Idag tar Nadira Naipaul till orda mot islamismen i Storbritannien. Det är befriande att läsa, eftersom hon själv kommit från muslimska Pakistan till London för att gifta sig med Nobelpristagaren V.S. Naipaul i en förvissning om att hon för alltid lämnat den kulturen och det förtrycket bakom sig. Hon vet, till skillnad från de flesta, vad hon talar om. Hela hennes artikel kan man läsa här. Nedan ett smakprov hämtat från slutet av hennes artikel:

So why, then, have successive Governments refused to acknowledge the incestuous cultures that have evolved in these ghettos? Why does no one challenge the existence of the so-called ‘Islamic Parliaments’, with their retrogressive laws, that exist in cities such as Bradford and Leicester?

In these cities, teams of vigilantes terrorise Pakistani communities. They turn up unannounced to homes, insisting that Ramadan is respected and checking that everyone has come to prayers. They force shops to close, they check that the community is fasting, that women wear the veil.

Let me be clear. No Muslim woman should be forced to wear a veil. No woman wore it in the era of the Prophet. These Muslims may see themselves as community champions, but they are fanatics who make life a misery for young people who want to integrate.

It is time for liberal Muslims to speak out. The defenders of our precious multiculturalism must get real. My message to those who promote these entrenched ghetto ideas is this: go home if you want to practise your form of Islam. There is no place for it here. Thomas Nydahl

Alex Schulman på Aftonbladet tror att SVT finansieras av staten
af Kjell Håkansson

Jag skrev nyligen om hur SVTs sportjournalist Janne Gunnarsson hotades att bli av med sitt arbete efter att privat på på Facebook har skrivit ”Pengarna räcker inte när vi ska ge 27.000 nyinflyttade somalier socialbidrag!!! Puh.” Janne Gunnarsson, som verkar ha levt med illusionen att vi har yttrandefrihet i Sverige, rehabiliterades genom att be om ursäkt, förklara att det var ett misstag och genom att be om nåd, vilket televisionens ledning också beviljade. Han fick behålla jobbet, men tro nu inte att historien slutar där. Hetskampanjen mot honom har fortsatt under sommaren.

Strax efter benådningen skrev Alex Schulman en artikel i Aftonbladet där han kräver att SVT skall ”agera” mot Janne Gunnarsson, som i artikeln beskrivs som en ”främlingsfientlig idiot” och ”en i raden av trångsynta pappskallar som pratar innan de tänker, och även om han tänkte så skulle det kanske inte bli bättre heller”.

Alex Schulman, journalist till trots, tror att SVT finansieras ”för de pengar som ni och jag varje månad betalar in till staten”. Att en journalist på en av Sveriges största tidningar inte har en susning om hur SVT finansieras belyser ett mycket allvarligt problem i dagens Sverige, nämligen den bristande kompetensen inom journalistkåren. Jag har länge misstänkt att journalister och personer inom organisationslivet gör karriär inte genom sin kompetens utan genom att ha de rätta åsikterna och tillräckligt ofta upprepa de rätta flosklerna, och denna teori motsägs inte direkt av Alex Schulmans artikel. Tyvärr är problemet heller inte begränsat till journalistkåren utan avspeglar Sveriges generella övergång från kunskapsnation till värdegrundssamhälle. Skolans roll har de senaste decennierna förändrats; att inpränta den rätta värdegrunden hos eleverna blir allt viktigare medan kunskap och lärandets roll har nedtonats.

En annan bredsalva mot Janne Gunnarsson avfyrades av Kitimbwa Sabuni, talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund, som gick ut i en artikel i Aftonbladet och utkrävde ett ansvar. Han upprörs över att Janne Gunnarsson ”kan fortsätta arbeta för SVT med bibehållet anseende” och över att han ”inte straffades utan belönades med ett OS-jobb”. Till de mer underliga argumenten hör att “Sverige har en egen historia av transatlantisk slavhandel som man väljer att officiellt inte låtsas om.” Låt oss reda ut begreppen.

På Wikipedia kan man läsa att ”Den svenska andelen av de transatlantiska slavtransporterna var obetydligt liten” och att slavhandeln baserades på att “Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika”. Somalia ligger i Östafrika och berördes således inte av den svenska slavhandeln (afrikanska folkslag är sinsemellan genetiskt väldigt olika och ofta inte mer besläktade med varandra än de är med européer). Ättlingar till den transatlantiska slavhandelns offer finner man huvudsakligen på andra sidan Atlanten och i Liberia, som grundades av frigivna amerikanska slavar. Å andra sidan var slaveriet utbrett i Afrika: ”i Somalia är den etniska gruppen bantu slavättlingar till sydligt belägna grupper som tagits som slavar av somalierna”.

Kitimbwa Sabuni ondgör sig också över att “politiker från höger till vänster med få belägg referera till somalier som en “svårintegrerad grupp” när de vill göra en poäng om invandringens utmaningar.” Är beläggen få? Bör utmaningarna sopas under mattan? I Dagens nyheter den 9 augusti gick 12 socialdemokratiska, moderata och centerpartistiska kommunalstyrelseordföranden från kommuner som tagit emot många somaliska flyktingar ut i en debattartikel och uppmanade staten att ta sitt ansvar och hjälpa kommunerna ekonomiskt. Man skriver bland annat

”Det kan ta upp till tio år för kortutbildade och analfabeter att bli självförsörjande och hela vägen fram till denna punkt blir kommunernas ansvar”. Om inte staten tar sitt ansvar så kan kommunerna enligt kommunalpolitikerna “tvingas till skattehöjningar, nedskärningar eller omprioriteringar och därmed ställa verksamheter emot varandra när pengarna inte räcker till allt.”

Kommunalpolitikerna vill helt enkelt inte att “resursbehövande grupper i våra kommuner inom vården, skolan och omsorgen ska kunna spelas ut mot flyktinginvandrarna.” Vilka verksamheter i den statliga budgeten som det istället bör skäras ned på framgår inte av debattartikeln.

Budskapet i debattartikeln är för övrigt slående likt Janne Gunnarssons. Visserligen uttrycker sig kommunalpolitikerna med en betydligt större intellektuella skärpa än vad JG gjorde, men en debattartikel kan heller inte jämföras med en Facebook kommentar i stilistiskt hänseende.

Erik Ullenhag, Sveriges journalister och Afrosvenskarnas Riksförbund kan fortsätta att låtsas som om den somaliska invandringen ingenting kostar, eller att den till och med är lönsam för Sverige. Politiker med ansvar för den kommunala budgeten däremot börjar inse att fakta inte kan döljas hur länge som helst. Förr eller senare bankar verkligheten på dörren.