Är nationellt självbestämmande politiskt korrekt?

Af Kjell Håkansson

När franska styrkor år 1830 tågade in i Alger var det inte ett självständigt land som kuvades, utan en provins i det ottomanska imperiet som bytte ägare och kom under franskt förmyndarskap. El Djezair var ett ökänt sjörövarnäste som länge hade plågat det kristna medelhavets sjöfart och kuststäder. Liksom dagens somaliska pirater livnärde man sig på att kräva lösen för tillfångatagna européer (bland andra Cervantes). Denna verksamhet var betydande under 15 och 1600-talet men avtog under 1700-talet och när fransmännen intog staden fanns där inte mer än dryga hundratalet fångar, jämfört med 20-25 000 två sekler dessförinnan. Den vapenteknologiska utvecklingen hade sprungit ifrån staden.

Maktövertagandet ledde till en tillflyttning av fransmän och andra européer som assimilerades med fransmännen. Fransmännen och deras ättlingar kom av någon anledning att kallas ”svartfötter”. Vid tiden för Algeriets självständighet utgjorde svartfötterna mer än 10 % av landets befolkning, men var ojämnt fördelade. I Oran, där Albert Camus ”Pesten” utspelas, var cirka hälften av befolkningen svartfötter medans Kabyliens befolkning nästan uteslutande var berbisk. Kolonialtidens multikulturella Alger har förevigats i gangsterfilmen ”Pepé le moko” med Jean Gabin i huvudrollen.

Under kolonialtiden behandlades algeriska muslimer länge som andra klassens medborgare, men samtliga algerier fick franskt medborgarskap 1946 (la loi Lamine-Gueye) . På grund av vallsystemets konstruktion med elektorer var algeriska muslimers röster i de franska valen mindre värda än svartfötternas fram till 1958, då lika rösträtt för alla infördes av femte republikens nytillträdde president Charles de Gaulle. Då hade konflikten mellan algeriska nationalister och kolonialstyret emellertid eskalerat till den grad att det inte längre fanns någon väg tillbaka. För den nationella befrielsefronten FLN var mord på civila en legitim kampmetod, samtidigt som franska militärer gjorde sig skyldiga till krigsförbrytelser i en sällan skådad skala. Antalet algeriska dödsoffer har av historiker uppskattas till 400 000, eller 4 % av befolkningen. Efter förhandlingar och en folkomröstning kunde en självständig diktatur utropas den 3 juli 1962.

Ett par saker är värda att notera i sammanhanget:

För det första innebar Algeriets självständighet en delning av ett mångkulturellt Frankrike-Algeriet till ett franskt Frankrike och ett arabisk-berbiskt Algeriet. Graden av den i dag så hyllade mångkulturen avtog med andra ord.

För det andra så upphörde den fria rörligheten mellan Algeriet och Frankrike. Algerier som tidigare fritt kunde invandra till Frankrike för att från dag ett bli fransmän i juridisk mening måste i och med självständigheten söka uppehållstillstånd för att bosätta sig i Frankrike och förblir då algeriska medborgare under lång tid.

För det tredje är migrationsströmmen enkelriktad. Tidigare flyttade folk i båda riktningar, men i samband med självständigheten flydde nästan alla svartfötter undan de våldshandlingar gentemot den franskspråkiga gruppen som följde på självständigheten. Paradoxalt nog har den algeriska migrationsströmmen mot Frankrike däremot ökat efter självständigheten. Denna enkelriktning av migrationsströmmarna präglar också resten av Västeuropa och tredje världen. I Sverige talar en del politiker gärna om att man vill se fler ”nybyggare” komma till Sverige (termen är löjeväckande eftersom Sverige är redan är industrialiserat och uppodlat). Det är däremot svårt att föreställa sig en ansvarig politiker föreslå europeisk bosättning i tredje världen, till exempel Algeriet. Det skulle väcka minnen från kolonialtiden och idéerna om den vite mannens överhöghet till liv.

För det fjärde anses det i dag högerextremt att hävda det egna folkets rätt till självbestämmande, men i det här fallet leddes den nya staten av socialisten Ben Bella som fick stöd av stora delar av den europeiska vänstern. FLNs rimliga krav på självständighet har för övrigt ingenting att göra med dagens jihadister, nyligen exemplifierad av Mohammed Merah i Toulouse. Jihadisternas mål är inte ett självständigt Palestina utan ett nytt kalifat där ett kuvat Europa skall ingå, alltså en ”omvänd kolonialisering”.

Den femte aspekten är synen på utveckling. Vid tiden för Algeriets självständighet sågs tredje världen som något som skulle utvecklas. Förkortningen ”U-land” bytte i Sverige betydelse från ”underutvecklat land” till ”utvecklingsland”. ”Brain drain” var fram till 1990-talet något mycket fult, ett sätt att beröva utvecklingsländerna en del av deras resurser. Idag ser svenska politiker det som något positivt att ”vinstmaskiner” flyttar från sina fattiga hemländer till Sverige.

Sverige har som mål att ge en procent av BNP till ulandsbistånd men hjälpen är slentrianmässig och något brinnande intresse för den kan man knappast spåra hos Sveriges politiker. För många svenska debattörer är det värsta öde som någonsin kan drabba en människa att han eller hon inte får bo i Sverige. Man verkar anse att fattigdomen i tredje världen enklast löses genom att invånarna där flyttar till Sverige eller något annat europeiskt land, och inte genom utveckling. Då inställer sig frågan vad avkolonialiseringen egentligen var bra för.

Kjell Håkansson

Progredierende polarisering

Ligesom man så at Sverigemokraterne blev det 4. største parti i de parallele skolevalg, som Sverige afholdt i 2010, – nogle steder det største med over 40 % – ser man i Frankrig at Le Pen og Front National er det største parti blandt de unge 18-24-årige med 26 %. Marine Le Pen pourrait arriver en tête chez les jeunes Dette betyder selvfølgelig ikke at hun bliver præsident eller bare kommer videre til anden runde. Det betyder at fremtiden er svanger med forandringer, man havde gjort klogt i at kalkulere med i tide.