11
sep
Seneste opdatering: 12/9-11 kl. 1014
23 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Sett uppifrån är Nordkorea nattetid en stor mörk fläck, lika svart som havet. Ett land nästan lika stort som England, försänkt i totalt mörker. I söder glittrar ljusen från Sydkorea, i norr och väster från Kina som miljoner lysande vita prickar. När mörkret faller försvinner de nordkoreanska byarna in i skymningen. Natten slukar de små låga husen. Till och med i huvudstaden Pyongyang kan man nattetid promenera i mitten av en gata utan att se husen på sidorna. Den hårda elransoneringen medger bara tillgång till elektricitet någon timme då och då. Sedan Nordkorea släcktes ned i början av 1990-talet lever 23 miljoner människor i detta svarta hål.

Länge höll Kina och Sovjetunionen Nordkorea under armarna och stöttade med pengar och subventionerade varor. Tre fjärdedelar av landets bränsle och två tredjedelar av livsmedelsimporten kom från Kina. Men leverantörerna tröttnade på att inte få betalt. I och med Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet försvann stödet för Demokratiska folkrepubliken Korea. Utan billig olja och subventionerade råvaror stannade fabrikerna. Ekonomi och infrastruktur i en av de sista kommunistiska diktaturerna kollapsade. Under 90-talet svalt upp till två miljoner nordkoreaner ihjäl. Nordkorea är en katastrof för sina invånare, men också för dem som har lyckats fly därifrån. Kvar finns deras anhöriga som de aldrig kommer att få se igen. Alla försök att fly är förknippade med livsfara. De som tillfångatas avrättas eller interneras i arbetsläger. Omkring 200 000 fångar hålls inspärrade i lägren.

Det finns vittnesmål om systematiska massavrättningar och att hela familjer gasas ihjäl, som en del av militära experiment. Det finns också rapporter om att den nordkoreanska militären använder handikappade barn som försökskaniner när man testar biologiska och kemiska stridsmedel. All information som läcker ut är ett nederlag för regimen som skyddar sig mot insyn bakom världens mest effektiva järnridå.

Åsiktsdiktaturens mörker

Jämsides med det reella mörkret ligger ett annat mörker tungt över Nordkorea. Det är tystnadens, rädslans och åsiktsdiktaturens mörker. Alltsedan landets ledare Kim Il Sung (1912-1994) kom till makten 1948 är landet en av de grymmaste och mest repressiva av världens diktaturer. Man kan bli avrättad för förräderi för att ha sålt utländska DVD-filmer eller skickad till arbetsläger för en struntsak. Mobila polisstyrkor har rätt att när som helst klampa in i människors hem och till exempel kontrollera att elektricitetskvoten inte överskrids genom att man använder en glödlampa som är starkare än 40 watt. Eller ifall man har nattgäster utan resetillstånd.

Landet genomsyras av spioneri och angiveri. Varje medborgare förväntas vara statens ögon och öron och rapportera misstänka företeelser. På femtio personer finns det minst en angivare. Det är betydligt fler än DDR:s ökända säkerhetspolis Stasi, enligt uppgifter i Stasis öppnade arkiv. Överallt finns spioner från de olika underrättelsetjänsterna. Man pratar inte politik med någon när man bor i Nordkorea. Inte med sin bäste vän, inte med sina lärare eller föräldrar och absolut inte med sin flick- eller pojkvän. Indoktrineringen börjar tidigt med de minsta barnen. Träning i att dyrka den store ledaren pågår under de upp till fjorton timmar långa dagarna som barnen tillbringar i fabrikernas daghem. Varenda sång, film, tidningsartikel och affisch framställer härskaren som en gud. Sågklingor av misstänksamhet och rädsla skär rakt igenom och trasar sönder samhällets minsta beståndsdel, familjerna. För att uppmuntra angiveri inom familjen trycker tidningarna artiklar om hjältemodiga barn som har angett sina föräldrar. De framställs som berömvärda förebilder.

Omöjligt att arbeta som journalist i Nordkorea

Vad gör en totalitär makt med människor? Vad är yttrandefriheten värd? Medan debatten pågår om det så kallade ”näthatet” – det vill säga mediakonsumenternas reaktion mot årtionden av vilseledande och politiskt korrekt propaganda förklädd till journalistik – läser jag ”Inget att avundas. Vardagsliv i Nordkorea” skriven av Barbara Demick, korrespondent för Los Angeles Times i Beijing, tidigare i Sydkoreas huvudstad Seoul. Amerikansk originaltitel: “Nothing to envy. Real lives in North Korea”.

Boken belönades med BBC:s prestigefyllda reportagebokspris Samuel Johnsonpriset 2010 och nominerades till National Book Award, den amerikanska motsvarigheten till Augustpriset.

Barbara Demick är en av de journalister som har lyckats ta sig in i det slutna landet – bara för att uppleva att det är omöjligt att arbeta som västerländsk journalist där. Som journalist är man ständigt övervakad av vakter som har till uppgift att förhindra oönskade samtal och se till att besökaren håller sig till en noga utstakad resväg. Att ta kontakt med vanliga medborgare är förbjudet. Och om man trots alla hinder skulle lyckas få kontakt med en medborgare, vad skulle han eller hon säga? Nordkoreanernas tankar är ända från födseln kolonialiserade av den kommunistiska regimen. Varje ord och tanke ägs av staten.

Man får inte tänka för mycket

Barbara Demick valde en annan väg. Hon började intervjua nordkoreaner som hade hoppat av och flytt till Kina eller Sydkorea. Deras berättelser ger tydliga och skakande svar på vad som händer med människor när de underkastas en totalitär diktatur. Den totalitära makten ockuperar deras sinnen och spärrar in dem i fysisk och psykisk fångenskap. Den förvandlar invånarna till tomma skal utan egna tankar, gör dem till produktionsenheter utan själ vars enda funktion är att tjäna staten. När man inte får tänka och tala fritt reduceras man till en skugga av vad man är ämnad att vara. Angiveriet och rädslan kryper under skinnet, tar ifrån människorna deras tillit och tillförsikt och planterar istället tvivel och misstänksamhet.

I Nordkorea finns inga förutsättningar för en revolt som liknar dem som har störtat andra totalitära regimer. Här är ingen Pragvår möjlig, ingen Ungernrevolt, här faller ingen Berlinmur. Förtrycket är så hårt att det inte går att organisera något motstånd. Om en enskild nordkorean i denna konforma människomassa skulle stanna upp och fundera på de uppenbara motsägelser och lögner som han eller hon ständigt matas med i den statliga propagandan blir insikten outhärdlig: man har inget val. Befolkningen kan inte fly utan att riskera livet, inte avsätta sin ledare, säga sin mening eller protestera. De är inspärrade som råttor i ett land som tvingar dem till svält och fruktansvärda umbäranden. Hela deras liv dikteras av staten och Arbetarepartiet. Om man inte ska bli galen under sådana omständigheter måste man hindra sig själv från att tänka för mycket.

En kombination av Gud och jultomten

Antalet nordkoreaner som flyr har varit lågt fram till 2000-talet men ökar nu för varje år. Under nästan ett halvt sekel, mellan Koreakriget och slutet av 1990-talet, flydde bara 923 nordkoreaner till Sydkorea. Det är en försvinnande liten siffra jämfört med att 21 000 östtyskar flydde till Väst varje år under Berlinmurens tid. Den nordkoreanska regimen har gjort allt för att låsa in befolkningen i landet. Men svälten under 1990-talet gjorde att många nordkoreaner inte såg sig ha något annat val än att fly. Sedan 2002 riskerar varje år en jämn ström av några tusen människor livet genom att hoppa av till Sydkorea via Kina eller Mongoliet. Totalt finns det nu någonstans mellan 15 000 och 20 000 nordkoreanska avhoppare bland Sydkoreas 48 miljoner invånare.

De flyr från ett av världens sista kommunisthelveten. Landets ”store fader” Kim Il Sung ville inte bara bygga upp ett nytt land. Han ville också, i likhet med andra kommunistiska massmördare och despoter som Josef Stalin i Sovjet, Pol Pot i ”Demokratiska Kampuchea” och Mao Zedong i Kina, göra om den mänskliga naturen. Han ville skapa den kommunistiska idealmänniskan som inte existerar som individ utan enbart finns till för att underkasta sig kollektivets vilja. Kim Il Sungs ideologi är en hemkokt blandning av marxism och extrem nationalism. När han kom till makten stängde han kyrkorna, förbjöd Bibeln, deporterade troende ut till obygden och lade själv beslag på platsen som Gud i kombination med jultomten – landets frälsare och übermensch som krävde att bli avgudad och älskad av sina undersåtar.

Kim Il Sung fortsätter att styra som död

Han styrde landet i 46 år tills han till sina undersåtars oerhörda förvåning visade sig vara dödlig och avled 1994. Nordkorea är den enda kommunistiska diktatur där makten på monarkistiskt vis ärvs från far till son. Kim Il Sung efterträddes av sin son Kim Jong Il, som har en sviktande hälsa.Förberedelser pågår därför för att ge makten vidare till Kim Jong Ils yngste son Kim Yong Un, född 1982 eller 1983. Kim Yong Un, som är en nolla till och med i nordkoreanska ögon, lever i sin farfars skugga – Nordkorea är antagligen det enda land i världen där en död person kan fortsätta styra landet. Genom ett konstitutionstillägg från 1998 är Kim Il Sung utnämnd till republikens evige president. Från sitt klimatkontrollerade mausoleum under Det Eviga Livets torn styr hans ande fortfarande landet. Som centra för den exempellösa personkulten fungerar de 34 000 statyer av honom som enligt uppgift finns i landet. I samband med hans död ändrades kalendern så att tiden i fortsättningen skulle räknas från Kim Il Sungs födelseår 1912 istället för från Kristi födelse.

Statligt anbefallda gråtorgier

Kim Il Sungs död försatte landet i chock. Många nordkoreaner hade på fullt allvar trott att han var odödlig. Om ”den store marskalken” kunde dö, då kunde vad som helst hända. Under tio dagar i juli 1994 tvingas invånarna att manifestera veritabla orgier i statligt anbefalld sorg. Sörjandet blev en patriotisk plikt, en tävling i vem som kunde gråta högst och mest. Några av gråtorgierna kan ses på den här filmen.

Utan tvekan sörjde många på riktigt, och chocken fick antalet dödsfall i stroke och hjärtinfarkt att öka markant. Andra tog sina egna liv i förtvivlan. För alla medborgare var det uppenbart att deras väl och ve hängde på förmågan att pressa fram trovärdiga tårar.

Mönstermedborgaren fru Song

I varje nordkoreanskt hem är invånarna skyldiga att ha porträtt av Kim Il Sung och Kim Jong Il på väggen. Arbetarepartiet har delat ut bilderna gratis tillsammans med en tygbit som ska förvaras i en ask under dem. Tygbiten får bara användas till att rengöra porträtten. Ungefär en gång i månaden kommer inspektörer från polisens kontrollenhet och undersöker om porträtten är rena. Som den sanna troende hon är dammar fru Song porträtten av Kim Il Sung och Kim Jong Il noggrant varje morgon innan hon går till jobbet. Fru Song, eller Song Hee Suk som hon hette när hon föddes 1945, är en verklig mönstermedborgare i Demokratiska folkrepubliken Korea. Hon är den perfekta produkten av Kim Il Sungs lära och den statliga indoktrinering som har format henne sedan födseln. Hennes tro på kommunismen och Arbetarepartiet är orubblig, hennes kärlek till landets ledare och store fader hängiven och brinnande. Fru Song anfäktas aldrig av tvivel. Hon tar Kim Il Sungs slagord i munnen som vore de de läckraste godsaker.

Fru Song är själva urbilden av en nordkoreansk kvinna, precis den typ som rollbesättarna i propagandafilmerna brukar välja. Hennes ansikte är runt som ett degknyte, vilket får henne att se välnärd ut även när hon inte är det. Hennes lilla rosenknoppsmun får henne att se glad ut även när hon är ledsen. Hon har en okuvlig energi och en aldrig sviktande vilja att tjäna sitt land och Kim Il Sung – ja hon skulle kunna dö för den älskade ledaren.

Brigaden för upprätthållande av social ordning

Tidigt har hon överlämnat sig i Arbetarepartiets famn – partiet som organiserar alla medborgares liv och fördelar allt, såväl bostäder och arbeten som matransoner i enlighet med klassregistret i en centralt beslutad rangordning. En mycket pinsam händelse i fru Songs partilojala liv inträffar en morgon när hon har haft extra bråttom på väg till en av sina 15-timmarsdagar på arbetet vid Chosunklädfabriken i Chongjin, som tillverkar arbetaruniformer av det hårda, glansiga syntettyget vinalon.

Till Kim Il Sungs sextionde födelsedag 1972 delade Arbetarepartiet ut partinålar med Kim Il Sung på. Alla i hela landet var tvungna att bära dem på vänster sida av bröstet. Denna ödesdigra morgon glömmer fru Song i brådskan sitt märke och stoppas av en tonåring, försedd med en armbindel som visar att han tillhör Brigaden för upprätthållande av den sociala ordningen. Eftersom fru Song är en så oklanderlig medborgare och partimedlem slipper hon undan med skammen och en varning.

Journalisterna har statens uppdrag att ljuga

Självklart gifter hon sig med en partimedlem, något annat är otänkbart. Fru Songs make Chang Bo är journalist. Han arbetar på norra Hamyongprovinsens radiobolag, där han och hans kolleger kan höra ocensurerade nyheter från utländska medier. Deras uppgift är att frisera de utländska nyheterna så att de kan passera genom det centralstyrda kommunistiska filtret och passa den inhemska publiken. Alla positiva nyheter från kapitalistiska länder tonas ned. Strejker, katastrofer, upplopp och mord utomlands ges generöst utrymme. Nordkorea framställs som det mest lyckade landet i världen.

Som företagsreporter åker Chang Bo runt och besöker kollektivjordbruk och fabriker. Sina artiklar – som alltid handlar om hur ekonomin blomstrar – skriver han med reservoarpenna. Några skrivmaskiner finns inte. Han rundar alltid av siffrorna uppåt. Men när hans artiklar har redigerats av hans överordnade i Pyongyang är varje litet uns av sanning borttvättat. Chang Bo vet att den nordkoreanska ekonomins fantastiska framgångar är påhittade. Men han har statens uppdrag att ljuga. Som bonus får han och andra journalister gratis sprit och tobak.

I flerbostadshusen är varje lägenhet utrustad med högtalare för utsändningar av statliga meddelanden till de boende. För att få ha en tv-apparat gäller särskilda villkor. Man måste ha tillstånd från sin arbetsenhet för att få köpa en. Enligt nordkoreansk lag måste alla apparater registreras hos Inspektionsbyrån för elektriska vågor. Alla radio- och tv-apparater är förinställda så att de bara kan ta in de statliga kanalerna. Chang Bo har fått sin tv som belöning för att hans far hade varit underrättelseofficer och infiltrerat Syd under Koreakriget. Fru Song och hennes man är stolta över sin tv, de är nästan ensamma i huset om att ha en.

Ett förfluget ord ger tre dagars förhör

En kväll sitter de tillsammans med några grannar och ser ett reportage om en skofabrik som tillverkar gummistövlar.  Berättaren talar hänfört om stövlarnas utmärkta kvalitet och rabblar upp den imponerande produktionsstatistiken. Innan Chang Bo hinner tänka sig för slipper det ur honom:

”Ha! Om det finns så många stövlar, hur kan det då komma sig att mina barn aldrig har fått några?”

Fru Song kan aldrig lista ut vem av grannarna som angav hennes man. Chang Bos kommentar rapporteras direkt till ordföranden för grannskapets vakthundar, som i sin tur rapporterar till Ministeriet för statens säkerhet, i praktiken Nordkoreas politiska polis. Chang Bo förhörs i tre dagar. Enbart tack vare sitt partimedlemskap och sin oklanderliga klassbakgrund släpps han utan åtal. Efter incidenten med gummistövlarna blir Chang Bo mer försiktig med vad han säger. Men inom honom har tvivlet börjat växa. Han börjar inse att landet styrs av en samling lögnare och skurkar. Fru Song däremot blundar hårt med båda ögonen och fortsätter att göra sig blind för alla tecken på att systemet grovt har svikit både henne och alla andra nordkoreaner.
´
Hellre kärnvapen än mat åt folket

Folk som är tekniskt smarta har kommit på hur man kan kringgå systemet med de plomberade radio- och tv-apparaterna. Med radioapparater är det lätt. En tv-apparat kräver lite mer expertis. Jun Sang, student vid Pyongyangs toppuniversitet, lyckas ratta in det han vill se: sydkoreansk tv. Han kan bara titta i smyg sent på kvällarna och med lägsta ljudvolym, när snarkningarna från värdparet som han hyr ett rum av signalerar att de har somnat. Jun Sang är alltid spänd – Inspektionsbyrån för elektriska vågor är känd för att göra oväntade hembesök på konstiga tider. Som elitstudent har han privilegier som den övriga befolkningen saknar. Han har tillräckligt med mat och tillgång till elektricitet de flesta kvällar. På universitetsbiblioteket finns till och med ett litet urval av västerländska böcker som är tillåtna för studenterna men förbjudna för allmänheten. Jun Sangs favorit är ”Borta med vinden”. Men så fort han lämnar den akademiska kokongen slår den obarmhärtiga verkligheten till som en käftsmäll.

Genom de sydkoreanska tv-programmen får Jun Sang veta hårresande saker. Han får veta att USA har skickat hundratusentals ton ris i humanitärt bistånd. Att USA:s president har erbjudit Nordkorea olja och energibistånd men att landets ledning föredrar att satsa på kärnvapen och missiler. Under parollen ”Militären först!” har Nordkorea skaffat sig ett groteskt överdimensionerat försvar. Istället för att se till att befolkningen slipper svälta, renovera utslitna fabriker och en sviktande infrastruktur lägger Nordkorea hellre sina pengar på dyra, hemliga vapenprogram under förevändning att kärnvapen behövs för att avskräcka ett amerikanskt angrepp. Det lilla landet håller sig med miljontals väpnade soldater och utgör den fjärde största militärmakten i världen. Försvarsbudgeten slukar en fjärdedel av hela bruttonationalprodukten, BNP.

Humanitärt bistånd säljs på svarta marknaden

Jun Sang får bekräftelse på det han har anat men inte velat tro; att två miljoner av hans landsmän har svultit ihjäl och att 200 000 nordkoreaner hålls inspärrade i arbetsläger eller fängelser. Det humanitära biståndet i form av fyrtiokilossäckar med ris ska senare dyka upp i mängder på svarta marknaden. De är märkta med USA, WFP (World Food Programme), EU och även med FN-symboler. Den nordkoreanska militären har lagt beslag på biståndet och säljer det till den svältande befolkningen med god vinst.

Trots Kim Jong Ils bannlysning av privat företagsamhet (”Den skapar egoism”) tvingar svälten fram en entreprenörsanda hos befolkningen. Invånarna har inget val. Om man inte tar några privata initiativ går man en säker död till mötes. Befolkningen äter gräs, ogräs, majsskal och barkmjöl och närmast utrotar landets grodsläkte för att få lite protein. Alla säljer allt som går att sälja. Fru Song bestämmer sig för att hennes framtid ligger i kakor. En arbetslös svetsare gör en enkel ugn och en bakplåt av metallskrot. Fru Song blir en av tusentals egenföretagare där kärnan utgörs av medelålders kvinnor. I fortsättningen går hon upp klockan fem varje morgon för att baka. Sedan går hon omkring på marknaden och säljer sina produkter: ”Gwaja sasse yo” – köp kakor!

Om man inte har något annat att sälja säljer man sig själv. Svälten ger upphov till en ny grupp av prostituerade – unga gifta kvinnor i desperat behov av mat till sina barn. Ofta kräver de bara en påse nudlar eller några sötpotatisar som betalning. Alla är tvungna att bryta mot lagen för att överleva.

När skygglapparna faller

I människors liv kommer ibland en punkt, ett skifte när de gamla skygglapparna faller till marken och man ser verkligheten med nya ögon. Det kan vara en till synes slumpmässig händelse; en bok, en tidningsartikel, ett samtal, en film som plötsligt fungerar som katalysator för tankar som man kan ha burit på i åratal utan att vara medveten om dem. Uppvaknandet kan vara privat eller politiskt – det enda gemensamma är att livet aldrig mer blir som förr. Den som har vaknat kan aldrig mer gå tillbaka till ett omedvetet tillstånd. Har man en gång öppnat ögonen går det inte att blunda längre.

För elitstudenten Jun Sang blir det en scen på en järnvägsstation som får honom att slutgiltigt vakna upp. Han ser en grupp av de hemlösa barn som är vanliga i Nordkorea, de ”vandrande svalorna”, kochebi, som uppträder för att få pengar till mat. En liten pojke i sju- eller åttaårsåldern sjunger en sång som alla nordkoreaner kan utantill:

”Vår fader, vi har inget att avundas här i världen.
Vårt hus vilar i Arbetarpartiets händer.
Vi är alla bröder och systrar.
Även om havet och elden kommer emot oss, kära barn
behöver vi inte vara rädda.
Vår fader är här.
Vi har inget att avundas här i världen.”

Pojkens magra kropp nästan försvinner i en fabriksuniform i vuxenstorlek. Han sjunger för att överleva, en lovsång till den store fadern som skyddar honom – trots att hans liv är svält, hemlöshet och köld. Senare ska Jun Sang säga att det var just den här pojken och hans sång som fick honom att ta det avgörande steget. Nu visste han att han inte var en av de troende.

Svälten tar allt

Svälten är en skoningslös mördare. Först ger den sig på de allra svagaste, de små barnen.  Sedan de större barnen. Därpå slår den klorna i de gamla. Bland de vuxna dör männen före kvinnorna, eftersom de har mindre underhudsfett. Svälten kom att kallas ”den mödosamma marschen”. Att uthärda hungern blev en del av den patriotiska plikten. Medan två miljoner människor – uppemot tio procent av befolkningen – svalt ihjäl skrev Nordkoreas största dagstidning Rodong Sinmun (”Arbetarnas tidning”):

”Ingen kraft på jorden kan hindra det nordkoreanska folket från att kämpa vidare mot seger i den revolutionära andan av ”den mödosamma marschen”, och Demokratiska folkrepubliken Korea kommer alltid att förbli en mäktig nation.”

När Nordkorea får ont om mat öser man ännu mer propaganda över folket. Nordkoreansk tv sände i avskräckande syfte en dokumentär om en man vars mage sprack på grund av att han, påstods det, hade ätit för mycket ris. När utländsk press rapporterade om matbristen 1992 svarade den nordkoreanska nyhetsbyrån:

”I vårt land lever alla människor lyckliga utan att behöva oroa sig för mat.”

Barnen dör av svält

På huset med förskolan där förskolläraren Mi Ran arbetar kan man läsa ”Vi är lyckliga”. Hon ser den uppenbara lögnen varje dag. Barnens magar sväller upp. De är ständigt hungriga. Ingen kan koncentrera sig på att läsa, varken barnen eller lärarna, som inte har fått någon lön sedan 1995, året efter Kim Il Sungs död. Mi Ran bedriver den indoktrinering av barnen i blind tro på kommunismen och dyrkan av Den Store Marskalken som hon är ålagd att verkställa. Hon spelar dragspel och sjunger med barnen den välbekanta sång som alla nordkoreaner kan utantill, just den som fick Jun Sang att vakna upp:

”Vår fader, vi har inget att avundas här i världen.
Vårt hus vilar i Arbetarpartiets händer.
Vi är alla bröder och systrar.
Även om havet och elden kommer emot oss, kära barn
behöver vi inte vara rädda.
Vår fader är här.
Vi har inget att avundas här i världen.”

Hungern får barnen att falla ihop och somna över sina bänkar. Ett efter ett slutar de att komma till skolan. På tre år minskar antalet elever på förskolan från femtio till femton. Varje morgon fasar Mi Ran för att gå in i den fallfärdiga byggnaden där sorgen över de döda eleverna är ständigt närvarande. Men vad kan hon göra? Hennes likgiltighet är ett sätt att överleva. Snart reagerar hon inte ens för de döda kropparna på gatorna.

42 procent av barnen undernärda

Kim Il Sung hade lovat nordkoreanerna ris och köttsoppa varje dag. Det var ett storslaget löfte, men det var bara eliten som fick av det vita riset. Precis som tyska judar på 1930-talet intalade sig att det inte kunde bli värre bedrog nordkoreanerna sig själva. De trodde att matbristen var tillfällig. Snart skulle det bli bättre. En mage som skriker av hunger borde inte tro på en lögn, men på något sätt gjorde den det.

Dr Kim tycker att hon har haft tur som fötts i Nordkorea. Hon är tacksam för att staten har låtit henne, dottern till en enkel byggnadsarbetare, studera medicin helt gratis. Hon vill återgälda det hon känner att hon är skyldig sitt land. Alltså arbetar hon hårdare än någon annan. Dr Kim är alltid den första att anmäla sig till extraarbete och gå på extra ideologiska föreläsningar. På barnsjukhuset där hon arbetar har barnen tydliga symtom på undernäring. Deras känsliga magar tål inte barken och de grova växtdelar som är den enda mat deras mödrar har att ge dem. Deras lemmar förtvinar. Hur säger man till en mor att hennes barn behöver mer mat när det inte finns mer att ge?

FN-organ beskriver en befolkning som har varit ständigt undernärd i flera år. I Chongjin i norra delen av Nordkorea kan siffran på offer för svälten ha varit så hög som tjugo procent. En studie gjord av World Food Programme och UNICEF 2003 konstaterade att 42 procent av alla nordkoreanska barn har fått sin tillväxt hämmad av svält. De är väsentligt kortare än sydkoreaner i samma ålder. En undersökning av 250 nordkoreanska hushåll, gjord av samma organ 2008, fann att två tredjedelar fortfarande drygade ut maten genom att plocka gräs och ogräs.

”Jag kommer ihåg dem allihop”

Av en händelse upptäcker dr Kim att hon är föremål för spioneri. Hennes namn finns på en hemlig lista över anställda på sjukhuset som ska hållas under extra uppsikt. Trots hennes hårda arbete och lojalitet mot regimen upptäcker hon att hennes plikttrohet och lojalitet har utnyttjats. Upptäckten chockar henne. Hon står inte ut med att se de svältande barnen i ögonen längre, och själv väger hon inte mer än 35 kilo. Flera år senare, när dr Kim har flytt till Sydkorea, säger hon:

”Det enda jag kunde göra var att gråta tillsammans med de döda barnens mammor efteråt.” När hon får frågan om hon kommer ihåg några av barnen som hade dött på hennes avdelning svarar hon:
”Jag kommer ihåg dem allihop.”

Pipet från riskokaren

Fru Song fortsätter att vara en troende även när hon precis som alla andra tvingas sälja allt hon har för att kunna köpa mat. Tills sist bor hon och maken Chang Bo i ett litet skjul. Två par ätpinnar, två skedar och några kastruller är allt de har kvar. Varje dag måste hon plocka gräs och ogräs för att de inte ska svälta ihjäl. Under loppet av tre år förlorar hon sin man, son och svärmor på grund av svält. Chang Bo dör i sviterna av svält 1997. Men fru Song fortsätter att tro. Långt efter att det borde ha stått fullkomligt klart att systemet hade svikit henne och alla andra nordkoreaner förblir hon orubblig i sin tro på kommunismen. ”Jag levde bara för marskalk Kim Il Sung och fosterlandet. Något annat föll mig aldrig in” sa hon till Barbara Demick första gången de träffades.

För fru Song är det pipet från en automatisk riskokare som får henne att se den lögn hon har levt i under hela sitt liv. Hon, den hängivna kommunisten, har lockats över gränsen till Kina av sin äldsta dotter Oak Hee för vidare flykt till Sydkorea. Oak Hee har betalat en VIP-flykt för sin mamma. Fru Song kan i likhet med de flesta nordkoreaner inte simma. Hon bärs över gränsfloden till Kina av två mutade nordkoreanska gränsvakter. Kina är första anhalten på väg till Oak Hee i Sydkorea.

Hundar i Kina har det bättre än läkare i Nordkorea

Varje morgon under uppehållet i Kina hör fru Song pipet från sitt kinesiska värdfolks automatiska riskokare. Pipet förkunnar att frukosten är klar. Alla dessa elektriska apparater gör henne förvirrad. För länge sedan, hemma i Nordkorea, hade hon själv ägt en enkel riskokare. Men den beslagtogs av polisen för att man inte skulle kunna använda elektricitet vid matlagningen. Pipet från den elektriska riskokaren ska komma att förändra fru Songs liv. Plötsligt ser hon hur lurad hon har blivit, hur regimen har ljugit och bedragit henne. Riskokaren blir hennes väckarlocka.

En morgon i slutet av augusti 2002 spänner hon fast sig i Asian Airlines flight till Inchon, Sydkoreas internationella flygplats. Hon reser under falskt namn och med falskt pass.  Omedelbart efter landningen går hon till passkontrollen och berättar sanningen. Det finns inget mer att dölja.

Mi Ran och hennes mor, bror och syster flyr på ett lastbilsflak till gruvstaden Musan vid gränsen mot Kina. I utkanten av staden bevakas gränsfloden av vakter med tvåhundra meters mellanrum. En månlös höstnatt vid en tidpunkt då det är som mest sannolikt att gränsvakterna sover vadar Mi Ran över Tumenfloden. Dr Kim vadar ensam över gränsfloden mot Kina en natt i mars, medan den fortfarande delvis är frusen. Hon stapplar upp på flodstranden inkapslad i djupfrysta kläder och kommer efter många timmars vandring fram till en bondgård. På marken ser hon en liten metallskål med vitt ris och kött. När hon hör hundar skälla förstår hon att det är deras mat. Efterhand sjunker insikten in: hundar i Kina har det bättre än läkare i Nordkorea.

”Kim Jong Il – den skitstöveln”

Jun Sang, dr Kim, Mi Ran, fru Song och andra avhoppare som Barbara Demick har intervjuat har skaffat sig nya liv i Sydkorea. Dr Kim kompletterar sin läkarutbildning, akademikern Jun Sang klär sig i jeans, har låtit håret växa, arbetar först i en tegelfabrik i Kina och läser sedan till apotekare i Sydkorea. Mi Ran har gift sig och fått barn samtidigt som hon läser vidare till lärare. Fru Song arbetar som hushållerska, eftersom hon skulle bli deprimerad av att inte göra något. Hon som alltid har drömt om att resa åker på gruppresor för äldre kvinnor och utforskar vartenda hörn av Sydkorea.

För alla nordkoreanska avhoppare går det inte lika bra. För människor som alltifrån födseln har fått sina beslut tagna av staten kan det vara fullständigt paralyserande att fatta egna beslut. ”Den sorgliga sanningen” skriver Barbara Demick ”är att nordkoreanska avhoppare ofta är besvärliga människor. Många har tagit problemen med sig.”

Deras gemensamma nämnare är skuld och skam. De hatar sig själva för vad de har varit tvungna att göra för att överleva. De tvingas möta den bittra insikten att de har blivit svikna och grundlurade i hela sitt liv – och att deras anhöriga som är kvar i Nordkorea får betala priset för deras flykt. Sex månader efter Mi Rans flykt grep den nationella säkerhetspolisen hennes båda systrar och förde dem sannolikt till ett arbetsläger för långtidsfångar, där de lika sannolikt har svultit ihjäl

Först efter flera år i Sydkorea har den kommunistiska propagandaslöjan slutgiltigt lättat från fru Songs ögon. ”Den skitstöveln!” säger hon om Kim Jong Il vid ett av mötena med Barbara Demick.

Det är enda gången Barbara Demick hör henne ta till kraftuttryck.

Af Julia Caesar

Tidlige kronikker af samme forfatter


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

23
Deltag i debatten...

avatar
12 Comment threads
11 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
14 Comment authors
elweeDexterSverigeMaritCavatusMats (Malmo) Recent comment authors
  Subscribe  
newest oldest most voted
Notify of
elwee
Guest
elwee

Tack Julia för ytterligare en utmärkt krönika.
Jag skriver då och då till journalister och brukar fråga om de sover gott om nätterna, om det är värt den lönen de får att svika ett helt lands urbefolkning …
Kanske, kanske det blir pipet från riskokaren för någon …
Om bara för en, så är det väl värt besväret.

TravellerX
Guest
TravellerX

Tack för krönikan, Ceasar. Väl värt att notera är att Sverige odlar sina diplomatiska förbindelser med Nord-Korea, man har tom en fin ambassad i Pyongyang, som verkar immun mot alla besparingsåtgärder. Frågan är hur en ambassad i Nord-Korea gynnar svenska skattebetalare. Sverige har tex lagt ner ambassaden i Manila, Filippinerna av just “besparingsskäl” (Danmark, Finland och Norge har alla fortfarande ambassad i Manila, dock har man avstått från att ha ambassad i Pyongyang).

Robin Shadowes
Guest
Robin Shadowes

Lade man inte ner en i USA också? Naturligtvis tycker kulturmarxisterna att Nord-Korea är viktigare. För det är ju samma samhälls-modell dom drömmer om att införa i Sverige. Det perfekta utopiska kommunistiska samhället. Såg förresten en video där dom avrättade människor genom att köra över dem med trumlor. Mer groteskt än så kan det knappast bli.

DexterSverige
Guest
DexterSverige

Det handlar om storpolitik. Sveriges ambassad i Nordkorea representerar USA i kontakter med de nordkoreanska myndigheterna. Alldeles för prestigefullt för Bildt och resten av egona inom UD för att avskaffa.

Som en lustig parentes kan nämnas att Nordkorea står för Sveriges enskilt största bilatera obetalda fordran. Den är från slutet 70-talet då Volvo fick garantier från Exportkreditnämnden och skeppade iväg ett betydande gäng bilar av 240-modell. Skulden är tydligen uppe i runt 2 miljarder kr + ränta, och bilarna kan fortfarande ses köra omkring i Pyongyang.

Maj
Guest

Kommunismen är den värsta ideologin av dem alla. 68-ornas drömideologi – det var det här de villle. Så här blir resultatet av skyhöga skatter som kallas för att vi “solidariskt betalar för välfärden”. Så här blir resultatet när ett folk är så indoktrinerat att de hellre har det sämre än dåligt för att det inte ska finnas några som har det bättre – att det “inte finns några klyftor”. 40-talisterna kämpade för ett “klasslöst samhälle” – ett kommunistiskt samhälle. Nu kämpar de för ett könlöst samhälle – det får inte finnas skillnader mellan pojkar och flickor heller. Vi svenskar är… Read more »

Bjovulf
Guest
Bjovulf

Ja, Maj – det var også den tanke, jeg fik, da jeg læste Julia Cæsars gribende kronik. Man kan jo næsten ikke få sig selv til at fatte det. Sverige minder faktisk – på VISSE måder! – en del om Nordkorea, hvad åsiktskontrollen angår – der er elementer af den “samme” type virkelighedsfornægtelse, sådan ca. “Vore ledere er jo så gode, ved alt og vil os svenskere det bedste, så de må vel vide, hvad det er, de gør – de kunne da aldrig kunne finde på at gøre os noget ondt eller fortage sig noget uansvarligt, vel?” Men forhåbentligt… Read more »

JensH
Guest
JensH

@Steen “svenske presse juhu-kor, når de skal fjere en af deres store politiske triumfer – i Danmark” I.f.m. de Svenske proffs-tyckare’s konstante kritik af Dansk udlændingepolitik, så har jeg nogle gange fået den kætterske tanke, at ihvertfald nogle af disse PK’ere dybest set godt ved, at tilstrømingen til Sverige af forsørgelseskrævende asylansøgere, (med deryil tilhørende familiesammenføringer), er alt, alt for stor. Hvis nu Danamrk ved at (gen)indføre “verdens mest liberale asylpolitik” kunne aflaste Sverige betydeligt, så behøver de jo ikke at selv skulle tage et opgør med deres egen alt for liberale asylpolitik. Et sådant opgør ville jo indebære (politisk)… Read more »

Hans L
Guest
Hans L

@Bjovulf, mon ikke den gode mand ligefrem kan tage sin varige pension med til Libyen? måske kunne han bede sin venlige socialbehandler om at få oprettet en nem konto tæt på den hule han skal bo i dernede?

Bjovulf
Guest
Bjovulf

Jo, og vi betaler også meget gerne billetterne for ham og hans familie –
altså enkeltbilleter naturligvis 😉

JensH
Guest
JensH

@Steen

Bare lige et tip: SVT morgen-TV havde i dag gæster i studiet, som gjorde sig kloge på det kommende Danske valg. Selvfølgelig var Drude Dahlerup & Lars Dencik i stuidet som ‘eksperter’. Bare det lidt jeg hørte var stor-slemt:

“Kl. 6.40: På torsdag går danskarna till valurnorna. Statsvetaren Drude Dahlerup och socialpsykologen Lars Dencik”

http://svt.se/2.116970/gomorron_sverige?lid=20110912&lpos=SVT1_0000_sitelink&from=tabla

Tony Ingman
Guest
Tony Ingman

Svensk Massmedia uppvisar många likheter med Journalisten Chang Bo med sitt eviga ljugande och tillrätta läggande
om sakers tillstånd. Hur fan kan upplysta individer i dagens svenska samhälle förespråka denna groteska lära??
Om sen denna lära slår sig ihop med den efterblivna religionen Islam kommer nog det eviga mörker som bilden visar
över det mörklagda Nordkorea även drabba Sverige.
Tack Julia för att du synliggör vad den vidriga kommunismen står för!

Bjovulf
Guest
Bjovulf

Hyggelig fætter ham der Slimane 😉 Danmark 11. sep. 2011 KL. 21.16 Den danske Cubafange: Selvfølgelig vil jeg stadig gerne lave jihad http://politiken.dk/indland/ECE1389067/den-danske-cubafange-selvfoelgelig-vil-jeg-stadig-gerne-lave-jihad/ Danskeren Slimane Hadj Abderrahmane er i dag 38 år og familiefar. For knap ti år siden var han en af de første fanger i Guantánamolejren. Dengang som nu er hans mål at tjene Gud. AF Frauke Giebner For Slimane Hadj Abderrahmanes vedkommende er dagen i dag en søndag som alle andre. …. Slimane siger, at han først blev klar over, at det i dag er tiårsdagen for al-Qaedas angreb på World Trade Center, da han så det… Read more »

Bjovulf
Guest
Bjovulf

Mere multikulturel (u)hygge: “11. september bragte Allah ind i 1. klasses pensum” http://politiken.dk/indland/ECE1389129/11-september-bragte-allah-ind-i-1-klasses-pensum/ Danmark 12. sep. 2011 KL. 03.00 Børn i de mindste klasser bliver undervist i islam og andre religioner, selv om det ikke er et krav. [!!!] Hold fokus på flertallets religion, siger Bibelselskabet. … I stedet lærer elever helt ned i 1. klasse nu, at man kan bede i såvel en moske som i en kirke, og at nogle mennesker tror på kærlighed og genfødsel, mens andre tror på Allah og Muhammed. Muhammed med i klasseværelset Det er en konsekvens af terrorangrebet på World Trade Center 11.… Read more »

Marit
Guest
Marit

I all verden !!! Jeg tror dere dansker lever i “bakvendtland”. Snart blir islam obligatorisk i skolen. det er jo “fredens religion”, må vite.
Vår kristne kulturarv må ikke nevnes, da muselmennene kan føle seg krenket av det.
Her i Norge uteksamineres stadig flere analfabeter.Innvandrerelever kan ikke norsk når de begynner i skolen, selv om de er født her.
Nevner man dette tragiske faktum, blir man raskt stemplet for rasist.

Bjovulf
Guest
Bjovulf

Ja, vi er meget bagstræberiske og tilbagestående, Marit 😀 – selv mange højtuddannede i DK er ofte de rene landsbytosser, som bare ikke har set – eller ikke vel se? – det guddommelige lys fra PK-elitens glorier – provinsielle og småtbegavede med hang til Morten Korch- og Far til Fire-film samt en dyb indestængt længsel efter 50’ernes ro, orden og disciplin fra før verden gik af lave.

Bjovulf
Guest
Bjovulf

Hyggeligt 😉 – “Den monokulturelle skole er forældet” http://politiken.dk/debat/kroniker/ECE1388983/den-monokulturelle-skole-er-foraeldet/ AF Bergthóra Kristjánsdóttir, Lene Timm Saida, Karin, Mette og Shabana har det til fælles, at de er mødre til tosprogede børn i folkeskolen. Til trods for at deres livsvilkår er meget forskellige, deler de skæbnefællesskab. De er på hver sin måde fælles om at være oppe imod skolens etsprogede og monokulturelle idégrundlag. [!!!!!] Folkeskoleloven er ikke tidssvarende i forhold til at rumme den sproglige og kulturelle kompleksitet, som skolens elever aktuelt repræsenterer. [!!!!] … ———————————————————– Gæt, hvem der mon så SELV skal betale for at få deres samfund lavet om –… Read more »

Robin Shadowes
Guest
Robin Shadowes

Betänk att det är denna utopi som våra egna kulturmarxister har som mål. Att själva sitta på toppen och ha tillgång till alla bekvämligheter. Kanske inte alla önskar svält åt medborgarna men dom avundas den kompletta tankekontroll som den nordkoreanska staten utövar över sina medborgare. Samma tankekontroll vill dom själva kunna utöva mot oss. Fredrik Reinfeldt, Jan Helin, Maud Olofsson, Lars Ohly, Mona Muslim m fl får våta drömmar av Julias artikel.

Axel
Guest
Axel
Tim
Guest
Tim

Hvis nogle skulle være interesserede så er DKs sharia zoner her:
http://medlemmerafhut.blogspot.com/