29
Dec
Seneste opdatering: 29/12-14 kl. 1644
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Indspilning i fuld skærm 28-12-2014 121404

Den fjärde och sista sortens tystnad är förmodligen den mest smärtsamma. Det är den som klyver par, familjer och vänkretsar. En dissident berättar för mig att hans äldsta dotter betraktar honom som en rasistfascistnazist. Hon vill inte ha något med honom att göra. Nu ska hon flytta till Australien och tänker inte lämna honom någon adress där han kan nå henne. Han har varit en schysst och omtänksam pappa men det hjälper inte. Han tänker att han aldrig mer kommer att ha någon kontakt med henne. Och om han dör kommer hon inte att få veta det förrän kanske långt efteråt. Att han skulle vara rasist är naturligtvis bara trams. Däremot vänder han sig mot den förda invandringspolitiken, inte minst för sina barns skull.

En annan dissident talar ofta med mig om de vänner som tystnar och försvinner, om ett gallrat Facebook, om en son som visserligen svarar när han ringer men aldrig ringer tillbaka. Sonen säger att han respekterar sin pappas åsikter, även om han inte tycker likadant. Så blir det tyst i luren och främlingskapet ligger där och växer i tystnaden, som ett farligt djur.

En tredje dissident har sökt övertyga sin fru. Att han har alla argument i världen, att han tillhör den stillsamma typen som nätt och jämnt kan tänka sig att höja rösten, det hjälper inte. Hans fru vill räkna sig till de goda och säger att han med sina högerextrema åsikter har blivit henne främmande. Tystnaden är en inre kärna, omgiven av selektivt vardagsprat. De är båda försiktiga mot varandra, väljer sina ord och är däremellan tysta. Det gör ont för dem båda. De har varit gifta i väldigt många år. Om deras äktenskap håller? Ja, säger han, också till priset av tystnad! Han vill inte förlora henne. Hon svarar att hon inte vet, att de får se till sommaren. Karl-Olov Arnstberg. I begynnelsen var ordet

Læs mere »



 29
Dec
Seneste opdatering: 29/12-14 kl. 1609
15 kommentarer - Tryk for at kommentere!

af Henrik M.Jensen

25.12. har JP offentliggjort undersøgelsen Danskerne er blevet mere skeptiske over for ægteskaber med muslimer der viser, at 43,8 % af danskerne ikke har noget imod, at deres datter gifter sig med en muslimsk mand.

Tallet er foruroligende set i lyset af, at i 2006 svarede hele 62,4 % af danskerne ja til det samme spørgsmål. Danskerne er altså blevet mere intolerante, fremmedfjendske og…. ja,racistiske, ikke sandt?

Men hvad ville resultatet være blevet, hvis muslimerne var blevet stillet det samme spørgsmål: Ville de akceptere, at deres datter giftede sig med en (ikke-muslimsk) dansker?

Svaret ville være forudsigeligt, for de ville svare i overensstemmelse med århundreders praksis, som bygger på koranens sura 2, vers 221: “Gift ikke dine døtre til de vantro” og sura 60, vers 10: “De troende kvinder er ikke lovlige hustruer for de vantro mænd”.

Læs mere »



 28
Dec
Seneste opdatering: 29/12-14 kl. 1423
25 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman. Alla tankemönster och beteenden som jag har lärt mig och alla privilegier som villkorar mitt liv och min frihet är frukterna av det förtryck som människor, likadana som jag, har utövat innan jag fanns. Jag är härskare när jag tar ett jobb som ett person med slaviskt efternamn var bättre kvalificerad för. Jag är våldtäktsman när en ensam kvinna korsar gatan för att inte möta mig på samma trottoar om natten. Min existens som vit, heterosexuell, icke-funktionshindrad man har givits mig av andra vita heterosexuella män genom deras förtryck av resten av mänskligheten. Mitt vara osar orättvisa och andas förtryck. Trots att jag inte har onda avsikter är det jag och ingen annan som gör att den ensamma kvinnan korsar gatan om natten. Varför? För att min kropp är förtryckarens kropp – och den fortsätter att förtrycka. Patriarkatet är min skuld och manligheten är min skam.

Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man. Alexander Pettersson: Den manliga skammens feminism

Et mere ekstremt selvhad er det sjældent, man støder på. Tar’ han gas på mig? Hvis feministen Alexander virkelig mener det, må man frygte hans unge liv ikke varer ret meget længere. Dette er altså statsideologi, der læres ud i skoler og medier, han er offer for en tidlig skoling han ikke kunne overskue i ung alder.

En del danskere forstår ikke, hvordan en majoritet af svenskere kan gå med på, at deres land bliver delt ud til alverden i en sådan hast, at skulle de ombestemme sig i morgen, ville det være for sent. Disse svenskere har ligesom den tragiske feminist fået deres ideologiske skoling fra den svenske stat og medierne. Essencen af den er længslen efter ikke at eksistere i denne verden, multikulturen er svaret og islam er den dødelige medicin. Alexander er matriarkatets mandeideal.

De herskende ideer i Sverige er en nihilisme og en reduktion af livet til en nøgen magtkamp, af landet til blot kvadratkilometer,  og derfor er det helt rimeligt at antage, at Sverige vil ophøre med at eksistere sammen med viljen til at leve. Nogle vil dog godt leve. Imellem de to står den politiske kamp grundlæggende nu, men den bliver svær. Mange af de såkaldt borgerlige er smittet af de samme ideer, jo mere uddannede de er, desto værre. “There are some ideas so absurd that only an intellectual could believe them.” (Orwell)