Man trænger til lidt optimisme. Bortset fra at solen kom frem efter lang tids grødhvide skyer, er der sgu ikke meget at grine af. Can we start a new TV channel? Should we try?

Därför väljer hon Israel före Danmark

Sandsynligvis er det en ophobning af chikanerier og farer. Jeg interviewede for et par år siden en ung, dansk jøde, der var blevet overfaldet af muslimer en halv snes gange, havde  mistet tænder og var havnet på hospitalet to gange. Dette er ‘not nice to know’ stof for en politiker, for den tankerække fører af sig selv til konklusionen: Danske politikere er danske jøders fjender, hvilken skandale er ikke det?

Og nu efter Krystalgade dyrker Fati Alev i SVT og Islamisk Trossamfund i en pressemeddelelse en uklædelig selvynk, selvom ingen endnu har lagt hånd på nogen muslim. Krænkning på forventet efterbevilling er og bliver et muslimsk mega-hit, og de skulle skamme sig over at misbruge hvad der måtte være tilbage af dansk velvilje i den grad. Den dag de bliver angrebet,  og det vil ske hvis de nuværende tilstande fortsætter – vil man beklage det, men ikke videre dybtfølt. Lidt fingerspidsfornemmelse ville have sagt dem det. Fati Alevs fornemmelse for det land, han beklageligvis har boet i i årtier, er ikke-eksisterende. Han er ikke min landsmand

Redan för ett år sedan fattade Anya Raben och hennes familj beslutet att utvandra till Israel. Att leva som jude i Köpenhamn är inte längre möjligt, menar hon.

Relationen mellan dansk historia, danskt etablissemang, danska judar är mycket delikat. Inget annat land i världen gjorde samma sak. Därför träffar ett attentat av det här slaget djupt i landets självförståelse. Det hotar hela vår heroiska identitet. Jag tror det är därför vi har så svårt att använda ordet antisemitism. Det ger oss skamkänslor.

Ingenstans i medierna hör man ordet antisemitism användas. Man säger att detta är en attack på det judiska samhället men kallar inte dådet för en antisemitisk akt. Jag tror det har med Danmarks nobla historia att göra.

Vi hade en hearing i stadshuset för några år sedan där det stod fullständigt klart att antisemitismen växer på flera nivåer. Det finns områden dit vi inte kan gå, skolor dit vi inte kan skicka våra barn. Vi har gradvis kunnat skönja ett ökande hot. Men vi visste att någon var tvungen att dö för att samhället slutligen skulle lyssna. DN