9
jun
Seneste opdatering: 9/6-12 kl. 1244
11 kommentarer - Tryk for at kommentere!
Thomas Mann: En opolitisk mans betraktelser (Atlantis, översÀttning av Per Landin och Urban Lindström med utförlig inledning av Per Landin).

Af Thomas Nydahl

LÄt oss gÄ nÀstan hundra Är tillbaka i tiden, till Ären 1915-1918. Det Europa som dÄ fanns skilde sig i mÄnga avseenden frÄn det vi lever i nu. Industrialismen befann sig i en uppÄtgÄende fas. Det moderna livet tog sig steg efter steg in i stÀderna, mÀnniskor kunde skönja ett bekvÀmare och bÀttre liv i framtiden. Men det var ocksÄ under dessa Är som det första vÀrldskriget rasade. Det hade börjat 1914 och över kontinenten pÄgick en debatt om hur man skulle förhÄlla sig till detta krig. Vissa menar att det var hÀr som den tyska socialdemokratin för alltid lÀmnade sin egen bakgrund. Socialdemokratin i resten av Europa stod och vacklade pÄ samma sÀtt. För eller emot kriget? För eller emot en eller annan analys av detta krig?

Men inte bara i kretsar som anammat socialismens idéer runt Ärhundradeskiftet pÄgick dessa ideologiska och filosofiska diskussioner och debatter. De avgörande stormakterna i Europa hade samma strider att dras med, och striderna skar rakt igenom samhÀllena, Ànda frÄn caféer och möteslokaler till skyttegravarna.

Det var 1915-1918 som Thomas Mann, redan dÄ firad författare med verk som Buddenbrooks (1901) och Tonio Kröger (1903) bakom sig rannsakar sig sjÀlv. Han funderar inte minst pÄ det egna stÀllningstagandet vid krigsutbrottet, det han offentligt uttalat, att kriget skulle leda Tyskland till demokrati:

”Men att kriget för Tyskland framför allt skulle betyda ett stort steg mot demokrati, det förstod jag samma dag som det bröt ut. Jag uttalade detta högt, vilket vĂ€ckte förbittrade reaktioner frĂ„n den politiske författare, som endast ville se de mörkaste farhĂ„gor förknippas med kriget.”

I detta korta citat ser vi det begrepp som motiverar Mann att skriva sin mer Àn sexhundra sidor lÄnga pamflett (det Àr hans egen definition): En opolitisk mans betraktelser. Mann Àr arg, och ibland spiller hans ilska över i ett ordflöde som Àr nÀstan omöjligt att ta till sig. Men det tycks ÀndÄ som om varje ord och varje mening i detta storverk Àr nödvÀndigt.

Per Landin skriver:

”Thomas Mann som antidemokrat, tysk nationalist och svĂ€rmisk krigsromantiker – hur frĂ€mmande och utmanande mĂ„ste inte dessa betraktelser vara för en modern lĂ€sare! Det lĂ„ter nĂ€stan som ett okĂ€nt land (
) NĂ€r första vĂ€rldskriget utbröt 1914 upplevde mĂ„nga tyskar det som befrielse frĂ„n det letargiska tillstĂ„ndet i kejsardömets Tyskland. Att denna upplevelse av kriget inte bara var en utĂ„triktad, imperialistisk angelĂ€genhet framgĂ„r tydligt av Thomas Manns betraktelser. För honom och mĂ„nga andra var kriget ’ein Geisteserlebnis’, en inre upplevelse som fyllde ett tomrum i den unga nationen, som ju enades först 1870. Framför allt utvecklades kriget till en strid mellan tvĂ„ vĂ€rldsĂ„skĂ„dningar, mellan 1789 Ă„rs revolutionĂ€ra upplysningsidĂ©er och det som den konservative svenske statsvetaren Rudolf KjellĂ©n i en bok kallade 1914 Ă„rs idĂ©er.”

Efter detta krig följde Weimarrepubliken. Varje lĂ€sning av Manns bok mĂ„ste göras i ljuset av denna. Om republikens kaos och vĂ€xande elĂ€nde betraktades som ”demokrati” Ă€r det nĂ€mligen inte svĂ„rt att förstĂ„ den antidemokratiska tendensen. Mann sĂ€ger att kriget leder till demokrati. Och underförstĂ„tt: demokrati leder till elĂ€nde. Han anklagar inte minst kejsaren:

”Bismarck var en olycka eller – för att uttrycka saken nĂ„got mer positivt och vördnadsfullt – ett ont öde inte bara för stabiliteten i Europas gamla kulturnationer, utan Ă€ven för Tyskland i en mycket bestĂ€md mening, och att hans rike inte direkt var en statlig existensform som tillgodosĂ„g de nationella behoven av ren mĂ€nsklighet, innerlighet och andlighet i samma mĂ„n som Tysklands abstrakta tillstĂ„nd för hundra Ă„r sedan.”

NÄgra stycken lÀngre fram skriver han:

”Vi har kommit ifrĂ„n Ă€mnet. Den hĂ€r boken gör stĂ€ndigt det, det ligger i dess natur.”

Som lĂ€sare behöver jag inte pĂ„peka detta, Mann Ă€r sjĂ€lv högst medveten om det. För lĂ„t det vara sagt att detta Ă€r en bitvis ogenomtrĂ€nglig bok, inte bara för det flödande och vindlande sprĂ„ket (och översĂ€ttarna kommenterar och intygar att den var mycket svĂ„röversatt), utan ocksĂ„ för att han genomgĂ„ende Ă€r vag och luddig i sin karaktĂ€ristik av ”fienden”, han som kallas ”civilisationslitteratören”, eller av den tidsanda som bryter ner den tyska kulturen. Det finns ett antal metoder han stĂ€ndigt Ă„terkommer till, man skulle kunna sĂ€ga att metoderna Ă€r förenade med personerna han leder in pĂ„ scenen. De Ă€r, förstĂ„s, Nietzsche, Wagner och Dostojevskij. Den ryska litteraturens arv ser han vĂ€l nĂ€rmast som en uppfordrande förebild, de tvĂ„ tyska giganterna blir korrektiv i samtidsbetraktelsen. Att komma ifrĂ„n Ă€mnet Ă€r i det hĂ€r fallet synonymt med att instinktivt följa varje association i tankarna. Det gör Mann gĂ€rna, men det Ă€r samtidigt en av de faktorer som gör hans bok sĂ„ fascinerande.

Tidigt i boken vĂ€nder sig Mann mot halvbildningen. Han ser en man framför sig, en man vars ”hjĂ€rta Ă€r fyllt av politik och halvbildning (
) han var förvridningen av folket sjĂ€lvt.” Mot honom stĂ€ller Mann ”det lugna, stadiga folket” Politiken Ă€r ”rĂ€nnstensmĂ€ssig”.

OcksĂ„ Schopenhauer skrev om politik. Mann pĂ„minner att ett kapitel i hans Etiken faktiskt heter just Politik. Men de tankar som Schopenhauer gör sig, avviker frĂ„n ”civilisationslitteratörens”. Hans uppfattning om staten Ă€r ”cynisk-pessimistisk” och han menar att den aldrig riktas mot egoismen utan snarare Ă€r ”en summering av allas gemensamma egoism.” Mann kallar hans tanke ”en viss bitsk munterhet.”

Theodore Dalrymple skriver i en av sina essĂ€er att vi, de europeiska folken, helt förlorade vĂ„rt sjĂ€lvförtroende efter det andra vĂ€rldskriget. Thomas Mann var inne pĂ„ liknande, fast totalt motsatta tankegĂ„ngar hĂ€r, som nĂ€r han skriver att det pĂ„gĂ„ende första vĂ€rldskriget försĂ€tter mĂ€nniskorna i en situation dĂ€r sjĂ€lvmedvetande Ă€r det första korta steget till ”sjĂ€lvförtroende, till krigisk glĂ€dje i sig, till opersonlig stolthet och till ’patriotismÂŽ.”

Men han ser ju allt detta utifrÄn. Han sitter vid sitt skrivbord, arbetande. Han fantiserar om fronten och om det krigiska hjÀltemodet.

”Jag Ă€r ensam och tittar pĂ„. Jag Ă€r hellre olycklig pĂ„ egen hand Ă€n lĂ„nar berömmelsen av nationen genom att ’förena mig’ med den. Att med ett krigsvrĂ„l förena sig med nationen – det Ă€r inget dĂ„ligt sĂ€tt att glömma och dölja sin egen svaghet.”

Men sÄ kommer det:

”Jag förklarar hĂ€rmed att jag helt och hĂ„llet avvisar denna metod.”

Mann anser förmodligen att han inte pĂ„ nĂ„got sĂ€tt har rĂ€tt till den sortens patriotism. Han lever i en ”dekadent tidsĂ„lder” och frĂ„gar lĂ€saren (och sig sjĂ€lv): ”Hur kommer det sig att jag ser positivt pĂ„ ett deltagande i kriget, med patriotisk entusiasm? Tillkommer den mig, passar den mig? Är den verkligen Ă€kta?”

IstĂ€llet för att rakt pĂ„ sak besvara dessa frĂ„gor hĂ€nvisar han till Goethe, ”en man som var svĂ„rt sjuk frĂ„n första stund”, och som ”likafullt nĂ€r Tyskland var i nöd uttalade de dundrande orden om ’gemenskapen’, som bara kunde begravas med blodet inför vilket solen förmörkas. Tillkom det honom?”

Det finns naturligtvis genomtÀnkta ord som knyter samman dessa resonemang lite lÀngre fram i boken. Mann sÀger att han egentligen aldrig kunnat agera klokt i förhÄllande till vÀrlden och att han dÀrtill alltid varit mycket ensam. Han tycker att boken han skriver ska visa att politik Àr honom frÀmmande. Men han Àr vÀl medveten om att det finns tvÄ sÀtt att agera medan detta krig pÄgÄr, och han skissar pÄ ett sÀtt som skulle ha stridit emot hans inre övertygelse:

”Jag skulle ha tvingats sticka under stol med allt jag tycker, satt pacifistiskt och humanistiskt krokben för mitt kĂ€mpande folk och ganska frekvent förklarat att kriget Ă€r en tysk förbrytelse mot ande – och jag hade förvisso inte heller dĂ„ fĂ„tt nĂ„gon orden för min FriedrichessĂ€ (Friedrich und die grosse Koalition, 1915, min anm. TN), men min heder, nĂ€rmare bestĂ€mt min litterĂ€ra heder, hade varit rĂ€ddad. Jag kunde inte göra det.”

Han sĂ€ger rentav att kriget hade ”ytlighetens, okunnighetens, sentimentalitetens och gemenhetens alla tecken”, men att vem som helst skulle ha gjort vĂ„ld pĂ„ sig sjĂ€lv genom att ta stĂ€llning mot Tyskland. Kanske Ă€r det dĂ€rför han skriver:

”Jag har pĂ„ nĂ„got sĂ€tt kĂ€nt mig skyldig att skriva denna bok.”

Men demokratin dĂ„? Blev det bara kaos och elĂ€nde? Kunde Weimarrepubliken inte ha utvecklats helt annorlunda? Thomas Mann vill resonera filosofiskt. Han citerar en berömd kapellmĂ€stare som sagt: ”Det hĂ€r slutar med att orkestern anordnar omröstning om det skall spelas piano eller mezzoforte”. Och sĂ„ tillĂ€gger han, som ett rĂ„d till lĂ€sarna, att vi bör lĂ€sa Nietzsche i MĂ€nskligt, alltför mĂ€nskligt, dĂ€r han talar ”om den förebildliga betydelse som förhĂ„llandet mellan folk och regering har för umgĂ€nget mellan lĂ€rare och elev, husbonde och tjĂ€nstefolk, far och familj, hĂ€rförare och soldat, mĂ€stare och lĂ€rling.”

FÄr jag bara pÄminna om att det gÄtt nÀstan hundra Är sedan Thomas Mann skrev sin bok. Och till det sÀga, att om man en smula bÀttre vill förstÄ det Tyskland som dÄ befann sig i krig och sedan skulle sjunka ner i den misÀr som gjorde det möjligt för Hitler att mobilisera inför nÀsta storkrig och katastrof, sÄ bör man lÀsa den. OcksÄ för en bÀttre för en förstÄelse av Thomas Mann sjÀlv förstÄs.

0 0 vote
Article Rating


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

11 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Eyvind Dk
Eyvind Dk
8 years ago

Mit favoritcitat;

“Tolerance becomes a crime when applied to evil”
Thomas Mann

Viktoria Larsson
Viktoria Larsson
8 years ago

Hej igen Thomas! Fick lust att skriva lite till. Det Ă€r sĂ„ kul att du lĂ€ser kommentarer, det Ă€r det inte alla artikelförfattare som gitter göra. Jag tĂ€nkte pĂ„ din namne, Thomas Mann. Han var ju en fantastisk författare. Jag har nu inte lĂ€st allt, Buddenbrooks förstĂ„s och nĂ„gon del av Josef och hans bröder. Och sĂ„ Bergtagen. Den senare Ă€r ju en fascinerande bok, Hans Castorp kommer till sanatoriet och blir hospitaliserad, blir kvar i sju Ă„r om jag minns rĂ€tt. Och dĂ„ ger Mann honom en samtalspartner, Zettembrini hette han vĂ€l, och kan via denne filosof och lĂ€rde… Read more »

Thomas Nydahl
8 years ago

Tack Viktoria, det Ă€r sĂ„ att vi faktiskt begĂ„vats med tvĂ„ fina nyutgĂ„vor av Mann. 2005 kom Ulrika Wallenströms översĂ€ttning av Buddenbrooks. Wallenström anses vĂ€l vara en av de allra skickligaste översĂ€ttarna frĂ„n tyska. DĂ€rför blir man ju glad att hon ocksĂ„ fick uppdraget att nyöversĂ€tta Bergtagen som kom 2011 i en vacker utgĂ„va. BĂ„da tvĂ„ pĂ„ Bonniers förlag. Att Mann anses “svĂ„r” idag beror pĂ„ att allt ska vara lĂ€ttsmĂ€lt, helst gĂ„ in i huvudet via tvĂ„ hörlurar eller i tv-rutan. Man stĂ€ller de unga deckarförfattarna och skandalskrivarna mot Mann och andra av den europeiska litteraturens storheter, och egentligen… Read more »

Viktoria Larsson
Viktoria Larsson
8 years ago

Hej Thomas! Jag har VĂ€rlden som Vilja och förestĂ€llning men har just flyttat och hittar den inte i det packade. Du har sĂ€kert rĂ€tt, eller Mann dĂ„. Jag gillar Shopenhauer skarpt. Hans grundlĂ€ggande lĂ€ra var ju att vĂ€rlden bestĂ„r av en enda framrusande vilja som samtidigt Ă€r en helhet och samtidigt kan uppdelas i hur mĂ„nga delar som helst. Denna vilja Ă€r utan mĂ„l och utan mening. DĂ„ var hans slutsats den att för att kunna se tingen som de Ă€r i sig och för att kunna bli riktigt fri, sĂ„ mĂ„ste man negera sin vilja totalt. Som sĂ„ vanligt… Read more »

Thomas Nydahl
8 years ago

Tack Viktoria för ditt fascinerande svar!

Thomas Nydahl
8 years ago

SĂ„ hĂ€r stĂ„r det, sidan 140 hos Mann: “Även Schopenhauer har skrivit om politik – förvisso, politiken Ă€r ett kapitel i Etiken. Dess aspekter Ă€r besynnerliga; de avviker i vĂ€sentliga delar frĂ„n civilisationslitteratörens. Tydligen fick det i hans allmĂ€nna filosofi vara sĂ„ att han förklarade att friheten befann sig bortom fenomenen, för att inte tala bortom mĂ€nskliga inrĂ€ttningar”.

Viktoria Larsson
Viktoria Larsson
8 years ago

Hej! Nu blev jag förvirrad. Vad jag vet har Schopenhauer aldrig skrivit ett verk som heter Etiken. DÀremot Àr det ett vÀlkÀnt verk, Etiken, av filosofen Baruch Spinoza. Har jag fel?

Thomas Nydahl
8 years ago

Förmodligen Àr det detta verk som Thomas Mann syftar pÄ: De bÄda grundproblemen i etiken, Schopenhauer Arthur
PÄstÄendet/citatet Àr alltsÄ hans, inte mitt.

Thomas Nydahl
8 years ago
Reply to  steen

Ja Steen, det Àr det, och det bekrÀftas ocksÄ i Gunnar Fredrikssons svenska biografi över honom.