13
mar
Seneste opdatering: 13/3-13 kl. 1027
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

per-albin-hansson_817601d

Per Albin Hansson (1885 – 1946). Folkhemmets statsminister

Av Thomas Nydahl

Efterkrigstidens optimism

Här följer nu en text som är första delen av en sju delar lång artikelserie. Den började publiceras för snart fem veckor sedan. Ni får den i portioner här, eftersom jag numera skriver under eget namn i Dispatch International.

När ett stort krig tar slut tycks allt börja om från noll. Så var det förstås i ännu högre grad efter andra världskriget, det som också inneburit ett omfattande försök att förinta hela det judiska folket. Sverige var – utifrån skicklig statskonst som balanserade mellan de olika maktintressena – förskonat från de direkta krigshandlingarna. Vi vet vem som stod vid rodret när landet skulle styras in på den väg som ledde till det legendariska och ibland överdrivet rosenrött skildrade Folkhemmet. Det var socialdemokratin. Folkhemmets ideologiska grunder hade förklarats i Per Albin Hanssons ord:

”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffa sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage. I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet. Tillämpat på det stora folk- och medborgarhemmet skulle detta betyda nedbrytandet av alla sociala och ekonomiska skrankor, som nu skilja medborgarna i privilegierade och tillbakasatta, i härskande och beroende, plundrare och plundrade.”

I detta korta utdrag ur hans tal, hållet redan 1928 men brinnande aktuellt efter 1945, fanns den socialdemokratiska folkhemstanken med ett starkt inslag av korporativism, samma tanke på klasslöshet och ”det goda hemmet” som den italienska fascismen presenterat. Skillnaden var förstås att politikerna i Sverige inte delade deras syn på hur landet styrs. Här skulle parlamentariska beslut utgöra grunden för samhällsbygget, fria val skulle avgöra vem som skulle sköta det. Ekonomisk tillväxt blev lösenordet. Den låg i hela folkets intresse. Det som gagnar industrin gagnar också folket, den tesen framfördes ofta av den senare finansministern Gunnar Sträng. Tillväxten skulle lägga grunden för hela den sociala sektorn.

Det starka samhället var en annan paroll. Det innebar konkret en stark statsmakt. Statliga företag ökade dramatiskt under andra hälften av 1900-talet, och tanken att på detta sätt frita folket från socialt och annat ansvar var politikens mörka baksida. Det blev en självklarhet att hävda sina rättigheter, men aldrig sina skyldigheter. Efter kriget och in på femtiotalet genomfördes viktiga reformer. 1948 infördes barnbidraget, som sedan kom att bli en självklar del av varje barnfamiljs månadsbudget. Ideologiskt sett var religionsfriheten som lagstadgades 1952 viktig, nu kunde man lämna det man kyrkligt sett hade fötts in i. Fyra år senare kom lagen om socialhjälp. Under hela tiden fram till mitten av 1980-talet kom denna att innebära en stor trygghet för människor med låga eller inga inkomster. Man kunde månadsvis uppsöka sitt socialkontor och kvittera ut pengar utan minsta krav på motprestation. Vi vet idag att missbruket var omfattande och att samtliga bidragssystem som grundlades i folkhemsbygget har utgjort stora frestelser både för kriminella och för mindre nogräknade personer. Bedrägerierna kom i ökande grad att avslöjas, vilket i sin tur ledde till minskat förtroende för bidragssystemen.

Ett mycket viktigt inslag i efterkrigstidens Sverige var andan av samförstånd. Saltsjöbadsandan var inte bara ett vackert begrepp utan en stark realitet som utgick ifrån att LO och SAF 1938 slöt ett huvudavtal. Det avtalet skulle under flera årtionden komma att vara vägledande för all lönebildning och förhandlingar på både central och lokal nivå. Det ökade samarbetet mellan staten och enskilda företag var helt i linje med detta. Samtidigt utgjorde det socialdemokratiska partiet vid regeringsmakten en intimt sammanvuxen enhet med fackföreningsrörelsen. Arbetade man i industrin blev man mer eller mindre automatiskt anslutet till det gällande fackförbundet, och på det sättet också kollektivansluten till partiet. Den djupt odemokratiska och totalitära ordningen krackelerade sakta under 1970-talet för att senare helt försvinna. Det var alltför lik förhållandena och reglerna i de sovjetockuperade öststaterna för att i längden kunna försvaras.

Redan några år efter det katastrofala andra världskriget hade Sverige etablerats som folkhem och en rad europeiska länder kopierade politiken för egen del, som i de skandinaviska länderna och i Förbundsrepubliken Tyskland. Det såg ut som en idé som aldrig skulle lida nederlag.

Sveriges väg från folkhem till hela världens socialbyrå, II

Avsnitt två: Bidrag, miljonprogram och ”full sysselsättning” – en epok med socialdemokratiskt styre.

1960-talet är tiden då vi påverkas av den nya och allomfattande socialpolitiken. Vi har fått både barnbidragen och bostadsbidragen. När unga och nya familjer ville sätta bo fanns det möjlighet att få ett bosättningslån på mycket förmånliga villkor. Det fanns bostäder att hitta, både i gamla dragiga hus med bara rinnande kallt vatten och i nybyggda förorter med helt moderna lägenheter. Jag minns själv hur jag med min nyblivna fru 1973 – vi båda lite drygt tjugo år gamla – åkte till ett större möbelvaruhus och köpte sängar, soffa och köksmöblemang till vårt första hem på trettonde våningen i ett av förortens höghus.

Vi levde i den fulla sysselsättningens epok. Själv kunde jag gå direkt i arbete efter grundskolan 1968. När jag vantrivdes på en arbetsplats kunde jag sluta och efter ett kort besök på Arbetsförmedling redan några dagar senare ha ett nytt, okvalificerat jobb i butik eller fabrik. Det var de facto en tid, skarven mellan sextiotal och sjuttiotal, som innebar en stor frihet också för människor som saknade yrkesutbildning. Ett jobb kunde man alltid ordna.

Miljonprogrammet var i full och intensiv verksamhet. Begreppet täcker perioden 1965–1975. Ett riksdagsbeslut om programmet hade tagits 1965. Nu skulle det byggas bostäder över hela Sverige, såväl kommunala hyreslägenhet som köpelägenheter i bostadsrättsföreningar som HSB växte upp som svampar ur jorden. Mycket jordbruksmark togs i anspråk för såväl små och medelstora som jättelika förorter som fick landets storstäder och småorter att växa rejält.

Minns ni parollerna från 1960-talets valpropaganda; ”Full sysselsättning” och ”Ökad jämlikhet”? Det fanns något av George Orwells ”newspeak”(nyspråk) över dem. Ett språk som inte var riktigt tydligt i konturerna, som svajade och påminde om mjukt gummi. För inte hade alla jobb när man från mitten av 60-talet till mitten av 70-talet sa att det rådde ”full sysselsättning” i Sverige. I själva verket var runt två procent av den arbetsföra befolkningen arbetslös. Men begrepp som dessa var oerhört populära under hela den första folkhemstiden. De hade gärna romantiska, och just ospecifika, budskap.

Enligt Svenska Akademien: var inte heller begreppet påkommet av den svenska socialdemokratin: ”President Roosevelt har uppsatt ’full sysselsättning’ som ett av USA:s förnämsta inrikespolitiska mål” citerar man från Göteborgs Handels och Sjöfartstidning 30 ⁄ 10 1943. Olof Palme sa i ett tal 1970 att ”om man på kortast möjliga sätt skulle försöka sammanfatta socialdemokratins strävanden under några årtionden skulle det säkert vara kampen för full sysselsättning.”

Ökad jämlikhet var om möjligt ett ännu svajigare begrepp. Men få ifrågasatte att man kunde öka något som rådde eller inte rådde, nämligen jämlikhet. Olof Palme gav tillsammans med några andra ut en skrift i ABF-regi från Brevskolan 1969, den hette Ökad jämlikhet – för ett rättvisare samhälle. Ändå kan man säga att 1960-talets statsbärande parti i högre grad än tidens ungdomsrörelser stod med fötterna lite stadigare på jorden. Inte var parollen ”Make Love – Not War” så särskilt mycket effektivare. “Bra och gratis daghem och fritidshem åt alla barn” var en feministisk paroll man ofta hörde, vid sidan av ”Ropen skalla, daghem åt alla” under hela 1970-talet. Den som var kritisk mot dagis fick vid den här tiden löpa gatlopp i offentligheten, ungefär på samma sätt som dagens invandrings- och islamkritiker.

Att jag här uppehållit mig vid socialdemokratin beror enbart på att det var den som alltjämt styrde och på djupet präglade det svenska samhället och svenskarna. Det fanns en i sämsta mening inbyggd flockmentalitet i det kollektiva tänkande som utgick från mycket föråldrade idéer om partiers och rörelsers makt över ekonomi, kultur, företagande och medial offentlighet i form av press, radio och tv. Men man får för den skull inte glömma att 1960-talet också släppte fram sådana som Herbert Tingsten, som menade att ideologierna var döda och att politiken bara skulle fungera som en pragmatisk problemlösare.

Den här epoken präglades, liksom den föregående, av en mycket stor optimism. Det fanns både en framtidstro och en konkret skaparanda i Sverige. Människor verkade inte vara rädda för att satsa, trots att den förda politiken inte alltid gynnade småföretagande och annan mindre näringsverksamhet. Det var ingen tillfällighet att de riktigt stora företagens ledare uttryckte sitt gillande av socialdemokratin. Deras politik kunde fortfarande garantera lugn och ro på arbetsplatserna. Den sociala freden hotades inte.

Men detta skulle snart förändras i grunden. De nya tiderna skulle innebära att såväl freden som samförståndspolitiken hotades på allvar. 1970-talet bar på något helt nytt, ett uppbrott från den statligt proklamerade kollektivismen och en tid av stora omvälvningar. Den omfattande arbetskraftinvandringen hade pågått i mer än femton år och skulle komma att prägla hela landet.

0 0 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest

8 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Anonymous
Anonymous
11 years ago

Länkar till mitt inlägg ovan:

Artikeln från Fjordman:

http://www.brusselsjournal.com/node/1862

Jonathan Friedmans skrift:

http://www.tazi.net/JFriedman/IMG/pdf/Heroes_memory_and_morality.pdf

Holohoaxx
Holohoaxx
11 years ago

Var är allt kritiskt tänkande? Världens största lögn blir inte mer sann oavsett de hävdar att det var 20 miljoner, 100 miljoner eller 50000.
Allt är ute på internet och fler och fler vaknar chockskadade när de inser.. Sluta att papegoja vidare den vansinniga krigspropagandan, det är nog nu.

Thomas Nydahl
11 years ago

Jag känner också till detta samband, men vet ej om det finns en avhandling. Ska rota lite i det så snart jag har tid över. Tack för tipset!

Utlandssvensk
Utlandssvensk
11 years ago
Reply to  Thomas Nydahl

Från Fjordman (länk i följande post) “Moreover, the historical relations between Fascists and Socialists are a lot closer than many people seem to appreciate. Marcos Cantera Carlomagno in 1995 published a PhD thesis at Lund University describing a series of letters sent by Per Albin Hansson, leader of the Swedish Social Democrats who was Prime Minister between 1932 and 1946 and worked for the establishment of “Folkhemmet,” the People’s Home, as the Swedish welfare state model became known as. Hansson was a dear pen pal with Italy’s Fascist leader Mussolini and praised the corporate, Fascist system where the entire economy… Read more »

Utlandssvensk
Utlandssvensk
11 years ago

@ Thomas Nydahl

Angående kopplingen mellan den socialdemokratiska folkhemstanken och den italienska fascismen ska det finnas en doktorsavhandling från Lund som redogör för den mycket omfattande breväxlingen mellan Per Albin och Mussolini. Jag vet att både Jonathan Friedman och Fjordman har omnämt denna men jag har aldrig själv läst den. Vet du om, och i så fall även hur, den går att få tag på?

Kurtan
Kurtan
11 years ago

Intressant sammanfattnig (delvis) av Sveriges historia! Men uttrycket “Redan några år efter det katastrofala andra världskriget” skulle jag vilja nyansera… Ja, WWII var katastrofalt i den mening att det överhuvudtaget “behövdes” för att stoppa mycket mörka krafter med många offer, men WWII hade varit i ordets rätta mening en riktigt katastrof om de allierade hade förlorat mot nazityskland och Japan, eller hur?! Det sägs ju att krig kommer i cykler om runt 50-70 års intervaller, så som det ser ut i dag i väst kommer ett nytt stort krig inom kort och vi vet ju vem som angriparna är denna… Read more »

Rune
Rune
11 years ago
Reply to  Kurtan

Vilka är vi som vet?
Och menar du, vem som är angripare eller är det flera, vilka som är angripare?

8
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x