1
jun
Seneste opdatering: 1/6-12 kl. 1420
2 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Svensk översÀttning av RÀknenissen

I dag utkommer historikern Morten Uhrskov Jensens bok “Indvandringens Pris (hĂŠftet bog) – PĂ„ vej mod et fattigere Danmark”, Peoples Press, 129 kronor.

Författaren och förlaget har mycket generöst gett tillstĂ„nd till att Snaphanen publicerar ett helt kapitel efter eget val. Jag har valt kapitel 2, “Invandringens ekonomi”, 16 sidor, som Ă€r ett av de bĂ€rande för bokens tes: Att Danmark och Europa av ekonomiska skĂ€l och eftersom ickevĂ€sterlĂ€ndska andra generationens invandrare klarar sig sĂ„ dĂ„ligt i utbildningssystemet, bör man stoppa all kostsam invandring frĂ„n ickevĂ€sterlĂ€ndska lĂ€nder. Det Ă€r tillĂ„tet att lĂ€nka till kapitlet och citera ur det, men det fĂ„r inte Ă„terges i sin helhet pĂ„ annan plats

—-
Det glada 60-talet kallades det, trots att det egentligen varade i ca 15 Är. Det ekonomiska uppsvinget i Danmark började omkring 1958, och det tvÀrstannade med oljekrisen 1973. Arbetslösheten försvann under de glada Ären och frÄn mitten av 1960-talet rÄdde det t o m brist pÄ arbetskraft, inte minst den okvalificerade, bl a i slakteribranschen. Arbetsgivarna började pressa pÄ för att fÄ ta in sÄ kallade gÀstarbetare för att utföra den produktion som man inte kunde hitta danska arbetare till. Arbetsgivarna hÀnvisade till att VÀsttyskland sedan 1961 hade lyckats bra med att lÄta sÀrskilt turkar komma till Förbundsrepubliken för att ta de arbeten som det var svÄrt att hitta tyskar till. Fackföreningarna i i Danmark var skeptiska. Smedförbundets ordförande Hans Rasmussen rÄdde arbetsgivarna att rationalisera, dvs införa ny teknologi, för att ersÀtta de hÀnder som saknades i produktionen. Hans Rasmussen skulle fÄ rÀtt, och mer Àn han kunde ha förestÀllt sig, nÀr man betraktar de kommande Ärtiondenas utveckling pÄ arbetsmarknaden.

Danskarna var inte sÀrskilt förtjusta i att arbetare utifrÄn skulle komma till landet och ta arbete. Man befarade att utlÀnningarna skulle pressa ner lönerna och skada de resultat som facket hade uppnÄtt under Ärtionden av lönekamp. Men pressen frÄn arbetsgivarna blev för stor, och frÄn 1965 gav Folketinget godkÀnt för invandring av arbetskraft. Den nya arbetsstyrkan hÀmtades frÀmst frÄn dÄvarande Jugoslavien, Pakistan och Turkiet.

Politikerna som tillÀt denna invandring hade samtidigt brÄttom att försÀkra skeptikerna i arbetarrörelsen att uppehÄllstillstÄnden var tillfÀlliga och att gÀstarbetarna dÀrför skulle skickas hem den dag som det inte lÀngre fanns arbete Ät dem.

Det blev genast populĂ€rt att resa till landet lĂ„ngt i norr, och först 1973 upphörde strömmen av invandrade arbetare tvĂ€rt nĂ€r de oljeproducerande lĂ€nderna i den arabiska vĂ€rlden fyrdubblade priset pĂ„ olja. Det var en vara som Danmark var helt beroende av att köpa i utlandet eftersom Nordsjöoljan inte var nĂ„gon realitet Ă€n. Under alla omstĂ€ndigheter skulle Danmark ha drabbats hĂ„rt eftersom hela vĂ€stvĂ€rlden led under de vĂ„ldsamt stigande oljepriserna – Danmark levde dĂ„ som nu av sin handel med omvĂ€rlden, som Ă€ven 1973 frĂ€mst var vĂ€stlĂ€nder. Av moraliska skĂ€l valde man dock att inte tala om för gĂ€starbetarna att de inte lĂ€ngre behövdes. Det gjorde de verkligen inte. Arbetslösheten ökade för första gĂ„ngen sedan 1950-talet till upp 10 procent av arbetskraften. Men man, dvs en majoritet i Folketinget, hade sjĂ€lv bjudit in dem, och bland politiker i allmĂ€nhet ansĂ„gs det som hjĂ€rtlöst att helt sonika skicka hem de arbetare som hade tagit pĂ„ sig med danska mĂ„tt mĂ€tt dĂ„ligt betalt arbete.

Slutet pĂ„ den delen av historien blev att knappt 19 000 gĂ€starbetare fick permanent uppehĂ„llstillstĂ„nd i Danmark med möjlighet att söka familjeĂ„terförening och efter ett visst antal Ă„r beviljas medborgarskap. Ur humanitĂ€r synpunkt var det otvivelaktigt mycket som talade för att gĂ€starbetarna, som i mĂ„nga fall hade vistats i Danmark under mĂ„nga Ă„r, borde fĂ„ stanna i Danmark permanent. Å andra sidan var det ur samhĂ€llsekonomiskt perspektiv en mycket dĂ„lig tidpunkt att fatta just det beslutet. Den danska industrin stod pĂ„ 1960-talet under förĂ€ndring. Det omĂ€ttliga behovet av okvalificerad arbetskraft som hade utmĂ€rkt industrialiseringens tidiga faser, dĂ€r arbetarna stod vid det löpande bandet, avlöstes av den högteknologiska tidsĂ„lder som vi befinner oss i idag. Det Ă€r en tid nĂ€r de okvalificerade – de som inte behĂ€rskar ett visst yrke – i ökande utstrĂ€ckning Ă€r utsatta pĂ„ arbetsmarknaden.

Nu stod Danmark liksom en lÄng rad europeiska lÀnder och i ökande grad Àven USA, t o m med detta lands lÄga minimilöner, inför ett stort problem: Ett betydande antal mÀnniskor hade bjudits in i en ekonomi, en kunskapsekonomi, som inte lÀngre efterfrÄgade okvalificerad arbetskraft, utan högutbildad arbetskraft som kunde hantera det senindustriella samhÀllets utmaningar.

Att man kunde vÀnta sig problem stod klart omedelbart efter att gÀstarbetarna tilldelades permanenta uppehÄllstillstÄnd 1973. Danmark hade tagit emot knappt 19 000 invandrare, vars genomsnittliga kvalifikationer var mycket svaga pÄ en arbetsmarknad som alltmer efterfrÄgade högutbildade. Det stod ocksÄ snart klart att problemet inte gick att trolla bort. Det blev bara större. Danmark hade dÄ, 1973, en rent administrativ utlÀnningslagstiftning dÀr det inte medföljde nÄgra rÀttigheter, men ÀndÄ blev det genast regel att ge uppehÄllstillstÄnd vid ansökning om familjeÄterförening. SÄ uppstod pÄ 1970-talet det fenomet att Danmark hade stopp för invandring pÄ grund av den ekonomiska krisen, medan det samtidigt beviljades familjeÄterförening nÀr nÄgon gÀstarbetare som hade fÄtt permanent uppehÄllstillstÄnd ansökte om det.

SÄ började en tyst flyttning frÄn sÀrskilt Turkiet, Pakistan och det nu hÀdangÄngna Jugoslavien. Det rÄdde invandringsstopp, men inte familjeÄterföreningsstopp, nÄgot som skulle bli av avgörande betydelse senare.

1983 kunde det knappast lĂ€ngre rĂ„da mycket tvivel om att de invandrare som hade kommit til Danmark frĂ„n lĂ€nder utanför VĂ€st skulle fĂ„ mer Ă€n svĂ„rt att klara sig lika bra eller bĂ€ttre Ă€n genomsnittsdansken. Erfarenheterna var begrĂ€nsade, men man mĂ„ste ha förestĂ€llt sig att det skulle vara möjligt att utbilda de följande generationerna invandrare, de som vi i dag officiellt kallar efterkommere [i Sverige snarare andra- tredjegenerationens invandrare]. Det var ett fĂ„fĂ€ngt hopp, det ser vi med all tydlighet i dag, men det motiverade inte desto mindre en ny och utomordentligt liberal utlĂ€nningslagstiftning 1983. Lagen gav rĂ€ttigheter till konventionsflyktingar, de asylsökande som kan göra troligt att de Ă€r personligen förföljda. Det gavs rĂ€ttigheter till den mycket större gruppen sĂ„ kallade de facto-flyktingar, dvs asylsökande som inte Ă€r flyktingar enligt FN:s Flyktingkonvention, men Ă€ndĂ„ fĂ„r flyktingstatus pĂ„ grund av ”andra tungt vĂ€gande skĂ€l” Ă€n risken för att bli personligen förföljd. Och slutligen gavs det rĂ€tt till familjeĂ„terförening, under de första Ă„ren efter 1983 ner till en Ă„lder av 15 Ă„r, vid Ă€ktenskap.

Resultatet av den nya utlĂ€nningslagen lĂ€t som man kunde förutse inte vĂ€nta pĂ„ sig, trots att tongivande intellektuella utan verklighetsförankring hĂ€vdade i den offentliga debatten att de mildrade reglerna skulle leda till att omkring 500 (sic!) personer skulle beviljas familjeĂ„terförening ”under de kommande Ă„ren”. Att ett sĂ„datn pĂ„stĂ„ende överhuvudtaget kunde framföras utan att punkteras som löjligt, sĂ€ger en del om det andliga klimatet i Danmark 1983.

Den dĂ„varande justitieministern, Erik Ninn-Hansen – som sjĂ€lv var emot lagen, Ă€ven om ocksĂ„ han röstade för – hade nĂ„gra mĂ„nader innan lagen antogs varnat för att hundratusentals personer kunde bli lockade att resa till landet lĂ„ngt i norr. Erik Ninn-Hansen fick rĂ€tt och de andra hade fel. Inom nĂ„gra Ă„r efter 1983 stod det klart att den nya utlĂ€nningslagen skulle betyda en stĂ€ndig ström av asylsökande och mĂ„nga av dessa skulle fĂ„ uppehĂ„llstillstĂ„nd, i genomsnitt ca 5 000 om Ă„ret. Och om den asylsökande vĂ€l hade fĂ„tt tillstĂ„nd hade han rĂ€tt till familjeĂ„terförening. De första invandrarna frĂ„n utomvĂ€stliga lĂ€nder, gĂ€starbetarna, varav de flesta var turkar och pakistanier, sökte och fick familjeĂ„terförening. PĂ„ 28 Ă„r, frĂ„n 1983 till i dag, ökade andelen icke-vĂ€sterlĂ€ndska invĂ„nare i Danmark frĂ„n 1 procent till nĂ€ra 8 procent av befolkningen, nĂ€r de illegala inrĂ€knas. De illegala har sĂ€rskilt kommit under perioden efter 2001, nĂ€r Danmark fick en VK-regering med stöd av Dansk Folkeparti, som annars stramade Ă„t utlĂ€nningslagen.

I ett historiskt perspektiv handlade det om en helt enormt snabb förĂ€ndring av befolkningssammansĂ€ttningen, men den var inte enorm jĂ€mfört med andra nord- och vĂ€steuropeiska lĂ€nder och USA under samma period. Alla dessa lĂ€nder gick igenom nĂ„got okĂ€nt, nĂ€mligen att det inte lĂ€ngre var ”interna” vandringar mellan vĂ€stlĂ€nder sĂ„som den europeiska utvandringen till USA eller mĂ„nga italienares vandring till Frankrike. I stĂ€llet handlade det och handlar om okontrollerade vandringar frĂ„n klotets andra kulturer, frĂ„n de icke-vĂ€stliga delarna av vĂ€rlden.

Ett samhĂ€lle kan tjĂ€na pĂ„ invandring om invandrarna genomsnittligt klarar sig bĂ€ttre Ă€n ursprungsbefolkningen. SĂ„ Ă€r det om invandrarna i genomsnitt Ă€r i stĂ„nd att fullfölja utbildningar med ett kunskapsinnehĂ„ll som Ă€r högre Ă€n det som Ă€r högre Ă€n vad ursprungsbefolkningen tillĂ€gnar sig. Det borde vara sjĂ€lvklart. Om invandrarna bara klarar sig lika bra kan man frĂ„ga sig om invandring Ă€r en bra affĂ€r, eftersom det alltid och utan undantag kommer att finnas kulturella kostnader förknippade med invandring – ett exempel Ă€r Molenbeek, en stadsdel i EU:s huvudstad Bryssel, dĂ€r med tiden endast arkitekturen avslöjar att man fortfarande Ă€r i Europa. Om invandrarna och deras avkomlingar klarar sig mĂ€rkbart sĂ€mre Ă€n hemmabefolkningen Ă€r det entydigt och undantagslöst en dĂ„lig affĂ€r att tillĂ„ta invandring i stor skala.

En invandrare, antingen vi talar om en frÄn vÀstvÀrlden eller ej, kan mycket vÀl kortvarigt och isolerat sett ge vinst, om han eller hon utför ett arbete som det inte genast Àr möjligt att att fÄ en dansk till. Men en invandrare kommer enligt sakens natur ocksÄ att uppbÀra en rad offentliga bidrag under sin vistelse i Danmark. Undantaget kommer sÄledes att vara det fall dÀr man under en begrÀnsad period anvÀnder sig av arbetskraft som det Àr svÄrt att skaffa inom landet, dÀr det inte medföljer sociala rÀttigheter under arbetsperioden, och dÀr arbetstagaren skickas ur landet i det ögonblick nÀr man inte lÀngre behöver honom. Men en sÄdan modell Àr oacceptabel, bÄde för mig och för den stora majoriteten vÀsterlÀnningar. Om man bjuder in arbetskraft Àr det för att man erbjuder den som tar arbetet en livslÄng vistelse och ser vÀlvilligt pÄ deras önskan att hÀmta hit familjen.

Vice direktören i Danmarks Nationalbank, Anders MÞller Christensen, formulerade problemet sÄ hÀr Är 2007:

”Vi har inte de bĂ€sta historiska erfarenheterna av att integrera utlĂ€ndsk arbetskraft. Det som rĂ€knas i slutĂ€nden Ă€r att vĂ„r produktion och vĂ€lfĂ€rd per invĂ„nare vĂ€xer. Det Ă€r hela syftet med att fĂ„ fler i arbete. Men dĂ„ krĂ€vs det att den utlĂ€ndska arbetskraften bidrar med en inkomst som Ă€r Ă„tminstone som genomsnittet i Danmark.”

En invandring som inte efter maximalt en generation ligger över ursprungsbefolkningen i inkomst Àr inte en invandring som bidrar till samhÀllsekonomin. Det handlar i bÀsta fall om en kortsiktig vinst. Det finns de som hÀvdar att invandring kan lösa den sÄ kallade Àldrebördan, men de mÄste ha förbisett att Àven invandrare och deras avkomlingar blir gamla och ska försörjas. PÄ lÀngre sikt kommer det bara att skapa en mycket större rÀkning Àn den som Àldrebördan utgör. En annan aspekt Àr att icke-vÀstlig invandring sÀnker genomsnittsinkomsten i Danmark och vÀstlÀnderna, och en sÀnkning av genomsnittsinkomsten betyder ett fattigare land. Inte nödvÀndigtvis i absoluta tal, men relativt i förhÄllande till vad som kunde ha uppnÄtts.

Det var de ekonomiska realiteterna. En annan sak Àr att invandrare, som i genomsnitt klarar sig sÀmre Àn ursprungsbefolkningen, medför spÀnningar i samhÀllet. Grupper som generation efter generation klarar sig sÀmre Àn de flesta i ursprungsbefolkningen kommer att kÀnna sig som offer för diskriminering, Àven om det inte handlar om annat Àn en lÀgre utbildningsnivÄ och med det vanligen lÀgre inkomst. Religiösa skillnader kan i betydande grad förstÀrka den sortens spÀnningar, dÄ talesmÀnnen för de grupper som underpresterar kommer att hÀvda att de ekonomiska skillnaderna beror pÄ majoritetssamhÀllets fobi mot en annan religion Àn majoritetens. Etniska skillnader, som enligt sakens natur existerar nÀr vi pratar om invandring frÄn icke-vÀsterlÀndska lÀnder kommer att fÄ en Ànnu större betydelse Àn de hade frÄn början. Det Àr inget önskvÀrt scenario. SÀrskilt inte eftersom ingenting tyder pÄ att de olika etniska och religiösa grupperna har nÄgon tendens att gifta sig med varandra. Grupperna kommer att finnas dÀr, de kommer att vara tydligt Ätskilda, och de kommer att klara sig mycket olika. Det Àr det stoff som bÀddar för allvarliga konflikter.

Jag lÄter nog som en alarmist, och en del kommer att sÀga att statistikens torra siffror motsÀger mig, bÄde i Danmark och t ex i Tyskland. De kvinnliga avkomlingarna frÄn den icke-vÀstliga vÀrlden stormar nÀmligen fram. Enligt de senaste siffrorna frÄn det nu nedlagda danska integrationsdepartementet Àr det nu 41 procent av 20-24-Äriga efterkommarkvinnnor som gÄr pÄ en vidareutbildning, en andel som Àr en procent bÀttre Àn för etniskt danska kvinnor och högt över mÀnnens nivÄ, bÄde de etniskt danska mÀnnens och sÀrskilt efterkommarmÀnnens. För de sistnÀmnda gÀller inom parentes att orovÀckande 56 procent inte har genomgÄtt nÄgon yrkesutbildning. För danska mÀn Àr motsvarande siffra 27 procent.

Efterkommarkvinnornas nuvarande framgĂ„ng ska dock jĂ€mföras med att tidigare undersökningar har visat att bortfallet Ă€r vĂ€sentligt större bland invandrare Ă€n bland danskar. Ännu intressantare Ă€r att bakgrunden för historien om efterkommarkvinnnornas succĂ© Ă€r att Danmarks Statistik ocksĂ„ har undersökt hur hög utbildningsnivĂ„n Ă€r för de icke-vĂ€sterlĂ€ndska efterkommare som har fyllt 30 Ă„r – en Ă„lder nĂ€r de flesta har slutfört den utbildning som de kan.

HÀr kan man se att den totala andelen av danska kvinnor som inte har genomfört nÄgon yrkesutbildning Àr 20 procent, medan andelen för efterkommarkvinnor ligger pÄ 39 procent. Samtidigt Àr den genomsnittliga utbildningsnivÄn högre för danska mÀn och kvinnor som har en utbildning som ger tilltrÀde till arbetsmarknaden som annat Àn okvalificerad. Det betyder bland annat att 30-Äriga danska mÀn statistiskt sett Àr vÀsentligt bÀttre utbildade Àn de efterkommarkvinnor som enligt myten skulle vara i fÀrd med att köra om alla andra.

Det kan nĂ€r allt kommer omkring endast vara en tolkning av de föreliggande siffrorna. BĂ„de danska mĂ€n och kvinnor klarar sig markant bĂ€ttre – de danska kvinnorna klart bĂ€st – i varje jĂ€mförelse med invandrarefterkommare födda och uppvuxna i Danmark med tillgĂ„ng till hela utbudet av gratis utbildning.

En del kommer att invÀnda att 20-24-Äriga efterkommarkvinnor inte har blivit 30 Är Àn och dÀrför inte Àr med i den statistik som jag hÀnvisar till. Och det Àr ju sant. DÀr mÄste vi vÀnta en tio Är pÄ att fÄ svar.

OmvÀnt vet vi en del om hur det gÄr för 15-16-Äringar i den danska folkskolan. Den internationellt mest erkÀnda undersökningsmetoden för utbildning visar att det stÄr precis sÄ illa till som man kunde befara. PISA, Programme for International Student Assessment, genomför regelbundet prov i en lÄng rad industrialiserade lÀnder, som visar hur olika grupper i ett samhÀlle klarar sig. PISA Àr givetvis inget gudomligt verktyg som berÀttar sannningen klart och rent. Men PISA ger en god indikation om hur unga mÀnniskor kommer att klara sig framöver, liksom Danmarks Statistiks siffror för 30-Äriga efterkommarkvinnor (och -mÀn) visar hur dessa kvinnor har klarat sig.

PISA:s test Ă€r lĂ„ngifrĂ„n endast ett kunskapstest – Ă€ven om ett sĂ„dant test ocksĂ„ tjĂ€nar ett syfte. Det Ă€r ett test som mĂ€ter en lĂ„ng rad förmĂ„gor, dĂ€ribland t ex förmĂ„gan att hantera en komplex text dĂ€r viss information ska hittas. PISA-testet motsvarar ganska bra ett av de mest anvĂ€nda amerikanska testen, SAT-testet, som mycket exakt förutsĂ€ger framtida utbildningsnivĂ„ och dĂ€rmed inkomst. Och frĂ„n USA vet vi – pĂ„ grund av landets lĂ„nga erfarenhet av invandring, ocksĂ„ före liberaliseringen 1965 – att andragenerationsinvandrares nivĂ„ Ă€r den som berĂ€knas gĂ€lla ocksĂ„ för generationerna dĂ€refter, i tredje, fjĂ€rde, femte osv.

Det Àr givet att en förstagenerationsinvandrare har sÀmre chanser i ett test, eftersom personen Àr född i ett annat land, har bott i det landet ett visst antal Är och har ett annat sprÄk som sitt modersmÄl. Ursprungslandet har i de flesta fall haft en vÀsentligt sÀmre utbildningssystem. Men efterkommarna Àr födda och uppvuxna i t ex Danmark, och med stöd av de amerikanska erfarenheterna vet vi att deras resultat Àr pÄlitliga indikatorer för hur de efterföljande generationerna kommer att prestera.

Resultaten frĂ„n undersökningen med namn ”PISA Etnisk 2009” Ă€r helt katastrofala vad betrĂ€ffar efterkommarna till invandrare frĂ„n icke-vĂ€stliga lĂ€nder bosatta i Danmark, och för etniskt danska ungdomar Ă€r resultatet bekymmersamt nog Ă€ndĂ„, om man ser till kunskapsekonomins ohejdbara framvĂ€xt. 17-18 procent av en etniskt dansk ungdomsĂ„rgĂ„ng Ă€r inte i stĂ„nd att klara en ungdomsutbildning [gymnasieutbildning?].

En stor del av dessa 17-18 procent kommer att hamna i livslÄng bidragsförsörjning, om det inte skapas ett mycket stort antal jobb som nÀstan inte krÀver nÄgra kvalifikationer. Att dessa jobb inte lÀngre existerar framgÄr av det faktum att mer Àn 800 000 mÀnniskor i arbetsför Älder, 16-65 Är, stÄr utanför arbetsmarknaden. Det Àr mer Àn 25 procent av den potentiella arbetskraften. Den officiella mÄlsÀttningen om att 95 procent av en ungdomsÄrgÄng ska ha gymnasieutbildning liknar rena fantasier, enbart sett till de unga etniska danskarnas kunskapstörst. Den verkliga andelen ligger i dag litet över 80.

För invandrarna gÀller att omkring 45 procent inte kan klara mer skolgÄng med utbyte. Men strunt i det om bara deras barn, efterkommarna, klarar sig pÄ eller över den etniskt danska nivÄn. Men ack. Minst 35 procent av efterkommarna har efter Ärskurs 9 inte de nödvÀndiga förutsÀttningarna för att pÄbörja en gymnasieutbildning. Det Àr procentuellt dubbelt sÄ mÄnga som de etniskt danska som slÀpar efter i kunskapssamhÀllet. Ett katastrofalt resultat. Det Àr en förbÀttring jÀmfört med invandrarna frÄn första generationen, javisst, men den förbÀttringen ligger inte i nÀrheten av att fÄ ner procentandelen av dem utan framgÄng bara i nÀrheten av den danska nivÄn. Och som nÀmnt vet vi av erfarenheterna i USA att ingenting tyder pÄ att tredje och fjÀrde generationen kommer att klara sig bÀttre.

I toppen av PISA-undersökningen ser det inte ett dugg bĂ€tte ut, snarast tvĂ€rtom. De tvĂ„ översta lĂ€snivĂ„erna i PISA – nivĂ„ 5 och 6 – visar hur mĂ„nga som kan förvĂ€ntas klara sig mycket bra i konkurrensen om de goda utbildningarna och följande vĂ€lbetalda jobb. 5 procent av de etniskt danska eleverna nĂ„r upp till de tvĂ„ högsta nivĂ„erna. För invandrarna rör det sig om 0,7 procent, och för efterkommarna – födda och uppvuxna i Danmark – Ă€r siffran 0,9 procent.

Bland de 41 procent efterkommarkvinnor som för nĂ€rvarande hĂ„ller pĂ„ med en vidareutbildning – kort, mellanlĂ„ng eller lĂ„ng – kommer det dĂ€rför knappast att vara mĂ„nga som pĂ„ bĂ€sta vis Ă€r i stĂ„nd att genomföra dessa utbildningarr. De gĂ„r dĂ€r, men det för dem inte upp i eliten. TvĂ€rtom pekar siffrorna frĂ„n PISA pĂ„ att endast fĂ„ kommer att kunna tillgodogöra sig sĂ„ mycket att deras bidrag till vĂ€lstĂ„ndet ligger markant över genomsnittet.

Betygen frĂ„n Folkskolans avgĂ„ngsprov tecknar samma bild. Bland de studerade icke-vĂ€stliga grupperna kan endast sri lankeser och vietnameser uppnĂ„ samma eller ungefĂ€r samma betygsgenomsnitt som de etniskt danska eleverna. Alla andra grupper ligger antingen litet eller mycket under nivĂ„n för etniska danskar. Det Ă€r tvĂ„ ganska sĂ€kra riktningsvisare för framtidens utbildningsnivĂ„ – och för den följande inkomsten – bland ungdomar med rötter i den icke-vĂ€stliga vĂ€rlden. Utbildning och inkomst kommer för personer med rötter i lĂ€nder utanför VĂ€st utom rimligt tvivel att ligga betydligt under den genomsnittsnivĂ„ som etniska danskar kan prestera.

SÄ nÀr nÄgon framhÄller de 20-24-Äriga efterkommarkvinnorna sÄ sÀger jag: De 15-16-Äriga efterkommarkvinnorna klarar sig mycket sÀmre Àn danska kvinnor (och mÀn).

30-Äriga efterkommarkvinnor klarar sig markant sÀmre Àn 30-Äriga danska kvinnor (och mÀn). Bör vi mot den bakgrunden tro pÄ att den politiskt motiverade önskan om att fÄ in sÄ mÄnga som möjligt pÄ utbildningsinstitutionerna leder till en verklig jÀmlikhet mellan danskar och efterkommare nÀr det gÀller utbildning och pÄföljande inkomst? Det bör vi givetvis inte.

Finanskrisen som drabbade Danmark och nÀstan hela vÀstvÀrlden 2008 visar ocksÄ hur illa det stÄr till med den icke-vÀstliga invandringen och med efterkommarna. Betydligt fler med rötter i icke-vÀstliga lÀnder har förlorat sitt jobb till följd av krisen. Det Àr pÄ ett sÀtt logiskt att det mÄste vara sÄ, nÀr de icke-vÀstliga i genomsnitt har sÀmre kvalifikationer Àn danskarna.

De minst kvalificerade Ă€r de första som sĂ€gs upp i kristider. Samtidigt Ă€r det sĂ„ att de allra flesta icke-vĂ€stliga arbetar inom tillverkning – ofta som icke yrkesutbildad – eller i servicebranschen som storkök och stĂ€dning, dĂ€r utbildningsnivĂ„ och lön Ă€r lĂ€gre Ă€n för resten av befolkningen. Bara 6 procent arbetar pĂ„ andra stĂ€llen dĂ€r lönen och dĂ€rmed skatteinbetalningen Ă€r högre.

RĂ€kningen för krisen fördelar sig enligt följande i sysselsĂ€ttningen: Bland invandrare var 46,3 procent i arbetsför Ă„lder i sysselsĂ€ttning Ă„r 2008. År 2010 hade siffran sjunkit till 40,4 procent. För efterkommarna gĂ€llde att förvĂ€rvsfrekvensen föll frĂ„n 54,1 procent Ă„r 2008 till 44,7 procent Ă„r 2010. För danskar rörde det sig under samma periode om ett fall frĂ„n 71,1 til 67,4 procent. Skillnaden var avgrundsdjup, och den har blivit Ă€nnu större under och efter finanskrisen.

En helt avgörande förutsÀttning för att tillÄta invandring frÄn icke-vÀstliga lÀnder faller bort nÀr man ser pÄ siffrorna, om man antar premissen att invandring ska vara en vinst för det danska samhÀllet, inte en belastning. Det finns ingenting som sÄ mycket som antyder att invandringen frÄn lÀnder utanför VÀst Àr eller kommer att bli en vinst för Danmark. Allt tyder pÄ att invandringen framöver endast kommer att göra Danmark relativt sett fattigare. Genomsnittsinkomsten kommer att sjunka. Det kommer att bli mindre vÀlstÄnd och dÀrmed mindre att dela ut av till vÀlfÀrd. Den ojÀmna inkomstfördelningen kommer att skapa ökade spÀnningar, sÀrskilt dÄ den sammanfaller med etniska och religiösa skillnader som inte dÀmpar utan bara förstÀrker denna möjliga konflikt.

Den nĂ€rmast icke-existerande sannolikheten för att invandrare i andra, tredje osv generationen kommer att klara sig bĂ€ttre – eller i alla fall lika bra som etniska danskar – underminerar ocksĂ„ helt nĂ€ringslivets ofta hörda rop om att Danmark ska attrahera mer arbetskraft frĂ„n vĂ€rlden utanför Europa och övriga vĂ€stvĂ€rlden. NĂ€ringslivet kan nog uppnĂ„ en kortsiktig vinst genom att fĂ„ genomsnittligt sĂ€mre kvalificered arbetskraft frĂ„n icke-vĂ€stliga lĂ€nder till Danmark. Men för det danska samhĂ€llet Ă€r det ingen fördel, varför det pĂ„ lĂ„ng sikt inte heller kommer att vara det för nĂ€ringslivet. NĂ€ringslivet i den senindustriella verkligheten behöver högt kvalificerad arbetskraft, och den stĂ„r inte att hĂ€mta i lĂ€nder utanför VĂ€st, i alla fall inte statistiskt sett. Samma invĂ€ndning mĂ„ste riktas mot den liberala tankesmedjan CEPOS, som upprepade gĂ„nger har uppmanat till vĂ€sentligt större invandring frĂ„n alla stĂ€llen mot att i gengĂ€ld stoppa bidragssystemen.

Faktum Àr att samtliga vÀstlÀnder som har tagit emot och fortsatt tar emot invandrare i stort antal frÄn icke-vÀstliga lÀnder i realiteten har samma historier att berÀtta pÄ det viktiga omrÄde som ekonomin Àr.

Under en ganska kort period, maximalt ett par Ärtionden, hade vÀstlÀnderna samhÀllsekonomisk nytta av dÄligt utbildad arbetskraft frÄn icke-vÀstliga lÀnder. Det borde frÄn 1973 ha stÄtt klart att invandringen pÄ lÀngre sikt skulle bli en ekonomisk kvarnsten om halsen pÄ VÀst. Redan dÄ borde ansvariga politiker ha sett att icke-vÀstlig invandring Àr fel invandring om man önskar ett bestÄende vÀlstÄnd.

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

2 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] Snaphanen 1 juni 2012 – Svensk översĂ€ttning av RĂ€knenissen av kapitel 2, 'Invandringens ekonomi' […]

Fredrik
Fredrik
8 years ago

Synd portot Àr 99 kronor, det blir lite dyrt. Nu har man ÀndÄ planer pÄ CPH i veckorna som kommer dÄ ska jag pröva och köpa den.