“Fogh lytter til folkestemningen ” (citat:Naser Khader, der gir´ Fogh første chance som kongelig undersøger, – hvis han “leverer varen”. Hvilken vare? Jo, “sødere mod afviste asylansøgere”. Det er jo altid noget at gå til valg på , nu vi ikke ved så meget andet, end at DF skal sættes udenfor indflydelse. Drøm videre, senest stod DF på 14 %, og da de altid er underrapporterede, er det mindst 16 % .)
Bookmaker: Fogh er storfavorit
Pia K.: Udlændinge, EU-traktat og velfærd bliver temaer
Gallup: Regeringen står til sejr (og post-post-post- kommunisterne ryger ud, med 18 års forsinkelse. )
Indvandring øger ulighed i Danmark (Lågutbildade danskar de största förlorarna på invandringen)
Da Danmark ikke har noget nationalkonservativt parti (hallo, K i Gentofte, Vedbæk og Gl.Haalte !) , er valget ikke så svært: V eller ny-semi-sosserne DF. Lægger man vægt på udlændinge og EU, må det blive DF. Alt tyder på at den danske befolkning stadig vil være et europæisk, demokratisk forebillede i deres valg. Jeg er ikke partimedlem nogen steder, men peger blot på de to partier. Her på bloggen bæres der nag mod selvgode, bedrevidende samfundsødelæggere, fejge akademikere, der er kosmopolitter i egen indbildning, men hvis provinsielle sindelag og ødelæggelse er rigeligere dokumenteret for hvert år der går. I den henseende er jeg ingen god kristen.
Behandlingen af det danske valg 2007, vil i Sverige blive mindre agitatorisk og løgnagtig end i 2001 – ganske enkelt fordi SD er på vej ind i Riksdagen, og skriverne, flokdyrerne, de 18.000 højtlønnede konformister, der er medlemmer af Journalistforbundet, vil have lært at beherske sig. De vil ære Bergman, og “observera största möjliga tystnad”. Danmark vil blive et ikke-land. Vi vil skabe overskrifter i DN, AB, SvD, IHT , Guardian, FN, EU og arabiske medier som “xenofober” . PBUT – Peace be unto them. Danskerne ville alligevel ikke – efter 25 års tænkepause – koloniseres fra Mogadishu og Islamabad. Sent, sent – men muligvis tidsnok til at undgå den skæbne, der bliver England, Sverige , Holland , Belgien og Frankrig til del. Skam få danskerne. Nævn dem ikke.
Men da antallet af unge (“utilpassede”) indvandrere i Danmark, vil tre-dobles i løbet af de næste 15 år, kan man forvente at den danske venstrefløj vil går over i historien som rene fantaster og hasardspillere med landet. Om ikke det, der er værre. SR-tidens bombe under Danmark er så langtfra eksploderet endnu.
Mens vi venter på det, taler Margrethe Vestager om miljøet (sic!). Det minder om svenske politikeres mantra: skol, vård och omsorg. “Don´t mention the war”. SR og venstrefløjen er publikum her:
Det hændte på et teater, at der gik ild i kulisserne. Bajads kom for at underrette publikum derom. Man troede, det var en vittighed og applauderede; han gentog det; man jublede endnu mere. Således tænker jeg, at verden vil gå til grunde under almindelig jubel af vittige hoveder, der tror, at det er en vits.
– Søren Kierkegaard, 1843
Vil danskerne stemme på dokumenterede fantaster, der har påført os årlige milliardudgifter, vores børn mulig terror og balkaniserende, etniske konflikter ? Er glemslen fremskreden nok til at vi allerede vil stemme hasardspillere. ? Er de tilgivet allerede inden deres skadevolderi har udfoldet sig helt ? Næppe endu, men med tiden, måske. Som det ser ud nu, kan Helle Thorning lige så godt gensøge sit gamle EU job, hvis hun vil frem i verden, tjene penge og have succes. Ingen har torpederet dansk velfærd og solidaritet mere end hendes parti. Uden succes, må man tilføje, hvilket har adskillige grunde.Syv, unge blanke vælgergenerationer er kommet til siden 2001. Hvad vil de stemme ? Hvad er deres hverdagserfaringer ? Vi kan blive overraskede, når de omsætter deres virkelighed til krydser.
(se også Hedegaard: Ung med de unge)
…den fremmeste internationale sociologiske forskning underbygger Dansk Folkepartis advarsler om det multikulturelle samfund.
Mads Qvortrup, Politiken den 23. august 2007
Anders Fogh Rasmussen går til valg på økonomisk ansvarlighed og stram udlændingepolitik
– jamen, så lad da gå . De står godt til hug nu:. Et kronisk demineraliseret socialdemokrati – selv uden Frank Jensen – , en Asmaa-kompromitteret venstrefløj, en Khader – heppet på af svenske medier – hinkende på venstrebenet, en Søvndahl, overladt til sin Struer´ske “karisma” og de billige Enhedsliste points, en not-in-my-backyard- Vestager under den lyserøde tørrehjelm hos Jean Leonard´s pudelfrisør i Købmagergade. Kort sagt, en kompromitteret opposition der har været for længe ude i kulden , som fryser men ikke meget andet. Tage dem til nåde og tilgive dem ? No way. Husk dem ! Lad ske, hvad der ikke kan forhindres, go for it, DR og Tøger, som jeg ellers kun er på fornavn med ved højtidelige anledninger:
I de islandske sagaer fortælles om en vikingekonge, der pludselig i et hyggeligt selskab trak sit sværd og klippede en rar gammel mand i to stykker, fra isse til hæl. Kongens folk spurgte lidt overrasket, hvorfor den gamle mand skulle lade livet, og de fik det enkle svar:
»Invandrare i Europa«
(oversættelse af “Fremmed I Europa” – af Räknenissen. Sverige må stadig forlade sig på oversættelse af importeret kvalitetsjournalistik. Ingen svenske journalister er mig bekendt gået om bag facaden af dette stykke Franco Fratinni- bestillingsarbejde, som Danmarks Radio frejdigt og vedholdende kaldte “uvildigt”. Da danskere ikke længere forstår svensk – eller tysk – og svenskerne ikke forstår dansk, har vi heldigvis stadigvæk Nissen. Hvorfor ingen på begge sider af den mentale Berlin-mur- Øresund, der desværre også indbefatter Hven, – forstår noget som helst, det er en helt anden og tredie historie. Hvem det er værst for, skal jeg ikke lige kunne afgøre:)
Weekendavisen 19 oktober 2007, sektion 1, sidan 5
Integrationsindex.
Danmark är bättre än Sverige på att få invandrare i arbete, men Sverige framställs som bäst på integration i internationell undersökning, där Institutet för Mänskliga Rättigheter ger dansk integrationslagstiftning underbetyg.
Av FREDE VESTERGAARD
DANMARK är ett av de länder i Europa som är sämst på integrera invandrare från tredje världen-länder. Danmark ligger på en tredelad plats 21 av 28 länder, medan Sverige är bäst.
Så lät det hela måndagen i radionyheterna och tv-nyheterna fram till Deadline sist på kvällen – med hänvisning till en ny undersökning som offentliggjordes i Bryssel.
Det ska genast sägas att undersökningen – i motsats till vad den elektroniska nyhetsförmedlingen gav intryck av – i verkligheten inte säger någonting om vilka länder som är bäst på att integrera. Undersökningen handlar däremot om hur bra ramarna för integrationen, dvs integrationslagstiftningen, bedöms vara.
Undersökningen har finansierats av EU-kommissionen och enligt justitiekommissionären Franco Frattini ska integrationsindexet och dess underindex fungera som “benchmark” – norm – och indikatorer för god integrationspolitik i Europa. Med andra ord ska det användas till att rikta kritik mot de länder vars lagstiftning inte är lika bra som de bästa ländernas.
Undersökningen ifråga, Migrant Integration Policy Index 2006, kommer i framtiden att göras vartannat år. En mindre omfattande pilotundersökning gjordes för två år sedan.
British Councils Bryssel-avdelning och NGO-organisationen Migration Policy Group har koordinerat de 28 ländernas bidrag.
Undersökningen av Danmark har Institutet för Mänskliga Rättigheter, IMR, stått för. Det är också IMR som har bedömt den danska integrationspolitiken och därmed givit Danmark det betyg vilket som helhet placerar den danska lagstiftningens integrationsvänlighet på en delad 21-plats.
En oberoende expert, professor Jens Vedsted-Hansen, har därutöver bidragit till undersökningen genom att utvärdera IMR:s svar. Martin Lassen-Vernal, som är pressansvarig i IMR för den danska delen av undersökningen, lägger vikt vid att understryka att även om Institutet för Mänskliga Rättigheter har satt betyget – vilket han i första omgången förnekar, men det framgår av undersökningens pressmaterial – har det skett inom de ramar som den europeiska undersökningen har ställt upp för betygssättandet.
Institutet för Mänskliga Rättigheter – som regeringen försökte lägga ner vid sitt tillträde år 2001 – har tidigare kritiserat flera av de förändringar som har gjorts på utlänningsområdet sedan 2002, speciellt reglerna på familjeåterföreningsområdet, men regeringen har varje gång avvisat kritiken som ogrundad. Med integrationsindexet upprepar IMR sin kritik.
Det är för övrigt påfallande att Holland, som också är känt för en stram invandringspolitik, av undersökningens holländske samarbetspartner har fått betyg vilket som helhet placerar Hollands integrationspolitik på en fjärdeplats bland undersökningens 28 länder.
Formalistisk undersökning
Integrationsindexet baseras på en mycket formalistisk undersökning. Integrationsindexet, som rangordnar 25 EU-länder plus Norge, Schweiz och Kanada, är ett genomsnitt av sex andra index som berör lagstiftningen för tillträde till arbetsmarknaden, rättighet till familjeåterförening, möjlighet till permanent uppehållstillstånd, möjlighet till medborgarskap, möjlighet till politiskt deltagande samt antidiskrimineringslagstiftningen.
På vart och ett av dessa sex enskilda områden tilldelas varje land en poäng från noll till hundra på grundval av en handfull andra indikatorer, som av personerna bakom undersökningen åsätts olika värden. Totalt ingår 140 indikatorer för varje land.
Danmark ligger som nämnt på delad 21-plats i helhetsindexet. När det gäller familjeåterförening ligger Danmark nästan i botten som nummer 26 av 28 länder.
Här är underindikatorerna »möjlighet« till familjeåterförening, där Danmark tilldelas noll poäng, »villkor för detta«, t ex språktest och integrationsprov, där Danmark tilldelas 47 poäng samt »säkerhet för att få stanna« och »anknutna rättigheter«, som var och ett tilldelas 50 poäng. I genomsnitt ger det 36 poäng på området familjeåterförening av 100 möjliga.
Resultatet av den formalistiska indexkonstruktionen är för det första att det är de enskilda ländernas invandrar- och integrationslagstiftning som jämförs. Inte hur integrationspolitiken fungerar i praktiken.
Att Danmark enligt undersökningens egna siffror är bättre på att få invandrare i arbete än Sverige – en ytterst central integrationsfaktor – har därför ingen betydelse för betygssättningen.
Enligt undersökningen, som använder EU-statistik, var sysselsättningsfrekvensen år 2006 för icke EU-medborgare i Sverige 46,4 procent, mot 74,0 procent för etniska svenskar. Motsvarande siffror i Danmark var respektive 65,0 och 77,3 procent. En tre veckor gammal undersökning från den svenska Arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, visade för övrigt att om invandrarnas sysselsättningsgrad var lika hög som svenskarnas skulle 150 000 fler invandrare vara i arbete.
(Frågan är dock om Danmark verkligen placerar sig så mycket bättre än Sverige. Siffrorna kommer från EU:s arbetskraftsundersökning 2006, men enligt Danmarks Statistiks registerbaserade siffror ligger icke västerländska invandrares sysselsättningsfrekvens på 50 procent. Fortfarande bättre än i Sverige, men inte så mycket bättre.)
För det andra betyder undersökningens konstruktion att ländernas placering sker utifrån betygssättarnas politiska uppfattning om hur lagstiftningen borde vara.
Betygssättarna gör sig därmed till överdomare för vad som är bra integrationspolitik. Undersökningen tar alltså inte hänsyn till, att det exempelvis kan finnas olika åsikter om familjeåterföreningens betydelse för om det är möjligt att uppnå en lyckad integration. Den utgår från att lyckad integration förutsätter obehindrad möjlighet till familjeåterförening, däribland bildande av nya familjer.
I Danmark har en bred politisk majoritet – mot bakgrund av en rad undersökningar – kommit fram till att det tvärtom hindrar integrationen av invandrare om unga människor med rötter i länder där arrangerade äktenskap är en tradition, i en mycket ung ålder hämtar eller pressas till att hämta en partner i familjens hemland.
Så länge det finns denna diskrepans mellan vad undersökningens upphovsmän anser är de rätta familjeåterföreningsreglerna och vad danska forskare och politiker anser om samma sak, kommer Danmark att fortsätta att få en bottenplacering på detta område.
Ett annat exempel är kravet på en viss kunskap i det nya landets språk som alltfler europeiska länder ställer som villkor för familjeåterförening. Detta krav betraktas i undersökningen som ett hinder mot integration och drar ned betyget för familjeåterföreningsreglerna, trots att integrationen i realiteten måste vara lättare när den familjeåterförenade har en viss kunskap i det nya landets språk.
Ett tredje exempel är möjligheten till dubbelt medborgarskap som en rad länder avvisar. Detta låter människorna bakom undersökningen dra ner betyget för »möjlighet till medborgarskap«. Men man skulle naturligtvis lika gärna kunna vända upp och ner på argumentet och påstå att en person som inte är villig att frånsäga sig sitt gamla medborgarskap inte är intresserad av att bli fullt integrerad. Det ena synsättet är inte riktigare än det andra. Men i undersökningen betraktas bristande möjlighet till dubbelt medborgarskap som ett integrationshinder.
Många länder stramar åt
Som sagt handlar det om en mycket formalistisk undersökning. Den innehåller ingen beskrivning av tendenserna i de europeiska ländernas invandringspolitik.
Oavsett vad undersökningens skapare anser vara god integrationspolitik stramar en rad EU-lande för närvarande åt reglerna för invandring från tredje [världen] länder. Speciellt stramas det åt på familjeåterföreningsområdet. I gengäld underlättar man för invandring av kvalificerad arbetskraft som genast kan träda in på arbetsmarknaden.
Belgien är det mest aktuella exemplet. Första punkten i det nya belgiska regeringsunderlaget som de två kommande regeringspartierna – kristdemokraterna och liberalerna – i förra veckan kunde enas om, fyra månader efter valet, var en kraftig åtstramning av den belgiska utlänningspolitiken. Speciellt vid familjeåterförening. Samtidigt införs ett green card system för personer som behövs på den belgiska arbetsmarknaden.
En undersökning från Antwerpens Universitet har visat att två av tre unga personer med marockansk eller turkisk bakgrund hämtar sina partners i familjens hemland.
Nya familjeåterförenade ska genomgår ett språktest och i viss utsträckning kunna tala ett av Belgiens tre officiella språk, och dessutom kommer de endast att kunna få familjeåterförening om personen i Belgien är självförsörjande. Medborgarskap kan i framtiden först erhållas efter fem års oavbruten vistelse. Hittills har sex månaders äktenskap varit tillräckligt. Den hittills mycket långsamma asylprocessen ska göras snabbare och ansökare som får avslag ska skickas hem.
Även det franska parlamentet har just skärpt invandringsreglerna. Mest omtalat har ett DNA-test av biologisk släktskap blivit, men det är frivilligt. Det ställs däremot försörjningskrav och liksom flera andra länder kräver Frankrike i framtiden avläggande av ett språktest i hemlandet samt ett prov i »franska värden«.
I Schweiz står utlänningspolitiken också på dagordningen. Inför valet på söndag har en valaffisch från det största partiet, Schweiziska Folkpartiet, SVP, skapat debatt med den schweiziska flaggan i bakgrunden och tre vita får som jagar ett svart (dvs. kriminellt) får ut över gränsen.
Vårt grannland Sverige har inte skärpt reglerna för invandring, även om politikerna bekymrar sig över den stora inströmningen av asylsökande från särskilt Irak med tillhörande ansökningar om familjeåterförening.
Det svenska migrationsverket väntar i år ca 20 000 asylsökande enbart från Irak, och hittills har 95 procent av alla irakier fått uppehållstillstånd. Under första halvåret var det totala antalet asylsökande 17 700, varav 9 330 var irakier. Till detta kommer familjemedlemmar. Mer än hälften av alla irakier som flyr till ett EU-land, söker sig till Sverige.
Socialdemokraterna, däribland Malmös kommunalrådsordförande, Ilmar Reepalu, har krävt att de asylsökande ska spridas eftersom de stora städerna inte kan klara att ta emot fler, men regeringen avvisar att »stänga in« dem i mindre städer och kommuner.
En aktuell intressant fråga är att skolminister Jan Björklund i måndags tillkännagav att den egentliga undervisningen på religiösa friskolor ska vara konfessionslös. Ett krav som socialdemokraterna för övrigt hade framfört några dagar tidigare. Typiskt nog för den försiktiga svenska bevakningen av integrationsproblem sades det eller skrevs inte många rader om muslimska skolor i det sammanhanget. Men de illustrerande bilderna, även i TV, visade barn med bakgrund i Mellanöstern.
Det tycks finnas en latent skepsis mot muslimer, som inte till kommer till uttryck till vardags i medierna eller i den chattande klassen.
För ett par veckor sedan visade detta års upplaga av den så kallade mångfaldsbarometern från Uppsala Universitet att 50 procent av svenskarna anser att det borde vara förbjudet att bära huvudduk i skolan och på arbetet, medan 82 procent anser att invandrare är skyldiga att anpassa sig till svenska vanor.
En färsk opinionsmätning om olika aspekter av livskvalitet, utförd på EU-kommissionens uppdrag, säger likaså något om attityder som inte uttrycks i vardagslivet.
Undersökningen visade att Stockholm är den huvudstad i EU som enligt staden egna invånare är sämst på att integrera invandrare. Ännu värre är det i Malmö. De två städerna låg i absoluta botten bland 75 städer från alla EU-länderna samt Kroatien och Turkiet. 78 procent av stockholmarna och 83 procent av malmöborna sade nej till påståendet »utlänningarna i staden är välintegrerade«, medan endast respektive.13 och 12 procent sade ja.
De danska städerna i undersökningen var Köpenhamn och Aalborg. Här svarade respektive 48 och 38 procent nej till att stadens utlänningar är välintegrerade, medan respektive 44 och 47 procent sade ja. Därmed låg de två danska städerna ungefär i mitten bland alla de 75 städerna i undersökningen.
