂ„l, dĂ€r skrĂ€nande och elektrifierad popmusik i hemmen och offentliga miljöer, den usla snabbmaten och det eviga digitala tjattrandet i mobiltelefoner blir dessa vardagars utfyllnad, och Ă„ andra sidan en snabbt vĂ€xande och alltmer dominant religiös kultur, dĂ€r frĂ€mst islam men ocksĂ„ andra sekteristiska religioner tar över moralkodex och offentliga miljöer i form av moskĂ©er, tempel, klĂ€dedrĂ€kt och socialt uppförande. Birmingham kĂ€nner ocksĂ„ av den sikhiska minoritetens allt aggressivare krav pĂ„ sĂ€rstĂ€llning och censur. Black Country visar allt detta i övertydliga och högst vardagliga situationer: pĂ„ bussar och tĂ„g, i butiker och pĂ„ restauranger, pĂ„ gĂ„gator och i trafiken, i umgĂ€nget mellan mĂ€nniskor, i de brustna sociala strukturerna och i den militanta vĂ€ckelsens förvĂ€ntningar pĂ„ anpassning och lydnad.

Vi Ă„tervĂ€nde till Birmingham av tvĂ„ skĂ€l: vi skulle vila och koppla bort vardagen tillsammans, och jag skulle samla material till en kommande bok. VĂ„r första anhalt var kvĂ€karnas collage, Woodbrooke i Selly Oak, ett omrĂ„de i staden dĂ€r mĂ„nga av universitetets byggnader finns, liksom anrika chokladfabriken Cadbury. I den fridfulla och lĂ„gmĂ€lda atmosfĂ€ren dĂ€r kĂ€nde vi oss vĂ€lkomna. Att vi ocksĂ„ fick sova i det rum som Gandhi bott i gjorde kĂ€nslan sĂ€rskilt stark. Woodbrooke prĂ€glas helt av kvĂ€karrörelsens ideal. Denna antiauktoritĂ€ra och utomkyrkliga, kristna rörelse kan jag kĂ€nna respekt för, inte för att jag sjĂ€lv tillhör den, utan för att den lever i ett slags dĂ€mpad attityd gentemot bĂ„de maktstrukturerna och allt som stĂ„r i motsĂ€ttning till det enkla livet. HĂ€r talar man lĂ„gmĂ€lt och ingen Ă€r utsedd att vara predikant eller chef. Man har en daglig stab av kontorsarbetande administratörer, ytterst fĂ„, men sjĂ€lva colleget sköts av dem som kallas ”friends in residens”, vilket Ă€r mĂ€nniskor ur kvĂ€karrörelsen, som mot fritt boende och mat sköter rutinsysslorna. Runt huset, en stor vit byggnad som en gĂ„ng i tiden tillhörde chockladkungen Cadbury, finns en vacker park med vattendrag. Att Birminghams genomfartsled Bristol Road rusar förbi alldeles utanför glömmer man snabbt. Ett milt brus Ă€r allt som hörs.

Men i samma stund jag lĂ€mnar Woodbrooke Collage, som nĂ€stan lyckas utplĂ„na min egen kĂ€nsla av tillhörighet i den moderna vĂ€rlden, blir man brutalt pĂ„mind om vad som gĂ€ller. VĂ€l uppe pĂ„ övre vĂ„ningen pĂ„ dubbeldĂ€ckaren slĂ„r de unga och högljudda mĂ€nnens musik emot mig. Bussen kommer frĂ„n förorten norr om Selly Oak och Ă€r pĂ„ vĂ€g in mot centrum. Att det Ă€r rökning förbjuden struntar dessa unga mĂ€n och deras hov av flickor i, och frĂ„n deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som Ă€ter sig in i mig som bĂ„de fysisk och mental misshandel. I den tortyrlĂ„dan kan jag sitta högst nĂ„gra minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. SĂ„ ser alla bussresor ut i detta landskap. Det Ă€r endast i hĂ„rfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som man förstĂ„r att grupptillhörighet hĂ€r stavas bĂ„de volym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig ocksĂ„ möta de pĂ„tagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud vĂ€rre Ă€n fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlĂ„sta djuren pĂ„ Dudleys zoo: egentligen fria att vĂ€lja sitt liv eller att slĂ„ sig ut ur dess förutsĂ€ttningar, men nernötta i den kollektiva inlĂ„sningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala lĂ€ten istĂ€llet för sprĂ„k nĂ€rmade de sig en gemenskap dĂ€r tillhörighet – förr kallades den vĂ€nskap, idag tycks den grunda sig pĂ„ ett luddigt tal om ”respekt” – och vĂ„ld tycktes vila pĂ„ samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour” (just sĂ„, med versaler) – med en uppmaning om anmĂ€lan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, Ă€ven om förfarandet Ă€r kongenialt med tidsandans brist pĂ„ sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet.

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle sex dygn av brittisk, tumultuarisk verklighet följa oss, in i sömnen och upp ur sĂ€ngen varje morgon utan nĂ„d. Åtföljda av bĂ„de smĂ„ korta och lĂ„nga piskande regn började vi turen ut ur staden, pĂ„ rundresa i landskapet. Jag hade förvĂ€ntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhĂ€llena och industristĂ€derna hade nu bildats ett gigantiskt urbant nĂ€tverk, dĂ€r det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde sĂ€ga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprĂ€ngd liten kil av by eller bosĂ€ttning, och till vilken stad denna kil kunde sĂ€gas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sĂ€tt att bekanta sig med de vĂ€gar som förbinder alla mĂ€nskliga bosĂ€ttningar i Black Country och som dĂ€rmed ocksĂ„ pĂ„ sĂ€tt och vis upphĂ€ver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusomrĂ„de. Allt vilar mot vartannat. Men bakom husens fasader, höga eller lĂ„ga, blottas sjĂ€lvklart de livsvillkor som skiljer fattig frĂ„n rik, nykomling frĂ„n djupt rotad gruvarbetarĂ€ttling. SĂ„ tydligt som i Black Country fĂ„r man inte denna historia serverad nĂ„gonstans i vĂ„rt eget land.

Det svensk socialdemokrati sĂ„ att sĂ€ga lyckades med hĂ€r, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio Ă„ren krackelerat alltmer, kan man sĂ€ga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orĂ€ttvisorna. De fanns dĂ€r redan och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjorde var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vĂ„rt eget land inneburit en utförsĂ€ljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postvĂ€sende och annat som tyckts centralt för just det demokratiska folkhemmet.

I West Midlands Ă€r sammanhakningen av lokalsamhĂ€llena ett resultat av ett misslyckande, som utifrĂ„n en förvĂ€nd syn pĂ„ rĂ€ttvisa antagit att det fattiga omrĂ„det kunde ligga intill det rika utan att nĂ„gon skulle se vilket som var vad och att alla dĂ€rför skulle leva lyckliga. Men i BirminghamomrĂ„det Solihull vet mĂ€nniskor skillnaden. NĂ€r politikerna dĂ€rför nu beslutat sig för en femton Ă„r lĂ„ng renovering av norra Solihull, sĂ„ beror det bland annat pĂ„ den djupa orĂ€ttvisan. I södra delen har man flest miljonĂ€rer i England, utbildningsnivĂ„n Ă€r hög, och det Ă€r inkomsterna ocksĂ„, medan det i norra Solihull Ă€r precis tvĂ€rtom: flest tonĂ„rsmödrar, trĂ„ngboddhet, stor andel elever som lĂ€mnar skolan utan godkĂ€nda betyg, drogmissbruk, fattigdom, kriminalitet och arbetslöshet. Det rĂ„der rentav en stor skillnad i livslĂ€ngd mellan de tvĂ„ delarna: de vĂ€lbĂ€rgade invĂ„narna lever tio Ă„r lĂ€ngre Ă€n de utsatta och fattiga grannarna i norr! Birmingham Post kallar det ”en skandal” som i sig rĂ€ttfĂ€rdigar detta gigantiska förnyelsearbete, som bl.a. kommer att leda till att alla befintliga köpcentra, skolor, daghem och vĂ„rdcentraler rivs och ersĂ€tts med nya. Dryga 40.000 mĂ€nniskor kommer att pĂ„verkas, i och med att 8.000 nya bostĂ€der byggs som ersĂ€ttning för de 1960-talshus som ska rivas. Utöver de nya kommer 12.500 bostĂ€der att grundligt renoveras. I sĂ„dana termer och siffror kan ett gigantiskt misslyckande beskrivas. Det som byggdes i framtidstro, naiv och ytlig, skulle visa sig vara ett kortlivat projekt, dĂ€r mĂ€nniskor for illa och stöttes ut. Att knappt femtio Ă„r gamla stadsdelar mĂ„ste jĂ€mnas med marken Ă€r facit nog. Jag sĂ„g exakt samma sak vid min vistelse i Birmingham 1998, dĂ„ förorten Castle Vale, ett skrĂ€ckexempel pĂ„ gettokultur dĂ€r droger och vĂ„ld hĂ€rskade, helt revs för uppförandet av ett stort omrĂ„de med antingen högst trevĂ„ningars hyresrĂ€tter eller med klassiska semi detatched-hus. Castle Vale rĂ„kade fĂ„ nytt liv tack vare ett projekt initierat av Margaret Thatcher: House Acting Trust (HAT).

Ett land Ă€r inte bara sina stadsdelar och sina klasskillnader. Landet Ă€r ocksĂ„ en nation dĂ€r folket har en gemensam historia, ett gemensamt sprĂ„k, kulturarv och ett slags kollektiv identitet som möjliggör allt ifrĂ„n vardagliga smĂ„ möten, samtal och överenskommelser till avtal och affĂ€rer. Det Ă€r inte detsamma som att sĂ€ga att en nation inte fĂ„r eller kan ha minoriteter. Rakt inte! Den som hĂ€vdar det har fastnat i romantiken kring den ”etniska” renheten och faller dĂ€rför snabbt ner genom falluckan till historiens soptipp. Men det som utmĂ€rker en nation och dess identitet Ă€r att den stĂ„r sĂ„ trygg i detta, att den med generositet och sjĂ€lvklart demokratiskt sinnelag kan hysa bĂ„de en och flera minoriteter. Det kunde man kalla för verklig mĂ„ngfald. I vĂ„rt eget land kan minoriteter som samer, finnar, judar leva sĂ„, ocksĂ„ med erkĂ€nnande av sprĂ„kliga och andra drag som skiljer frĂ„n majoritetsbefolkningen men som aldrig tillĂ„ter dem eller oss att hamna i ett fientligt förhĂ„llande till varandra. Men ocksĂ„ en samisktalande mĂ€nniska mĂ„ste kunna svenska för att fungera som medborgare i den svenska nationen. En jiddishtalande jude – numera en ganska ovanlig mĂ€nniska – har vĂ€l aldrig trott annat Ă€n att denna svensktalande vardag Ă€r en sjĂ€lvklarhet. Ingen har i modern tid sett ett jiddish-getto i Sverige.

Men sÄ fort vi kommer in pÄ islam och de muslimska minoriteterna, ser vi att det uppstÄr en spricka. Hur mÄnga islamister ser sig som svenskar eller britter? Hur mÄnga förortsbor med arabiskt ursprung och islam som religion betraktar det ens som en sjÀlvklarhet att lÀra sig det engelska eller svenska sprÄket? I dagens Midlands ser man överallt att en arabisk identitet hÄller pÄ att ta över. Butiksskyltar har i lika hög grad som tidningar/paraboler och moskéer arabiskan som sitt huvudsprÄk, man ignorerar helt det faktum att man lever i ett engelsksprÄkigt land. (Vilket ocksÄ fÄr mig att tÀnka pÄ den nya svenska sprÄklagsutredningen som fastslÄr att arabiskan Àr tredje största sprÄk i vÄrt eget land! SvD 2/4-08).

De sjĂ€lvmordsbombare som slagit till i London var sjĂ€lv födda och uppvuxna i sĂ„dana brittiska förorter. Flera av dem kom frĂ„n Birmingham. De sĂ„g sig inte som britter. De delade varken identitet, sprĂ„k eller historia med britterna utan betraktade dem de facto som fiender! För radikal islam Ă€r religionen identitetsfaktorn som bestĂ€mmer allt annat, den stĂ„r före och över nation, sprĂ„k och historia. Det Ă€r ocksĂ„ dĂ€rför som dess religiösa och politiska sĂ€rintresse i allt högre grad kan diktera dagspolitiken i Storbritannien, och det menar jag verkligen att den gör. Den gör det bĂ„de ”positivt” och ”negativt”. LĂ„t mig förklara: i ”positiv” mening gör den det sĂ„, att landets politiker, journalister och andra opinionsbildare pressas att anpassa sig till dess krav, vilket bland annat leder till inskrĂ€nkningar i yttrande- och tryckfriheten, i ”negativ” mening sĂ„, att den ocksĂ„ lyckas flytta fram de egna positionerna (muslimska familjers flickor fĂ„r varken bada eller gymnastisera med pojkar i skolorna, det anses helt rimligt att gĂ„ klĂ€dd i extrema burka-liknande och heltĂ€ckande slöjor i det offentliga rummet och ett eller annat hedersmord slinker igenom rĂ€ttsapparaten som olycksfall). SĂ„ utvecklas en pendelrörelse vars bĂ„da extremer gagnar islam och dess blivande despoter: rĂ€dsla och respekt, eftergifter och anpassning, sĂ„ kan de fyra grundpelarna för denna utveckling beskrivas. Vad betyder det till exempel nĂ€r landets litterĂ€ra liv utlyser en sĂ€rskild tĂ€vling för muslimska författare, ivrigt pĂ„hejat av premiĂ€rminister Gordon Brown med orden “This is a wonderful opportunity to bring excellent writing by Muslim writers to new audiences, and increase the mutual understanding of the people of Britain. Through literature we can learn about disparate cultures and widen our perspectives of the world. I would like to congratulate all of the participating writers and the winners of this year’s awards.”? Vem skulle komma pĂ„ tanken att utlysa en nationell litterĂ€r tĂ€vling för judiska författare? För kristna? För vegetarianer eller rödhĂ„riga? NĂ€r det gĂ€ller muslimer stĂ€ller man inte nĂ„gra kritiska frĂ„gor om huruvida det Ă€r en rimlig tanke. I Birmingham hade man kallat in Randa Abdel-Fattah som domare för sĂ„dana författare, lĂ„t vara den allra yngsta Ă„ldersgruppen, i kategorin ”Under 16ÂŽs Category for the Muslim Writers Awards 2008, till huvudbiblioteket, i ett arrangemang av Birminghams City Council, 2008 National Year of Reading och organisationen Scholastic.

SĂ„ vĂ€njer man ju allmĂ€nheten, sakta och försiktigt, vid tanken pĂ„ etniskt definierad litteratur, religiöst gruppbetingad prosa och poesi, som ska framstĂ„ som ett litterĂ€rt framsteg men som i sjĂ€lva verket Ă€r ett jĂ€ttesteg tillbaka till den tid dĂ„ extrema politiska rörelser kunde fördöma eller hylla en författare utifrĂ„n dennes hudfĂ€rg, religionstillhörighet eller ”ras”. Det senare begreppet gĂ„r inte att anvĂ€nda idag. DĂ€rför vĂ€ljer man att tala om den religiösa identiteten, som om den i grunden kunde bestĂ€mma det slags mĂ€nskliga erfarenhet som litteratur bygger pĂ„. Med sin medverkan bidrar de brittiska myndigheterna till en fördjupad segregation och ett ökat getto-tĂ€nkande. Initiativet frĂ€mjar inte det moderna samhĂ€llets sekulĂ€ra jĂ€mlikhetsideal, utan bidrar istĂ€llet till att separatistiska och isolationistiska rörelsers handlingsutrymme stĂ€rks. Arrangemangets genomslagskraft garanteras av att man kopplar celebriteter frĂ„n popkulturen till det, i Ă„r Jermain Jackson, mest kĂ€nd för sin tid i Jackson 5 och som bror till Michael Jackson, som i sitt tal vid prisutdelningen krĂ€vde att bli tilltalad med sitt nya förnamn, Muhammed. Jackson Ă€r konvertit, lever numera i Dubai, men deltar som lockbete i arrangemang som dessa (Hela prislistan kommer sist i denna text, den kan bĂ€ttre Ă€n nĂ„got annat illustrera fenomenets utbredning).

Behöver jag sÀga att arrangemangets starka kraft Àr de samlade brittiska muslimska organisationerna? FrÄn den individuella och konfessionsfria talangen hos den enskilde konstnÀren har det brittiska etablissemanget hÀr anslutit sig till en kultur som begrÀnsar mÀnniskan till sitt religiösa vara. Det kan knappast sÀgas vara en upplyst eller demokratisk tanke.

Af Thomas Nydahl

Not: Det brittiska landskapet West Midlands kallas traditionellt för Black Country. HÀr lever runt en miljon mÀnniskor, i stÀder som Birmingham, Wolverhampton, Dudley, Sandwell, Walsall. HÀr fanns den brittiska gruvindustrin, i The South Stafforshire Coalfield. Vid förra sekelskiftet var det landets mest industraliserade del med bÄde kolgruvor och stÄlindustri. Det sÀgs att det folkliga namnet Black Country kommer sig av all den nedsmutsning av luften och miljön som dessa industrier orsakade. Distriktet prÀglas idag av hög arbetslöshet och en mycket stor invandrargrupp, framför allt frÄn Karibien och Asien. Mycket av problemen med politisk islam, med kopplingar till al-Qaida och terrorism, har haft sin bas i stÀder som Birmingham och Walsall.

0 0 votes
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

13 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Johnny B Good
Johnny B Good
10 years ago

Otroligt vÀlskrivet och mycket intressant och viktigt att ta del av. TÀnk om alla politiker hade lÀst detta och agerat.

Victor
Victor
10 years ago

Lige en rettelse til oversĂŠttelsen i EDL-indslaget. Han siger command and control centre – det er ikke helt et kommando-center.

Bjovulf
Bjovulf
10 years ago

Disse naive, dybt uvidende og landsskadelige PK-poltikere burde omgĂ„ende tvangsindlĂŠgges til at se de engelske Channel 4 Dispatches programmerne “Mosque under cover I + II” angĂ„ende, hvor meget had imod vestlige vĂŠrdier og normer samt intolerance imod jĂžder, bĂžsser, kvinder og os andre urene vantro “kuffar”, der konstant prĂŠdikes fra disse sĂ„kaldte kulturcentre / balladecentraler, som og endog sĂŠlges ÅBENT i form af sĂŠrdeles grove og hadefulde bĂžger og DVD’er fra de tilknyttede boghandlere – og sĂ„ naturligvis ogsĂ„ opfĂžlgeren ang. situationen og muslimernes sĂŠrdeles grove metoder i omrĂ„det Tower Hamlets i London. Med sĂ„ lalleglade holdninger og fĂžlgagtighed over… Read more »

Peter Buch
Peter Buch
10 years ago
Reply to  Bjovulf

Som der stÄr om RundetÄrn pÄ wikipedia:
HÞjden pÄ 34,8 meter refererer kun til udsigtsplatformens hÞjde over gadeniveau.

Bjovulf
Bjovulf
10 years ago
Reply to  Peter Buch

Ja, korrekt – jeg glemte jo at tĂŠlle kuplen med 😉 Men det var nu ogsĂ„ mere for at give en ide om skalaen pĂ„ de tĂ„rne, som en flok intetanende og naive politikere har sagt ja til at “knalde ned” i det relativt flade NV-kvarter, helt uden nogensinde at have sat sig ORDENTLIGT ind i tingene eller have prĂžvet at fatte de meget alvorlige fĂžlger – hvad der vil komme til at foregĂ„ af ballade og hadprĂŠdikener fra en sĂ„dan stormoskĂ©, styret fra Iran – og fra SA i AmagermoskĂ©ens tilfĂŠlde. Det er bare se pĂ„ situationen i England,… Read more »

Bjovulf
Bjovulf
10 years ago
Reply to  Peter Buch

DF: LĂžkke skal tage ansvar for nye moskeer

http://www.berlingske.dk/danmark/df-loekke-skal-tage-ansvar-nye-moskeer

Dansk Folkeparti vil have statsministeren til at tage ansvar for de to nye moskeer pÄ Islands Brygge og i Nordvest, som KÞbenhavns kommune godkendte i gÄr.

Tirsdag den 18. januar 2011, 14:05

De nye kĂžbenhavnske moskeer er ikke et lokalt anliggende, men et landspolitisk emne, som regeringen bĂžr tage sig af.

Det siger Martin Henriksen, integrationsordfĂžrer i Dansk Folkeparti, der mener, at det er trist, at regeringen og de Ăžvrige partier i Folketinget ikke vil forholde sig til motiverne bag moskeerne.

jdm
jdm
10 years ago

Med hensyn til Loughner og hans interesser, det er vigtigt at ikke glemme Zeitgeist bevaegelsen. En af hans venner har givet til kende at den havde paavirket ham meget.

16830911
16830911
10 years ago

Om jag vĂ€ljer Arkivet för Januari kommer följande upp: Gunnar Heinsohn om demografi og indvandring Posted on January 16, 2011 by steen Sociologen Gunnar Heinsohn peger pĂ„, at enhver der indvandrer til Tyskland, har ret til at blive forsĂžrget af sine naboer pĂ„ ubestemt tid. Ligegyldigt hvor mange bĂžrn han sĂŠtter i verden. Om han finder det forkert ? “Jeg kan, som 
 Continue reading → Posted in Uncategorized | 4 Comments HĂ€r ser jag inte att det finns följande underartiklar: – Lars Hedegaard: Optakt til en 266b sag – Muhudiin M. Geele for retten – We will speak our… Read more »

16830911
16830911
10 years ago

“3 Responses to Gunnar Heinsohn om demografi og indvandring”

Vad har detta med Thomas Nydahls artikel att göra?

SnÀlla, lÄt varje artikel ha sina egna kommentarer.
Detta skapar mer förvirring Àn nödvÀndigt.
Dessutom brukar jag missa underartikel 2, 3 osv
eftersom Google Reader inte flaggar upp dessa, enbart den första.

Snaphanens innehÄll Àr suverÀnt, men varför envisas med ovanstÄende
problem, ingen annan blogg jag kÀnner till hÄller pÄ med detta trams.

PK
PK
10 years ago

Det er nu mĂŠrkeligt med Socialdemokratiet i Danmark.
Partiet vil kÊmpe for den nedslidte arbejder fortsat kan gÄ pÄ
efterlĂžn.
Samme parti har nu i snart 30 Ă„r vĂŠret hamrende ligeglad med om
arbejderen mĂždte den brutale indvandrervold.
Ja partiet har pÄ det nÊrmeste hÄnet den sÄrede og bekymrede arbejder.
Ikke meget hjĂŠlp til den voldsramte arbejder fra det gamle arbejderparti.
Er kun Ăžkonomi vigtigt i et menneskes liv?
Har de for mange Ăžkonomer i det parti?

Peter Buch
Peter Buch
10 years ago

Jeg tror jeg med ro i sindet uden at frygte noget kan gengive mine argumenter fra henholdsvis Uriasposten, og Snaphanen: Som sĂ„dan ser jeg Danmark som allerede alt for opfyldt af mennesker. Generelt er jeg derfor i udgangspunktet mod at indvandring overhovedet forekommer. Skulle indvandring forekomme ville jeg foretrĂŠkke det skete inden for rammerne eller var i mĂ„lestokken 1 specifikt defineret potentiel indvandrer vurderet eminent assimilerbar, hĂžjindkomstskabende og /eller ikke offentligt forbrugende af vĂŠrdier over 20 % af det danske gennemsnit kan blive indvandrer nĂ„r 10 lokalt bosiddende er dĂžde, DĂždsfald i denne sammenhĂŠng medregnes kun nĂ„r national gennemsnitsalder eller… Read more »

Peter Buch
Peter Buch
10 years ago

Jeg tror jeg med ro i sindet uden at frygte noget kan gengive mine argumenter fra henholdsvis Uriasposten, og Snaphanen: http://www.uriasposten.net/archives/21949/ Som sĂ„dan ser jeg Danmark som allerede alt for opfyldt af mennesker. Generelt er jeg derfor i udgangspunktet mod at indvandring overhovedet forekommer. Skulle indvandring forekomme ville jeg foretrĂŠkke det skete inden for rammerne eller var i mĂ„lestokken 1 specifikt defineret potentiel indvandrer vurderet eminent assimilerbar, hĂžjindkomstskabende og /eller ikke offentligt forbrugende af vĂŠrdier over 20 % af det danske gennemsnit kan blive indvandrer nĂ„r 10 lokalt bosiddende er dĂžde, DĂždsfald i denne sammenhĂŠng medregnes kun nĂ„r national gennemsnitsalder… Read more »

Viktoria
Viktoria
10 years ago

Tack för en mycket intressant och tÀnkvÀrd text. Det jag skulle vilja frÄga om du hinner svara, Àr: Vad jag förstÄr har England alltid varit ett mycket mer utprÀglat klassamhÀlle Àn vad Sverige har, tex hade vi i Sverige aldrig feodalsystemet och vÀl knappast en sÄ stark och mÀktig adel som England haft. Sett historiskt. Tror du denna skillnad historiskt sett kan utgöra en grund för en skillnad i utveckling i samtiden, mellan vÄra bÄda lÀnder?