Af Julia Caesar

(som vi er glade for at kunne sige,  skriver her hver søndag indtil valget i september.)

När vi kommer in i kyrkan möts vi av mosters sista knock out.

Framme i koret står den vita kistan, smyckad med den praktfullaste blomsteruppsats jag har sett, i enbart gult och blått. Den svenska flaggans färger.

Det har hon själv bestämt. Moster har regisserat sin egen begravning, och det här är det sista hon vill säga till oss efterlevande: Var stolt över att du är svensk!

Det blir en vacker begravning. Prästen har kanske inte en av sina mest inspirerade dagar, men han kände ju inte moster. Det är hon som har valt musiken och psalmerna, och vi sjunger dem för henne med gråtspruckna röster.

Till begravningskaffet serveras rejäl landgång, kaffe och gräddtårta. Det har moster också bestämt. Allting har hon ordentligt skrivit ned i ett dokument.

Vi pratar politik vid begravningskaffet. Det skulle moster ha gillat. Vi är syskonbarn och kusiner som har rest långväga och träffas sällan. Vi utgör ett tvärsnitt av Sveriges befolkning, och nu sätter vi ord på den frustration vi känner över vårt urspårade land.

En är yrkesmilitär och talar med sorg om hur det svenska försvaret har monterats ned på bara tio år. Det har skett i tysthet. Nu kan militären på sin höjd försvara Riksdagshuset och Arlanda flygplats.

En undervisar vid ett universitet och står inte längre ut med den politiska korrektheten och genusfundamentalismen. Arbetsklimatet har blivit omöjligt. Han vill emigrera.

Själv tvingas jag skriva under pseudonym och ta omvägen över Danmark för att bli publicerad, trots ett långt yrkesliv i medievärlden. Svenska massmedia är stängda för alla som på minsta sätt ifrågasätter de sju riksdagspartiernas invandringspolitik.

Yttrandefrihet finns inte längre i Sverige.

”Stå på er! Ge er inte!” skulle moster ha sagt.

Det politiska samtalet

På tåget hem blir minnena tydliga: alla dessa kvällar hemma hos moster och morbror när de diskuterade politik med sina vänner så att stickor och strån rök. Jag satt där med öron stora som tefat och lyssnade. Kära moster, det var du som introducerade mig i det politiska samtalet.

Doftminnena av mosters handbalsam: F. Paulis Liljemjölk. Jag får prova en klick.

 Jag är fem år, och det är min första lektion i kvinnlighet.

Moster var bilkårist, hon ville göra en insats för Sveriges försvar. Det är i hennes och morbrors svarta Volvo PV 444 med delad bakruta och takgök som jag lär mig köra bil. Jag är sjutton år.

Mosters liv är historien om ett Sverige som inte längre finns.

Hon föddes 1922. Hennes mamma, min mormor, födde sex barn på sju år. Två dog, fyra överlevde. Morfar var Hälsinglands första bilhandlare och gjorde så småningom goda affärer. Mormor var en tuffing som hade körkort redan på 1920-talet och följde med morfar ned till Stockholm och hämtade bilar.

Mormor och morfar med sina fyra barn 1931. Moster är nummer två från vänster, 8 år gammal.

Moster blev aldrig socialdemokrat

1920- och 30-talen var hårda tider i Sverige. Det var svält, arbetslöshet och depression. Socialdemokraterna hade tagit makten 1932 och började bygga upp Folkhemmet. Riktigt lossnade det inte förrän 1945, när kriget var slut. Då gifte sig moster med en stilig bondpojke i samma kyrka där hon nu begravs.

Socialdemokrat blev hon aldrig. Hon genomskådade socialdemokratins totalitära betongkärna långt före de flesta. Olof Palme tilldrog sig hennes synnerliga missaktning. Vid nyheten om hans död hällde hon upp ett glas rött. De orättvisor som hon kämpade mot i sitt liv sammanföll aldrig med det socialdemokratiska partimanifestet. Som till exempel att det krävs en son för att ärva ett bondehemman.

1960- och 70-talens jämlikhetsdebatt, Grupp 8 och Jösses flickor (”Å-å-å tjejer, å-å-å tjejer, vi måste höja våra röster för att höööras!”) fnös hon åt. Hon var jämlik på sitt eget sätt.

Hon gav inte 5 öre för överklassens döttrar, låtsasproletärerna med arvmiljoner på banken och sjötomt i Saltsjöbaden som gjorde sig till ombud för arbetarklassens kvinnor.

Hon genomskådade dem långt före mig.

Våld enligt koranen

I dag skulle moster med rakbladsvass röst ha frågat varför Gudrun Schyman och andra hängivna feminister inte säger pip om det våld och förtryck som invandrarkvinnor utsätts för i hederskulturens namn? Är våld inget att hänga upp sig på om det utövas i enlighet med koranen? Är rätten att bära burqa mer angelägen än rätten att slippa bli tvångsgift, våldtagen och misshandlad?

Moster var bärare av det svenska kulturarvet medan det ännu fick finnas. Lyckligast i lingonskogen, på skidor eller vid vävstolen där hon vävde trasmattor. För henne var det självklart att vara stolt över att vara svensk. Politisk korrekthet var inte hennes cup of tea. Hon förbehöll sig rätten att tänka själv.

De sista åren av sitt liv var hon förlamad och rullstolsburen och kom sällan ut. Om hon hade fått syn på kvinnor i burqa hade hon svimmat.

Sharialagar hade moster hissat pestflagga för direkt.

Sveriges förvandling till mångkulturellt samhälle försiggick utan hennes vetskap och medverkan. Ingen av oss andra som bor i Sverige blev heller tillfrågade.

Istället utsattes vi för indoktrineringskampanjer som skulle få oss att älska mångkulturen och hata allt svenskt.

Jag gick på alltihop

På 1960-talet trädde vi in i en globaliserad värld. Efterkrigstidens ideologiska svallvågor nådde Sverige med full kraft och blandades med stora doser kommunism från totalitära diktaturer. Den nationella lojaliteten, känslan för det egna landet, rasade mot nya bottennoteringar. Allt som representerade svenskhet och svensk kultur var töntigt och pinsamt. Det skulle föraktas och utplånas.

Hembygdsföreningar, folkdans och midsommarfirande runt majstången sågs som löjeväckande och gammalmodigt. I vissa läger kallades det till och med för ”färgglad fascism”(valet 1998). Den svenska flaggan blev en töntsymbol, alternativt en symbol för tvivelaktig nationalism. Allt internationellt omgavs med storögd spänning och exotism.

Tyvärr gick jag på alltihop. Jag är ledsen att behöva säga det, men så var det. Jag, den första i släkten som hade fått studera och bli akademiker, började se med andra ögon på kulturen hos mitt eget ursprung. Med avståndstagande ögon. Hellre än jag lyssnade på svensk folkmusik sjöng jag med i chilenska kampsånger. Hellre än svensk husmanskost lagade jag Chili con carne och Nasi Goreng. Det var knappt jag stod ut med att se människor leka Små grodorna runt midsommarstången.

Är neger ett fult ord?

Vilken mäktig indoktrineringstsunami som svepte över landet! Språket började tvättas rent från ord som neger, tattare och zigenare. Nu skulle alla som någon gång satt sin fot i Sverige kallas svenskar, och vi fick lära oss att alla människor är likadana och alla kulturer är lika bra – även de som mördar oliktänkande och förtrycker kvinnor, barn, funktionshindrade och homosexuella.

Fast minst bra är den svenska kulturen. Om den ens finns.

Sådana påbud brydde sig moster aldrig om. Hon fortsatte säga neger, sakligt och utan känslomässig laddning, för det var det ord hon hade lärt sig. Jag hyschade åt henne – ”Moster! Så får man inte säga!”

Var moster rasist? Absolut inte. Men hon kunde inte förstå varför en viss kombination av bokstäver ses som fulare än någon annan. Det är ju vi själva som ger orden deras laddning.

En stor del av sitt liv levde hon i ett Sverige utan nämnvärd invandring, och hon förhöll sig avvaktande till det hon inte kände till. För hennes generation är den pågående utplåningen av svensk identitet och kultur fullkomligt obegriplig och oacceptabel.

Att alla får vara stolta över sitt land och sin kultur utom svenskarna är ingenting som vi ska acceptera. Aldrig någonsin.

Bereda marken för massinvandring

Genom att under årtionden konsekvent smutskasta allt svenskt har Sveriges politiska och intellektuella elit systematiskt velat undergräva och beröva oss vår nationella självkänsla. Det har varit ett viktigt led i att psykologiskt bereda marken för massinvandring från andra länder och få oss att böja oss för kulturer som inte ens avlägset liknar vår egen.

”Liksom härskarna i Aldous Huxleys Du sköna nya värld har de svenska politikerna avsiktligt avskaffat Sveriges historia i akt och mening att klippa av det förflutna och, genom att göra invånarna desorienterade i sin tidskänsla, göra dem lättare att manipulera” skriver den brittiske journalisten Roland Huntford i The New Totalitarians (Det blinda Sverige, 1972).

Huntford var under många år korrespondent för The Observer i Sverige och beskriver landet som en kontrollstat i klass med mardrömsstaterna i Huxleys Du sköna nya värld och George Orwells 1984.

Ett folk som fråntas rätten att vara stolta över sig själva och sitt land har ingenting att sätta emot främmande invasionsstyrkor, vare sig de kommer som fientliga trupper i krig eller genom massinvandring som har beslutats högt över folkets huvuden.

Ett folk som har långtidsmarinerats i nationellt självförakt kan inte förväntas göra motstånd när utifrån kommande kolonisatörer tar över deras land.

Den vackraste bygden

Elitens nationella självhatskampanj har tack och lov inte lyckats, inte helt. De som odlar en ”ned med oss”-mentalitet är en minoritet. Att det är de som hörs mest beror på att det är de som har tillgång till media. Folkmajoriteten älskar sitt fosterland i tysthet. Identiteten är nära förbunden med den plats eller det landskap där man är född. Man är ”hälsing”, ”dalkulla”, ”norrbottning” eller ”skåning”.

Inom sig bär varje svensk ett stycke hembygd, ett landskap, en socken, en gård, en stuga, ett stadskvarter som är vackrare än något annat och som omfattas med en särskild kärlek och hemhörighet.

”En nation är en spontan biprodukt av ett långt socialt samliv mellan olika människor som binds samman av en gemensam historia, språk och kultur. Nationalitet är en prestation, ett lyckat resultat av en stor insats av ett helt folk som bebor samma territorium” skriver litteratur- och kulturkritikern Kasper Stövring. (Jyllands-Posten 12 november 2004.)

Det som händer när eliten i ett land långvarigt och ihärdigt attackerar människors känslomässiga anknytning till landet och sin kultur är att de kastar ut landet i en legitimitetskris. Att höra till en trakt, en region, ett land är ett grundläggande mänskligt behov. När människor berövas sitt naturliga förhållande till sitt land återstår bara våldet. Vid den brytpunkten befinner sig Sverige i dag.

Jag ska köpa flagga

Jag känner mig lurad och rasande över hur jag lät mig vilseledas.

Hela svenska folket har förts bakom ljuset och blivit påprackat ett mångkulturellt samhälle som vi aldrig har bett om eller ens blivit tillfrågade om vi vill ha. Våra berättigade frågor och protester har tystats med ogrundade tillmälen om ”rasism” och ”främlingsfientlighet”.

Vi verkar vara mer rädda för att bli kallade ”rasist” än för den epidemi av våld och annan grov kriminalitet som härjar vårt land. Mer rädda för att bli sedda som ”främlingsfientliga” än för att plundras in på bara skinnet när vi måste försörja ett växande importerat bidragsproletariat.

Vi ska räta på oss och säga ifrån, högt och eftertryckligt. Sverige är vårt land, och ingen har rätt att ta det ifrån oss.

Själv tänker jag – till att börja med – köpa en svensk flagga och sätta upp på mitt hus. Det finns säkert att köpa hos Clas Ohlson. Jag ska ta fram min borrmaskin och min skruvdragare (Jösses flickor, kvinnor kan!) och skruva fast den ovanför ytterdörren. Sedan ska jag nöjt betrakta mitt verk och hälla upp ett glas rött till mosters åminnelse. Jag tänker visa att jag är stolt över att vara svensk.

Moster i blommig bomullsklänning och med solbrända armar ror ekan ut på sjön. Hälsinglands berg blånar omkring oss. Det är ett ögonblick av evigheten. Jag är tio år.

Moster ler. Hon är lycklig.

(Tidligere kronikker: Krönika: Sverige sjunker som en sten, Svenska massmedias moraliska bankrutt.)