22
apr
Seneste opdatering: 22/4-12 kl. 1847
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Af Thomas Nydahl
HÀr följer Ànnu to utdrag ur min bok om Black Country. Just Wolverhampton ska jag Äterbesöka i maj för att fÄ fram fler uppgifter om staden.

Frank Sharman publicerade för nÄgra Är sedan Heritage and Cultural Roots, som Àr en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad pÄ en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehÄller ocksÄ en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.

” Idag Ă€r Wolverhampton en invandrarstad, vilket den ocksĂ„ varit i Ă„rhundraden. Hur mĂ„nga mĂ€nniskor i staden har fyra förfĂ€der födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens tvĂ„? Vi har inga siffror for stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden, nĂ€r befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro.

MĂ€nniskor lĂ€mnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhĂ€llen och stĂ€der. Denna rörelse bestod frĂ€mst av unga mĂ€nniskor och utgjordes för det mesta av flyttningar pĂ„ 20 till 25 miles avstĂ„nd frĂ„n ursprungsorten. Inom detta avstĂ„nd finner vi omrĂ„den med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton ocksĂ„ attraherat sin beskĂ€rda del av sĂ„dana invandrare. ”

1748 hade staden 12,565 invÄnare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industraliseringen pÄbörjas. HÀr berÀttar sedan Sharman utförligt:

”Vi har inte mycket information om de mĂ€nniskor som kom utifrĂ„n för att bosĂ€tta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som Ă€n ville komma och bosĂ€tta sig. Ibland kom mĂ€nniskor dĂ€rför att deras yrkeskunskap efterfrĂ„gades (
) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet nĂ€r stora skaror irlĂ€ndska invandrare anlĂ€nde. Det sĂ€gs att dessa mĂ€nniskor som kommit till England för att bygga kanaler och senare ocksĂ„ jĂ€rnvĂ€gar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och vĂ€l hĂ€r valde de att stanna (
)

Samtidigt vet vi att en hel del irlÀndare kom direkt hit eller via nÄgon hamn som Liverpool. Invandringen frÄn Irland till England började i sin helhet öka mÀrkbart efter Act of Union 1801 och Ànnu mer under den irlÀndska svÀlten pÄ 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann mÄnga katoliker just hÀr. Men Àven om religion förenade dem, sÄ splittrades de av klass.

Arbetarklassinvandrarna kĂ€nde sig inte vĂ€lkomna i medelklassens kyrkor dit de vĂ€letablerade gick, och bĂ„de av det skĂ€let och pĂ„ grund av trĂ€ngseln, sĂ„ byggde man nya katolska kyrkor, som St PatrickÂŽs, nĂ€rmare invandraromrĂ„dena. Dessa nya irlĂ€ndska, katolska arbetarklassinvandrare möttes av mycket fördomar.”

PĂ„ grund av den stora andelen irlĂ€ndska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”. Religionsstatistik för staden visar ocksĂ„ att de som kallas kristna Ă„r 2001 Ă€r i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen Ă€r sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva Ă„r som gĂ„tt sedan dess fĂ„r vi veta i 2011 Ă„rs folkrĂ€kning, som kommer inom kort, men klart Ă€r att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, bĂ„de i enskilda stĂ€der och i Storbritannien som helhet.

Efter andra vĂ€rldskriget hade man brist pĂ„ arbetare i Wolverhampton varför man aktivt vĂ€rvade mĂ€nniskor i samvĂ€ldetslĂ€nderna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. TvĂ„ Ă„r senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar. Årtionden 1961 till 1971 Ă€gde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. FrĂ„n Indien och Pakistan ökade inflyttning frĂ„n 1.756 personer 1961 till 12.120 tio Ă„r senare.

Gina Khan om situationen i Birmingham

NÀtverket One Law for All bedriver vad de sjÀlva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har mÄnga invÀndningar mot sharia-lagarna men menar först och frÀmst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulÀra Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen mÄste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:

“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”

En av mÄnga undertecknare var aktivisten Gina Khan frÄn Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framtrÀtt i olika tidnings-intervjuer. Khan Àr sjÀlv muslim, född av pakistanska förÀldrar. Hon har flytt frÄn ett arrangerat Àktenskap och avvisar alla islamistiska krav pÄ hur kvinnor ska se ut, klÀ eller uppföra sig.

För The Times gav hon vÄren 2007 en lÀngre intervju. DÀr portrÀtteras hon som en 38 Är gammal, modig kvinna. Hon sÀger att moskéerna nu vÀxer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton Ärens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tÀnkandet fÄtt fÀste.

I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskĂ©erna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillĂ„tit det. Dessa moskĂ©er importerar jihad, de understödjer allt det som Ă€r fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest Ă€r hur moskĂ©erna hjĂ€rntvĂ€ttar barn och ungdomar. Det pĂ„minner mig om en sekt, sĂ€ger hon, dĂ€r man sĂ€ger att vi muslimer blir offer. Men vi Ă€r inga offer, sanningen Ă€r istĂ€llet den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit Ă€r okunniga, obildade, ofta analfabeter frĂ„n landsbygden. Dem kan man lĂ€tt hjĂ€rntvĂ€tta. Sedan födseln har de fĂ„tt höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim Ă€r man dömd att hamna i helvetet.

Khan tvingades gifta sig vid 16 Ärs Älder. Hon blev genast gravid. Moskéerna Àr medansvariga, precis som de Àr för mÄnggiftet. I dagens England sÀger de i moskéerna att mÄnggifte Àr ok. Imamerna ursÀktar beteendet. De tar inte reda pÄ fakta, de stÀller inga frÄgor, sÄ trots att polygami Àr förbjudet i landet Àr det mycket vanligt, enligt Khan.

Hon sÀger att muslimska kvinnor som börjar tÀnka som hon ofta begÄr sjÀlvmord. Men hon tÀnker inte lÄta rÀdslan ta plats i henne igen. Hon kÀnner att hon i Birmingham trots allt Àr en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vÄr en intervju, dÀr hon bland annat konstaterade att mÀnniskor Àr fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt Àr blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.

För Westminster Journal intervjuades hon vÄren 2008. Det Àr en omfattande och mycket detaljrik intervju dÀr hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men ocksÄ utvecklar sin syn pÄ islamismens tillvÀxt i det brittiska samhÀllet. Hon berÀttar att hon alltför lÀnge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem bÄde för henne sjÀlv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End Àr hennes hem, att hon hör hemma dÀr och att islamisterna i omrÄdet Àr en förfÀrlig plÄga. Man kan inte, hur hÄrt man Àn försöker, ta det brittiska ur mig, sÀger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag Àr idag. Jag Àr engelsk, jag talar engelska, men missförstÄ mig inte, jag Àr ÀndÄ en muslimsk kvinna.

I vĂ„rt omrĂ„de, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som sĂ€ljer slöjor öppnade överallt. De helt unga mĂ€nnen lade sig till med skĂ€gg och de unga kvinnorna med klĂ€der i arabisk stil. Detta Ă€r islam som gĂ„r baklĂ€nges, inte framĂ„t. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte dĂ„ att inspirationen kom frĂ„n öken-islam, wahhabismen. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper pĂ„ egen hand, annars hade jag kanske ocksĂ„ levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret pĂ„ allt, sĂ€ger Khan.

*

NĂ€r jag sjĂ€lv tittar pĂ„ exteriörer till nio moskĂ©er belĂ€gna i Wards End slĂ„s jag av vilka nedgĂ„ngna fastigheter de finns i. Antingen Ă€r det gamla, slitna tvĂ„vĂ„ningars bostadshus, semi-detached eller sĂ„ Ă€r det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De Ă€r mycket smĂ„ och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskĂ©verksamhet Ă€r de gröna skyltarna ovanför ingĂ„ngarna. Endast en av dessa nio moskĂ©er, en sufi-moskĂ©, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra sĂ€ger rent ut att bara mĂ€n Ă€r vĂ€lkkomna. Detta intryck bekrĂ€ftas ocksĂ„ av Khan som sĂ€ger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoskĂ©.”


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.