23
mar
Seneste opdatering: 23/3-16 kl. 1549
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Av Thomas Nydahl

Bokens omslagsbild Àr tagen i Lissabon av Krass Klement
SĂžren Ulrik Thomsen: En hĂ„rnĂ„l klemt inde bag panelet – notater fra eftertiden (Gyldendal)

En dansk urban flanör, dÀrtill poet, möter mig i SÞren Ulrik Thomsens nya bok som utkommer idag. Den innehÄll bÄde kortare och lÀngre prosatexter, vissa av dem befinner sig nÀra den poetiska impressionen, andra Àr essÀistiska, och till det kommer nÄgot som jag lÀser som dagbokstexter om livet i Köpenhamn.

Det Àr ju den postmoderna staden som Àr platsen för Thomsens nya bok, staden som i vissa avseenden bara finns som minnen av en svunnen tid, ett rivningsraseri och nybyggnation, men ocksÄ staden som den fasta förankringen för mÀnniskorna som lever och verkar i den.

Thomsens bok kunde kallas för en samtida mÀtare av hur seder, traditioner, kulturer försvunnit och ersatts av annat. Man blir dÀrför en frÀmling i det man betraktat som sitt. Thomsen har en skarp blick nÀr han vandrar i staden. Han ser sÄdant som för andra ligger dolt bakom stress och omedvetenhet.

Ta nu bara detta med kramen, den som blivit regel istÀller för undantag. Kramen som hÀlsningsritual Àr vi mÄnga som Àr obekvÀma inför. Vi kramar de mÀnniskor som stÄr oss allra nÀrmast, i familjen och vÀnkretsen, men liksom Thomsen avstÄr jag att krama en mÀnniska jag aldrig mött, eller som rentav ger mig en kÀnsla av obehag.

Att klĂ€ och föra sig anstĂ€ndigt Ă€r ett annat av Thomsens Ă€mnen. Han menar att man i takt med att man blir Ă€ldre mĂ„ste klĂ€ sig sĂ„ att man hĂ„ller förfallet stĂ„ngen med god hygien och nystrukna skjortor. Han stĂ„r inte ut med alla trasiga jeans och t-shirts han möter, eftersom de ofta sitter pĂ„ mĂ€nniskor som inte förstĂ„tt att de Ă„ldrats och att ungdomens ”mode” bara gör dem Ă€nnu Ă€ldre: ”Men er en ung kvinde klĂŠdt i forĂ„rets vagabondmode lige til at spise, ligner en lidt ĂŠldre i samma outfit bare en bums.” Jag delar den uppfattningen och tror att det vi ser och möter hĂ€nger ihop med den omfattande infantiliseringen av vĂ„ra samhĂ€llen. PĂ„ samma sĂ€tt som stil och medvetna klĂ€dval försvinner sĂ„ gör all vuxenauktoritet det, sĂ„vĂ€l i hemmen som i skolan.

Att möta lĂ€sare – ocksĂ„ de överraskande – blir vĂ€ldigt fint skildrat i boken. Bland annat möter han tvĂ„ propagandister för Jehovas vittnen pĂ„ stan, de bĂ„da betygar honom sin vördnad efter att ha varit pĂ„ en av hans upplĂ€sningar, och nĂ€r han passerar en beryktad kĂ€llarkiosk dĂ€r det bĂ„de sĂ€ljs narkotika och förmedlas prostitution ser han ”tre kronragede unge invandrerfyre med tatoveringer helt om i nakken” och en av dem ropar ”Er det ikke dig, der har lavet KĂžbenhavn Con Amore?”, och sedan vid ett bekrĂ€ftande frĂ„n Thomsen lĂ€gger till ”Den bog er fed, mand”. Dessa berĂ€ttelser Ă€r Ă€kta och gripande.

Tre fenomen som Thomsen skriver om förtjĂ€nar att kommenteras. Alkoholismen Ă€r det första. Han menar uppenbarligen att alkoholisten sjĂ€lv Ă€r skyldig till sitt tillstĂ„nd. Om nĂ„gon hĂ€nvisar till inre demoner avfĂ€rdar Thomsen det som den ”utĂ„lelige klishĂ©, som jo blot er en eufemisme for en drukmĂ„s” och han tvekar inte att deklarera att han ser en ”sentimentalisering af den alkoholiserede kunstner.” PĂ„ ett annat stĂ€lle i boken talar han om ”de midaldrende mĂŠnd af min generation, der efter et liv med lĂŠgeordineret psykofarmaka spĂŠdet op med masser af alkohol blivit fundet grotesk overvĂŠgtige og pludseligt dĂžde i deres smĂ„ lejligheder”.

GnĂ€llandet som livsstil Ă€r det andra. HĂ€r tycker jag att Thomsen trĂ€ffar alldeles rĂ€tt, men sĂ„ Ă€r det ju inte heller nĂ„gon svĂ„righet att faststĂ€lla gnĂ€llandets konsekvenser. Om man bara ser sig sjĂ€lv i spegeln hela tiden och betraktar sitt liv som ett misslyckande, dĂ€rtill orsakat av ”den andra”, Ă€r det klart att en sĂ„dan mĂ€nniska aldrig talat om annat Ă€n sina egna tillkortakommanden. Han eller hon förlorar alla sina vĂ€nner, ja ibland ocksĂ„ hela sin familj, för ingen orkar lyssna pĂ„ gnĂ€llandet varje dag. Thomsen: ”Men fordi mange mennesker , som vitterlig har haft modgang, tit har bidraget til deres egen onde skĂŠbne ved at rase og jamre og derved stĂžde alle fra sig, ved man instinktivt, at den mindste barnagtighed fra ens egen side kun vil gĂžre alting vĂŠrre og minske muligheden for, at den nogensinde infinder sig, den store dag, hvor retfĂŠrdigheden sker fyldest”. Precis sĂ„ förhĂ„ller det sig!

Missunnsamheten, avundsjukan Ă€r det tredje. I konstnĂ€rskretsar finns det alltid en aktiv avundsjuka. Man kan missunna en kollega ett stipendium, man kan missunna den som fĂ„tt en bra recension. Det Ă€r en mĂ€rklig mekanism som tycks ta det negativa som utgĂ„ngspunkt för den egna positionen. Thomsen skriver pĂ„ flera stĂ€llen i boken om fenomenet: ”Og problemet med misundelsen er da heller ikke denne sĂ„re menneskelige fĂžlelse i sig selv, men at skammen forviser den til et udsted i bevidstheden , hvorfra den kan regere fra sin sorte tron. Man mĂ„ vĂŠre modig nok til at overfor sig selv at vedstĂ„ sin egen giftige misundelse, sĂ„ den kan civiliseres og holdes i kort snor
”

Slutligen vill jag nÀmna en lite lÀngre essÀistisk text i boken, den handlar om Botho Strauss och hans Tilltagande bocksÄng (Anschwellender Bocksgesang) frÄn 1993.

Thomsen Ă€r inte enig med Strauss, han tycker rentav att hans högerposition bara Ă€r en spegelbilden av vĂ€nsterpositionen. Och han sĂ€ger att Strauss texter, liksom Adornos och Horkheimers, bestĂ„r av ”svindlande sjĂ€lsaristokratism”. Den positionen placerar honom i ett elfenbenstorn, att han misstar demokrati för ”skendemokrati”. Strauss anvĂ€nder ord som ”historiens oblodigaste vĂ„ldsherradöme”. Nej, sĂ€ger Thomsen, mina erfarenheter visar tvĂ€rtom att inget samhĂ€lle, historiskt sett, varit sĂ„ fritt, materiellt betryggande, fredligt och rĂ€ttvist som det nuvarande Europas.

PĂ„ den punkten öppnar Thomsen min oppositionslust; dessa fastslagna synpunkter kan bĂ„de ifrĂ„gasĂ€ttas och fungera som utgĂ„ngspunkt. Vad betyder till exempel den rasande snabba demografiska förĂ€ndringen just i Europa, för fred, demokrati och frihet? Jag vĂ„gar hĂ€vda att den utgör ett direkt och livsfarligt hot som den europeiska politikerklassen med öppna ögon lagt grunden till. DĂ€remot kan jag le igenkĂ€nnande nĂ€r Thomsen citerar Helmut Schmidt för att ha sagt, att ”om man har visioner, bör man gĂ„ till doktorn”. NĂ„gra visioner Ă€r inte heller nödvĂ€ndiga för möjligheten att konfrontera den sortens samhĂ€lle som Botho Strauss beskriver i sin essĂ€. Thomsen avslutar sin essĂ€text med en uppmaning om att vi ska ta dessa texter pĂ„ allvar. Det gör vi ocksĂ„ med Thomsens egna.


DonĂ©r engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?


Comments are closed.