DEBATT OM HUVUDDUK: Med en huvudduk visar läraren att hon stöder sharia-lagen. Det finns en djup oöverensstämmelse mellan det förhållningssätt som läraruppgiften kräver om andlig frihet och rationalitet och det förhållningssätt som huvudduken är uttryck för.Av Kai Sörlander

Karen Jespersen (s) har föreslagit att det inte bör vara tillåtet för lärare i folkskolan att bära muslimsk huvudduk. Det är enligt Jens Ole Christensens mening (Kristeligt Dagblad den 7 november [2003]) ett okristligt och odanskt förslag. Därför uppmanar han alla danska kristna om att stå samlade kring att bekämpa Karen Jespersens uppfattning. Bör vi följa den uppmaningen och sluta upp under Jens Ole Christensens fana?
Först bör vi noggrant undersöka vad han bygger sin sak på. Det finns två avgörande byggstenar. Den ena är den kristna. Han hänvisar själv till budet om att »allt vad Ni vill att människorna ska göra er ska Ni göra mot dem« (Matt.7,12). Den andra är den danska traditionen av andlig frihet, som också har en rot i kristendomen och som innebär att man möter sin motståndare med argument och med dialog och inte med förbud. Frågan är då om denna grundval kan bära upp fördömandet av Karen Jespersen.
Låt oss undersöka de två byggstenarna i ordningsföljd, först kristendomen och så den danska traditionen av andlig frihet. Om jag utgår ut att det som jag vill att andra ska göra mot mig ska jag själv göra mot andra, ska jag då gå emot Karen Jespersens förslag? Spontant måste jag säga att jag vill att min religion först och främst ska ge utslag i en strävan på att hjälpa andra i nöd. Därför vill jag inte heller visa min religion genom en viss klädsel som jag ska vara skyldig att visa upp mot andra, också när den mellanmänskliga situationen kräver neutralitet. Det sistnämnda skulle för mig vara ett uttryck för både själviskhet och falskhet.
Därför bekämpar jag varje önskan om att andra ska böja sig för mig i det hänseendet. Och därför följer det inte heller av Matt. 7.12 att jag inte kan acceptera Karen Jespersens förbud. Min kristendom påbjuder mig att hjälpa min nästa i nöd. Och med nöd menar jag nöd. Den påbjuder mig inte att jag ska böja mig för min nästas själviska önskan om att demonstrera sin egen religiositet. Verkligen inte när denna demonstration också är en demonstration av kvinnoförtryck; men det återkommer vi till. Ställer saken sig då annorlunda om vi följer det argument som utgår från den danska traditionen av andlig frihet?
– Denna tradition kräver att vi ska vara villiga att delta i en öppen och ärlig diskussion som också ger andra plats att komma till orda med sina synpunkter. Detta krav accepterar jag fullt ut. Men följer det av detta att jag måste fördöma Karen Jespersens hållning till huvuddukklädda lärare? Här finns det i alla fall två punkter som är relevanta. Å ena sidan handlar lärargärningen inte bara om en vanlig och symmetrisk dialog. Däremot om en uppgift med sina särskilda förpliktelser.
— Till dessa förpliktelser hör också att man ska medverka till att föra in eleverna i den danska traditionen av andlig frihet och i det demokratiska kravet på rationalitet. Å andra sidan är huvudduken inte bara en isolerad symbol för en personlig religiös förpliktelse. Kravet på att kvinnor ska bära en sådan klädsel ingår som ett led i en omfattande religiös lagstiftning – sharia – som gäller alla aspekter av samhällslivet. Det är en lag som inte kan diskuteras av icke-muslimer. Den omfattar straff som piskning och handavhuggning, och den gör kvinnor sekundära i förhållande till män. – Den fördömer tanken att den enskilda människan skulle ha frihet att själv förhålla sig till hur lagarna i samhället ska vara. Varje tal om andlig frihet ligger den fjärran. Med sin huvudduk visar läraren att hon stöder denna lag. Hon kan inte hävda att endast huvudduken är viktig för henne och inte allt det andra, för enligt lagen själv är huvudduken sekundär i förhållande till det mesta av det andra. Så det enda sättet som hon trovärdigt kan visa att hon inte stöder en auktoritär människosyn är genom att acceptera att inte ikläda sig dess symbol.
Om vi sammanväger de två sidorna så är det uppenbart att det finns en djup oöverensstämmelse mellan det förhållningssätt som läraruppgiften kräver, och det förhållningssätt som huvudduken är uttryck för. Hållningarna går på tvärs mot varandra. Hur bör vi då reagera? Räcker det här att möta med samtal och andlig frihet? Detta förhållningssätt ska självfallet bevaras i det allmänna demokratiska åsiktsutbytet. Men måste vi inte i lärargärningen kunna kräva en viss seriös konsistens: att man inte som lärare kräver att få gå klädd på ett sätt som signalerar attityder som är direkt motstridande mot de ideal om andlig frihet och rationalitet som uppgiften bygger på?
Som jag ser det är Jens Ole Christensens förhållningssätt till denna fråga ytlig. Han förlöjligar både kristendom och sharialag. Både kristendomens bud om att hjälpa sin nästa i nöd och sharialagens bud om att bestämma kvinnors klädsel och strafflagens innehåll. Här har Karen Jespersen en mycket klarare blick för verklighetens motsättningar. Och i varje fall inte mindre kristen.

Kai Sörlander är filosof och författar Lagt på nätet den 15 november 2003http://www.kristeligt-dagblad.dk/förside/artikel:aid=54362