Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Collager: Affes Statistik-blogg

Svensk debatt är en icke-debatt. Det blir ofrånkomligen resultatet när 99,99 procent av befolkningen stängs ute från att delta för att de anses för dumma eller tycker fel. Åsikter som inte omfattas av  PK-eliten hänvisas till en snålt tilltagen spricka i muren som numera kallas “åsiktskorridoren”. Åsiktskorridorens gränser patrulleras av Åsiktsbaronerna.

Åsiktsbaronerna är samhällsdebattens självutnämnda frälse och vaktkonstaplar. De bevakar noggrant yttrandefrihetens no go-zoner och släpper ingen djävel över bron.

Den meningsbärande elit som tar sig rätten att spika fast ramar och regler för vad som får sägas och skrivas i Sverige är en marginell folkspillra – de utgör kanske 0,01 procent av den svenska befolkningen. Men det är de som syns och hörs. Vi återfinner dem på de stora tidningarnas debattsidor, vi hör dem i radions P1 Morgon, Ekot, Studio Ett och i alla kulturprogram. Vi ser dem i SVT:s morgonsoffor, i Rapport och Aktuellt och SVT Debatt.

Ett utanförskap av tragiska dimensioner

Denna överexponering är helt i sin ordning, tycker Åsiktsbaronerna. Hur otroligt det än kan låta tror de nämligen att alla tycker som de eller åtminstone borde tycka som de. Det beror på att de lever i ett socialt utanförskap av tragiska dimensioner och bara träffar människor som är likadana och har samma åsikter som de själva. Åsiktsbaronerna tycker att vanligt folk är för dumma för att begripa sitt eget bästa. Vi är obildade töntar som inte passar in. Vi måste helt enkelt uppfostras. Vi ska anpassa oss, lyda, betala skatt och i övrigt hålla käft.

Lägg ner SVT Debatt!

Den verkliga fronten i svensk icke-debatt är SVT Debatt – vår tids romerska gladiatorspel. SVT Debatt är en arena för Åsiktsbaronernas skrikhalsar, hörnstenen i samma åsiktselits kolonialisering av den offentliga debatten och ett verktyg att täppa till truten på alla som inte tycker som de.

Ingenting tyder på att redaktionen för SVT Debatt i Göteborg med Mette Friberg som chef är intresserad av en balanserad och meningsfull samhällsdebatt. Det handlar om att härska genom ytlighet och snuttifiering, sprida förvirringsdimmor och lägga ut villospår så att inga sammanhang klarnar och ingen verklig debatt ska komma till stånd. Med den utformning programmet har fyller det ingen vettig funktion. Lägg ner skiten!

Bjud in Sveriges största makthavare

Programkonceptet för SVT Debatt lyder ungefär så här: Bjud in Åsiktsbaronerna – Sveriges största makthavare inom politik eller media, de som redan har stora massmedia till sitt förfogande och inte ens behöver vifta med lillfingret för att få breda ut sig på bästa utrymme. Gardera med ett knippe proffstyckare, pålitligt parkerade i den rätta åsiktsfållan. Toppa med en bunt miljö- och vänsterpartister som inte tar av sig mössan.

Släpp loss dem som jakthundar mot en (1) ensam oppositionell som får fungera som alibi för att människor med avvikande åsikter visst får yttra sig. Låt ingen få tala till punkt. Avbryt i synnerhet den ende oppositionelle efter ett par tre meningar. Kläm in så många ämnen som möjligt så att det inte finns en chans att få klarhet i någonting. Bjud in en publik som har minst tio år kvar innan den är torr bakom öronen och som inte kan någonting om debattämnet. Om ämnet råkar tangera invandringspolitik eller islam: fyll publikplatserna med så många tyginpackade och kränkta muslimer som står att uppbringa. Låt sedan Åsiktsbaronerna i största enighet slå fast att Sverige har en fri debatt och påstå att allt annat är nonsens.

Konsensus om den fria rörligheten

Konceptet gäller, med små variationer, de flesta av SVT Debatts program: massiv politisk och/eller medial elit mot en (1) oliktänkande. “Vem tar ansvar för Europas tiggare?” frågar sig SVT Debatt (tidskod 20:50) och bjuder in tre toppolitiker som representerar den politiska sjuklöverns konsensus om fri rörlighet inom EU. Den har de och deras partier drivit igenom – men nu är de plötsligt överraskade av att rumänska romer tigger på svenska gator.

I Debattstudion sitter EU-parlamentarikern Cecilia Wikström (fp), som ostört ska få tala för sin sjuka moster, Marie Ljungberg Schött (m) från socialnämnden i Stockholm och vänsterpolitikern Ann-Margarethe Livh. Gästlistan kompletteras med vänsteraktivisten Anna Silver  och en kvinnlig romsk tiggare som spelar sin offerroll med bravur.

En Sverigedemokrat är debattens alibi

Den ende som anser att tiggande rumänska romer är Rumäniens ansvar och att svenska politiker i första hand ska värna om sin egen befolkning är Richard Jomshof, riksdagsman för Sverigedemokraterna. Det är han som utgör debattens alibi för att “alla får komma till tals”. Men han får bara tala några sekunder innan han blir avbruten. Cecilia Wikström får däremot mala på ostört med inövade haranger i långa sammanhängande tidssjok, beledsagad av stödjande frågor från programledaren Kristina Hedberg.

Wikström tillåts upprepade gånger avbryta Richard Jomshof. Han får prata i 50 sekunder från 34:14 till 35:04 och sedan 30 sekunder från 35:49 till 36:19. Då avbryts han igen av Cecilia Wikström som viftar med lilla handen och indignerat drar den beprövade klyschan att man inte kan ställa människor mot varandra. Den affektinkontinenta Ann-Margarethe Livh passar på tillfället att få ett hysteriskt utbrott, eftersom det i hennes ögon är Sveriges ansvar att ta hand om alla fattiga inom EU. Det får hon applåder för.

Cecilia Wikström “försöker se medmänniskan”

Programledaren Kristina Hedberg ingriper inte. Cecilia Wikström, en av de politiker som hårdast har drivit den fria rörligheten inom EU, står nu inför denna rörlighets uppenbara misslyckande. Kan vi vänta oss lite senkommen insikt? Naturligtvis inte. Åsiktsbaroner är oemottagliga för fakta. Wikström dribblar bort sitt eget ansvar för att ha drivit fram detta elände på svenska gator genom att ingående och känslosamt tala om medmänsklighet. Själv “försöker hon se medmänniskan” och ger pengar till tiggare.

En inte alltför stor uppoffring med en EU-parlamentarikers inkomst. Redan efter förra EU-valet 2009 höjde EU-parlamentarikerna sina egna löner med 49 procent, från 54 500 kronor i månaden till cirka 81 000 kronor (7 400 euro).  Men lönen är bara en del av pengaflödet. De har dessutom rätt till en lång rad förmåner som är värda flera miljoner kronor per år, som reseersättningar och generösa traktamenten. 2011 röstade en majoritet av ledamöterna i EU-parlamentet emot ett förslag om att frysa sina egna löner och traktamenten. Förslaget hade lagts fram som en solidaritetshandling med finanskrisdrabbade medborgare. Ledamöterna vägrade också att sluta flyga i business-class på korta sträckor.

Yttra sig utan att få en mental diagnos

Begreppet åsiktskorridor har lanserats av Henrik Ekengren Oscarsson,  professor i statsvetenskap och valforskare vid Göteborgs universitet. Åsiktskorridor är enligt honom “den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd”. Åsiktskorridoren är trång i Sverige. Och korridoren krymper för varje dag. Åsiktspiskan viner hårdare än någonsin. Ekengren Oscarsson skriver på sin blogg: 

“Det räcker numera att säga att man tror på Gud (vilket för övrigt 45 procent av befolkningen säger sig göra) för att betraktas som icke vid sina sinnens fulla bruk. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm.”

Åsikter grundade på erfarenheter

Chockerande nog för Åsiktsbaronerna hävdar Henrik Ekengren Oscarsson att väljare inte är några dumbommar. Människors åsikter bygger på grundläggande livsvillkor, summan av personliga erfarenheter, tillgänglig information och tillgång till alternativ. Vad skulle de annars bygga på?

Men glappet mellan allmänhetens värld och Åsiktsbaronernas är enormt. I den svenska befolkningen finns mängder av uppfattningar och ställningstaganden som aldrig hörs i det offentliga rummet. Och skulle någon yttra dem “skulle de omedelbart leda till en störtflod av ryggmärgsreaktioner från andra opinionsbildare”, enligt Ekengren Oscarsson. Det kan till exempel handla om att begränsa aborträtten, homosexuellas rätt att adoptera barn, subventionerad vindkraft eller att förbjuda skolavslutningar i kyrkan. Frågor där åsikter hos allmänheten ofta skiljer sig rejält från åsikterna i den meningsbärande eliten.

Invandringspolitikens nålsöga

Vad Henrik Ekengren Oscarsson inte skriver – för det skulle göra livet surt för honom på hans statliga professur – är att den allra mest tabubelagda frågan är invandringspolitiken. På det området är Åsiktsbaronernas vakthållning så nitisk att “nålsöga” är en mer adekvat benämning än åsiktskorridor.

Om man har synpunkter på Sveriges extrema insläpp av hundratusentals människor från dysfunktionella länder i tredje världen förpassas man snabbt till den sociala frysboxen och riskerar trakasserier, våld och att förlora jobbet. För i Sverige råder absolut konsensus om att vi ska ha en massinvandring av sådant format att den i rekordfart förvandlar ett litet etniskt homogent land till ett mångkulturellt inferno. Inte ett ljud får höras som hotar rispa denna dånande enighet i lacken.

Jyllands-Posten skriver i en ledare: “Ingen annan europeisk nationalstat kan konkurrera med det svenska invandringstempot. Till och med Storbritannien och Norge får se sig överträffade i invandringsvillighet.” Om detta må vi icke tala.

Hela medieeliten är inbjuden

När SVT Debatt ska debattera “åsiktskorridoren” bjuder man självklart in Åsiktsbaronerna. Hela den samlade medieeliten är på plats för att den i största enighet ska kunna slå fast att Sverige har en öppen och fri debatt där alla får säga och tycka vad de vill. Åsiktsbaroner får ju själva yttra sig fullkomligt fritt var och när som helst, och påståenden om att någon skulle bli stoppad på grund av åsikter utanför konsensusfåran måste helt enkelt bottna i paranoida konspirationsidéer.

Ett gäng fantastiska representanter för maktens arrogans och blinda fläckar radar upp sig: Sveriges Radios VD Cilla Benkö. Sveriges Televisions VD Eva Hamilton. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin. Det är nästan bara Expressens chefredaktör Thomas Mattsson och Peter Wolodarski från Dagens Nyheter som fattas. Mannen som myntade begreppet “åsiktskorridor”, statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson,  får vara med för att berätta om sin forskning.

Lotta Gröning vet exakt hur hon ska navigera

För säkerhets skull backas medieetablissemanget upp av Lotta Gröning, krönikör (s) på Expressen som låter så trevligt folklig på bred västmanländska men vet exakt hur hon ska navigera i åsiktskorridoren för att inte hamna i pirayornas käftar. Hon känner inte till att journalister skulle vara rädda för att uttrycka sina åsikter om invandringen. Däremot säger hon sig veta att de flesta väljare inte tycker att invandringen är något större problem, och de tycker inte heller att det är en särskilt intressant fråga.

Vidare medverkar den framstående tomgångsprataren och för dagen julgranspyntade “mediestrategen” Brit Stakston och den pubertetsmässigt svamlande feministkrönikören Jonna Sima,  Dagens Arena, som anser att det är hon som ska avgöra vad folk får prata om.

“Media har en agendajournalistik”

Den ende opponenten mot Åsiktsbaronernas samstämmighet är journalisten Gunnar Sandelin (tidskod 30:20). Det är han som är alibit för att alla visst får komma till tals. Tillsammans med Karl-Olov Arnstberg, professor i etnologi, har han skrivit storsäljaren “Invandring och mörkläggning”  med mängder av fakta och statistik om invandring.

“Varför kände du att du behövde skriva en bok och inte kunde jobba som journalist och skildra de här frågorna?” frågar Kristina Hedberg – som om det vore ovanligt att journalister skriver böcker. Gunnar Sandelin berättar att han och Karl-Olov Arnstberg länge har märkt att invandringsfrågor inte går att diskutera allsidigt och att det inte längre går att få debattartiklar i ämnet publicerade.

“Media har en agendajournalistik. Man är för mångkultur, man är för en massiv invandring i förhållande till folkmängden. Granskar men det krasst och med fakta rasistnischas man och hamnar i frysfacket”

säger Gunnar Sandelin och tar Aftonbladets recension av boken som exempel.

“Journalister vågar inte säga vad de tycker”

Boken “recenserades” av Åsa Linderborgs gamla Uppsalakompis, marxisten Samuel Edquist under rubriken “Samma gamla rasism fast i ny rapport. Högerpopulistisk propaganda får nya kläder”. Recensionen illustrerades med en bild på marscherande nynazister. Edquist slog fast att det är tillåtet att diskutera vad det är för samhällsklimat som gynnar högerpopulismen, “så får Arnstberg, Sandelin och alla de andra härja vidare någonstans i skymundan”. Den recensionen i sin egen tidning känner Jan Helin lämpligt nog inte till. Gunnar Sandelin talar om rädslans klimat:

“I dag upplever jag att många är oerhört skraja. Jag har kolleger som arbetar i public service, som arbetar på stora tidningar. Flera av dem är aktade namn, de tillhör eliten, och de vågar inte säga vad de tycker om invandringen, för då är det kört på jobbet.”

“Herregud!” “Patetiskt!” “Nonsens!”

Medieelitens Åsiktsbaroner är nu farligt nära ett sammanbrott i Debattstudion. De tappar koncepterna fullkomligt. Så här mycket verklighet på en gång är mer än de orkar med.

“HERREGUD!” utbrister Eva Hamilton upprört och tillägger hånleende: “Det där är ju nonsens!”
“Patetiskt!” avfyrar Jan Helin.
“Självklart har vi ingen agenda. Vi låter rösterna höras i Sveriges radio. Det hörs kontroversiella röster varje dag” försäkrar Cilla Benkö.

Den medieelit som har makten över vilka som får göra sina röster och pennor hörda är förkrossande enig om att allting får debatteras. Åsiktskorridorens vaktkonstaplar är helt överens om att någon åsiktskorridor inte existerar. Någon bortsortering av åsikter eller personer i svenska media sker inte.

Vem har rätten till Jimmie Åkessons barndom?

Den 23 februari intervjuas Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson av psykoterapeuten Poul Perris i en serie om åtta tv-samtal med samtliga partiledare.  Det blir inledningen till en makalös klappjakt i media under hela den följande veckan. Åkesson angrips och beskylls för att ljuga när han berättade om sin barndom i Sölvesborg. Ingen av de sju övriga partiledarna får sina barndomsupplevelser ifrågasatta. Men Åkesson kastar sig Åsiktsbaronerna över som en flock dreglande vargar.

Jimmie Åkesson bodde med sin mamma i ett område med flerfamiljshus och berättade att han som liten pojke upplevde hur området förändrades när invandrare flyttade in; det blev mer konflikter, bråk, otrygghet och splittring. Åsiktsbaronerna anser sig ha rätt att ogiltigförklara Åkessons barndomsupplevelser, för de passar inte in i deras världsbild. Om kartan och terrängen inte stämmer överens är det självklart kartan som gäller.

Alla medel är tillåtna, hur skamliga som helst

Den före detta läraren Per Nilsson skriver i en insändare i Sydöstran: 

“Alla som bor i Sölvesborg vet att Jimmie Åkesson ljög i SVT-programmet Nyfiken på Partiledare. Det fanns inga invandrargäng i Falkvik i mitten av 1980-talet. Jimmie Åkesson ljuger med beräkning, för att motivera ett politiskt engagemang. “

Per Nilsson blir givetvis inkallad till SVT Debatt för att fortsätta korrigera Jimmie Åkessons barndom.  Han står där i en svart t-shirt som det står “Nässelfrossa” på och vet mer om vad Jimmie Åkessons upplevde som barn än Jimmie Åkesson själv. Trots att han inte bodde i området. Trots att han aldrig var där. Sju svenska partiledare har rätt till sina barndomsupplevelser. Den åttonde har det inte. Just mot den åttonde partiledaren är alla medel tillåtna. De får vara hur skamliga som helst.

“Som giftet från ogrässprutan”

I en krönika som refuserats av finanstidningen Realtid.se liknar Olof G. Hedengren det svenska åsiktsförtrycket vid giftduscharna från ogrässprutan när man från traktorn sprutade grödor mot sjukdomar och ogräs på den gård där han växte upp.

“Det fanns inte hytter på traktorerna på den tiden så när man körde med en lätt medvind kände man ett fint regn, nästan som en dimma, av giftutblandat vatten som fuktade ryggen, nacken, huvudet och armarna. Den stickande giftlukten kan jag fortfarande suggerera fram 40 år senare. Min far förstörde sina lungor till följd av giftet. Sveriges folk är utsatta för något som kan liknas vid detta giftregn!”

Åsiktsbaronernas sista strid

De värsta giftspridarna och Åsiktsbaronerna, de som utövar det största förtrycket mot vanliga människors rätt och möjlighet att uttrycka sin åsikt är paradoxalt nog journalisterna. De som ivrigast borde försvara åsikts- och yttrandefriheten har blivit dess dödgrävare. Det stora hotet mot den här åsiktseliten i dag är internet. Tack vare internet har människor historiskt unika möjligheter både att inhämta information och uttrycka sina åsikter i offentliga fora. Journalisternas formuleringsmonopol är upphävt.

För journalisterna är internet ett hjälpmedel i arbetet – men också ett dödligt hot. I takt med att allt fler mediekonsumenter kan tillgodogöra sig oberoende information gratis vänder de ryggen åt gammelmedia, och pressens upplagor sjunker dramatiskt. Förra året förlorade cirka 400 svenska journalister jobbet. Det kommer inte att bli färre i år.

Vad journalisterna inte vet men kanske anar är att deras storhetstid som åsiktsförtryckare snart är ute. Åsiktsbaronerna utkämpar sin sista strid.

Av Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter