17
sep
Seneste opdatering: 17/9-10 kl. 1632
5 kommentarer - Tryk for at kommentere!

En partileder for et parti, der ikke kan holde offentlige møder uden vold og sabotage, stemmer under politibeskyttelse. Svenske medier kalder sabotørerne af demokratiet for “moddemonstranter”, noget af en bagatellisering af det, de foretager sig. Det er aparte i denne video at høre Daniel Poohl, Expo – der åbenbart er blevet bange for sin egen skygge og resultatet af sin årelange kampagne mod “ikke-demokraterne SD,” – udtrykke bekymring over de rådende tilstande. Dem ser man kun alt for tydeligt på Expressens video her. 100 politifolk for at beskytte Åkesson !  Dagens Nyheters smagfulde vinkel er at ærge sig over ekstremvänsterns gratis reklame for Sverigedemokraterne. Jimmie Åkessons personlige liv vil i fremtiden ikke komme til at adskille sig meget fra Wilders´, selvom der er grader i Helvede. Selv i aftenens SVT Debatt gentager den ledende, relativt uligevægtige socialdemokrat Nalin Pekgul, (video)at SD er ikke-demokrater uden at begrunde det.
Et parlament er et “taleo-krati”, og der har altid været talt for lidt og for tøvende i Tystnadens Land, derfor ser vi dem nu gennem snart mange år sovset ind i trusler og vold. Mange store spørgsmål er kommet af stilheden og har fået et langt efterliv i stilhed. Nazisamarbejdet, det senere NATO samarbejde, DC 3 ulykken, Estonia, Palme-hadet, motivet til Lindh- mordet, men intet har været traumatisk nok til at fremkalde en rensende Vergangenheitsbewältigung, som den tyskerne som succerigt har gennemført. Sverige er ikke noget “åbent samfund”, som klichéen går, tværtimod. Om landets overdosis af multikultur vil fungere som en dåseåbner eller som en katastofe i sin helt egen vægtklasse, er umuligt at sige. Om der findes en terapi, der kan kurere Sverige, ved jeg heller ikke, men det er vel også kun politikere og psykologer, der skal foregive at tro, at der er en kur for alt. Vi andre har heldigvis lov at tvivle.

Sveriges radio havde inviteret Åkesson til en samtale. De havde spurgt samtlig partiledere om de ville debattere med ham. Det ville de ikke, så her må han så tale alene med SR: Jimmie Åkesson utfrågas i Studio Ett. Del 1del 2. Og mere afvisning: Dagens Nyheter afviser at optage en helsidesannonce for SD, som Svenska Dagbladet bringer i morgen.

En bombemand kan også være bange

Noget tyder på at politiet er ved at indkredse nogle bevæggrunde hos Lors Doukaev der ikke peger i retning af islamisk jihad. Dette må man afvente og se efter den bebudede pressekonference i dag kl. 15. Hvad man derimod ved selvsyn kan konstatere er mediernes refleksmæssige ulyst til at se hans handlinger som motiveret af den særligt beskyttede religion islam. Litaniet om ‘at han ikke var særligt religiøs’ kører nu for fuld skrue, hvilket imidlertid først bliver interessant hvis man sammenholder med det utal af sager hvor lignende forsikringer og bedyringer har lydt, til trods for at bemeldte misdæder er blevet antruffet in flagrante delicto med en tikkende bombe eller et rygende automatgevær. Interessant, fordi der tydeligvis eksisterer et ‘radikaliseringspotentiale’ der ikke udmønter sig i filantropisk adfærd eller asketisk og isoleret levevis, men altid peger i retning af at gøre fortræd.

En seriøs afdækning af Doukaevs baggrund skulle i det mindste inddrage dette perspektiv i stedet for måbende gengivelse af familie og naboers banale udsagn om at han ikke kom i moskéen osv.  Det kan meget vel vise sig at holde stik, men med baggrund i erfaringen burde dette i det mindste give anledning til flere spørgsmål. I stedet får vi bagatellisering med ordvalg som “knægt”, og  fokus på Doukaev som offer i stedet for de sagesløse der tilsyneladende var hans mål (LFPC).

Intet tyder på, at Lors Doukaev var ude i et muslimsk hævnmotiv mod personer i Danmark. […]

Københavns Politi arbejder videre med alle teorier og mulige spor, men ifølge kilder tæt på efterforskningen tror heller ikke politiet på et religiøst motiv. […]

»Han var en ganske almindelig troende muslim, og jeg havde aldrig problemer med ham. Derfor er jeg også meget overrasket over at høre, at han sidder varetægtsfængslet i København,« fortæller Abdulla Delchad. […] Politiet tror ikke på religiøst motiv

Lors Doukaiv er vokset op med krig. Han var tre et halvt år gammel, da hans far blev alvorligt såret. Han var en knægt på ti, da en landmine eksploderede under ham, mens han var ude at lege. Og han var teenager, da han flygtede fra Tjetjenien for at starte forfra et andet sted. Langt fra krigens gru.

Men Lors Doukaivs barndom lod sig ikke viske ud. Han var blevet en dreng, der »havde set mere end et barn bør se,« som Ljuba Krsjisjanovskaja, en mangeårig nødhjælpsarbejder, formulerer det. […]

I 2004 opsøgte Ljuba Krsjisjanovskaja familiens naboer i Grosnyj. Ifølge hende havde ingen hørt noget til familien, siden de flygtede ud af Tjetjenien og ud af Rusland. Familien var troende muslimer, men slet ikke fanatiske, understreger hun.

»Det gør mig så ondt. Jeg glemmer ikke et eneste af disse børn, ikke til min død. Hvordan kan man glemme, når man har set noget sådant,« siger hun og viser en stak billeder, der ligger på hendes skrivebord. […] »Han ville slås mod de voksne«

Malmöitiska iakttagelser under en svensk valrörelse

Av Filippa von Platen

Valfusk

Det anses allmänt, med rätt eller orätt, att ett högt valdeltagande gynnar vänstern. Kanske det är därför vi har ett förröstningssystem där man kan lägga sin röst redan två och en halv vecka innan valdagen. Inte bara på institutioner och vårdinrättningar utan även i stökiga miljöer som i shoppinggallerior. Röstmottagarna, åtminstone i Malmö, är ofta mycket unga och åtminstone i början av röstperioden många gånger okunniga både om hur valprocessen går till och vad deras egna ansvarsområden är. Det finns andra saker som gör att förtroendet kan minska bland allmänheten: Det finns personal som tar synnerligen lätt på sin arbetsuppgift. En del har sjavig klädsel och kroppshållning, andra talar dålig svenska. På förröstningens första dag såg jag en röstmottagare som bjöd in sin kompis att slafsa i sig sin medhavda lunch vid skrivbordet. Dessutom tar många lätt på sin uppgift att kontrollera att alla röstsedlar finns på plats. Det här innebär naturligtvis att små partier som Sverigedemokraterna själva måste mobilisera folk för att kontrollera att allt går riktigt till. Med tanke på antalet förröstningsställen är detta ett kolossarbete som tar tid från själva valrörelsen

Sverigedemokraterna upptäckt och rapporterat till myndigheterna allvarliga fall av valfusk. Det är fråga om att röstmottagaren vägrat ställa fram sverigedemokraternas röstsedlar, tom vägrat efter anmodan, där röstmottagaren ställt ut röstsedlarna på en socialdemokratisk röd duk och övertydligt nog lagt socialdemokratiska foldrar bland valmaterialet. På vissa ställen har sverigedemokraternas röstsedlar demonstrativt placerats på en annan plats än övriga röstsedlar, vilket inneburit att valen inte längre är hemliga. Ibland är det miljön vid förröstningsstället som omöjliggör för personalen att göra ett gott jobb ens med den bästa vilja, t.ex. i shoppingcentra med mycket folk i rörelse där risken är liten att bli upptäckt när man slänger ett partis röstsedlar. Somliga röstmottagare har varit direkt ohövliga och även kommit med personangrepp när sverigedemokratiska sympatisörer påtalat att deras röstsedlar inte finns på plats. Personligen har jag mött både ohövlighet och (en gång) att röstmottagaren tillhandahållit socialdemokratiskt material. När jag häromdagen ringde valmyndigheten i Malmö för att rapportera återkommande problem med försvunna röstsedlar meddelade mig den ansvarige myndighetspersonen att han tvärtom hade fått rapporter från säker källa att inga problem förelåg. För att vara säker på att jag förstod upprepade den ansvarige samma sak med tillägget att den säkra källan var hans egen hustru. Det verkade alltså inte föresväva valmyndigheten att släktskap brukar medföra jäv. (Tilläggas bör att även andra små partier utanför riksdagen möter samma problem som SD, om än i mindre omfattning.)

Svensk media underlåter att informera allmänheten detta. Vår statsminister häcklar dansk media (som rapporterat mer ärligt från om bristerna i svensk valrörelse). Kan det förvåna någon om konspirationsteorier förekommer bland sympatisörerna till Sverigedemokraterna och andra partier utanför riksdagen?

Ilmar och Mona

Som opinionsläget ser ut är socialdemokraterna både villrådiga och desperata. Ytterligare fyra år med en borgerlig allians skulle innebära dödsstöten för den socialdemokratiska hegemonin. Därför har flera lokalföreningar startat röstskolor i invandrartäta områden då man menar det är behjärtansvärt att förmå nya medborgare att rösta, ”för demokratins skull”. (Hur vår demokrati stärks av att människor utan rudimentära kunskaper i vare sig svenska språket eller svenskt samhällssystem – för de är sådana väljare som undervisas i röstskolorna – lockas och pockas till valbåset förklaras aldrig.) Eleverna mottar varsin socialdemokratisk röstsedel med därpå följande valkuvert och efter att ha slickat igen kuvertet dyker själva Mona Sahlin upp som kaninen ur trollkarlens hatt och under stoj och glam vandrar opinionsledare med röstskoleleverna (valkuvert i hand) till närmsta förröstningslokal. Valfusk? ”Visst inte, ” uttrycker Mona indignerat, ”jag följer ju inte med in i själva valbåset”.

Självklart har Mona även besökt Rosengård i Malmö. Och här är hon nästan lika populär som Ilmar Reepalu, så valaffischer med Mona och Ilmar ses överallt. Man skulle kunna tro att Malmös starke man Ilmar Reepalu var en belastning för sitt parti efter hans flörtande med antisemitiska krafter. I nästan vilken annan stad som helst skulle ett kommunalråd som Reepalu varit tvungen att avgå efter det ena famösa uttalandet efter det andra i samband med angreppen mot stadens judiska institutioner och invånare. Men inte i Malmö, där hans popularitet bland stadens arabiska befolkning bara växer. I Rosengård ser man gärna Reepalu som vår näste utrikesminister. Och kanske också i övriga Malmö: grovheter klottras på alla partiers valaffischer utom vänsterns. Överallt ses Ilmar och Mona le tvålfagert. Inga ditmålade hitlermustascher på dem inte. (Och om media rapporterat om hårdbevakningen av stadens judiska församling under de heligaste av dagar i den judiska kalendern, om man visat bilder på betonghindren framför synagogan, har åtminstone jag missat det. Däremot har jag lärt mig väldigt mycket om ramadan.)

Sverigedemokraterna – Sveriges största hot

När man inte rapporterar kring muslimska helger skriker man ut varningar mot att Sverigedemokraterna ser ut att komma in i riksdagen, statsministern Fredrik Reinfeldt har t.o.m. talat om kaos. Vilka ord som finns kvar att använda vid ett annalkande krig är svårt att föreställa sig speciellt som Sverige är ett land inte främmande för politiska mord. En statsminister och en utrikesminister har mördats på ett kvartssekel. Vem blir den näste politikern eller ledaren att drabbas? I Holland mördades demokraten Pim Fortuyn av en miljöpartist som hade dragit den ultimata slutsatsen av landets hetsmedia. Det förvånar att svenska journalisterna inte lärt något av detta, eller är det kanske det de har gjort? Partiledaren Jimmie Åkesson har skämtat om att det krävs en ”silverkula” för att stoppa sverigedemokraterna. Jag drar inte på munnen, väl medveten om att det räcker med en vanlig kula. Eller kniv, som i fallet Anna Lindh. (Någon dag efter att jag skrivit ovanstående blev en sverigedemokratisk kommunfullmäktigekandidat överraskad av två maskerade män som drog in honom i hans bostad och torterade honom (vilket document.no tidigare rapporterat om). Den unge politikern hade några månader tidigare varit utsatt för ett mordförsök av en palestinasjalsmaskerad man. Trots att statsministern var informerad om det fasansfulla dådet valde han att tiga om händelsen och komma med ytterligare skrämselpropaganda om Sverigedemokraternas väntade inträde i riksdagen. Och det värsta av allt: han hävdade, och detta just i den stad där tortyren ägt rum, att sverigedemokrater i stort har sig själv att skylla; de ska inte bli överraskade när ”sådant här händer.” Det här är en personlig betraktelse och min avsikt är att hålla den lågmäld, men det här måste jag upprepa därför att jag inte kan ge ord åt de tankar av hat och förtvivlan som tumlar om i mitt inre: En demokratisk vald statsminister, landets ledare, den man som måste hålla huvudet kallt och leda sitt folk vid en krissituation, menar att politiker för ett demokratiskt parti inte ska bli överraskade om ”sådant händer”.

Naturligtvis hetsar inte alla media. Man nöjer sig med rubriker som att SD lockar väljare med ”hjälp av död man” vilket syftade på den kände och älskade Malmöpolitikern Sten Anderssons frånfälle. (Andersson var SD:s första namn på röstsedeln och hans hastiga och oväntade död vållade stor sorg inte bara bland sverigedemokrater. SD i Malmö hade naturligtvis inte resurser att i all hast trycka upp nya röstsedlar och media var som sagt inte sena att utnyttja detta faktum.) En annan intressant rubrik löd: ”Han infiltrerade SD:s möte”. Att mötet var offentligt (och därmed omöjligt att infiltrera) framgick inte av artikeln. Det här var två exempel, och inte på något vis de grövsta.

(I jämförelse med medias reaktion har kulturarbetarna på Malmö Stadsbibliotek tagit lätt på gränssättningen. Vissa saker ter sig därtill snarast komiska: för något år sedan fick även sverigedemokraternas tidning ta plats jämte de andra politiska partiernas tidskrifter. På tidskriftshyllan är mappen med SD-kuriren textad med minsta möjliga stil, knappt läsbart. De små kommunistiska partiernas tidskrifter är däremot textade med stor synlig stil.)

Danske tilstander

Vissa undersökningar tyder på att integrationen av invandrare fungerat bättre i Danmark sedan Dansk Folkeparti kommit in i riksdagen. Invandrare säger sig uppleva mindre eller ingen diskriminering. Det här är något som svenska kultursidor blundar för eller hävdar beror på att övriga danskar skäms för Danmarks rykte och därför kompenserar med extra vänlighet mot minoriteter. Jag kan inte bevisa att det inte är så, men skulle inte svensk media kunna diskutera en annan förklaringsmodell? Kan det möjligtvis vara så att den stundtals grova danska debatten faktiskt rensat luften? I Sverige tar sig den grövsta debatten under jorden, dvs. på nätet, där det finns en hätskhet jag knappt trodde var möjlig. Trots alla anti-diskrimineringsbyråer, trots alla anti-rasismkampanjer, alla statliga, kommunala och enskilda bidrag till det ena behjärtansvärda projektet efter det andra, trots en ökande offentlig sektor som livnär sig på godhet mot minoriteter (åtminstone vissa), och, trots att Mona Sahlin har sagt att svensken inte bara ska tolerera olikhet utan älska den (ett yttrande ovärdigt en partiledare och en otänkbar yttring av en politiker i vilket annat land än Sverige), har vi så mycket större problem än i Danmark. Hos oss gror utanförskapet, bidragsberoendet, kriminaliteten i invandrartäta områden och svenskhatet och, vilket vi uppmärksammar mer än det andra, svensk främlingsmotvilja. Vi lär vara en av världens största producenter av vit makt-musik. Om inte Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får möjlighet att påverka både samhällsdebatt och politik är jag rädd för att svenska grabbar, uppfödda på multi-kulti och negativ särbehandling, kan slå in på en katastrofal väg.

En tystnad som skriker

Nu kommer jag till det som jag har svårast att begripa, ens att upptäcka trots att jag inser att jag själv är en del av det. Jag är svensk, på gott och ont, och en del av svensk kultur och debattklimat. Jag kan omöjligt skilja ut vissa företeelser i Sverige och säga att jag håller dem borta från min egen person. För mig krävdes det ett år utomlands i vuxen ålder för att upptäcka det som jag hört så många utlandssvenskar prata om och som jag dömt ut som förtal för att jag helt enkelt inte förstått det: Det råder en ohygglig tystnad i Sverige, en tystnad som skriker.

Vi håller vakt och aktar på oss själva och varandra. Och jag har del i skulden; jag har trott mig om att vara rak och ärlig, men jag har omedvetet dämpat andra när de velat ge uttryck för sin frustration. Kanske för att ordvalen inte varit de jag själv skulle ha valt. Värst är när jag inte märkt när jag censurerat mig själv.

Ni får ursäkta, sade jag till några sverigedemokrater häromdagen, men en del av röstmottagarna pratar en bedrövlig svenska.

Hos oss behöver man inte ursäkta sig så länge man talar sanning.

Ja, … men … jag vill ju inte vara grov … man ska ju inte generalisera …, svarar jag automatiskt.

Ja, vad har hänt med en människa som ursäktar sig och anser sig vara grov när hon ärligt beskriver sina iakttagelser?

(Som jag skrev i min tidigare betraktelse Fint folk och fult kan sverigedemokrater ibland uppträda sekteristiskt: hukande och bittert. Men, här finns också en befriande ärlighet. Bara ett litet exempel: de ”goda” talar ofta uppskattande om invandrare och främmande kulturer, när de vill framställa sig själva som öppna och toleranta. ”Våra invandrare”, säger de, och låter invandrarna blir ofta ett medel för egna syften, många gånger för att mästra de ”fula”. Hos sverigedemokrater däremot har jag hört spontana uttryck för uppskattning.)

Jag finner det ohyggligt svårt att tala och skriva om det som upptar så stor del av min vakna tid.

Jag träffar ofta människor som öppet talar om sina rödgröna preferenser, som hävdar att Lars Ohly inte är kommunist och att kommunismens brott är överdrivna. Som säger att sverigedemokrater är rasister och använder ordet som skällsord. Detta är människor som jag ofta kan tycka om i andra avsikter. Men av någon anledning stelnar tungan, min mun blir torr och förstämdheten tar mig gisslan. Varför? Jag som annars i mindre frågor kan vara så rak och argumentativ? Men i frågor om det allra allra viktigaste: min kärlek till Sverige och västerländsk kultur, min kunskap om islam som gör rädslan för islamiseringen oundviklig tiger jag. Kanske för att jag är rädd för att hjärtat annars ska brista?

När jag lyfter blicken och tittar ut genom fönstret på en gata i centrala Malmö passerar kvinna efter kvinna med huvudduk. Människan är en flockvarelse och jag är inget undantag. Lika skönt som det är att lägga sig på rygg i vattnet en sommardag, blunda och låta sig föras av vågorna vid Ribersborg, lika frestande vore det att ge efter, inte bekymra sig mer och låta mig bäras av tidsandan. Så vad ska jag göra med min förtvivlan? Ta en islamofobil?

Filippa von Platen

Kan det möjligtvis vara så…?

Kan det möjligtvis vara så att den stundtals grova danska debatten faktiskt rensat luften? I Sverige tar sig den grövsta debatten under jorden, dvs. på nätet, där det finns en hätskhet jag knappt trodde var möjlig. Trots alla anti-diskrimineringsbyråer, trots alla anti-rasismkampanjer, alla statliga, kommunala och enskilda bidrag till det ena behjärtansvärda projektet efter det andra, trots en ökande offentlig sektor som livnär sig på godhet mot minoriteter (åtminstone vissa), och, trots att Mona Sahlin har sagt att svensken inte bara ska tolerera olikhet utan älska den (ett yttrande ovärdigt en partiledare och en otänkbar yttring av en politiker i vilket annat land än Sverige), har vi så mycket större problem än i Danmark. Hos oss gror utanförskapet, bidragsberoendet, kriminaliteten i invandrartäta områden och svenskhatet och, vilket vi uppmärksammar mer än det andra, svensk främlingsmotvilja. Vi lär vara en av världens största producenter av vit makt-musik. Om inte Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och får möjlighet att påverka både samhällsdebatt och politik är jag rädd för att svenska grabbar, uppfödda på multi-kulti och negativ särbehandling, kan slå in på en katastrofal väg.

Filippa von Platen

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Mackety

    Daniel Poohl forekommer mig at være en fascist, som håber på at kunne undslippe en eventuel kommende svensk “nürnbergproces”.

    Bizart at høre manden kritisere de tilstande han ellers har arbejdet så benhårdt på at frembringe.

  • Emeritus

    ‘…Om landets overdosis af multikultur vil fungere som en dåseåbner eller som en katastofe i sin helt egen vægtklasse, er umuligt at sige…’

    Man kan om indvandringspolitikken i hele EU sige, at man for mange år siden, men næsten på tælling droppede real-politikken til fordel for ideal-politikken. Ideal-politik i form af masseindvandring er karakteristisk ved, at man forsøger at erstatte virkeligheden med et fantasibillede af verden, som ikke ikke svarer til nogen kendt virkelighed, men som man synes, ser meget pænere ud end virkeligheden fordi man kan henvise til en undtagelse, man tror virker. Så undsiger man virkeligheden som gammeldags og smider den på ‘historiens mødding’. Derefter sætter man virkeligheden, som den er, på spil og sætter hele sin politiske magt ind på at realisere fantasibilledet/skønmaleriet uden den mindste hensyntagen til følgerne ude i virkeligheden. Hensigten er, at fantasibilledet skal blive til virkeligheden og forvandle den velfungerende virkelighed til historie – erindringsbilleder om en tid, der var.

    I sin groteske form (fortsat masseindvandring) kan vi kun forvente, at virkeligheden netop ikke erstattes af politikernes fantasibillede, for det kender indvandrerne ikke nok til – men nok til at forkaste. Virkeligheden erstattes derimod af indvandrernes egen virkelighed, for den kender de, og den virkelighed er ikke det politiske multi-kulti fantasibillede, men indvandrernes egen virkelighed, når de bliver mange nok, og det bliver de helt sikkert med tiden. Hvad er det da for en virkelighed, de vil henholde sig til? Ja, det er altså hverken den foragtede danske eller svenske virkelighed, som jo er skrottet af vore egne politikere. Da vi ved, at nucleus i den muslimske kolonisation er ghettoen, garanterer den, at hverken svensk eller dansk kultur vil kunne overleve i det lange løb. Det vil heller ikke overbygningen, staten eller nationen kunne. Ummaens kernetropper kommer med et helt andet erfaringssæt, som er langt bedre til at nedbryde den slags samfundsstrukturer, end til at opbygge dem. Denne nedbrydningsproces er allerede i fuld gang.

    Et skræmmende stort antal unge indvandrere er uimodtagelige for lærdom eller for, hvordan man bærer sig ad med at opbygge samfundsstrukturer og fastholde dem. De er enten for dumme, degenererede eller uinteresserede i noget så kedeligt som samfundet. Men de kan godt finde ud af at bolle pigerne, opnå fordele gennem en urimelig krævementalitet, intimideringer, bandedannelser, trusler, kriminalitet, vold og mord. De medbringer et mønster, som er velkendt, der hvor de selv eller deres forfædre kom fra, det mønster sætter de igennem, når de er mange nok. Mønstret er karakteriseret ved at være kaotisk og ret løst. De angriber selvfølgelig ikke kun det bestående samfund, men også hinanden. Ellers ville de jo kunne bygge noget op. Destabilisering som mønster er global for dem i den forstand, at de ikke selv er samfunds-konstruktive. Meget længere end til ghettolivet rækker deres medbragte erfaringssum, genetik og samfundsforståelse, kultur og religion tilsyneladende ikke. Islam som ideal-billede er tilbageskuende og betragtet som kulturmønster med udgangspunkt i ghettoen både samfundsnedbrydende, fattigdomsskabende, genetisk fordummende og som form enormt sejglivet, rigid og statisk.

    Med venlig hilsen

    • Meget præcist.

      Der er noget dybt nihilistisk iboende i muslimerne og islam.

      De er nemlig mindst lige så farlige for sig selv, som de er for os andre.

      Jeg tænker at vi overfor sådan en modstander faktisk har gode chancer for at klare den, på den lidt længere bane.

      Netop fordi volden og talentløsheden i den grad går hånd i hånd hos ummahen.

      Med bare en lille smule vilje til at overleve, kunne vi komme meget langt på kort tid.

  • Slyrgraff

    Det skal blive spændende at se, hvor mange % af stemmerne SD får. Ca 3.99% vil jeg tro..