“Man måste avbryta bekvämligheten med chockupplevelser”

“Hay que interrumpir el confort con sobresaltos”, El País Semanal, 2016-07-03. Översättning: Stig Carlsson. OBS! De 4 sista frågorna finns inte med i orginalartikeln på spanska på Internet. De finns däremot med i pappersupplagan på sid. 61.n. Stig Carlsson Översättare.

Den stora “outsidern” i fransk kultur förnyar sig som samtida konstnär efter uppståndelsen med “Underkastelse,” romanen där han förutspår en muslimsk dominans i Europa. Nu går han in på fotografin med en utställning på Palais de Tokyo i Paris, där han skildrar sin besatthet, allt från den existentiella tomheten till den kommande katastrofen.

Efter att ha spridit panik i den litterära världen är Michel Houellebecq nu beredd att göra detsamma inom den konstnärliga. Han har gått igenom ett av de svåraste åren i sitt liv. Det som följde efter publiceringen av “Underkastelse” som förebådar en islamisering av Frankrike. Boken har inneburit dödshot. Nu förnyar sig författaren som fotograf. Houellebecq har just invigt en utställning på Palais de Tokyo. Den pågår till slutet av sommaren. Palais de Tokyo är ett parisiskt museum specialiserat på ny samtida konst. Hans bilder skildrar intetsägande landskap stadda i förfall, överfulla med brutala byggnader, där det tidigare har bedrivits massturism. Det liknar det man kan föreställa sig efter att ha läst hans romaner. Houellebecq har också huvudrollen i en performence vid bienalen Manifesta i Zürich, där han har utsatt sig för en strikt medicinsk undersökning och nu ställer ut resultatet: röntgenbilder och blodprov, tomografi och inspelning av hans hjärtslag, reproduktioner av hans skalle och hans högra hand. “Alla vet, att han inte har levt ett sunt liv, ändå har han god hälsa” förklarar Henry Perschak, den schweiziske läkare som lett undersökningarna.

Författaren, vinnaren av Goncourtpriset, är ju en ikon i vår tid, så det är förståeligt att de mest obetydliga gester noteras som autentiska konstverk, nästan som om det vore en Dali eller en Warhol. Insvept i sin eviga parkas, livvakterna utom synhåll och med löständerna väl injusterade infinner sig Houellebecq på en restaurang tätt intill Seine en av de eftermiddagar, som föregick flodens historiska stigning och översvämning. Kanske de första symtomen på den katastrof, som han inte upphör att förutspå.

Författaren till “Elementarpartiklarna” beställer in en flaska vitt vin, en ostbricka och en askkopp, som han använder för att kedjeröka sina otaliga silk cuts, som han håller fästa mellan ringfingret och långfingret. Vid 60 års ålder verkar Houellebecq vara en skugga av sitt forna jag. “Jag har inte längre något inre / Varken passion eller värme / Snart skall jag krympa mig / Till mitt verkliga jag,” bedyrar han i en av dikterna i den senaste antologin.” Configuración en la última orilla” (Konturer från den sista stranden), som förlaget Anagrama just har publicerat. Den första känsla, som han väcker är oförklarligt nog medlidande. Hans röst är osäker. Hans leende blygt och infantilt. Det som följer är en konversation full av tystnader med en bullrig fläkt som störande bakgrundsljud. Han rabblar omsorgsfullt upp hur han arbetar och tänker och hur han vill förmedla sin vision i sina verk, utan att gå in på polemik eller uppståndelse. Den första bilden på utställningen har undertiteln: “Slå vad!” Den sista: “Du har inga utvägar.”

Du kombinerar dina bilder med versrader tagna från dina dikter. Är fotografi och poesi två konstarter, som liknar varandra?

I alla fall liknar de mera varandra än en roman, som brukar tjäna till att uttrycka olika saker. I mina romaner beskriver jag karaktärer, medan däremot mänskliga varelser är frånvarande i mina fotografier och dikter. Man kan diskutera en roman och även polemisera emot den, men detta är inte möjligt med en dikt.

Varför vill du skildra de här ödsliga landskapen?

Därför att staden inte intresserar mig särskilt mycket. Jag tycker bättre om naturlandskapen och de halvurbaniserade områdena. Det finns säkert en biografisk förklaring. Jag växte upp på landet och tillbringade mina tonår i förorten, så jag kom ganska sent till Paris, som är en plats, som har påverkat mig mindre.

Det panorama, som dina bilder frambringar är ointressant och på nedgång. Är det så du ser Frankrike av idag?

I de här orterna bor huvuddelen av befolkningen. Bara de rika bor i stadskärnorna. Den stora majoriteten bor i de här något oklara zonerna, och i dem kan vi finna den mera sanna bilden av Frankrike av idag. För den här delen av befolkningen har livet blivit mycket hårt. Det är klart att alla skulle föredra att bo i Maraiskvarteren eller i något annat idylliskt hörn, men det är inte möjligt. Arbetslösheten har ökat och bostadspriserna är så höga, att man ser sig tvingad att flytta långt från centrum. Det är folk som har känslan av att leva på marginalen.

Identifierar du dig med dem?

Ja. Jag tänker inte låtsas vara fattig. Jag har bättre livsvillkor än dem, men jag vet hur de har det, Jag växte upp i en liknande miljö. Det har gått bra för mig, men att komma från sådana förorter är inte roligt. Det skulle vara oanständigt av mig att klaga. Jag har haft stora framgångar, men det hindrar inte att jag förstår hur hårt livet har blivit sedan min tonårstid. Men jag är övertygad om att även om vi lever i trista omgivningar kan vi ändå få ut något vackert.

Många av dina bilder är tagna i Spanien. Vad vill du fånga där?

Jag har aldrig bott där, men jag har ett hus vid Almeríakusten sedan 15 år tillbaka. I Spanien är folk mindre deprimerade än i Frankrike, och de har orsak att vara det. En annan skillnad är att spanjorerna inte älskar sig själva. Fransmännen älskar att kritisera sig själva, men tål inte att andra gör det. Spanjorerna å andra sidan godtar det utan problem. Det är även ett land med flera identitetsproblem. Det förekommer centrifugalkrafter, som inte finns i mitt land. T. ex. enligt min åsikt kommer Katalonien att bli självständigt.

Vad får dig att påstå det?

Jag vet inte. Det är ett intryck. Vad jag förstår är de mera lämpliga och kompetenta att sköta sina egna affärer. För mig verkar de vara fel väg. Men frånsett detta. Jag älskar Spanien. Särskilt det visuella. I Almería finns det en otrolig mängd damm, som täcker allt. Om du tvättar bilen på morgonen
måste du göra om det igen nästa morgon. Visuellt är det där dammet mycket effektfullt.

Dina bilder verkar beskriva världen efter katastrofen. Vill du säga att vi oundvikligen går mot katastrof?

Det är en möjlighet. När jag besöker en ny plats frågar jag mig, om den kommer att lyckas överleva mänsklighetens undergång. T. ex. om det uppstår en virusepedemi, skulle den framkalla en lindrig katastrof. Byggnaderna fortsätter att finnas kvar, därför att det skulle inte bli som ett atomkrig, men erosionen fortsätter att verka. Det är detta som mina bilder vill beskriva.

Katastrofen visar sig i dina böcker som i “Refug” och “Kartan och landskapet” och i viss mån i “Underkastelse”där du beskriver den franska kulturens undergång. Man skulle kunna säga att du fantiserar om katastrofen, även i ordets erotiska mening? Önskar du att den skall komma?

Nej, det är inget, som jag önskar, men för mig är det intressant att framkasta tanken. Jag delar en del av science fictions problembeskrivningar. Vi kan tänka oss att andra arter, som nu är djur eller utomjordingar återknyter till den roll som människan har haft fram till nu. Vi kan tänka oss intelligenta bläckfiskar.

Vad du påstår är att inte heller människan är så mycket att orda om?

Nej, jag vill inte hävda det, därför hon har haft en förändringskapacitet som de andra arterna inte har ägt. Jag tycker inte, att hon har varit förskräcklig. Människans intellektuella produktion har varit imponerande liksom den teknologiska.

Det är märkligt. I “Refug” förklarade du, att århundradena av konst och filosofi inte tjänar något till. I framtiden kommer vi bara att minnas de teknologiska uppfinningarna. Men vad tjänar det då till att skriva?

Jag vet inte vad som fick mig att skriva detta. Jag måste ha varit deprimerad. Jag vänder mig till alla levande människor. Så länge mänskligheten består kommer skrivandet att ha en viss mening.

I “Kartan och landskapet” var du mycket kritisk till den samtida konsten. Har du ändrat åsikt nu när du är själv är konstnär?

Jag tycker inte illa om all samtida konst. Jag är kritisk mot tendensen att jämföra de olika epokerna och att leta efter samtidighet i gångna sekler. Inte heller övertygar mig den konst, där förklaringarna är viktigare än verket i sig, som var fallet under tider, som var mera begreppsliga än den nuvarande. Jag kommer ihåg ett verk av Joseph Beuys, som jag tyckte mycket om tills jag läste förklaringen. Alla objekten, som man presenterade, var gjorda samma år som publiceringen av Karl Marx “Kapitalet.” Ofta finner jag, att de här teoretiska förklaringarna är lite löjliga.

I utställningskatalogen hävdar du att dina bilder strävar efter att väcka besökarna. “att framkalla kollisioner som får dem att lämna komfortzonen.” Är det konstnärens uppgift är att provocera fram den här krocken?

Javisst! Jag har ingenting emot bekvämlighet, men jag tror, att man måste kunna bryta den med chock- upplevelser. Sånt är livet och jag tror att konsten bör efterlikna det.

I det här sammanhanget. Godtar du att bli kallad enfant terrible, provokatör och pyroman?

Jag tror inte, att jag är exakt detta. Som rockfan är jag snarare anhängare av en viss rastlöshet. Du skall få ett exempel: Jag tycker alls inte om Bach. Jag föredrar Beethoven, Schubert eller den romantiska musiken. För mig består provokationen i detta: att framkalla en rastlöshet. Det passar bra. Att du skakas om lite är bara bra. De starka känslorna är inte fel.

Även när de är förödande?

Ja, i grunden är det bättre att genomleva dem. Jag föredrar inte lugnet.

Jag trodde, att du bodde avsides i utlandet långt från de litterära cirklarna för att hitta fram till det här lugnet.

Jag är inte särskilt lugn. Det bästa är att vara omgiven av ett visst lugn. Min hjärna är allt annat än lugn.

Michel Houellebecq, Le Palais de Tokyo

På dina fotografier finns det nästan bara kvinnor. Det är som om du vill säga, att bara de kommer att lyckas överleva katastrofen. Är du inte kvinnofientlig?

Jag tror inte att jag är kvinnohatare. De kvinnliga karaktärerna i mina böcker är varken underlägsna eller illa behandlade. Jag har aldrig förstått de här anklagelserna. Jag förstår att de kallar mig macho, men kvinnohatare. Nej.

Vad skiljer en macho från en kvinnohatare?

En macho är en man, som tycker om att kvinnorna överdriver den roll, som traditionellt har tilldelats dem. En kvinnohatare är en typ som föraktar den här rollen. Så är det inte i mitt fall. Jag uppskattar den här rollen. Den gör att livet blir mera intressant. Bl. a. för att den erotiserar förhållandet mellan män och kvinnor.

Försvinner det erotiska i jämlika relationer?

Att inte ha tydligt definierade kön gör livet mera tråkigt. Jag har samma åsikt som Milan Kundera (Skrattets och glömskans bok). När kvinnor gråter under ett gräl blir kvinnohataren arg. Han anser att de är ett bevis på att de underlägsna och oärliga varelser. Machon å andra sidan blir rörd, veknar. Från den här utgångspunkten är jag snarast macho..

Men den här rollen, för att använda din egen term, förutbestämmer kvinnans yrkesliv, stänger in henne i hemmet och begränsar hennes beslutsförmåga.

Man kan inte göra allt. Att överdriva den här rollen har en negativ inverkan på en kvinnas yrkeskarriär. Men det tycks vara en civilisationsfråga. Det är inte självklart, att Västerlandet överlever kvinnornas inträde på arbetsmarknaden.

Om vi ser på födelsetal, så stämmer inte alltid detta.

I Frankrike t. ex.är det mycket högt. 2.01 barn per kvinna i fertil ålder. Det är sant, att vi är ett undantag i hela Europa tillsammans med Irland. I Irlands fall kan man förklara det med katolicismens inflytande. Men i Frankrike, som var kontinentens första sekulära land…. Det är ofattbart att fransmännen, som är extremt deprimerade, är de som avlar mest barn. Vi är ett obegripligt land.

Du har sagt, att du bor nära motorvägen, som förbinder Paris med sydvästra Frankrike, för att kunna fly “om ett inbördeskrig bryter ut.” Jag antar, att du inte säger det på skämt…

Nej, för mig är det blodigt allvar.

Om kriget kommer. Vem skulle stå mot vem?

De radikala islamisternas målsättning är att provocera fram en reaktion på sina handlingar. De vill att det skall inträffa attentat mot moskéer och andra muslimska centra för att framkalla ett inbördeskrig, som ställer islam mot den övriga befolkningen.

Efter terroristattentaten i Paris den 13 nov. (som innebar 137 döda) hände inget liknande. Vad får dig att tro, att det till slut kommer att äga rum?

De kommer att försöka igen, tills det slutligen kanske fungerar. Å andra sidan finns det farliga och förvirrande faktorer. Om vänstern vinner presidentvalet 2017 kan resultatet bli dramatiskt. Procentuellt är högern större idag än för fem år sedan. Vårt land är anpassat till ett tvåpartisystem. Inbrytningen av Frente National har gjort att systemet upphört att fungera. Jag föredrar en regering med en höger- president, men det är möjligt att vänstern vinner igen. Det skulle vara ohälsosamt och kunna förorsaka otäcka fenomen.

Vad syftar du på?

Resultatet av ett omval av Francois Hollande kommer att bli en utvandringsvåg. I Spanien är ni vana vid det men fransmännen är mera hemkära. Folket flyr på grund av politiska motsättningar och känslan av att landet har gått åt helvete. Vi lever i ett ödesdigert klimat.

Efter attentaten 2015 hade du mycket hård kritik mot Hollande, som du kallade “obetydlig opportunist” och premiärminister Manuel Valls, som du betecknade som “utvecklingsstörd.” Jag gissar, att du inte har ändrat dig.

Nej, vårt land har mycket dåliga ledare. Det finns inget seriöst skydd av territoriet. Jag motsätter mig också de militära interventionerna i utlandet, som bara tjänar till att irritera muslimerna i onödan.

Du påstår också att ditt land vänjer sig vid den här nya situationen, huvudsakligen för att det inte finns några andra valmöjligheter.

Vi vänjer oss därför att vi inte kan göra något annat. Jag upplevde inte de där attentaten som oerhörda. Inte heller förvånade de mig: det har redan inträffat andra och fler kommer.

Inte ens attacken mot Charlie Hebdo den 7:e jan. förra året, dagen då “Underkastelse” anlände till de franska bokhandlarna?

Nej.Jag blev bedrövad. Jag förlorade en vän, som jag uppskattade mycket. (författaren Bernard Maris, som samarbetade med tidningen, och som hade tillägnat mig en av sina böcker, Houellebecq economista). Jag förväntade mig, att något skulle hända med Charlie Hebdo. Jag har accepterat tanken, att en islamistisk ideologi vill grundlägga en ny värld. De är fiender, men de är inte nytillkomna fiender. Islam har vaknat med målsättningen att återupprätta en religiös idealstat och utvidga den till många länder. Islam är en verklig politisk kraft.

Håller du fast vid diagnosen från “Underkastelse” att det kommer att ske en allmän förändring, som ersätter kristna med muslimer.

Det som verkar vara mest tvivelaktigt med romanen, är att en sansad fraktion segrar. Det är inte vad som håller på att hända. Vi befinner oss i en konflikt med en civilisation, som vill erövra. Den här förändringen är möjlig men också en målsättning.