Per Ahlmarks bog “Vänstern og Tyranniet, Det galna Kvartsekel kan vist desværre ikke  downloades fra nettet mere. Det svenske opgør med de totalitære sympatier, har ikke været så udpræget som i Danmark, til gengæld var der en hel del mere at gøre op med. Det galna Kvartsekel” som dens undertitel med fuld ret er. Af de utallige personer den omhandler er to med særlig interesse i Danmark, nemlig RUC historikeren Håkon Arvidsson (speciale: at holde Sverige underretet om dansk “nationalisme”) – og forfatteren P.O.Enquist, der var borgerskabets darling så længe han boede på Dosseringen i København. Da Per Ahlmarks bog udkom skrev forfatteren Henrik Stangerup blandt andet :

»Arvet från Grundvig och Kierkegaard gör också att vi inte i samma grad som i Sverige tror på att frälsningen ska komma från ovan, vare sig det är från det gamla preussiska systemet eller från ett nytt ochvansinnigt, uttänkt av en Pol Pot, en Castro eller vad de nu heter, de tyranner Ahlmarks svenska intellektuella har lagt sig platta inför . . .Om Hjalmar Söderberg hade kunnat läsa Ahlmarks bok skulle han sucka: så kämpade jag alltså förgäves . . . Läser man Ahlmark måste man säga som det är: att Söderberg dessvärre inte hade någonsom vågade axla arvet efter honom under ’det galna kvartsseklet’. Han förblev ensam i sin kamp mot det han tidigt kallade ’tidens usla makter’. Ahlmarks utvalda intellektuella är alla anti-Söderberg. De förrådde min morfar såsom de förrådde Zola och hans heroiska dreyfusarder.«

”Henrik Stangerup i Politiken (Köpenhamn) 8/4 1994 och i Smedjan nr 2 1994 (Forfatteren Hjalmar Söderberg – glødende antinazist – var Stangerups svenske morfar, mest kendt for romanen Dr. Glas – begik selvmord i Kbh i oktb. 1941)

Det følgende er citater fra Ahlmarks bog 1994 (efterskrift 2003)

Om Enquist och Pol Pot (s.201-208). I boken Kartritarna (1992) diskuterar P O Enquist sitt stöd till en avvår tids värsta massmördare, Pol Pot. Han citerar själv (helt korrekt) vad han skrev i Expressen den 15 maj 1975. Enquists boksidor om den artikeln är ett av de ytterst få tillfällen då en ledande debattör ur den svenska vänstern i efterhand resonerar kring ett eget, förfärande ställningstagande. Därför skall jag försöka följa hans tankegång så långt det går. Enquists välkända omdöme om Pol Pot och Kambodja löd på följande sätt:

”I åratal våldtog västerländsk imperialism ett asiatiskt land, dödade nästan en miljon människor, förvandlade en vacker kambodjanskkulturstad till ett ghetto, till ett horhus. Men folket reste sig, gjorde sig fritt, kastade ut inkräktarna, fann att denna fina stad måste återställas.Då utrymde man huset och började städa upp. Man började skura golv och väggar, eftersom inte människor skulle leva i förnedring här, utan i fred och med värdighet. I väst flödar då krokodiltårarna. Horhuset utrymt, städning pågår*. Över detta kan bara hallickarkänna sorg. Dock lär oss allt detta att kampen inte är ett historisktmonument, ett livlöst minnesmärke; den pågår.” *(horehuset er ryddet, rengøring foregår)

Tankegången rymmer två led. Det första är att USA begick skamligtvåld mot Kambodja; jag instämmer i det. Det andra handlar om PolPots maktövertagande och tvångsmässiga folkförflyttning, som Enquistpå alla punkter (såvitt jag kan läsa) stöder och prisar.En uppenbar svaghet i denna text är att det första tankeledet knappast har något samband med det andra.

Om USA ”våldtog” Kambodja– vad säger att inte nästa regim våldtar landet, men troligen påannat sätt? Den saken diskuterar inte Enquist i sin artikel 1975, inte heller i sinbok 1992. Annars är det ju en av vårt sekels förfärligheter – kanskeden allra mest tragiska – att det så ofta hänt att en brutal eller tyranniskregim ersätts av andra brutala eller tyranniska härskare.
– Utan att i övrigt göra paralleller mellan Europas och Kambodjas modernahistoria borde ju vår egen världsdels upprepade katastrofer – Hitlerriketsom i Östeuropa ersattes av Sovjetväldet – vara en tillräcklig varning. Befrielse betyder inte att frihet införs. Befrielse från utländskt eller inhemskt tyranni innebär lika ofta (kanske oftare) att en ny diktaturetableras.Det påpekandet är banalt, ändå avgörande.

– Pol Pots soldater ochkommissarier kom alltså att mörda mellan en och två miljoner av sju miljoner människor i Kambodja, tills de besegrades av Vietnamstöddatrupper. Den regim som tog makten 1975 försökte starta från år noll, ville bygga ett helt nytt samhälle genom att utrensa varje maneller kvinna (eller barn) som gjorde motstånd eller ansågs alltförpräglad av en passerad civilisation. För att förverkliga utopin måsteman döda de människor som skulle leva i den. Detta var ännu en variant av marxismen. Ingen kan ursäkta svenska debattörer med att de då stod oförberedda på ideologiskt ursinne i socialismens namn.
– Vad säger Enquist idag om sin artikel igår? Han finner sina egna ord ”värdefulla och på sitt sätt tänkvärda”.

-”De erfarenheter och kunskaper jag hade” sade mig att ”de raderna var fullständigt riktiga och sanna”, menar författaren. Men historien utvecklades på annat sätt,som gjorde att jag (Enquist) fick ”helt igenom fel”. Den 15 maj 1975 gick det alltså inte att förutse, eller ens ana, att ettnytt elände skulle ersätta ett gammalt; det är tanken. Men Enquistdiskuterar inte alls vad man redan då visste om Pol Pots framfart,eller den försiktighet i omdömena som kunde ha varit naturlig fördess sympatisörer i väst, eller de impulser som fick honom att genastomfamna den regim som med våld drev Phnom Penhs befolkning utpå landsbygden.

Läs noga fortsättningen i boken 1992:

”Jag hade rätt, och fick fel. Jag läser ofta tankfullt om de här raderna.När man får fel ska man inte bara kasta bort det, då kan det ha stortvärde, då får man tänka efter.När man gör fel på goda grunder gäller det att försöka bli klokare.Gör man fel av ren dumhet, då är fallet inte så svårt. Men har manhaft goda grunder, då får man tänka efter. Jag bevarar alltså raderna, inte som fornminne, men som ett arv jag gett mig själv, och inte bör försnilla.”

Detta är viktiga synpunkter, som stegrar intresset för fortsättningen. Men just här lämnar Enquist läsarna i sticket, eftersom han inte infriarnågot enda av de löften som texten ger. Man skall ”tänka efter”,upprepar författaren – men sen kommer (såvitt jag ser) inte en enda tydlig tanke om vad som gick snett. Det gäller att ”bli klokare”. Förvisso,men vilka lärdomar drar då Enquist själv sjutton år senare avsin felbedömning? Hans entusiasm inför Pol Pot är ett ”arv” som han inte vill försnilla,får vi alltså veta. Låt oss därför själva ta reda på vad Enquistvisste om den första månaden efter Pol Pots maktövertagande.

”Påflygplatsen i Köpenhamn köper jag svenska tidningar. De rasar överden kambodjanska befrielserörelsens utrymning av Phnom-Penh”, säger han själv i Kartritarna.Vad skrev svenska tidningar om Kambodja veckorna före den 15?

– Några veckor senare (Expressen 9/6 1975) försökte Enquist i en lång och snårig artikel bemöta sina kritiker. Han återkom då till sin förståelse för Pol Pot och varnade för att tillämpa västerländska idéer på Kambodja. Denna kulturrelativismuttryckte Enquist på följande sätt: ”Det finns en typ av fast, obönhörlig moralism som bara är ett utslag av kulturimperialism;vi direktöversätter våra värderingar till andra kulturer och finneratt de andra är mindervärdiga om de inte varit läraktiga och anpassat sig till vårtsätt att se.”

– Är alltså lidandet mindre när kambodjaner massdödar andra kambodjaner än närliknande massakrer sker i t ex Europa? Om inte, varför är det fel att protestera? (Enquist kallar ju kritiken för ”kulturimperialism”.)

– Det som hänt ”lär oss kanske till sist vikten av att inte alltid använda våra måttstockar, lär oss vikten att försökalyssna, försöka förstå”, skriver Enquist i samma artikel. Är det inte motsatsen somvi lärt oss: att söka tillämpa ungefär samma måttstockar? Varför skall just asiaterbehöva leva i skräck? Vad skrev svenska tidningar om Cambodja veckorna före 15 maj 1975 och främst under de dagar då Enquist troligen formulerade sin artikel?

– Ledarartiklarnas överskrifter talar om ”Fasorna i Kambodja”, ”Kambodja– en blodsväg mot kommunistdiktatur”, ”Nu kastas masken”,”Skräckbildernas Kambodja”, ”Skakande rapporter”, ”Den förmörknadebilden av Kambodja”, ”Kambodja under omstörtning”,”Skräckvälde i Kambodja”, etc. Rubrikerna är hämtade ur små och stora tidningar i Sverige, av olika politisk färg.
– Sådant är propaganda och förenklade sammanfattningar, kan Enquist svara, det duger inte. Det borde ändå ha utgjort en varning ochen maning att läsa de rapporter som trängde ut.
-Journalister i Phnom Penh, vilka överlevde på franska ambassadendär, gav förfärande bilder efter att ha lyckats ta sig till Thailand. Sydney Schanbergs rapport i New York Times (tryckt också i Svenska Dagbladet 9/5 1975) påstår att ungefär fyra miljoner människor, de flesta till fots, tvingats ut ur städerna ”i en gigantisk flykt med svåraumbäranden . . . Inga undantag har gjorts – även de mycket gamlaeller mycket unga, de sjuka och skadade har tvingats ut på vägarna– och många av dem kommer inte att klara strapatserna . . . Sjukhusfyllda med skadade tömdes till sista patient. De tog sig fram haltandepå kryckor, bärande varandra på ryggen eller rullande i sjukhussängar. . .”

– Herman Lindqvist i Expressen visade hur Pol Pot nästan genast började terrorisera befolkningen i Phnom Penh. Gerillan uppträdde på liknande sätt i andra städer. Hans skildring berättar om plundringar och serier av stölder.På ledarplats förklarade Expressen (9/51975) att det ”vanvettiga” beslutet att evakuera huvudstaden ”genomdrevsmed stor brutalitet . . . Det nya Kambodja har fått den sämsta tänkbara start.”Uppgifter i Newsweek, refererade i svensk press, meddelar att tusentalsofficerare, som kämpat för regeringssidan i Kambodja, hadeskjutits av den nya regimens styrkor.
-Under rubriken ”Nytt helvete”skriver Kvällsposten (9/5 1975) att ”utvecklingen i Kambodja bordekunna krossa en del illusioner om vad kommunistiskt maktöverta-gande innebär”. Olof Santesson (OS) talade i en huvudledare i DagensNyheter (9/5 1975) om ”en skrämmande hårdhänt operation. Allt det gamla tycks ryckas upp med rötterna, mycket av det kommeratt förtvina och dö . . .”En socialdemokratisk landsortstidning sammanfattade med storklarsyn: ”Det nya Kambodja befinner sig av allt att döma på blodsvägmot något som kan utvecklas till en ohygglig tragedi” (Nya Norrland9/5 1975).

I en annan socialdemokratisk tidning skrev man: ”De röda khmererna har . . . visat en bestialitet och ett främlingshat som är i detnärmaste ofattbart” (Sydöstra Sveriges Dagblad 10/5 1975). Västgöta-Demokraten noterade att evakueringen av Kambodjas städer”till sin omfattning och sättet varpå den skett saknar motstycke inågot land” (10/5 1975).Värmlands Folkblad frågade: ”Behandlar man sjuka och sårade människor på det sätt man gjort, visar man sådan otrolig brist påhumanism, hur ska man då inte förfara mot dem man betecknar sompolitiska motståndare?” (10/5 1975). Och Norrländska Socialdemokratenmenade att ”en obarmhärtig utrymning av städerna, till ochmed av sjukhusen, är en revolutionstaktik utan motstycke” (10/51975).

Göteborgs-Posten skrev att befrielsen snabbt övergick ”i ett skräckväldeav så tragiska mått att till och med observatörer som tidigareglorifierat de segrande revolutionärerna nu erkänner hela vidden avdet nya eländet” (10/5 1975). Pol Pot ”går av allt att döma fruktansvärthänsynslöst fram”, sammanfattade Skånska Dagbladet (10/51975). Tidningen Dagens slutsats av skilda rapporter var att ”massarkebuseringar”pågick i Kambodja (10/5 1975). Nerikes Allehandatalade samma dag om en ”vanvettig folkomflyttning”.”Offren i människoliv och lidande tillmäts ingen vikt”, ansåg Västerbottens-Kuriren (10/5 1975), och Svenska Dagbladet beskrev dendagen Phnom Penh som ”en stad i skräck”. Vestmanlands Läns Tidning noterade att ”kvar i den kambodjanska huvudstaden är bara gerillasoldaterna och deras familjer. Det är tydligen de som är folket”(12/5 1975). Flera tidningar hänvisade till de rapporter som Olle Tolgravenlämnat i den svenska radion.
Jag hittar bara en tidning, som kommeri närheten av P O Enquists förståelse för Pol Pot. Norrskens flamman(10/5 1975) hånade socialdemokraten Tolgraven som en man ”känd för ett trofast borgerligt tänkande”. Utrymningen av Kambodjas huvudstadförsvarades av stalinisterna i Luleå med frågan: ”är det humanareatt svälta ihjäl på en kontorsstol än att bidra till att rädda livgenom att hjälpa till med sådden av ris?”
– Jag hävdar naturligtvis inte att Enquist hade läst alla eller de flesta av dessa tidningar, men några såg han väl. Han skrev ju själv attden svenska pressen ”rasar” mot Pol Pot. Däremot bekräftar den härgenomgången (liksom naturligtvis mängder av utländska tidningar)från veckorna före den 15 maj 1975 att det redan då var allmänt käntatt något ohyggligt var på gång i Kambodja.
– Trots detta prisade Enquistutrymningen av Phnom Penh och kommenterar nu hyllningen med att när man haft fel ”på goda grunder, då får man tänka efter”.Låt oss därför tänka efter. –
– Enquist vill pröva historiens exempel,säger han, ”mot våra egna små privata skitbeslut”, söker alltså förasamtalet om 15-maj-1975-artikeln vidare i andra historiska perspektiv.
-Han börjar med baltutlämningen och pratar lite hit och dit. Jag harsvårt att förstå att de sidorna i Kartritarna kan förklara stöd till Pol Potpå något annat sätt än det allra mest banala: det kan finnas skäl åtolika håll, vi vet inte så mycket, ibland improviserar vi beslut på litelösa grunder.
Därefter skriver Enquist ett utförligt och intressant kapitel om Aksel Larsens svek och tjallande efter arresteringen under andra världskriget, och skeendet därefter. På vilket sätt kastar det ljus över Enquist? Det är inte lätt att se ett samband. Enquist frågar visserligenvad som ”händer med en människa vars ideologi tas ifrån henne”och försöker beskriva ”tomheten under ett bortlyft moralsystem”. Naturligtvis har Anders Ehnmark ryckt till P O Enquists försvar för Pol Potartikeln.Han påstår att Enquists omdöme gäller ”tidpunkten för de röda khmerernas intåg i Phnom Penh” (Expressen 14/10 1992).
– Som framgår av min genomgång ovan av svensk press är tidpunkten inte knuten till Pol Pots ”intåg” men till dessväldiga och brutala deportering av miljoner människor ut från städerna i Kambodja. Man får inte flytta ”ett citat från före folkmordet till efter folkmordet och låtsas att det gäller folkmordet”, skriver Ehnmark. Det är sant. Men citatet gäller tiden då folkmordet faktiskt hade inletts och då svensk och internationell press energiskt varnade för den katastrof som var på väg.
Dessa sammanfattningar handlar om Larsen och de kommunistiska lögnerna i Europa; inte belyser de, ens indirekt, Enquist och Kambodja? Eller gör de det? Boken Kartritarna talar om det ”nihilistiska mörkret” när ett politiskt trossystem tas ifrån människor (i det tidigare Sovjetimperiet). Skriver Enquist då också om sig själv, om den intensiva viljan att tolka allt till det bästa när en politisk rörelse, som man önskar välgång, tar makten och genast börjar missbruka den? Antyder han här hur smärtsamt det kan vara att vända sig bort från en sådan rörelse? Och när avfallet ändå kommer – menar Enquist att nihilismen faller neröver den som tidigare trott men som nu fördömer?Enquist skriver inkännande om ”det frånvarande samvetet” när Aksel Larsen en novembernatt under kriget blev förrädare, att detta blev hans helvete ”men också helvetet kan man taga till vara”. Kanske skall de orden om Larsen läsas tillsammans med omdömet om Pol Pot-panegyriken (”som ett arv jag gett mig själv och inte bör försnilla”). I så fall: vad förklarar parallellen?
– För Enquist fanns ju inget tryck från fångenskap, ockupation, isolering eller förhörsledare. Han valde själv, i total frihet och med tillgång till en skäligen klargörandenyhetsförmedling, att i skrift försvara utrymningen av Phom Penhoch andra städer (”horhuset utrymt, städning pågår”) framför attvänta ett tag, läsa lite mer, och tänka efter.De flesta andra i Sverige, inklusive tidningar som Enquist annarsstår nära, kunde någorlunda tydligt se att Kambodja drabbats av enny fasa. En genomgång av debatten på våren 1975 visar i självaverket att också socialdemokratiska ledarskribenter i Sverige under dessa galna år med kraft kunde avvisa regimer, vars mördande blev allt för tydligt och skräckinjagande. Men Enquist menade att Kambodjagick mot fred och värdighet.

– Inte hjälper Kartritarna någon att förstå det. Tvärtom, när texten slingrar sig fram överger författaren oss. Vi som läser Enquist för att begripa mer om det politiska klimat, som vi såg och ser som en kränkning,får ingen som helst vägledning.Vad värre är: han överger sig själv. Det ”arv” han gett sig blir, med hans eget ord, försnillat. Ty Enquist bara låtsas analysera ett stort och tankeväckande misstag. I själva verket koketterar han med det.
– Ett undantag här är riksdagsledamoten Birgitta Dahl. Ännu ett par år efter Enquistsartiklar (i tidskriften Vietnam Nu nr 2 1977) utgick hon från att varningar omskräcken i Kambodja – flyktingrapporter och dokumentation av annat slag –”varit lögn eller spekulation”:

”Det var helt nödvändigt att evakuera Phnom Penh. Vi minns hur vi veckorna före befrielsen levde i ångest över situationen för de miljoner människor som levde sammanfösta i svält och stinkande elände i Phnom Penh. Det var nödvändigt att snabbt få igång livsmedelsproduktionen och det måste kräva stora offer av befolkningen. ”Men problemet har varit, sade Birgitta Dahl, ”att vi faktiskt inte har kunskaper, direkta vittnesbörd, för att kunna avvisa de lögnaktiga påståendena om Kambodja”.

– Svenska Kommittén för Vietnam, Laos och Kambodja hade nämligen inte fått resa till landet för att undersöka läget.
(Ursäkterna för Pol Pot under folkmordet var ingen engångstanke hos Birgitta Dahl. Den 10 november 1976 försäkrade hon i radions Obs-kulturkvarten att kritikenmot Kambodja är ”lögn eller spekulation”. Pol Pot vill ”få igång livsmedelsproduktionen”. Birgitta Dahl medgav att hon inte fick undersöka saken på platsen,men ”vi är medvetna om att det kan vara svårt att ha tid och resurser att ta emotutländska besökare när så många andra omedelbara problem måste lösas”.)
Innebörden i Birgitta Dahls artikel och radioinlägg är oerhörd. Hon avvisar mängder av vittnesbörd om folkmordet i Kambodja, försvarar deporteringarna och utgår automatiskt från att nästan alla kritiska påståenden är ”lögnaktiga”.
-Därefter erkänner Dahl att hon ingenting vet i saken men skulle vilja resa till Kambodjaför att kunna ”avvisa” påståendena! Så slappt kunde en ledande socialdemokrathandskas med ett par års förfärande rapporter om massmord i ett land, varsfolk hon förväntades företräda i svensk debatt.
Birgitta Dahls försvar för Pol Pot försvagade inte hennes ställning i socialdemokratin. När Olof Palme återkom som regeringschef 1982 gjorde han henne till statsråd. Enquist og andre havde blandt andet disse synspunkter på Kuwait besættelsen:

P O Enquist karaktäriserade kravet på total irakisk reträtt från Kuwait som lika katastrofalt som kravet på total tysk kapitulation 1944. Han förordar alltså numera en fred med Tredje Riket, som troligen inneburit att Adolf Hitler kunnat sitta kvar som tysk diktator (Expressen 14/1 1991).

P C Jersild menade (DN 7/2 1991) att man borde ge Saddam en Palestinakonferens som ”vinst”. Yrsa Stenius krävde gång på gång ”en kompromiss” (Aftonbladet 21/1 och 29/1 1991). Göran Palm påstod att Kuwait hade bedrivit ”ekonomisk krigföring” mot Irak (Aftonbladet 31/1 1991). Och efter att ha förordat
flera konkreta eftergifter för Irak förklarade Per Kågeson (DN 23/8 1990) att det var bättre att Saddam blev ”folkhjälte i arabvärlden” än en ”evig martyr”.

P C Jersild beskrev konflikten som ”en massmedial karneval” (DN12/1 1991), och P O Enquist utfärdade en bannbulla mot alla oss som stödde de FN-allierade: ”svenska krigsentusiaster har . . . vid sina skrivbord utvecklat en häpnadsväckande blodtörst . . . deras humanism har bombats till stenåldern” (Expressen 4/4 1991).

Af Ahlmark kan downloades: Per Ahlmark ,Det öppna såret, Om massmord och medlöperi, pdf 411 sider. Finder vi  Vänster och Tyranniet igen, lægger vi den her.