På Dansk folkepartis röstsedel står det O som i ordning, organisation och optimism. Partiprogrammet lämnar inget utrymme åt “de fremmende”.
Pia Kjaersgaard ser framåt

Danmark. Danskheten. Den danska flaggan. När Pia Kjaersgaard för sju år sedan bildade sitt eget parti var det ingen tvekan om vad som var kärnan: Det var Danmark. Och uppgiften att försvara landet mot vad partiet ser som hot utifrån. Från flyktingar och invandrare. Från EU. Allt som kan förvandla Danmark från det trygga gamla land som Pia Kjaersgaard känt som barn till ett, enligt henne, nytt skrämmande multietniskt samhälle.

Partiets namn var självklart. Dansk folkeparti. Här var ett parti som skulle tala för folket – mot förståsigpåarna och de politiskt korrekta. Tio minuter försenad glider Pia Kjaersgaard in på sitt kontor. Perfekt puderrosa byxdress – hon är säkert den mest välklädda i det danska folketinget. Solglasögonen behåller hon på medan hon hälsar och därefter får den redan på förhand oklanderliga frisyren en genomgång. Hon har själv beskrivit sig som en pedant och det är lätt att tro henne. På Dansk folkepartis kontor i den gamla Proviantgården intill folketinget är Pia Kjaersgaard drottning. Hennes porträtt pryder en av väggarna och här finns gott om danska flaggor. Att som representant för ett utländskt medium, speciellt ett svenskt, få en intervju med Pia Kjaersgaard är inte lätt.

Redan i sin memoarbok “…men udsigten er god…” från 1998 skriver hon:

“Svenska journalister är absolut i särklass när det gäller fördömelsen av Dansk folkeparti. Även när de intervjuar mig kan de knappt dölja sin personliga förargelse över att i tjänsten tvingas stå ansikte mot ansikte med en så förfärlig människa. Löjligt – men så svenskt, så svenskt.” – Ofta kommer de resande hit bara för att bekräfta den bild som de har på förhand.

Pia Kjaersgaard tycker inte om journalister. Hon tycker heller inte om experter men i våras utnämnde några av dessa experter, en samling lektorer och professorer vid danska universitet och handelshögskolor, i sin årliga maktanalys henne till Danmarks mäktigaste kvinna. Som makt definierar de inflytande på samhället. Det inflytande hon aldrig kunde få i det dåligt organiserade Fremskridtspartiet har hon nu fått som stark, närmast enväldig ledare av utbrytarpartiet Dansk folkeparti, som när det registrerade sig som parti valde bokstaven O för röstsedlarna. O för Ordning, Organisation och Optimism.

– Partiets inflytande har också gjort sig märkbart gällande. På sju år har Dansk folkeparti blivit Danmarks tredje största parti. Vid det senaste valet, i november i fjol, fick det tolv procent av rösterna. Partiets inflytande på den danska debatten om “de fremmende”, det vill säga flyktingar och invandrare, kan inte övervärderas. Inte heller partiets inflytande på den fräna tonen i dansk debatt som har fått de utländska journalisterna att häpna och skriva hem om det lilla liberala landet som plötsligt tyckte sig vara översvämmat av “fremmende”. – När Pia Kjaersgaard för ett par år sedan föreslog att alla familjemedlemmar till unga kriminella invandrare skulle skickas i retur till hemlandet rasade den dåvarande statsministern, socialdemokraten Poul Nyrup Rasmussen, i folketinget och sa att Dansk folkeparti aldrig skulle bli “rumsrent”. Men i Danmark har aldrig några politiker flytt tevesoffan när Pia Kjaersgaard har slagit sig ner. I stället har övriga partier flyttat sig närmare och närmare Pia Kjaersgaard ju större framgångar partiet har fått.

– De danska socialdemokraterna har haft svårt att besluta sig för vilket ben de ska stå på i flykting- och invandrarfrågan och samtidigt varit livrädda, när de har sett hur många av deras gamla väljare som lockats av Pia Kjaersgaard och hennes krav på färre utlänningar i Danmark. Vid höstens valrörelse blev frågan om invandrare och flyktingar det helt dominerande ämnet, precis som Dansk folkeparti hade hoppats på. Den nya liberal-konservativa regeringen har för att få igenom sina lagförslag gång på gång tvingats ty sig till Dansk folkeparti.

När det gäller de nya åtstramningarna för flyktingar och invandrare är Pia Kjaersgaards avtryck tydligt. Men att sitta i regeringen säger hon sig inte eftersträva.

– Jag tycker att jag har stort inflytande som det är i dag, som partiledare, säger hon nöjt men tillfogar att som partiledare ska hon förstås också säga att hon vill sitta i regeringen. – Och många av mina väljare kräver det, säger hon.

Fram till dess Pia Kjaersgaard en januarikväll 1971 såg Mogens Glistrup i dansk teve var hon egentligen ointresserad av politik. Precis som många av hennes egna väljare är i dag. Som skilsmässobarn hade Pia Kjaersgaard uppnått det hon hade drömt om allra mest – att få ett hem, man och barn. Yrkeslivet var några år i butik och som annonsförsäljare hos Allers innan hon gifte sig, och när barnen var lite större arbetade hon inom hemtjänsten. Några politiska eller karriärmässiga ambitioner hade den unga hemmafrun över huvud taget inte. Men de berömda 114 sekunderna med Mogens Glistrup i teve där han visade att han, en höginkomsttagare, betalade noll kronor i skatt satte nationen i gungning. –

Glistrup visade att politik kunde vara provocerande och humoristiskt. Han kunde slå näven i bordet och få folk att vakna upp, säger Pia Kjaersgaard.

Glistrups nya parti, Fremskridtspartiet, fick hennes röst vid efterföljande val och 1978 blev hon medlem i partiet. Sex år senare valdes hon in i folketinget som en av Glistrups trogna stöttepelare. Det skulle komma att ändra sig.

Det som jag först tyckte var så uppfriskande blev med åren ett anarkistiskt sätt som jag inte kunde acceptera.

För Pia Kjaersgaard var det däremot viktigt att ha makt och inflytande. När Glistrup satt i fängelse för skattebrott tog hon över hans parti. Men det var ett minst sagt svårskött pastorat. Precis som i det svenska ny demokrati förekom ideliga interna konflikter. Till slut var splittringen total och hon lämnade partiet efter en partikongress som hon själv har beskrivit som “surrealistisk teater i världsklass”. –

Efter det hade jag två möjligheter: antingen lämna dansk politik eller kavla upp ärmarna och börja om. Hon började om. Bara någon vecka senare kallade hon till presskonferens för att presentera sitt nya parti. Experterna gav det inte stora chanser att lyckas. Förmodligen skulle det bli samma villervalla som i Fremskridtspartiet, men då hade de inte räknat med Pia Kjaersgaards järndisciplin. Misshagliga medlemmar har rensats ut allt eftersom i rädsla för att anarki ska bryta ut. Hon tycker inte om att partiet beskrivs som högerpopulistiskt eller främlingsfientligt men hon har slutat att hetsa upp sig.

– Jag kan ju inte bli arg tio gånger om dagen. Men jag hatar alla ismer. Men inte nationalism, för hon beskriver partiet som framför allt ett nationellt parti, till höger när det handlar om flyktingar, invandrare och rättspolitik, till vänster i frågor om välfärd, sjuk- och äldrevård och hållningen till djur.

Motståndet mot invandring och flyktingmottagande är gammalt hos Pia Kjaersgaard. I sin självbiografi berömmer hon sig med att “vara bland de allra första i landet som gick emot den gängse så kallade humanistiska trend och rasade mot flyktinglagen”.
Hon syftar på 1983 som hon menar var året då Danmark öppnades på vid gavel. Men trots att dansk lagstiftning från den 1 juli i år bland annat försvårar anhöriginvandring, kräver sju år i landet för att få permanent uppehållstillstånd eller full tillgång till sociala bidrag och hindrar unga under tjugofyra år att gifta sig med någon som kommer utanför EU och bosätta sig i Danmark, är Pia Kjaersgaard inte nöjd.

– Vi vill helst se att Danmark bara tar emot flyktingar som omfattas av FN:s konventioner. De flyktingar som kommer utanför konventionsramarna anser vi bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd. Jag tycker att man ska vara mycket restriktiv med flyktingbegreppet. En flykting ska vara en som återvänder till sitt land.

Konfronterad med några av de absurda konsekvenser för enskilda människor, även danska medborgare, som den nya lagstiftningen får rycker hon närmast på axlarna. –

Det är många års försummelser som gör att detta kommer att gå ut över några få.

Både danska LO och Dansk arbetsgivarförening förespråkar tvärtemot regeringens strävan en ökad invandring för att lösa den förväntade arbetskraftsbristen, men Pia Kjaersgaard avvisar bestämt tanken om att det kan vara en god idé. – Vi har alltid tagit emot utlänningar, polacker, hugenotter med flera genom tiderna. Det har fungerat bra, för de har varit från vår egen kulturkrets. Problemet i dag är att de är från en helt annan kulturkrets som har svårt att integreras, inte bara i Danmark utan i hela Europa.

Trots att partiet vill upprätthålla dagens välfärdssamhälle åtminstone när det gäller sjukvården och äldreomsorgen är det enligt Pia Kjaersgaard ingen god idé att låta invandrare lösa bristen på arbetskraft inom den offentliga sektorn. –

Tänk, worst case, en somalisk kvinna i chador som kommer hit. Om det över huvud taget lyckas att få henne ut på arbetsmarknaden tar det otroligt lång tid att få henne att förstå dansk kultur och danska traditioner. De flesta av dem vi tar emot i Danmark är analfabeter utan utbildning som också blir gamla och ska ha hjälp. Så den tanken biter sig själv i svansen.

Pia Kjaersgaard kopplar gärna ihop ord som flykting och invandrare med ord som massvåldtäkt, klanstrider och hedersmord. I sitt veckobrev på nätet har hon varnat för att svenska städer blir nya Beirut, och i en annons inför valet från partiets ungdomsförbund visades hur tre unga danska flickor på ett antal års sikt skulle förvandlas till kvinnor i svarta slöjor. Partiets omstridda folketingsledamöter, prästerna Krarup och Langballe och Mogens Camre, har angripit kampen för mänskliga rättigheter och varnar för att islam är på väg att ta över Danmark. Men Pia Kjaersgaard har varken tagit avstånd från ungdomsförbundets annons eller partivännernas många uppseendeväckande uttalanden.

– Jag kan inte ägna min tid åt att ta avstånd. De har en skarp ton, men går inte för långt. Och det jag skrev om Sverige var en reaktion mot svenska politikers hets mot Danmark. De borde ta hand om sina egna problem i stället.

Några systerpartier i Europa har Dansk folkeparti inte ännu, och Pia Kjaersgaard ilsknar till så fort hon hör partiet jämföras med Jean-Marie Le Pen i Frankrike eller Jörg Haider i Österrike. Hon förnekar också att partiet skulle ha haft någon kontakt med Sverigedemokraterna även om dessa uttryckt gränslös beundran för det unga danska partiets stora framgångar.

– Det är möjligt att någon därifrån har tagit färjan till Helsingör och pratat med våra väljare på gatan, men vi har inte på ledningsplan haft någon kontakt med dem som jag känner till. De enda vi har haft kontakt med är de brittiska konservativa euroskeptikerna.

Annars berättar Pia Kjaersgaard gärna om hur många svenskar som kontaktar henne. Efter tevedebatten med folkpartiledaren Lars Leijonborg nyligen strömmade det in brev och e-post från Sverige.

– Det är folk som verkar närmast desperata. De har behov av att säga sin mening och tycker att det har gått hel fel i Sverige. – Ni borde uppfinna en Pia Kjaersgaard i Sverige. Det skulle de ha varit tvungna till här i Danmark om de inte hade haft mig.

Ewa Svensson