14
jan
Seneste opdatering: 14/1-12 kl. 2345
68 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Några dagar före jul besöker Statssekreteraren Borlänge. Situationen i staden är desperat. Som goda socialdemokrater har kommunens politiker gjort precis som goda socialdemokrater ska göra. De har varit solidariska och tagit emot tusentals flyktingar från Somalia och Afghanistan. Nu sitter de med skägget i brevlådan. Flyktingarna går inte att få ut på arbetsmarknaden. En tidigare undersökning visar att 53 procent av de som kommer från Somalia är analfabeter. Majoriteten går direkt från SFI (Svenska för invandrare) till bidragsförsörjning. Nu står Borlänge kommun med ett budgetunderskott på 50 miljoner kronor. Kommunpolitikerna sliter sitt hår i förtvivlan.

Propagandaministeriet har hörsammat nödropen från Borlänge och skickat ut Statssekreteraren. Med sin närvaro hedrar han den lilla staden vid Dalälven dessa sista skälvande, stämningsfulla dagar före jul. Han hör socialnämndens ordförande säga att situationen i Borlänge är exceptionell och att kommunen behöver riktade pengar till ett kunskapslyft för de analfabetiska flyktingarna. Inser Statssekreteraren situationens allvar? Förstår han hur det känns för socialdemokratiska kommunalpolitiker från en liten landsortsstad att kräla i stoftet och be en borgerlig regering om hjälp?

Han är ingen regerings-Moder Teresa

Statssekreteraren säger inte: ”Skyll er själva när ni har varit så jävla dumma att ni har tagit emot en massa analfabeter.”
Ett sådant uttalande skulle skorra i känsliga öron. Men kommunalpolitikerna ska inte tro att Statssekreteraren är utsänd som något slags regerings-Moder Teresa. Hans ärende är av en annan art. I enlighet med Propagandaministeriets och ytterst Statsministerns intentioner handlar det om att få motsträviga kommunalpolitiker landet runt att rätta in sig i ledet, statuera exempel och motivera dem att tänka och tala rätt.

Det är där Statssekreterarens speciella begåvning kommer in i bilden, den som så tursamt har upptäckts av Propagandaministeriet och fått Propagandaministern själv att värva honom i sin tjänst. Statssekreteraren har demagogins användbara gåva. I vissa stunder tangerar den nästan det hypnotiska, ja den har alla förutsättningar att kunna domptera massorna.

Kommunalpolitiker måste förstå att det finns två sätt att tänka, tycka och tala. Ett som är rätt – och ett annat som är fel. Sådana här nödrop från kommunerna riskerar att ge helt fel signaler och fläcka ner Sveriges stolthet, den unika och solidariska invandringspolitiken som står fram som en lysande stjärna mot hela det övriga nattsvarta Europa där främlingsfientligheten ständigt erövrar ny mark.

Det finns inga skillnader mellan människor

Borlängeborna är förväntansfulla. Ska deras nödrop äntligen få ett svar? Vad de inte har insett är att statssekreterarens uppdrag är uppfostrarens och propagandistens. Inför de församlade kommunalpolitikerna och en andäktig lokalpress tar han tillfället i akt att tydligt inpränta en av regeringens mest orubbliga principer: det finns inga skillnader mellan människor.

”Vi tittar inte på etnicitet, det skulle bli problematiskt och utpekande” säger Statssekreteraren.

Analfabetism ska inte behöva innebära några problem, säger han. Det finns en reform. Propagandaministeriet har värkt fram denna reform.

”Reformen ska hjälpa till att anpassa integrationen efter individens förutsättningar.”

Maria Norrfalk, landshövding i Dalarnas län, fyller påpassligt i där Statssekreteraren slutar:

”Man ska komma ihåg att oavsett om de är analfabeter så har de samma talang som andra. Det finns lika många talanger hos dem som hos oss. Vill man så kan man, och det gäller att hitta på vägar att utbilda och få folk i arbete”, säger Landshövdingen.

Han ler ett teaterleende mot lokaltidningens fotograf

Enligt den Värdegrund som regeringen har utropat som överordnad trossats för landet har alla samma värde. Borlängeborna måste förstå att de utan att knota är skyldiga att försörja inte bara sig själva utan också inkludera de nya kommuninvånarna i sin försörjningsbörda resten av livet. Saken är mycket enkel: det är en fråga om jämlikhet och solidaritet.

Statssekreteraren ler sitt bredaste teaterleende mot lokaltidningens fotograf. Sedan åker han hem. Hans uppdrag är slutfört. Han hoppas att Statsministern och Propagandaministern ska bli nöjda med hans insatser. Det är förvisso nya tider nu, och han är en viktig del av det nya. En spjutspets mot framtiden, om man så vill. Han tänker lite förstrött att förr åkte regeringsrepresentanter runt och försökte övertyga folk om att regeringen har rätt; nu åker vi runt och dikterar regeringens hållning, uppfattning och intentioner. Gör klart för folk vad det är som gäller.

Det passar honom precis. I sitt stilla sinne tänker han att när allt kommer omkring är steget mellan demonregissör och regeringspropagandist inte särskilt långt. Budskap som budskap – de måste framföras kraftfullt, effektivt och med auktoritet om de ska få avsedd effekt. ”Totalitärt” och ”diktatoriskt” är inte ord som han tar i sin mun, här handlar det om subtilare kategorier. När rasistkortet börjar bli utslitet och devalverat kan man sikta in sig på den där speciella rädslan som finns hos alla människor, barndomens kvardröjande skräck för att vara olydig och göra bort sig. Det gäller med andra ord att hjälpa folk att inse att de kan få betala ett högt pris – till exempel arbetslöshet, social stigmatisering och andra humörsänkande otrevligheter – om de inte anpassar sig till Det Nya Sverige.

De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar

Tråkigt nog finns det negativt inställda kommunalpolitiker som i likhet med Borlänges politiker klagar och gnäller. Propagandaministeriet finner tendensen oroande. När verkligheten bakom ministeriets slagord har hunnit ifatt kommunalpolitikerna tycks de långsamt ha börjat förstå vilka sänken de har förletts till att ta i sina båtar. De har ju bara velat ställa upp och ta sitt ansvar, som de har blivit tillsagda. Nu ser de som i en spegel bilden av sig själva som kapten på den sjunkande bryggan. De klagar alltmer högljutt över kostnaderna och de sociala konsekvenserna av att ta emot alltför många invandrare från kulturellt alltför avvikande länder.

Underifrån pressas de av kommuninvånare som på det mest småskurna och egoistiska vis muttrar om islamisering, bostadsbrist, skattetryck, våldtäkter, rån, knivskärningar, mord och andra marginella företeelser. De verkar inte kunna förstå att mångkultur alltid har ett pris. Ett typiskt symtom på svenskars vanliga inskränkthet och inneboende rasism.

De svenska framtidsutsikterna är lysande

Det har gått så långt att vissa kommunpolitiker rent ut sagt trilskas och helt fräckt ifrågasätter mångkulturens välsignelser. De utgör ett definitivt hot mot regeringens uttalade målsättning: så stort inflöde av invandrare som möjligt från så främmande kulturer som möjligt på så kort tid som möjligt.

Statistiken sedan regeringen kom till makten 2006 ser mycket lovande ut. Med sin pikanta internationella släkttavla som drivkraft har Statsministern redan säkrat en plats åt sig i framtidens historieböcker som den invandringsvänligaste Statsministern i Sveriges historia. År efter år har man slagit rekord i antal beviljade uppehållstillstånd för icke-flyktingar utan ID-handlingar från muslimska u-länder som Somalia, Afghanistan och Irak. Med den här insläppstakten kan de svenska framtidsutsikterna inte betecknas som annat än lysande. Centerpartiets nya lilla yrhätta har i ett obevakat ögonblick försagt sig och öppet yttrat att hon vill ha hit 40 miljoner. Men vi vet ju alla hur lätt tungan kan slinka iväg när man drivs av höga ambitioner att förändra Sverige, tänker Statssekreteraren och ler överseende.

Ett oslagbart sätt att visa vem som har makten

Alla måste ställa upp på att fortsätta mångkulturalisera Sverige och i snabbare takt. Alla ska med! Det är där Statssekreteraren och andra invandrare kommer in i bilden. Det enda som biter på oppositionella kommunalpolitiker är att handfast visa vem som bestämmer. Regeringens nya strategi att skicka ut invandrare att föra dess talan är effektiv, åthutningarna tar så mycket bättre då. Kommunalpolitikerna går på det, undantagslöst. De blir liksom förlamade av skuldkänslor och tappar målföret fullständigt. Det är varje gång lika skojigt att se, tricket slår aldrig fel. Man kan ju inte argumentera mot en invandrare, då åker den verkliga tagelförsedda rasistskjortan på med omedelbar verkan.

Genom att systematiskt skicka ut personer som Statssekreteraren och Statsministerns islamistiske partibroder  har regeringen hittat ett oslagbart sätt att visa vem som har makten. ”Se här hur mycket vi skiter i vad ni tycker – var så god och gapa och svälj” är budskapet. Strategin är också en effektiv metod att normalisera ett nytt, förändrat Sverige där svenska folket får klart för sig att svenskhet, så som flertalet uppfattar den, numera är avskaffad.

Man måste se varje individ

Statsministerns islamistiske partibroder har fått Propagandaministeriets uppdrag att ta itu med en annan bångstyrig kommunalpolitiker, det socialdemokratiska kommunalrådet i Katrineholm. Bara namnet på denne upprorsmakare får regeringens samfällda adrenalinproduktion att gå i taket. Han är en uppkäftig och självständigt tänkande jävel som definitivt ska sättas på plats.

Inför protesterna mot den månghundrahövdade anhöriginvandring från Somalia som bland annat Katrineholm har att se fram emot har Statsministerns islamistiske partibroder – som själv råkar komma från Somalia – gjort en utryckning till Katrineholm, utrustad med samma inlärda formuleringar från Propagandaministeriet som Statssekreteraren fick med sig till Borlänge. Om budskapen koordineras blir effekten så mycket starkare.

Statsministerns islamistiske partibroder har på plats låtit meddela att man måste se varje individ. Visserligen är alla lika, men att dra alla över en kam leder till utanförskap. Det är jätteviktigt att man inte säger ”invandrarna, somalierna eller de ensamkommande barnen”.

Inte ens Olof Palme nådde den här arrogansnivån

I ett anfall av plötslig klarsyn tänker Statssekreteraren att den här strategin ligger på en arrogansnivå som aldrig tidigare har varit synlig hos någon svensk regering. Inte ens Olof Palme (s) nådde de här nivåerna. Strategin är ett led i den snabba pågående förskjutningen av svensk politik i auktoritär riktning, den som enligt vissa går över en ny och mycket allvarlig gräns och som mannen på gatan illasinnat kallar demokratur.

Statssekreteraren slår snabbt bort de obehagliga tankarna. Under resan hem från Borlänge kostar han på sig att drömma sig tillbaka en smula. Bara tjugo år sedan han kom hit som flykting från Bosnien. Sannerligen, allt har gått honom väl i händer. Från uppehållstillstånd till Statssekreterare på bara två decennier – det kan man kalla raketkarriär! Han har snabbt lärt sig svenska, om än med omisskännlig brytning och även om de öppna a:na från Balkan hänger med och ledsamt nog i en del svenska öron verkar uppfattas som lika högfärdiga som den gamla Östermalmsaristokratins. Samtidigt ger hans aristokratiska a:n otvivelaktigt en klang av auktoritet åt hans tal, vilket inte alls är till nackdel nu när han ska regissera såväl allmänheten som bångstyriga kommunalpolitiker i konsten att tänka och tala rätt.

Från högskolevänstern till liberalismens breda famn

Han har hanterat sina kort väl. Hemma i Sarajevo växte han upp med islam light och den kommunism som formats av Josip Broz Tito (1892-1980). Därför kändes det från början väldigt naturligt att röra sig i kretsarna kring den ytterst radikala högskolevänstern i Göteborg, under senare halvan av 90-talet hemvist för alla möjliga utomparlamentariska existenser, notoriska kommunistiska slagskämpar och radikalfeminister. Där fanns också nuvarande vänsterpolitikern och riksdagsledamoten Kalle Larsson,  känd för sina blodiga seglatser tillsammans med den övriga extremvänstern med ”Ship to Gaza” och för sina ständigt återkommande krav på fri invandring. Från avgrundsvänstern i Göteborg har Statssekreteraren lyckats ta språnget till liberalismens vidsträckta famn, den perfekta plattformen för den karriär han har stakat ut åt sig.

När blev han egentligen liberal?

Læs mere »



 14
jan
Seneste opdatering: 15/1-12 kl. 1658
11 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Ikke fordi de ikke må diskutere, – snak løs! – men det er og bliver en lille og sekterisk diskussion med et forsvindende antal abonnenter. Danskere har nationalfølelse, også de der stemmer på partier, der ikke har.

I aften er det 40 år siden kong Frederik den 9 døde på 2 afdeling på Kommunehospitalet. Jeg husker det, jeg var til middag den aften med hos min gamle gymnaiserektor. Fyrre år, man prøver at gribe om dem med sin fatteevne. Dagen efter blev en ung, sørgende og usikker Margrethe udråbt til dronning af Jens Otte Krag fra Christiansborg. Det danske monarki er ikke bare det ældste i verden, men også det mest populære i Europa. Det er lige så selvfølgeligt, som at Kronborg ligger i Helsingør og solen står op i øst, undtagen i en mindre kreds omkring det Radikale Venstre, SF og Dagbladet Samarbejdspolitiken, meninghedsdamebladet for skolelærere, pædagoger med honette ambitioner, en håndfuld danske overklassefeminister og en enkelt freudianer.

At det svenske kongehus er mindre populært, skyldes langt fra i første omgang regenten, som dronning Margrethe med god grund kan have ondt af. Det skyldes at hele medieeliten er republikanere, og at de hver 6 måned opfinder en ny historie, som de kan svine monarkiet og den temmelig værgeløse konge til med, og sådan har det været i mange årtier. Det høvler efterhånden af den folkelige støtte, og en dag vil de antagelig lykkes med deres propaganda: En præsident Persson eller Sahlin, det bliver mytiske tider i en nation under afvikling. De hader grundlæggende deres egen historie, og de kan ikke afskaffe den hurtigt nok. Alt der er værd at begære, befinder sig et sted ude i en ubestemt fremtid. Man kan se det i dagens Sydsvenskan, hvor artiklen om det danske jubilæum handler om De Radikale og hvad kongehuset koster (ikke hvad det tjener, naturligvis.) Eller denne: ”Vi vill visa på alternativ” Republikanska föreningen på plats i Köpenhamn. Her skrives aldrig med tungen i kinden. Danske journalister følger ikke denne permanente gang agitprop, – læser de overhovedet svensk? – derfor tror de at det svenske kongehus´mindre popularitet beror på kongen.

Man kunne i deadline høre Politikens Lars Trier Mogensen surmule over monarkiet. Jeg ved ikke på hvilket universitet man bliver så uhjælpeligt bogstavelig og umusikalsk, men han prædiker heldigvis for fuldstændigt døve øren udover avisens skrumpende oplag på nu kun 90.000. Nok er vi fornuftsvæsener, men ikke nær så meget og på den måde, som Trier Mogensen kunne ønske.

Da dronningens guldkaret passerede mig i Bredgade på to meters afstand, skulle min ven – hvis identitet jeg lige i dagens anledning vil skåne – trykke én gang på aftrækkeren på still-kameraet, når den var lige ud for. Han tog et fint billede af dens højre baghjul. Skyldte jeg ham ikke bloggens navn, var jeg nok blevet sur, i stedet er der et screenshot fra videoen nedenfor. “Dagen er for barnlige sjæle”, sagde han ved synet af tusinder af småbørn, men ingen af os er så voksne, at vi ikke også er børn endnu. Der kommer dog et par stemningsvideoer som et plaster på såret fra en blæsende januardag med høj sol og hundredetusindvis af Dannebrog i København. Livgarden spillede rigtignok marchmusik, men den spillede også Grundtvigs Moders navn er en himmelsk lyd. (Dronningen hyldes på Rådhuspladsen i København.)

Læs mere »



 14
jan
Seneste opdatering: 14/1-12 kl. 2010
6 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Antisemitic Banner Raised at Egyptian Soccer Game: “One Nation for New Holocaust”,

“Svensker” tilstår terrorplaner i Bangkok

Sverige som eksportør af muslimsk terror er ikke en historie af nyere dato, som Bent Blüdnikow gør rede for i sin bog “Bombeterror i København.” Allerede for 40 år siden var Sverige Europas safe haven for muslimske terrorister, bedre er det bestemt ikke blevet og mere kan man trygt stole på, der vil komme. For 40 år siden eksisterede islam ikke i Skåne, i dag er ummahen derovre på over 100.000 individer. Aktuelt sidder fire i tilbageholdt i København for terrorplaner mod JyllandsPosten-Politiken. Havde de ikke været så underbegavede, havde de myrdet flere end Breivik gjorde og ville antageligt gjort et dybt og permanent indtryk på den danske journaliststand.

“Misstänkt terrorist i Bangkok hade svenskt pass.Thailändsk polis säger sig ha avstyrt ett terrorattentat, där två män ska ha planerat attacker mot israeliska och judiska mål i Bangkok. En libanesisk man är gripen, och Thailändska myndigheter misstänker kopplingar till Hizbollah.En av de misstänkta, den gripne, ska ha rest på svenskt pass.[..]

Enligt thailändska myndigheter har mannen erkänt planerna. Han kommer nu att hållas i förvar i max 60 dagar, för att sedan utvisas. “Police have interrogated the suspect, who admitted to preparing a terror attack in Bangkok. Police General Priewpan says that the next procedure on the suspect will be in line with the Immigration Act which allows the police to keep the suspect under custody for 60 days before deporting him to his own country without any charge, given he has not yet conducted the attack.“Misstänkt terrorist i Bangkok hade svenskt pass