22
jul
Seneste opdatering: 22/7-08 kl. 1627
8 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Jeg ser en del – gerne amerikanske turister – der flasher deres kipah frit på gaden i København. Jeg håber nogen fortæller dem, at Nørrebro ikke er Brooklyn. (foto © Snaphanen)

Hovedproblemet: Befolkningseksplosionen

Et  problem der  falder i svang  noget før “global warming”. Kronikken   falder på et ret tørt sted, lige oven på Expressens hjernedøde, idiotiske leder i forgårs. (At  svenske journalister er Kamikaze-piloter , er trist, men det er direkte  tragisk at de sidder ved rorpinden på en fuldtlastet  Airbus.) Mere  normalt  fungerende  individer, kan hurtigt  indse, at når vi lever  i  en verden, der formerer sig med en milliard hvert 13. år – i allerede ikke  fungerende, overvejende muslimske  stater – så er meget af det, vi diskuterer pt.  blot  symptomer  på noget meget, meget større og mere grundlæggende. Dette  er vores  børns  skæbne, ikke vores  børnebørns. Da kan meget være afgjort allerede for fungerende stater, imens  vor tids “humanister” har forsøgt  at tømme Atlanterhavet med en cappucinokop. Europæiske  befolkninger er ikke  suicidale længere, nu må deres politikere holde op med af hæfte  for islams uansvarlighed. Hjælp dem gerne, men under strenge demografiske betingelser:

Vi diskuterer terror og klima og fødevarekriser – hvorfor er det et tabu at advare mod overbefolkningen? Ud fra en almindelig samfundsengageret betragtning er det efterhånden dybt forunderligt, at den altoverskyggende globale udfordring, overbefolkningen, der direkte er roden til en hel vifte af dybe sociale, politiske, økonomiske og etniske konflikter verden over, hverken anerkendes endsige diskuteres som et alarmerende problem på samfundsvidenskabelige eller politisk/økonomiske konferencer og symposier på internationalt niveau.  [….]

Tallene taler ellers deres tydelige sprog:
I Indien var der for ca. 25 år siden ca. 600 millioner mennesker, i dag er der over en milliard. Tyrkiets befolkning er på 50 år steget fra ca. 20 til ca. 70 millioner indbyggere. I Indonesien, verdens største muslimske land, var der for ca. 75 år siden godt 60 mio. mennesker, i dag nærmer tallet sig 250 millioner. Den egyptiske hovedstad Kairo var oprindelig designet til ca. 250.000 mennesker. Nu bor der over 12 mio. indbyggere i Kairo, der i dag er et sydende helvede af forurening, slum og støj, hvor kampen for overlevelse har sat sit dystre præg på dagligdagen.
Et land som Nigeria er ofte hærget af tørke og mangel på vand. Det skaber hungersnød. Nigeria, der for 75 år siden havde en befolkning på ca. 20 mio. indbyggere, har haft en befolkningsvækst på over 100 mio. Det må betragtes som en katastrofe, at der alene ydes fødevarehjælp, uden at der fra FN’s side indledes en dialog med regeringen om familieplanlægning med grundig information om børnebegrænsning og prævention.

Kronik:  Vor tids største udfordring , Jan Cortzen  tidligere chefredaktør for dagbladet Børsen.

Svend Aukens humbug-sprog

Læg mærke til at Condell i videoen nedenfor siger om stakkels, engelske politifolk: “They have to treat “islamophobia” as  if it  was  a real word.”, ligesom svenskerne  forresten skal. Hvorfor tør Auken ikke sige “frygt for islam”,  “afsmag for, modvilje imod islam”,  helt normale politiske holdninger, der kan gælde  ethvert fænomen – og undersøge  om den frygt og afsmag evt. kunne  være berettiget ? Var Nic. Blædel og Torgny Segerstedt “naziofober” eller “germanofober”  i trediverne  ? “Islamofobi” er ikke et  normalt ord, det er politisk-sproglig manipultation, som netop marxister og nazister  var mestre i. Det  er  også islamisternes  trumfkort, til at lukke  enhver uønsket debat, bare  hør dem tyrannisere dagsordenen i FN.   Derfor er det ikke slået  an i tænkende  kredse i Danmark.

MIN KOLLEGA i Folketingets præsidium, Søren Espersen, er blevet stødt på manchetterne, fordi jeg i anledning af Mogens Glistrups død har besvaret mediespørgsmål om arven efter Glistrup med, at det blivende levn fra MG er blevet Dansk Folkepartis og andres islamofobi og ikke hans anarkistiske opgør med velfærdssamfundet.  JP. DK

Den refleksmæssige patologisering af frygt

Historien her fra Pravda fortæller hvad der er velkendt her i blogverdenen, at Rusland (med samt sit betragtelige arsenal af masseødelæggelsesvåben) vil have muslimsk flertal i 2050. Sammenholdt med fødselsoverskuddet i de nordafrikanske og mellemøstlige lande, og vores egen demografiske tilbagegang, er det vanskeligt at konkludere andet end at store, meget store, omvæltninger venter om få årtier. Alligevel er det ikke noget der optager medierne eller danskerne i almindelighed, til trods for et markant stigende antal af indpakkede kvinder medbringende barne- og klapvogne i gadebilledet. Tværtimod er der en til lejligheden opfundet pseudodiagnose benævnt ‘islamofobi’, som bruges til at stigmatisere dem der på basis af 1) åbenlyst aggressive udmeldinger og handlinger fra jihadister med udspring i 2) islamisk dogmatik, 3) erfaringerne fra 1300 år med islam, og 4) denne demografiske fremmarch reagerer med frygt. Jeg nævner denne artikel, fordi journalisten helt bevidstløst, endda i samme sætning, angiver terrorisme som noget der medfører denne sygelige frygttilstand. Man mindes om den antipsykiatriske guru R. D. Laing, der i 1960′erne og 1970′erne nød popularitet for sin opfattelse af sindssyge som en rationel reaktion på hvad han anså for et sygt samfund. Men vi er altså de gale nu, og det har vi både the Organization of Islamic Countries’ og Morten Kjærums ord for. Via Dhimmi Watch (LFPC):

Islam is likely to become the primary religion in the Russian Federation by 2050 due to the high birth rate in Muslim republics. […]

Many Muslim citizens, in particular Muslim clerics, often cite instances of arrest and harassment by authorities, as well as ocassional confiscation of Islamic educational sources. The problems have been exacerbated by terrorist attacks linked with Islamic extremism and Chechen independence. Many ordinary Muslims in Russia fear that they have become the victims of a violent backlash.

The rise in the Russian Muslim population, terrorist attacks and the steep decline of the ethnic Russian population have given rise to a greater degree of Xenophobia and Islamophobia in Russia [mine fremhævelser, LFPC] Islam to become Russia’s predominant religion by 2050?

Gøteborg Posten interviewer  Flemming Rose

– Det finns 200 000 muslimer här, det är den största minoriteten och den minoritetsgrupp som får störst tillgång till media. Faktum är att islamister påverkar det offentliga rummet i Europa i rätt hög utsträckning, effekten blir större självcensur i förhållande till islam jämfört med andra religioner.

Hur ser du på det offentliga samtalet och det intellektuella klimatet i Danmark?
– Vi har en friare debatt i Danmark än i Sverige. Sverige har den fördelen eller styrkan att man inte ser ner på intellektuella. Ni har ett mindre komplicerat förhållande till eliten. I Danmark är det en motsättning mellan folk och elit.

Han har på kort tid blivit en av Nordens mest omstridda debattörer. Gabriel Byström har träffat Jyllands-Postens kulturchef Flemming Rose för ett samtal om värderingar, yttrandefrihet och hur det är att leva under hot.

Flemming Rose lutar sig fram. Svarar efter en stund “för alltid”. Trots att de två orden rymmer stor dramatik är det inget som verkar påverka honom. Åtminstone inte när han sitter här, i det egna arbetsrummet med Kongens Nytorv utanför fönstret och med ouppackade flyttlådor längs hela väggarna. Han ser inte det egna offret som särskilt stort i sammanhanget. Det som står på spel är väsentligt större, “den liberala demokratins grundvärderingar”. Att inse att det alltid kommer att finnas ett latent hot riktat mot den egna personen är naturligtvis inte särskilt upplyftande, men det är ett pris Flemming Rose är villig att betala.

För fyra år sedan rekryterades han till Jyllands-Posten som kulturchef. Uppdraget var enkelt: vidga kulturbegreppet till att också omfatta aktuell samhällsdebatt och försök internationalisera sidorna. Något han onekligen lyckats rätt bra med. Flemming Rose har satt Jyllands-Posten på kartan på ett sätt som inga reklamkampanjer i världen skulle lyckas med. Publiceringen av karikatyrerna i september 2005 utmanade starka muslimska krafter runtom i världen. Men den blottade också en rad sprickor och problem som det samtida Europa brottas med. Frågor om integration, multikulturalism, religions- och yttrandefrihet ställdes på sin spets på ett annat sätt än tidigare. Publiceringen ledde också till en mer accentuerad debatt om hur tolkningsföreträdet inom den muslimska världen ser ut och vilka som besitter det, en kamp som är långtifrån avgjord.

För att förstå Flemming Rose och hans motiv är det viktigt att gå tillbaka till tidigt 80-tal. Då tillbringade han ett år i Moskva och läste ryska. Han träffade sin blivande fru och kunde på plats se och förstå vad det innebar att leva i ett totalitärt samhälle. Tillbaka i Danmark kom han i kontakt med åtskilliga dissidenter runtom i Västeuropa. Han lyssnade på deras historier, deras vanmakt. Själv beskriver han dessa möten som “formande” vad gäller grundläggande värderingar och politisk hemvist. “Jag är liberal och anti-totalitär”.

Kanske ska tillkomsten och publiceringen av karikatyrerna ses i ljuset av detta, som ett försök att vidga yttrandefriheten, som religionskritik i en lång västerländsk tradition, som ett utforskande av den religiösa mytologin. Till skillnad från Sverige har Danmark fortfarande en blasfemilagstiftning. Samtidigt var initiativet till karikatyrtävlingen och även själva publiceringen långtifrån något oproblematiskt. Satir blir sällan vass, oftare plump och grov när den riktas mot hela folkgrupper. Så blev också debatten och reaktionerna långt vidare och mer dramatiska än någon hade kunnat ana. Själv tycker Flemming Rose att Muhammedkrisen markerade den multikulturalistiska modellens sammanbrott i Europa.

– För mig handlar Muhammedkrisen om en likabehandling av alla grupper. Inte att man ska kräva mer eller mindre av muslimer utan samma sak som man kräver av andra. I det ligger ett erkännande och en inkludering.

Flemming Rose säger att Europa befinner sig i en identitetskris, en kris framkallad av det faktum att kalla kriget är slut, att EU och Nato utvidgats. Och, naturligtvis, globaliseringen. Vi rör oss friare och enklare än tidigare och kan via ny teknik kommunicera på helt nya sätt. Allt detta är en utmaning mot nationalstaten och nationalstatens identitet.

– Jag tror att ett ökande antal människor anser att nationalstaten spelar en allt viktigare roll som den bästa ramen för en liberal demokrati. Även om vi har olika värderingar har vi i Europa en gemensam historia, gemensamma traditioner.

Att dra några långtgående slutsatser av hur Muhammedkarikatyrerna har påverkat den globala yttrandefriheten låter sig knappast göras än. Men en konkret händelse är viktig att lyfta fram, etablerandet av Council of ex-muslims i flera europeiska länder.

– Det handlar om människor som insisterar på rätten att säga nej till religion, utan den rätten existerar inte religionsfrihet. Det handlar också om att låta individens rättigheter gå före gruppens. Jag pratade alldeles nyss med Mina Ahadi som var med och grundade Council of ex-muslims i Tyskland förra vintern. Muslimska talesmän hade sagt att publiceringen hade kränkt 1,2 miljarder muslimer över hela världen. Det tyckte hon var kränkande och kände ett behov av att agera.

I grunden handlar det om tolkningsföreträdet. Vem kan föra 1,2 miljarder muslimers talan? Många har känt sig kallade, inte minst reaktionära grupper och deras företrädare. Samtidigt visade Muhammedkrisen att de imamer som gjorde anspråk på att vara språkrör för hela den muslimska världen inte utgjorde ett representativt flertal. Flemming Rose menar att krisen katalyserades av att ett antal olika intressen sammanföll vid en viss tidpunkt, något som stöds av att det tog flera månader efter publiceringarna innan ordentliga protester började höras.

– Imamer i Danmark, islamiska och politiska ledare i Mellanöstern använde vår publicering inrikespolitiskt. Dessutom använde OIC (Organisation of the Islamic Conference) karikatyrstriden identitetspolitiskt i förhållande till hela den muslimska världen som hade varit svår att mobilisera på grund av interna stridigheter.

Vissa hävdar att hårdföra publiceringar flyttar gränser, andra lyfter fram dialog och förståelse, allt det icke-konfrontativa, som enda sättet att öka toleransen. Mår yttrandefriheten bättre i dag än före publiceringen?
– Det är en längre process än så och går inte riktigt att svara på. Men den som säger att det bästa är dialog har inte läst historien. Gå tillbaka till -80, -81, -82, då var det många i väst som sa att Sacharov, Solzjenitsyn, Michnik och Havel provocerade fram ett hårdare klimat i öst. Att de gjorde situationen för dialog, reformer, liberalisering mycket svårare. Men utan dessa personer är det inte säkert att förändringarna i östblocket hade ägt rum. Konflikt och kriser upplevs som obehagligt och på kort sikt även våldsamt.

Och som ett steg tillbaka?
– Vad gäller Muhammedkrisen finns det exempel som pekar i båda riktningarna. Det var självklart ett steg fram för yttrandefriheten. Nu vågar människor i Europa med en muslimsk bakgrund ställa sig upp och säga “vi är inte muslimer. Vi insisterar på vår rätt att hävda det”. Det är fantastiskt modigt och ett klart steg fram. Jag tror att kriser, konflikter, konfrontation kan leda till något positivt, särskilt när det handlar om att konfrontera totalitära impulser.

Flemming Rose är långtifrån ensam om att hävda denna ståndpunkt. I höstas sa exempelvis filosofiprofessorn Sadik al-Azm samma sak när jag pratade med honom. Al-Azm befinner sig i Damaskus och har under flera perioder av sitt liv levt under hot, bland annat sedan han försvarade Salman Rushdie i en uppmärksammad essä i början av 90-talet. Al-Azm menade att varje publicering, varje utmaning av det rådande paradigmet flyttar gränsen en liten bit och gör det aningen lättare att leva i de diktaturer där religionen används för att kontrollera medborgarna. Hans råd var enkelt: publicera. Utmana. Bråka.

Samtidigt går det, inte utan fog, att argumentera för att karikatyrstriden handlade om den starkes kränkning av den svage. Både Sverige och Danmark är stater där segregationen är ett faktum. Flemming Rose skakar på huvudet och menar att det argumentet – i den mån det någonsin varit giltigt – föll så snart som konflikten blev global. I den stunden, säger han, borde omvärlden ha tagit Danmarks parti eftersom Danmark plötsligt blev den svage. Eftersom det inte skedde anar han andra motiv. Dessutom håller han inte med om att den muslimska minoriteten i Danmark är svag.

– Det finns 200 000 muslimer här, det är den största minoriteten och den minoritetsgrupp som får störst tillgång till media. Faktum är att islamister påverkar det offentliga rummet i Europa i rätt hög utsträckning, effekten blir större självcensur i förhållande till islam jämfört med andra religioner.

Hur ser du på det offentliga samtalet och det intellektuella klimatet i Danmark?
– Vi har en friare debatt i Danmark än i Sverige. Sverige har den fördelen eller styrkan att man inte ser ner på intellektuella. Ni har ett mindre komplicerat förhållande till eliten. I Danmark är det en motsättning mellan folk och elit.

Hur har ditt liv förändrats av det som hänt?
– Jag har blivit en offentlig person. Min identitet har alltid varit som reporter, inte som kommentator eller debattör. Nu kan jag inte resa ut i världen som anonym reporter längre. Jag har tänkt och reflekterat åtskilligt över vad jag har gjort och varför jag har gjort det och om det överensstämmer med mina värderingar. Ju mer jag har tänkt, ju mer jag har läst, desto mer övertygad har jag blivit om att publiceringen av Muhammedteckningarna och den debatt som följde hänger ihop med mina värderingar. Det gör livet enklare. Om jag hade känt att det inte hängde ihop intellektuellt så hade saken varit annorlunda.

Vi vandrar ut på Kongens Nytorv. För att vara en man som lever under konstant hot ser Flemming Rose oförskämt avslappnad ut. Han säger att han hade tur. Några månader innan krisen bröt ut fick han några råd från den danska polisen. Rose såg snabbt till att sopa igen alla spår efter sig. När krisen bröt ut gick det inte att finna honom. Han var borta ur alla register. Nu har han lärt sig leva med de nya förutsättningar som råder. Innan vi skiljs frågar jag om han tycker att det varit värt priset. Svaret kommer snabbt.

– Ja, det tycker jag. Säger jag nej skickar jag en mycket problematisk signal till dem som har försökt skrämma oss, nämligen att “hotar ni bara tillräckligt så gör jag som ni vill”. Om jag omvänt säger att jag kommer att göra det igen är det många som kommer att tänka att jag är cynisk och kall. Oavsett vad jag svarar är det problematiskt.  via Document.no

(PS: Rose  lever  ikke mere fordækt, end  jeg så ham i afslappede  shorts i Kongens Have forleden til jazz koncert – uden så meget som  solbriller på. )

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • JensH

    Svend Auken befinder sig politisk mentalt stadig på ’stue-renheds’-debatten fra 1990’erne, og som gammel venstresnoet kulturradikal er han fuldstændig fasrlåst i nogle positioner, som et flertal af befolkningen gjorde op med ved valget i 2001, (og de to efterfølgende valg iøvrigt).

    Svend Auken tilhører den gruppe af socialdemokrater, som er fuldstændig overbevist om, at DF er noget unaturligt og midlertidigt i Dansk politik. Det virker som om, at han nægter at erkende, at de sidste 25-30 års massive ikke-vestlige indvandring har ændret de politiske forudsætninger grundliggende. Han fatter åbenbart ikke, at de gamle LO-kernevælgere ikke ser indvandringen og ikke mindst islam i det samme abstrakte univers som han selv gør, men derimod forholder sig konkret til alle de problemer den har medført, ikke mindst i deres egne boligkvarterer.

  • steen

    Det er jo i virkeligheden såre enkelt, dr. Watson.

    De fleste anerkender at nazisme og kommunisme havde stærke religiøse drag – og opfyldte sådanne behov (nogle røg jo på Skt Hans, da Sovjet brød sammen – det er ik´ engang løgn).

    Ligeledes er de fleste klar over at, islam har stærke politiske træk. Man kan skændes om hvor stærke. – Ergo – er Auken uhæderlig eller er han dum. Det sidste tror jeg ikke han er.

  • JensH

    “er Auken uhæderlig eller er han dum.”

    Eller også er han i en tilstand af fornægtelse. Intellektuelt kan han godt se islams politiske side, men hjertet brænder så varmt for den multikulturelle ide, og som hos mange andre “følelses-mennesker” på venstrefløjen får sidstnævnte overtaget. Det kan man selvfølgelig godt kalde “uhæderlighed”, men jeg fortrækker nu ‘virkelighedsfornægtelse’.

  • Janne

    Svend Auken og resten af S kan ikke lide at vi kritiserer religion(er). Særligt islam har Svend Auken og S sat sig for at vogte mod evt. væmmelige religionskritikere. For at gøre religionskritik til noget der ikke er stuerent, så kalder han religionskritikere for fobikere. Men mon ikke religionskritik bliver stuerent som DF er blevet det? Det har vist sig at det socialdemokraterne mener ikke er stuerent nu, det faktisk bliver det nogle år senere.

    Så når Auken bliver ved med at gøre religionskritikere til fobikere, så er de måske allerede på vej ind i varmen. Vi får mere religionskritik at se. Med socialdemokraternes og Aukens hjælp.

  • Johansen

    En fobi betyder en sygelig angst eller afsky for noget.

    Islamofobi skulle så betyde en sygelig angst for islam.
    Men er det da sygeligt at tage afstand fra/modstander af/kritisk overfor en totalitær ideologi, som islam er?
    Jeg kan ikke se, at det har det fjerneste med en fobi at gøre.
    I min optik er det almindelig sund fornuft at være modstander af en menneskefjendsk ideologi med et gudgivet barbarisk og kvindefjendsk lovsystem.
    Det er logik at være kritisk overfor en ideologi, som gennem påbud i en gammel bog som koranen udøver menneskelig adfærdskontrol i alle livets forhold og sågar helt ind i soveværelset.

    Svend Aukens synspunkter er forstemmende. Mon ikke det er ham selv der er “virkelighedsfobisk? Må Auken forblive uden nævneværdig politisk indflydelse. Danskerne fortjener bedre!

  • Janne

    Et af Aukens største problemer og S’s iøvrigt, er, at han og socialdemokratiet ser DF som et større problem end islamisme og islamister og bruger uforholdsmæssig meget tid på DF og desværre ikke på islamisme og islamisters hærgen i EU og mange andre steder i verden. Men det er også bl.a. derfor især DF og men også V fortsætter med at få nye medlemmer, mens S må aflevere.

  • Peter Buch

    At ansvarlighed i indvandringspolitik og overskud på betalingsbalancen ikke er hvad Auken og hans parti har stået for i lange perioder er nok bittet. For ham.
    Der er heldigvis andre muligheder end Auken og liste A.

  • Antifascisten

    Tak til hædersmanden Flemming Rose for hans uforlignelige forsvar for det sekulære samfund.