8
jun
Seneste opdatering: 8/6-12 kl. 1910
1 kommentar - Tryk for at kommentere!

Algeriets sjÀlvstÀndighet och massinvandringen till Frankrike
Af Kjell HĂ„kansson

Jag skrev för en tid sedan ett inlÀgg i Snaphanen som handlade om Algeriets sjÀlvstÀndighet. I samband med detta lÀste jag en text pÄ internet av den franska historikern Guy Pervillé som skrevs 1999 med lades ut pÄ nÀtet 2006. Texten Àr lÀsvÀrd och jag har efter bÀsta förmÄga översatt delar av den till svenska. Det Àr inte frÄga om nÄgon partsinlaga: texten Àr objektiv och utan kÀnsloladdad retorik och tar bland annat upp den massinvandring av algerier till Frankrike som följde pÄ sjÀlvstÀndigheten. Texten innehÄller nÄgra citat av Charles de Gaulle, som var okÀnda av hans samtid men som publicerades 1994 av Alain Peyrefitte (informationsminister 1962-66).

De Gaulles synpunkter Àr synnerligen politiskt inkorrekta och visar att LePen inte var den första franska politiker som insÄg faran av en alltför stor invandring frÄn bland annat Algeriet. I det infantila debattklimat som rÄder i Sverige skulle de Gaulles Äsikter klassas som nazistiska eller pÄ nÄgot sÀtt associeras med brun fÀrg. Men dÄ skall man komma ihÄg att det hÀr var en man som vÀgrade ge upp nÀr alla andra kapitulerade inför nazism och flydde till London, för att emot alla odds organisera motstÄndet mot den tyska ockupationen! Under samma tid satt i Stockholm en samlingsregering bestÄende av socialdemokrater, centerpartister, folkpartister och moderater och gjorde sitt yttersta för att inte misshaga herr Hitler. Charles de Gaulle, i sin frÄnvaro dömd till döden, var för övrigt en Àkta politisk flykting som ÄtervÀnde till sitt hemland efter befrielsen.

För den som tycker att de Gaulles ord var hĂ„rda vill jag pĂ„minna om att Frankrike vid den hĂ€r tiden tog emot och assimilerade cirka en miljon fransktalande ”svartfötter” som flydde undan förföljelse i Algeriet, ett flyktingproblem av i stort sett samma storleksordning som det palestinska. Inget arabland ville dock ta emot palestinierna utan talade hellre om att ”kasta judarna i havet”.

Alla algerier blev franska medborgare 1946 men tvingades i samband med sjĂ€lvstĂ€ndigheten 1962 vĂ€lja mellan franskt eller algeriskt medborgarskap. ”Harkis” Ă€r benĂ€mningen pĂ„ muslimska algerier som slogs pĂ„ fransmĂ€nnens sida under det algeriska befrielsekriget. HĂ€r följer Guy PervillĂ©s text, mina kommentarer eller luckor stĂ„r inom spetsiga parenteser:

”Antirasism, avkolonialisering och algerisk invandring till Frankrike”

< 
>RÀtt till sjÀlvstÀndighet och rÀtt till invandring

Den kosmopolitiska vÀnstern betraktar dagens invandrare som gÄrdagens kolonialiserade, offer för bÄde exploatering och rasism. De ser dÀrför inte nÄgon som helst motsÀttning mellan Algeriets uppnÄdda sjÀlvstÀndighet och algeriernas rÀtt att fortsÀtta att invandra till Frankrike, dÀrför att de anser att alla mÀnniskor har rÀtt att bosÀtta sig var de vill och dÀr Ätnjuta samma rÀttigheter som de infödda. Denna stÄndpunkt Àr konsistent sÄtillvida att de bortser frÄn de rÀttigheter som tillfaller staterna, vilka för sin existens Àr beroende av att kunna kontrollera invandring och sjÀlvstÀndigt bestÀmma villkoren för att uppnÄ medborgarskap. Denna universalistiska syn delades dock inte av alla som ville se ett slut pÄ kriget i Algeriet genom att acceptera landets sjÀlvstÀndighet. Att stödja Algeriets sjÀlvstÀndighet innebar inte nödvÀndigtvis en positiv syn pÄ invandring och invandrare, tvÀrtemot.

Enligt opinionsundersökningar < 
> ville en absolut majoritet av fransmĂ€nnen i Frankrike alltsedan 1959 fĂ„ ett slut pĂ„ kriget genom att förhandla fram sjĂ€lvstĂ€ndighet Ă„t Algeriet med FLN. < 
 > Av alla undersökningar fram till Evian-överenskommelsen den 18 mars 1962 < 
> kunde man förutse ett ja hos 90% av de i Frankrike boende vĂ€ljarna. Nu har alla opinionsmĂ€tningar sedan 1960-talet visat att Ă„tminstone tvĂ„ tredjedelar av fransmĂ€nnen har en mycket negativ instĂ€llning till algerier, nordafrikaner och araber, mycket mera negativ Ă€n mot svarta afrikaner och östasiater. En slutsats trĂ€nger sig pĂ„; majoriteten av de som röstade för Evian-överenskommelsen gjorde det utan sympatier för algerierna och antagligen i hopp om att bli av med dem och att folken dĂ€refter skulle leva och vara herrar i sina egna respektive lĂ€nder.

SĂ„dana var i alla fall general de Gaulles starka, om Ă€n inofficiella bevekelsegrunder för att inte genomdriva en integrering av Frankrike och Algeriet. Åtminstone att döma av de förtroliga yttranden han gjorde inför Alain Peyrefitte den 5 mars 1959 :

“Om vi drev igenom en integrering, om alla Algeriets araber och berber blev betraktade som fransmĂ€n, hur skulle vi dĂ„ hindra dem frĂ„n att slĂ„ sig ner i Frankrike dĂ€r levnadsstandarden Ă€r sĂ„ mycket högre? Min hemby skulle inte lĂ€ngre heta Colombey-les-Deux-Églises, utan Colombey-les-Deux-MosquĂ©es.”

Samma sak framgĂ„r ocksĂ„ av hans upprepade inofficiella eller offentliga hot att skicka tillbaks alla algerier som inte ville förbli franska medborgare till Algeriet om sjĂ€lvstĂ€ndigheten utropades utan nĂ„got avtal mellan Frankrike och FLN. Dessa hot började förverkligas i september-november 1961, nĂ€r polisprefekten i Seine, Maurice Papon, började utvisa ett allt större antal misstĂ€nkta algerier, vilket innebar att algeriernas rĂ€ttigheter att leva i Frankrike inte lĂ€ngre erkĂ€ndes (trots att de fortfarande officiellt benĂ€mndes “franska muslimer”).

Evian-överenskommelsen, baserad pĂ„ ömsesidig respekt för den franska minoritetens rĂ€ttigheter i Algeriet och den algeriska minoritetens rĂ€ttigheter i Frankrike satte stopp för denna politik. Men mot bakgrund av Ă„sidosĂ€ttandet av fransmĂ€nnens rĂ€ttigheter och sĂ€kerhet i Algeriet, och ett nytt uppsving av algerisk invandring till Frankrike, beslöt general de Gaulle att sĂ€ga ifrĂ„n: “Invandring. FĂ„ ett snabbt slut pĂ„ den, trots Évian-överenskommelsen, nu rĂ€cker det.” Vi flera tillfĂ€llen uttryckte han sin besatthet av att stoppa algerisk invandring (utan att sĂ€rskilja det speciella fallet med harkis):

“Man kan inte bara lĂ„ta algeriska arbetare komma hit utan vidare! De Ă€r inte i ett land som de erövrat! […] Vi bör inte lĂ„ta oss invaderas av algerisk arbetskraft, vare sig de pĂ„stĂ„r att de Ă€r harkis eller inte. Om vi inte ser upp, kommer alla algerier slĂ„ sig ned i Frankrike”.

kungjorde han den 3 januari 1963. Han upprepade samma sak för Algeriets president Ben Bella under dennes besök i Champs-sur-Marne i mars 1964:

“Sluta att skicka oss fler gĂ€starbetare, som fortfarande försöker pĂ„stĂ„ att de Ă€r harkis. Vi har redan för mĂ„nga. Ni ville ha er sjĂ€lvstĂ€ndighet och den har ni fĂ„tt. Ni har blivit ett frĂ€mmande land och det Ă€r inte vĂ„r sak att reda ut konsekvenserna. Alla algerier fick ett Ă„r pĂ„ sig att vĂ€lja franskt medborgarskap. Den tidsfristen har för lĂ€nge sedan passerat. Vi slĂ€pper inte in fler. Se till att de kan leva i ert land”.

Inför Alain Peyrefitte uttryckte han Ă€n en gĂ„ng sina utvisningsvisioner: “Om de en vacker dag retar upp oss och vi slĂ€nger ut dem allihop, dĂ„ kommer Algeriet att gĂ„ under” (sic).

Denna politiska besatthet frĂ„n presidenten sida (“Jag vill att det föds fler barn i Frankrike och att det kommer fĂ€rre invandrare”) stod i motsĂ€ttning till premiĂ€rministern Georges Pompidous ekonomiska planering och kunde inte hindra utvecklingen av arbetskrafts- och anhöriginvandring. Detta misslyckande blev ett propagandatema för extrem-högern att utnyttja. Den sentida publikationen av general de Gaulles hemliga tankar av Alain Peyrefitte kunde inte annat Ă€n upplevas som ett stöd för Jean-Marie LePen och uppmuntra honom att försöka överta arvet efter de Gaulle och vinna gaullisternas vĂ€ljare. FörestĂ€llningen att LePens tankar börjat genomsyra samhĂ€llet vĂ€nder med andra ord bak och fram pĂ„ hĂ€ndelsförloppet. < 
>

Den algeriska invandringens paradoxer

Sambandet mellan algerisk nationalism och algerisk invandring till Frankrike innehÄller flera paradoxala aspekter som borde understrykas.

Paradox nummer ett: utvandringen av algeriska arbetare till Frankrike konkretiserade deras Ă€nnu suddiga nationella kĂ€nslor och ledde till bildandet av l’Etoile Nord-africaine (grundad i Paris 1926), dĂ€refter av Algeriska Folkets Parti (Nanterre 1937). Även efter det att rörelsens centrum etablerats i Algeriet fortsatte algerisk utvandring till Frankrike att spela en betydande roll. FrĂ„n 1954 till 1962, tĂ€vlade MNA (Mouvement National AlgĂ©rien med Messali Hadj) och FLN hĂ„rdnackat om kontrollen över detta samfund, varifrĂ„n FLN fick 80% av sina intĂ€kter.

De aktivister och medlemmar som bidrog till sitt lands sjÀlvstÀndighet handlade mot sina egna intressen som invandrare eftersom endast en integrering av Algeriet och Frankrike skulle ha sÀkrat deras rÀtt att slÄ sig ner i Frankrike. Var de medvetna om detta? En del av dem var det förmodligen.

Alain Peyrefitte lade i December 1961 mĂ€rke till att antalet muslimer som flyttade till Frankrike under Ă„rets första halvĂ„r var 40 000 fler Ă€n första halvĂ„ret Ă„ret innan: “Det ser ut som att den nĂ€ra förestĂ„ende sjĂ€lvstĂ€ndigheten fĂ„r algerierna till att lĂ€mna Algeriet snarare Ă€n flytta dĂ€rtill.” Han tillade att intill 1959 hade de flesta arbetarna kommit ensamma, men frĂ„n början av 1960 blev det allt vanligare att de tog med sina familjer.

Denna motsÀgelse doldes i de algeriska nationalisternas ögon av deras övertygelse att de hade varit tvungna att emigrera till kolonialisternas land dÀrför att deras eget land inte lÀngre tillhörde dem, men att sjÀlvstÀndigheten och Ätertagandet av de nationella rikedomarna skulle göra det möjligt för dem att ÄtervÀnda hem för gott. SÄ blev det inte. Efter en kort nedgÄngsperiod 1962 Äterupptogs utvandringen mot Frankrike för att sedan intensifieras mer Àn nÄgonsin efter den djupa kris som uppstod i samband med den massiva utvandringen av utbildade européer och senare pÄ grund av en dÄligt utformad ekonomisk och social politik samt frÄnvaron av familjeplanering. Det blev ett allvarligt nederlag för den segrande algeriska nationalismen.

Ännu en motsĂ€gelse Ă€r att de algeriska ledarna helt inkonsekvent begĂ€rde att Frankrike skulle fortsĂ€tta att ta emot överflödig arbetskraft, efter att man sjĂ€lva hade jagat ut nĂ€stan alla fransmĂ€n frĂ„n Algeriet med hjĂ€lp av det “absoluta vĂ„ldet” (rĂ€ttfĂ€rdigat av Frantz Fanon som nödvĂ€ndigt för den kolonialiserades befrielse) och genom systematisk expropriering i strid mot Evian-överenskommelsen. Det Ă€r inte förvĂ„nande att detta upplevdes som onormalt och provocerande av bĂ„de de repatrierade svartfötterna och stora delar av den franska opinionen. Mottagande och integrering av invandrande algerier underlĂ€ttades knappast av denna politik. Ansvaret för den rasism som algerierna klagar över ligger rimligtvis inte enbart pĂ„ fransmĂ€nnen.

Slutligen: unga algerier som fötts i Frankrike efter 1 januari 1963 blev fransmĂ€n vid myndig Ă„lder, enligt “jus soli”. Denna automatiska naturalisering borde de rent logiskt ha avstĂ„tt ifrĂ„n (sĂ„som lagen tillĂ€t) av lojalitet med förĂ€ldrarna som kĂ€mpat och lidit för att fĂ„ bli algerier. De flesta gjorde det inte. De unga invandrarbarnen försvarade sitt franska medborgarskap mot Nationella Frontens protester, senare mot en diskriminerande lagformulering som beviljade dem franskt medborgarskap endast pĂ„ utrycklig begĂ€ran. Det blev ett nytt nederlag för algerisk nationalism och en sorts postum seger för integrationspolitiken.

De unga fransmĂ€nnen av algerisk hĂ€rstamning förblev Ă€ndĂ„ algerier enligt algerisk lag, som ger dem en oĂ„terkallelig tillhörighet. Hur lever de med sitt dubbla medborgarskap? Ser de sig sjĂ€lva som frĂ€mst algerier, eller som bĂ„de algerier och fransmĂ€n eller som statslösa? Det Ă€r viktigt att veta för att kunna diskutera fördelar och nackdelar med deras situation. Statistiken och medierna föredrar att se bort frĂ„n problematiken nĂ€r de talar om “unga fransmĂ€n”.

Dessa kommentarer rĂ€cker för att visa att sambandet mellan antirasism, Algeriets avkolonialisering och algerisk invandring till Frankrike Ă€r mycket mera invecklat Ă€n vad som görs gĂ€llande av den polariserade debattens ideologiska motparter. Minnen frĂ„n kolonialtiden, och framför allt frĂ„n en traumatiserande avkolonialisering har prĂ€glat repatrierade svartfötter och europeiska fransmĂ€ns minnen, undermedvetande och attityder gentemot invandring och invandrare. Först gentemot algerier (som fram till 1962 var det enda utomeuropeiska samfundet av numerĂ€r betydelse), och i förlĂ€ngningen mot de grupper som de lĂ€tt kan förvĂ€xlas med (nordafrikaner, araber, muslimer
).

Det handlar Ă€ndĂ„ om kĂ€nslor grundade pĂ„ historiska hĂ€ndelser snarare Ă€n en verklig “rasism”. Algerier eller araber kĂ€nns igen genom en kombination av sociala och kulturella kĂ€nnetecken snarare Ă€n omisskĂ€nnliga och lĂ€tt identifierbara fysionomiska drag: de utomeuropĂ©er som ser betydligt mindre europeiska ut har dĂ€remot aldrig vĂ€ckt sĂ„dana starka och utbredda negativa reaktioner. Som sĂ„dan Ă€r rasismen inte huvudsakligen en frĂ„ga om ras.”

(Guy PervillĂ©, Cahiers de la MĂ©diterranĂ©e, n° 61, dĂ©cembre 2000, au Centre de la mĂ©diterranĂ©e moderne et contemporaine Ă  l’UniversitĂ© de Nice)

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

1 Comment
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
trackback

[…] i Snaphanen 8/6-12) Share this:TwitterFacebookGillaGillaBli först att gilla Det hĂ€r inlĂ€gget postades i […]