22
mar
Seneste opdatering: 22/3-21 kl. 0913
7 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Möllevångstorget, Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Af Thomas Nydahl

En socialt och kulturellt annan stad

Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också nästan fyrtio år (!) efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem. Där jag nu sedan 1983 bor, en bit utanför Kristianstad, är ingen ”hemstad”. Visserligen är det den plats på jorden där det nödvändiga finns: läkare, tandläkare, apotek, systembolag, matbutiker, caféer och bank. Men min hemstad blir den aldrig.

Född och rotad i Malmö förblir staden för alltid just min hemstad. Att lämna sin hemstad förändrar inte mycket av de inre landskapen. Man bär med sig rottrådarna. Man identifierar sig med hemstaden också sedan den förändrats radikalt och gjorts till en socialt och kulturellt annan stad. Att vandra på gator där också barndomsstegen togs gör dem inte alltid igenkännbara.

Tvärtom förundras man medan man går där som en främling, trots att man några sekunder senare kan vakna till en stark känsla av hemhörighet: där ligger ju biografen, där caféet, där högstadieskolan! Jag tror att mitt förhållande till hemstaden, födelsestaden Malmö påminner om den känsla många invandrare har för sitt födelseland, sitt fosterland, även om de aldrig återvänder dit. Rötterna bär man med sig.

Malmö bär jag med mig sedan 1952

Malmö lämnade jag 1982. Jag föraktade och avskydde Malmö då. Jag mest häpnar och förfäras av vad man gjort med staden sedan dess. Förvisso kan jag fortfarande känna både förakt och avsky, men det är två starka känslor som ter sig allt mer meningslösa eftersom jag har en mångårig fysisk distans nu. Istället är det en annan känsla som ofta överrumplar mig, den av lättnad. Jag slapp undan. Skulle och borde ha gjort det tidigare, men när jag väl lyckades fly kunde jag bara känna lättnad.

Staden hade jagat mig ut i en tystnad som jag längtat efter fram till dårskapens rand. Det var omöjligt att stanna i den stad som alltid mullrade, dunkade och skrek, som aldrig gav oss möjligheten till tyst samvaro i vårt eget hem därför att festerna, musikmaskinerna, slagsmålen, knarkkvartarna och zigenarritualerna på dragspel och bluesmästarens skrikande från enrummaren bredvid krävde sitt av luftrummet och eftersom jag inte riktigt förstod att jag inte kunde kräva särskilda tystnadsprivilegier bara för att jag fötts i fel tidsepok och för att mitt psyke saknade varje möjlighet att försvara sig mot den tidens kännetecken. Jag balanserade allra längst ut på kanten. Mina avgrundsskrik vände jag både inåt och ut i den närmaste familjekretsen, allt det som var demoner och vanföreställningar drabbade också dem, på ett mer fasansfullt sätt än jag kunnat ana då, medan det hände.

Sanningen står skriven på insidan av min hud

Jag måste läsa den rad för rad och omvandla den till begripliga kategorier. Tvånget är lätt att bära, eftersom det inte bara är jag utan också alla som blev min familj ska kunna läsa och förstå vad som hände och hänt sedan då. Tvånget är en sedan länge framvuxen kraft som kan bära eller brista. Den leder om inte annat till att Malmö blir en stad av kött. Den varken förskönas eller förtalas. Den kommer fram, så som en bild gör det på fotopapper.

I takt med en allt större inflyttning av arabiska familjer i Malmö började förstås också vitsarna och skämten om det komma. Men det var på största allvar som en ung irakisk kvinna svarade på reporterns fråga om hur det gick att anpassa sig i Malmö: “Det känns som hemma. Det känns som Irak eller nåt annat arabland. Jag trivs jättebra i Malmö.”

Beroende på var man befinner sig i Malmö bör det kanske tilläggas. För den som lever i de rikare områdena syns det knappast något arabiskt. Inte heller för den som bara åker till Malmö för att sitta av åtta timmars kontorsarbete. Men för alla förorternas människor blir bilden genast tydlig. Det behöver inte alls vara de rikskända och vitt förtalade problemområdena, Rosengård, Kroksbäck, Lindängen eller något fjärde. Den arabiska dominansen är idag också stark i tidigare högstatusområden som Bellevuegården och Segevång eller Lorensborg. Man kan säga att dominansen är starkast i de kommunala bostadsbolagens bestånd. Men också de i allt högre utsträckning privatiserade fastigheterna på Rosengård, för att bara ta ett exempel, bebos idag av araber.

Där redan tjocka släkten från Damaskus, Bagdad eller Gaza bor

Den svenska flyktingpolitiken rymmer många paradoxer. En av dem är att man redan från start har betraktat det som en mänsklig rättighet att bosätta sig i de städer och områden där redan tjocka släkten från Damaskus, Bagdad eller Gaza bor. Systemet kallas Ebo och har kritiserats hårt av Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu. Det har inneburit extrem trångboddhet med fysiskt påtagliga problem som följd, inte minst i form av mögel och ohyra i de ständigt fuktiga och extrembebodda lägenheterna. Men det har också bidragit till en katastrofal gettoisering av Malmö. Klasskillnaderna som länge i modern tid varit stora i Malmö – industristadens mix av arbetarbefolkning och direktörsområden – har med denna utveckling blivit mycket större, men det självklara resultatet att stadens socialbidragskostnader slagit i taket sedan länge.

En annan faktor, som med ojämna mellanrum redovisas i stadens tre dagstidningar, är den allt större svarta ekonomin, som ibland också växer i armkrok med den kriminella undre världen som inte sällan är etniskt organiserad. Besöker jag Möllevången eller hela den delen av Malmö, så får jag se hur detta ser ut till vardags. Visst kan jag klippa mig för en hundring och äta mig mätt för hälften. Men det beror ju på att alla dessa minisalonger och serveringar varken betalar skatt eller rimliga löner till sina anställda. Också i det avseendet är förhållandena rikt arabiserade.

Busshållplats i Malmö. Foto: Astrid Nydahl

Islamiseringen

Den viktigaste faktorn är kanske ändå islamiseringen, med allt vad den innebär av segregerande livsmönster. En gammal frisinnad Malmöbo – han eller hon som är mer dansk än svensk i själ och hjärta – kan inte förväntas fungera i sammanhang där kvinnorna ibland täcker sig så extremt att det är burkans maximalism som gäller, eller där män varken tar kvinnor i hand eller tillåts samtala med dem om de inte är i manligt, vuxet sällskap. Den segregationen har sedan länge slagit sina kilar i Malmö. Den allt grövre antisemitismen – arabers angrepp på Malmös judar – är i huvudsak också en del av denna arabisering.

Det som drabbar judiska familjer som levt i Malmö i många generationer är huvudsakligen ett exempel på en importerad filial till Israel-Palestinakonflikten. Det går inte att undvika att se dessa karaktäristiska våldsutbrott och vardagsproblem, om man inte som stadens tongivande journalister väljer att blunda och skynda hem till våningen eller villan, från redaktionen där det redan är integrerat helvitt som gäller.

5 3 votes
Article Rating


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

Subscribe
Notify of
guest
7 Comments
Most Voted
Newest Oldest
Inline Feedbacks
View all comments
Mads
Mads
1 minute ago

Til Irene som læser med herinde fra Rådhuspladsen
Hugo Talks
bit chute hash trd12WyfJIIN

Torben Knudsen
Torben Knudsen
34 minutes ago

Da danske medier i aftes meddelte, at endnu to nordmænd var døde af blodpropper, forsøgte jeg at finde flere oplysninger på den store norske avis Aftenpostens hjemmeside.Det lykkedes ikke, men jeg læste en kronik med overskriften “Det er typisk norsk å være god. Det er typisk svensk å være best”. Begge dele skulle være citater af Gro Harlem Brundtland, men sjovt nok glemmer nordmændene altid det med svenskerne. Aftenposten havde sikkert travlt med at bringe kronikken, inden man var nødt til at forholde sig til det stigende coronasmittetal. for den startede med at erklære, at hvis der var tale om… Read more »

Den Nervøse
Den Nervøse
39 minutes ago

Under et ferieophold i Burma nu Myanmar, i den korte periode landet var åbent, mødte jeg en ældre englænder, han var omkring de halvfems og forbavsende rørig. Han havde som ung mand været soldat i Burma og var lidt på en farveltur rundt i den gamle koloni. Han sagde at godt nok havde briterne været herre, men at det ikke var skidt alt hvad de havde lavet! Han beskrev præcist samme følelse som svenskerne nu har, når de går rundt i Malmø. Stederne, bygningerne, til dels stemningen, duftene og naturen var den samme! Men det var tabt land, nu kunne… Read more »

Mads
Mads
5 hours ago

OT – Political statement
bit chute hash m4aK25IzZYNk

Nielsen
Nielsen
6 hours ago

Retsstrukturen er vel at Mette Mink udnævner en justisminister som så udstikker retningslinier for domhuse. Eller hur?

Peter Buch
Peter Buch
7 hours ago

Yderligere kommentarer til Lars Hedegaard: Hitler og mig.
Nyere kommentarer ses på:
https://hodjasblog.one/lars-hedegaard-gaelder-ophavsretten-ogsaa-for-hoejreorienterede/#comment-41016

Nieslen
Nieslen
7 hours ago

Det er et sørgeligere liv man kan opleve i Mallahmö end i København på trods af den sinnesjuken bron.

7
0
Would love your thoughts, please comment.x
()
x