9
jun
Seneste opdatering: 10/6-08 kl. 1332
1 kommentar - Tryk for at kommentere!

The Lisbon Treaty poses a threat to Nato and undermines democracy by handing more power to Brussels, a former senior advisor to President George W Bush has warned. Mr Bolton said the Treaty could ‘undercut’ Nato
He was speaking only days before Ireland hold a referendum on the EU Treaty, the only member country to do so, with the latest polls showing the Yes campaign slightly ahead. But an Irish vote No on Thursday will mean the Treaty, which abolishes dozens of national vetoes and creates the new post of EU president, cannot come into force in any of the 27 member states.[..]

Mr Bolton has previously warned the deal threatens Britain’s special relationship with the United States and yesterday said he would not understand the Irish giving “more powers to bureaucrats.” He added: “The only people you elect have a very limited role and I think this treaty will further enhance the power of institutions in Brussels without extending democratic authority to people.”   Telegraph

Danish Constitution Day 2008

Given by Morten Messerschmidt of Dansk Folkeparti
June 5th, 2008

Last Monday (Pakistan, June 2nd 2008) we again experienced the tragic reality of the 21st century. Terror struck at Denmark — and we now find ourselves with such countries as UK, US, Spain, etc., singled out by Islamic fundamentalists as their main enemy. And why? Well, if you ask Radikale Venstre [centrist political party], we have only ourselves to blame. We shouldn’t have been sticking our necks out. If we had pursued a less active foreign policy, we would not have disturbed anyone, and thus no one would have disturbed us — this is the cheap world view on the Danish political left wing.

Gates of Vienna

Politiken, offervinklen, og onde, onde Danmark: Nu med drivende rørstrømskhed

Jeg tænker somme tider på om dette med altid at finde nogen det er synd for, er noget nye journalister får at vide på Politiken, eller om det bare sådan kommer helt af sig selv. Denne her er ovre i det komiske, og nej, jeg har ingen skrupler over at se det på denne måde. Når Politiken mener at følelsespornografi er et acceptabelt middel i kulturkampen, så må jeg også være berettiget i at le en ond og spottende latter – over at der åbenbart er et publikum for den slags herhjemme. Find pakken med Kleenex frem (LFPC):

Dræbt sikkerhedsvagts familie undrer sig over, at den danske ambassade ikke har kondoleret, efter at deres søn blev dræbt af terrorbombe.
Shahid Hussain Shah havde altid været fars yndling – han var jo trods alt den yngste af hans tre sønner.
Far og søn elskede at spille kort sammen, mens de røg smøger. Det plejede at være så hyggeligt. Men for nøjagtig en uge siden ændrede alt sig.
»I dag sørger jeg over min søns død – jeg burde i stedet have fejret hans bryllup«, siger Sardar Hussain, mens han prøver at holde tårerne tilbage. Det lykkes ikke.
»Hvordan kunne nogen gøre det? Jeg forstår det ikke…«, siger han, mens tårerne får frit løb, og de andre mænd omkring ham kigger ned i jorden. Der er en larmende stilhed. […] Danmark har ikke æret dræbt ambassadevagt

“Den svenska eken är fälld”

Kasper Støvrings grundlovstale transformeret til svensk:

För några dagar sedan hade jag på en svensk blog läst följande citat från 1936 av dåvarande svenske statsministern Per Albin Hansson.

”Fosterlandskärleken är inte och kan inte vara villkorlig. Den finns i oss, den leder och driver oss, den är mäktigare än någon annan makt. Just därför bör dess flöden förenas till en gemensam svenskmannagärning för att göra det svenska fosterlandet till ett tryggt hem för alla svenskar, på samhörighetens fasta grund. Vår blågula fana är symbolen för denna samhörighet.”

Jag surfade sedan vidare till Snaphanen, där jag kunde läsa “Grundlagstalet” som hölls av Kasper Støvring, phildr. ved Institut for Kunst og Kulturvidenskab, på den “Den Femte Salon” i Nationalmuseets lokaler den 5 juni. Här en bild:
http://snaphanen.dk/upload/2008/06/stc3b8vring1.jpg  Støvring är nr 2 fr.v.
Snaphanen hade hela talet – på danska färstås.

Jag var således väl förberedd genom att ha tagit del av Per Albins uttalande från 1936 -så att när jag läste och hade läst Støvrings tal stod det fullkomligt klart för mig att detta tal SKULLE OMÖJLIGEN HA KUNNAT HÅLLAS PÅ SVENSKA. Hur gärna jag än skulle ha velat höra en liknande sann beskrivning av svenska förhållanden, hur gärna jag än skulle ha velat lyssna till en kompetent och auktoritativ person från det svenska etablissemanget välbefogat och på fullt allvar och med total verklighetstäckning hålla ett liknande tal i detta ämne på den Nya Nationaldagen i det Nya Sverige – så finns det i Støvrings tal tragiskt nog inte ett jota som passar in på eller skulle kunna ha anknytning till den numera rådande svenska verkligheten. Sverige är totalt förlorat. Sverige är helt ute ur bilden. Tillitskulturen som fanns i Sverige i min barn- och ungdom och kanske fram till i mitten av 70-talet har gått helt förlorad. Den svenska eken är fälld! Det själlösa Nya Sverige väcker endast likgiltighet, om inte äckel.
 
Därför föll det mig in att översätta Støvrings tal till ärans och hjältarnas språk, för att tydliggöra det absurda och för att illustera vilken bottenlös klyfta som numera finns mellan det Danska och det Svenska, även om vi innerst inne och kanske fortfarande är väldigt lika.
 
Jag avundas danskarna som fortfarande synes ha anständigheten och förnuftet och en sund nationalkänsla i behåll. Hade jag varit yngre än mina 74 skulle jag ha sökt danskt medborgarskap.
– – – – –
Här min översättning och transformering av Støvrings tal.    (ln)

Enligt min åsikt förutsätter en stark demokrati som den svenska en sammanhållande nationell kraft. Inledningsvis vill jag framhålla vad jag anser vara “sammanhållande kraft” och “nationell kultur”. Eller svenskhet om man så vill. Därefter kommer jag att försöka förklara varför den sammanhållande kraften trivs bäst i en nationell kultur och vad vi, enligt min mening, både skall och kan göra för att bevara den nationella sammanhållande kraften.

Det finns tonvis med dokumentation av att Sverige är ett land med en stor sammanhållande kraft. Med andra ord, landet är baserat på en välutvecklad tillitskultur. Och just tilliten mellan människor, som inte känner varandra, är den sammanhängande kraftens mest betudelsefulla komponent.

Tillit uppstår när människor har täta sociala relationer, vilket befrämjar samarbete och möjligheten att nå gemensamma mål. Den svenska tillitskulturen är i stor utsträckning baserad på icke formella normer, sådana som ärlighet, pålitlighet och ömsesidighet. Helt enkelt simpel hjälpsamhet.

Det är också väldokumenterat att denna tillitskultur bidrar till att göra svenskarna till ett av världens mest nöjda, fredliga och välmående folk. Samtidigt är svenskarna ett kulturellt homogent folk, hos vilket det härskar en utbredd positiv nationalkänsla. De flesta svenskar är faktiskt stolta över att vara just svenskar.

Slutsatsen är därför näraliggande att det är den kulturella integrationen hos medborgarna som skapar en stark känsla av samhörighet och en omfattande tillit mellan dessa och staten. Denna tillits- och samhörighetskänsla är väl att märka helt oavhängig av sociala skillnader, och i historiskt avseende har den främjats av de många civila rörelser, föreningar och förbund som har existerat i Sverige.

Sammanhållningskraften är med andra ord kulturellt betingad. Den är betingad av att vi har en gemensam kultur. Låt mig därför försöka säga något om den svenska nationalkulturen. Att svenskarna är ett folk som är djupt förankrat i en nationell kultur beror på att de i generationer har levt samman på ett bestämt sätt. på ett bestämt territorium och innanför ramarna av en och samma stat. Den gemensamma historien har präglat medborgarna med ett antal sammanhållande moraliska värden, sociala erfarenheter och införstådda kommunikationsformer. Det kan vara värden som kommer till uttryck i folkliga vändningar typ “ett ord är ett ord”. Det kan vara erfarenheten av att mötas i föreningslivet. Och det kan vara kommunikationsformer som ironi och humor.
Den svenska nationalkulturen och den loyalitet som den befrämjar är värd att bevara av många skäl. Den är nämligen varken totalitär, abstrakt eller aggresivt sjävhävdande som t.ex de tidigare tyska och franska nationalismerna.

De ömsesidiga banden mellan svenskar har således inte primärt varit politiskt dikterade utan istället varit civila. Detta har skapat fundamentet för ett tvångsfritt samhällsliv, som i hög grad har karaktär av att vara informellt och underförstått.

Det civila engagemanget har emellertid också kommit tiil uttryck i en välorganiserad och självmedveten folklig gemenskap, som under historien lopp har konkretiserats i olika idrotts- och kooperativa rörelser; i småbrukar-, bonde- och arbetarrörelser; inom folkhögskole- och frikyrkolivet.

Definitivt är medborgarnas påverkan på staten också tydlig i Sverige. I en nationalstat som den svenska är de politiska och rättsliga institutionerna förankrade i nationens kulturella enhet. Det vill säga, att i ett vitt omfång har institutionerna en speciell mentalitet och några implicita normer och oskrivna regler, som är av nationell art. Därför upplever medborgarna att istitutionerna så att säga ger uttryck för dem själva och deras värderingar. Om institutionerna kan medborgarna säga att det är “våra”. Detta betyder inte att svenskarna älskar staten, men det betyder att svenskarna har en grundläggande tillit till sina institutioner. Vad som är väl så viktigt, är att detta skapar en positiv grogrund för medborgarnas villighet att följa lagarna och acceptera beslut, som inte omedelbart är i deras eller deras närmastes intresse. Det måste sägas att denna tillit och ansvarsmedvetenhet också går åt det andra hållet. Således från institutionerna till medborgarna. Sverige är som känt ett bland de land i världen, som har minst korruption.

Vad har så allt detta med demokrati att göra? Varför är sammanhållningskraften så viktig för demokratien? Jo, jag har redan antytt det. Sammanhållningskraft skapar helt enkelt ett sunt civilt samhälle, som är avgörande för en vällyckad demokrati. Finns det en stark sammanhållande kraft kan även politiskt oeniga medborgare samfält enas om att försvara sina intressen och hävdvunna förmåner, som annars staten skulle kunna åsidosätta.

Jag vill gärna säga något om ett annat och mera intrikat förhållande mellan demokrati och kultur. Vad är demokratisk gemenskap? Först och främst är det gemenskapen om några formella principer, fina ideal och abstrakta värden som likhet och frihet, som har funnit sin plats i en demokratisk författning.

Men enlig min uppfattning uppbäres en livsduglig gemenskap av handgripliga och nära ting som moders-mål och anknytningen till ett fädernes-land. Endast principer kan inte hålla en stat och ett folk samman. En verklig demokrati svävar ej heller i luften, utan måste vara förankrad i en kultur byggd på gemensamma normer.

I ett fritt samhälle finns det inre moraliska band mellan medborgarna. Ty endast därigenom kan medborgarna acceptera att det finns gränser för deras frihet, således att den enes rätt är den andres plikt. Demokratien är med andra ord avhängig av en kultur som demokratien inte själv har skapat och icke själv kan skapa utan istället tär på, som ett slags resurs. Detta sker när medborgarna påbjudes att relativisera sin egen nationella kultur i mötet med andra kulturer, när de påbjudes att ge främmande samma rättigheter och helt sonika avkräves sin plikt att tolerera det som de inte är intresserade av.

Men skall verkligen den demokratiska staten ge samma erkännande till den mångfald av kulturer som numera befinner sig innanför dess gränser? Oavsett dessa kulturers värde, deras karaktär och deras prestationer?

På liknande sätt kan man ställa frågan: om vi relativiserar landets traditionella kärnkultur och endast bekänner oss till författning och grundlag, riskerar vi då inte att reducera de demokratiska idealen om likhet och frihet till just tomma ord.

Just för att dessa ideal endast är abstraktioner, kan man tvivla på att de är tillräckligt kraftfulla för att säkra statens stabilitet och medborgarnas upplevelse av samhörighet – den sammanhållande kraften således – vid plötsligt uppdykande krissituationer, som t.ex. vid ekologiska och ekonomiska kriser, under terrorangrepp eller då yttrandefriheten på allvar är hotad.

Man skall inte glömma bort att demokratisk ordning endast är formalia. Den kan därför svårligen tillfredsställa ett folks känslomässiga behov av att tillhöra en konkret och påtaglig gemenskap. En nation ger faktiskt möjlighet till en verklig och positiv anknytning, ty den nationella kulturen med dess språk, sånger, firande av helgdagar och högtider [“sådana löjliga ting som Svensk midsommar”] och så vidare, står verkligen i motsättning till enbart en generell författningstext.

Jag vill gärna avsluta med ett memento. Det finns anledning att reflektera över hur snabbt den sammanhållande kraften kan gå förlorad. Det tar däremot åtskilliga hundra år för att bygga upp ett samhälle med en stark sammanhållande kraft. Också detta är ett väldokumenterat faktum. Därför är det enligt mitt förmenande avgörande att vi bevarar den svenska nationalkulturen. Den är nämligen källan till frihet och välstånd och till att skapa gemensamma politiska lösningar innanför nationalstatens gränser

Den sammanhållande kraften kan vi bevara genom att kräva att andra kulturer anpassar sig till vårt lands kärnkultur. En samhällsbildning med en gemensam kultur och ett gemensamt moraliskt språk på gott och ont hänger helt enkelt bättre ihop än ett samhälle baserat på mångfald och multikultur.

Vi har kanske varit för snabba att skilja på demos och etnos. Alltså på att skilja medborgarens politiska identitet från den etniskt-kulturella nationella identiteten. Demokrati är ju endast en styrelseform, som definierar de procedurer vi skall tillämpa vid politisk oenighet. Men för att detta “vi” skall kunna agera, krävs det först och främst att det finns ett “vi”.
Vi måste således kunna svar på frågan: Vem är vi?

Danske venstreekstremister til kammeraterne i udlandet: Vores modstandere i Danmark er at ligne med sygdom og virus

Ironien preller formentlig af på Ellen Brun og Jacques Hersh, for ironi er nok ikke noget der kendetegner det rettroende venstreekstreme miljø, om man så fik det sparket i rumpen af en blankpoleret støvle. Men ironisk er det da, at de i dette smædebrev mod deres land med mindelser fra en svunden tid, hvor der bruges alle de gamle før-1989 klicheer om “bourgeoisiet”, “zionisme” og “den ekstreme højrefløjs” antisemitisme, selv forfalder til stereotyper fra nazismens billedsprog. Den “danske syge”, kære læsere, er såmænd skribenter som os der 1) støtter Israels ret til at eksistere og forsvare sig selv, 2) ikke bruger voldelige midler og 3) står for de traditionelle frihedsrettigheder, bl. a. ytringsfriheden, som de vrænger af.

Så at jeg godt kunne finde på at bruge udtrykket “pest over Europa” om den totalitære ideologi som de bedriver apologi for, vil jeg da gerne stå inde for, al den stund at udtrykket jo oprindeligt netop er titlen på en antinazistisk bog fra 1930’erne af Hartvig Frisch. Der er ikke nogen grund til at gøre for meget ud af denne endeløse artikel, da målgruppen er så snævert defineret og trods alt fjernt fra de også rædsomme mainstreammedier, men interessant er det da at se hvordan danske venstreintellektuelle omtaler deres land over for ligesindede i udlandet. Selvhøjtideligheden er til at tage og føle på, og bringer mindelser frem om oprørslederen ‘Reg’ i Life of Brian (LFPC).

In trying to comprehend the virus of Islamophobia now infecting Europe … […]

… the Middle East where the United States and Israel have had a direct responsibility for the region’s political evolution. […]

… the Danish social landscape has evolved into one of those most hostile to Muslim immigrants.

[…] … when the newspaper Jyllands-Posten published twelve offensive cartoons of the prophet Mohammed on September 30, 2005. Not only were the illustrations reminiscent of anti-Semitic caricatures in Nazi Germany, they were fundamentally insulting to the religious creed of Islam which forbids depictions of the prophet. […] the group behind [JP] has a dubious ideological and political history. Their editorial line was pro-Nazi during the Second World War and militantly antisocialist and anticommunist, as well as vehemently pro-American, during the Cold War. The Jyllands-Posten remains an ardent supporter of Israel’s policies in Palestine, a warm partisan of Danish military participation in the wars in Muslim countries, and hostile to third world immigrants. […]

More important, their publication was a clarion call to the media to overcome their restraint and participate actively in the mobilization of opinion against the Muslim population. In other words, this attack was intended to influence the political culture of the Danes in the direction of Islamophobia. Without falling prey to conspiracy theory, it should be mentioned that the responsible editor, Fleming Rose, has a close relationship to Daniel Pipes, the director of the Zionist neoconservative Middle East Forum in the United States. Rose had also been a visiting scholar at the United States Institute of Peace, a U.S. government outfit heavily involved in the administration of occupied Iraq.[…] The Danish Disease

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Janne

    “Dræbt sikkerhedsvagts familie undrer sig over, at den danske ambassade ikke har kondoleret, efter at deres søn blev dræbt af terrorbombe.”

    Hvorfor er der ingen der forventer at Pakistan kondolerer?

    Hvorfor er der ikke nogen der forventer at bombemændene skal opfordres til at melde sig selv?

    Det er næsten grinagtigt som danske medier gør Danmark til bussemand for terrorangrebet.