Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

2000-talets allt överskuggande konflikt står mellan islam och den demokratiska kristna eller sekulariserade världen. Offren räknas redan i tiotusental, och de kommer att bli fler när islamister med jihad, terror och andra våldshandlingar försöker tvinga länderna i Väst att underkasta sig islams primitiva världsordning från 600-talets arabiska sandöknar.

Spådomen är inte min. Den uttrycktes redan 1996 av den amerikanske professorn och statsvetaren Samuel P Huntington (1927-2008) i boken ”The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order” (Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning).

”1900-talets konflikt mellan liberal demokrati och marxism-leninism är bara ett flyktigt och ytligt historiskt fenomen jämfört med den pågående och djupt konfliktfyllda relationen mellan islam och kristendomen” skrev Huntington.

Om man ser tillbaka på den senare halvan av 1900-talet blir det tydligt att vägen för islam i Väst har beretts av framför allt vänstern inklusive liberaler. I Sverige liksom i andra europeiska länder har det hittills varit vänstern, hållningslösa liberaler och gröna miljöfundamentalister som gått i bräschen för massinvandring från muslimska länder. Därigenom har man lagt grunden för och bär en mycket stor del av ansvaret för den pågående islamiseringen i Väst. Efter segern för den borgerliga alliansen i valet 2006 sker processen i Sverige i största samförstånd mellan samtliga sju gamla riksdagspartier i ett slags inofficiell tävlan om vem som är mest vänster. Genom att blunda för vad islam står för förvaltar sjupartiet vänsterns tvivelaktiga arv och gör sig till aningslöshetens redskap. Vänsterns traditionella entusiasm för totalitära läror oberoende av ideologiskt innehåll är lika ohejdad och förutsägbar som vanligt, behovet av en –ism att tro på och fylla upp sig själv med ständigt lika desperat.

Vänstern har lagt död mans hand över debatten

I mer än 40 år har vänstern genom ett monopolistiskt tolkningsföreträde lagt död mans hand över debatten och samhällsklimatet i Sverige, mer än i något annat land. Med den propagandistiska kraft som kännetecknar totalitärt tänkande och i avsaknad av en borgerlig samhällsdebatt värd namnet har vänstern ostörd fått härja fritt och dyvla på de svenska medborgarna sin skeva och urspårade verklighetsuppfattning. Dominansen har varit och är så förhärskande att det är fråga om ett rent monopol på politisk indoktrinering – hjärntvätt – av en hel nation. Desto värre som regeringsmakten under större delen av 1900-talet har utövat en betongartad socialism, förvaltad av socialdemokraterna, och har försatt Sverige i ett diktaturliknande tillstånd. Socialdemokraterna förvandlade medborgarna till trygghetsnarkomaner. Den borgerliga alliansregeringen fullföljer den socialdemokratiska traditionen genom att tysta och mata befolkningen med lördagsgodis till snälla barn – nu kallat jobbskatteavdrag.

Under den borgerliga regeringen fortsätter märkligt nog också den socialistiska indoktrineringen att obehindrat genomsyra hela samhället, alltifrån barnens dagis med inskolning i mångkultur och genusextremism, via skolan, till infiltration av offentlig förvaltning och makttrogna politiskt korrekta massmedia. Det är en pågående samhällskatastrof vars verkningar det kommer att ta decennier att läka – om det ens är möjligt.

Den svenska vänstern har aldrig tvättat sin smutsiga byk. Dess galjonsfigurer har aldrig ställts till svars. Vänstern har aldrig gjort upp med sitt förflutna. Det faktum att man har haft totalt fel i mer än fyrtio år har inte lett till någon avläsbar omprövning eller avbön. Och ett så kraftfullt tvättmedel att en sådan tvätt skulle lyckas existerar inte.

Vänstern är i kris

Den församlade vänstern är i kris. Socialdemokratin krisar, synnerligen välbehövligt. Det kommer att ta tid att rensa ut verkningarna av Mona Sahlins samhällsskadliga verksamhet. Vilka ideologiska rester finns kvar av en döende arbetarrörelse? I vänsterpartiet pågår en öppen strid om partiledarskapet mellan nuvarande partiledaren Lars Ohly och velourstalinisten Jonas Sjöstedt.

”Fler och fler ledande vänsterpartister kräver nu att Lars Ohly ger upp. En av toppfavoriterna, Jonas Sjöstedt, säger sig vara beredd att ta över. Men Lars Ohly är säker på att han vinner striden. … Men samtidigt växer kritiken mot honom och fler och fler ledande vänsterpartister ansluter sig nu till kravet att han ska avgå vid kongressen 2012. – Vi behöver ett nytt ledarskap. Vi kommer aldrig att hämta oss från att han kallade sig kommunist”, säger Wiwi-Anne Johansson (V), riksdagsledamot från Bohuslän, i Göteborgs-Posten.

”Aha. Så problemet är inte att Kamrat Lasse är kommunist. Problemet är att han säger att han är kommunist. Vanligtvis brukar politiker klaga över att de inte får ut sitt budskap. I fallet VPK har man alltså det omvända problemet: man fick ut för mycket av sitt budskap” skriver SR Larson under rubriken ”Panik i vänstern – Velourstalinisten med street creds” på sin blogg Frihets-Larson. Han karakteriserar Jonas Sjöstedt som ”en nykter variant av Rättvisa Gudrun” (Schyman).

En åldrande vänster i terminalstadiet

Men vänsterns kris går mycket djupare än till valet av partiledare. En åldrande vänster genomlider sitt oundvikliga terminalstadium. Det är mer än 20 år sedan världskommunismen kollapsade. Med en försening på mer än två decennier står vänstern inför oundviklig självrannsakan och sorgearbete. 1900-talets mest brutala, våldsamma och blodbesudlade ideologi har spelat ut sin roll. Priset för de ideologiska övningarna är miljoner människors omätliga lidande och minst 100 miljoner dödsoffer. En ideologi med ofattbar grymhet och omänsklighet som signum behöver självfallet tid på sig för att konfrontera sig med sanningen.

Slaget är förlorat för vänstern. För första gången på nästan ett halvt sekel håller verkligheten på att hinna ifatt den. Liksom alla förbrukade utopier med blod på sitt samvete kommer den obevekligen av historien att ställas till ansvar för sin skuld och sina brott mot mänskligheten. Morgondagens historieböcker kommer att framställa vänsterns tidsålder som en ofattbart grym och blodbesudlad historisk parentes. Dödsryckningarna kommer att bli våldsamma, begravningen på historiens komposthög utan närmast sörjande. Möjligen dyker Lars Ohly upp och fäller en tår. Och C H Hermansson, partiledare i VPK 1964-75.

C. H. Hermansson hyllade Stalin

C. H. Hermansson har begravningsvana. Han var gäst vid Josef Stalins begravning i Moskva 1953. Vid en minneshögtid för Stalin i Stockholm den 9 mars samma år gjorde han följande uttalande:

”Stalin är en av hela den mänskliga historiens största personligheter. Marxismen, den lära som Stalin behärskade med sådant mästerskap och som han vidareutvecklade till ett nytt och högre plan, förnekar ingalunda de stora personligheternas roll för historiens utveckling. Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist, det är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin var en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Detta sades om en man som hade minst 25 miljoner människoliv på sitt eventuella samvete.

Josef Stalin (1878-1953) och hans diktaturtrojka trodde att de kunde skapa ”den nya människan”, helt utan egna behov och hängiven kollektivet och partiet. Mao Zedong (1893-1976) i Kina led av samma vanföreställning. Den kostade 70 miljoner kineser livet. De styrande i DDR trodde detsamma. Men det finns ingen enda politisk ideologi någonsin som har lyckats utplåna människors naturliga behov och instinkter, som självbevarelsedriften och behovet av att i första hand måna om sig själv och sina närmaste. Inte ens med våld, angiveri, avrättningar och tortyr har det lyckats.

Mot vilka riktar sig nu vänsterns revolt?

Det är något omåttligt patetiskt med människor och politiska rörelser som inte klarar att leva i verkligheten utan måste framhärda i illusioner med både öron och ögon täckta av skygglappar. Däri ligger vänsterns tragedi. Deras samhällsutopi är förbrukad och stendöd. Tiden har sprungit ifrån den, och vänstern är de enda som inte har inte fattat det. Den förmår inte ta in att samhället har förändrats och att dess problemformuleringsordning inte längre fungerar.

I fyra decennier har vänsterns representanter byggt sin identitet på revolt, protest och uppror mot det bestående, mot makten. Utan att fatta hur det gick till har de en gång unga revolutionärerna själva blivit en del av makten. De är de sista att erkänna det, men i dag utgör den före detta radikala vänstern själva ”det bestående” – maktproppen Orvar gjuten i betong. Mot vem riktar sig nu deras uppror? Mot vilka mål ska nu deras revolt vända sig? Mot dem själva?

60-talsvänstern uppstod i en brytningstid

Den svenska 60-talsvänstern uppstod i en brytningstid mellan jordbrukarsamhälle och industrisamhälle, mellan homogen nationalstat och globalisering, mellan hemmafruideal och möjligheter för kvinnor att utbilda sig och förvärvsarbeta. Den var en revolt mot 1950-talets folkhemska och inskränkta småborgerlighet, mot bigotteri och trångsynthet, mot förlegade könsroller och en gammalunken kristendom. Vänsterns stora kick off under mitten och slutet av 1960-talet var FNL-rörelsens kritik mot USA:s krig i Vietnam, som hade pågått sedan 1959. En hel generation 40-talister hade fått tillträde till universiteten, fönstren mot världen öppnades och kampen för internationell solidaritet blev liktydig med kamp mot den lede Satan, USA.

Det var fullkomligt klart var fienden stod att finna: förutom i USA hos kapitalet, borgerligheten, direktörerna, Svenska Arbetsgivareföreningen SAF och Skandinaviska Enskilda Banken och dess ägare familjen Wallenberg. Samtidigt hyllades de kommunistiska diktaturerna i Sovjet och Kina av ledande svenska intellektuella med en entusiasm som var blind på båda ögonen. Chefredaktören för Dagens Nyheters kulturredaktion, Olof Lagercrantz (1911-2002) gjorde flera reportageresor i Kina och Sovjet. Samtidigt som folkmord och total rättslöshet för befolkningen pågick i Kina skrev han:

”Den avgörande skillnaden mellan Kina och vår värld är att människorna betyder så ofantligt mycket mer än hos oss… Människorna är Kinas största tillgång och därför blir automatiskt en människas värde högt… I Kina är människans roll betydelsefullare än på andra håll, och medvetandet därom smittar av sig och livar miljoner i deras vardagliga gärning.” (Dagens Nyheter 10 november 1970.)

Miljoner kineser drevs från sina hem, familjer och yrken. Olof Lagercrantz kommenterade detta:

”Unga människor som tvingas ut på landet är lyckliga att få flytta ut och leva i folkhavet och där göra sin samhälleliga insats.”(Dagens Nyheter 15 november 1970.)

Några dagar senare skriver han:

”Nu när jag på ett begränsat avsnitt kan studera vad som sker ter sig allt både naturligt, rimligt och vettigt.” (Dagens Nyheter 18 november 1970.)

Detta skrevs under pågående folkmord på 70 miljoner människor. Sina egna eventuella betänkligheter mot det brutala totalitära styret avfärdar Olof Lagercrantz som ”västerländskt högmod”. Tyrannen och massmördaren Mao beskrivs som ”en stor skribent och beslutsam handlingsmänniska…den ojämförlige garanten för Kinas nationella oberoende”. (Dagens Nyheter 31 januari 1971.)

”Palme och Geijer, Lyndons lakejer”

I februari 1968 gick Sveriges blivande statsminister Olof Palme i spetsen för en Vietnamdemonstration i Stockholm, tillsammans med Nordvietnams Moskvaambassadör Nguyen Tho Chan. Längre bak i demonstrationståget gick FNL-aktivister och skrek ”Tage och Geijer, Lyndons lakejer” omväxlande med ”Palme och Geijer, Lyndons lakejer.”(Olof Palme efterträdde Tage Erlander som statsminister (s) 1969, Arne Geijer var LO:s ordförande 1956-73. Lyndon Johnson var USA:s president 1963-69.)

Tommy Hammarström, journalist på Expressen, var aktiv i FNL-rörelsen och gick med i tåget. ”Olof Palmes engagemang för Vietnam var starkt och tveklöst, men i FNL-grupperna var vi inte nöjda” skriver han i en ledare i Expressen.

”Stämningen var hätsk, vi kände oss hetsade från alla håll och svarade med aggressivitet och sekterism. Vi som ansåg oss vara Vietnamrörelsens frontlinje gick sist i demonstrationen och häcklade och hånade. Snacka om fundamentalism.”

Episoden är belysande för de extremistiska stämningar som kännetecknade stora delar av 1960- och 70-talens vänsterrörelse. Verklighetskontakten var lika med noll. I backspegeln kan rörelsen bara betecknas som en masspsykos med massiva tvångsföreställningar. När Vietnamkriget slutade med seger för Nordvietnam 1975 bröt många tidigare FNL:are ihop i avsaknad av yttre fiende och var tvungna att börja i psykoterapi.

En ställföreträdande klasskamp

Förutom från Vietnamkriget hämtade vänstern sin näring ur ”klasskampen” och ”kapitalets utsugning av arbetarklassen”. Det var en ställföreträdande klasskamp för överklassens välnärda och välbeställda barn som mer sällan hade varit i närheten av ett arbete. Överklassrevoltörerna tumlade fram under kristallkronorna och ville göra marxist-leninistisk revolution, klädde sig i trasiga jeans och spillde rödvin på de äkta mattorna och designmöblerna. Deras försök att adoptera arbetarklassen och föra dess talan kröntes dessvärre inte med framgång. Arbetarklassen genomskådade bluffen och var helt enkelt inte road av sällskapet.

1960- och 70-talens vänsterrevolt var slängda b-h:ar, orakade armhålor och osminkade ansikten för den rätta kolchoslooken, det var kvinnokamp, Grupp 8 och ”Jösses flickor”, det var fri sexualitet och kamp för fri abort och utbyggd barnomsorg. Det var Mah-Jongkläder i grälla färger och unisex plyschoveraller som gjorde könet till en social konstruktion. Det var hyllande av Stalin och Lenin, Mao och Che Guevara.

Chile var en annan ideologisk inspirationskälla. Sedan landets socialistiske ledare Salvador Allende (1908-73) mördats och hans vänsterregim störtats i en blodig statskupp av en militärjunta med general Augusto Pinochet i spetsen den 11 september 1973 flydde tusentals chilenare med socialistisk övertygelse till Sverige. De blev en kraftig socialistisk påfyllning för den svenska vänstern. I vänsterkretsar sjöngs sånger av poeten Victor Jara (1932-73), som hade mördats av militärjuntan i samband med statskuppen. I demonstrationstågen på svenska gator ekade de chilenska slagorden ”El Pueblo Unido Jamas Sera Vencido” (Ett enat folk kan aldrig besegras).

”Vilken sida står du på, vilken färg har din fana?”

Musiken kom från proggrupper som Norrbottens Järn och Fria Proteatern. En av Fria Pros hits var den här: ”Vilken sida står du på?” ur ”Sånger från ljugarbänken”. Jag rekommenderar lyssning med kritiska öron.

”Vilken sida står du på
Vilken färg har din fana?
Det blir ingen kärlek i världen
om det inte finns rättvisa
och du får aldrig någon rättvisa
om du inte kämpar för den
och det blir ingen kamp
om vi inte når enighet
Nej min vän, det blir ingen kärlek i världen så länge du litar på himlen eller de mäktigas medlidande
Nej min vän, så länge som hålet i kakan är lönen för den som bakar ska talet om kärlek förbli en vacker dröm
Du kan låta Lions klubb behålla sin fruktkorg,
låt humanisterna hålla sina frasrika tal
Oorättvisor bekämpas förgäves med blommor
Inget medlidande kan hejda blodet som strömmar
Hungriga magar mättas inte av kyssar”

I vilka svenska inbördeskrig strömmade blodet?

Ett typexempel på 1970-talets demagogiska retorik. Det som pågick kallades alltså ”klasskamp”. Men – ”hejda blodet som strömmar”? I vilka dolda inbördeskrig strömmade blodet i Sverige på 1970-talet? Vilka ”hungriga magar” som inte blev mättade fanns det i en obruten högkonjunktur när Sverige låg bland de högsta i OECD:s välståndsliga?

Svaret är att det som ägde rum under politisk täckmantel var ett pubertetsmässigt förlängt föräldrauppror som blev kroniskt. Det var inte bara kapitalet och en socialdemokrati gjuten i betong som unga vänsterradikaler gjorde uppror mot. Med knutna nävar och en tydlig manifestation av trotsåldrar som gått snett bankade de ur barnkammarens djup framför allt ursinnigt på sina föräldragestalter som representanter för auktoritet, tvång och förtryck. Genom den ödets ironi som inom psykologin går under namnet upprepningstvång drogs revoltörerna till den mest auktoritära, tvingande och förtryckande ideologi som i Väst någonsin ett dagens ljus: kommunismen.

Behovet och hyllandet av en totalitär regim motsvaras hos vänstern av en inre totalitarism utan vilken en okritisk tillbedjan av diktaturer aldrig skulle få fäste. Rop på kontroll och repression för att hålla förbjudna impulser i schack emanerar från behovet av att utsätta andra för vad man själv har blivit utsatt för; kväsning och nedstampande av den egna viljan. Bakom en uttalad tro på totalitära lösningar finns ett barn som tidigt har skadats i sin jagutveckling. Andra människor ses som olydiga barn som ska uppfostras och disciplineras för sitt eget bästa, så som man själv har blivit uppfostrad och disciplinerad.

Psykiatriska sjukdomsstämplar

Budskapet i vänsterns totalitära kärna har alltid varit:

”Du får inte känna det du känner.”

”Du får inte tänka som du tänker.”

”Det är Partiet (vi) som bestämmer vad du får tänka och känna.”

Genom intrikata psykologiska mekanismer projiceras förbjudna tankar och impulser på människor som tänker annorlunda och därmed är motståndare och fiender. Följaktligen kallades oliktänkande i Stalins Sovjet för ”klassfiender” eller ”revolutionens fiender”, spärrades in på mentalsjukhus, skickades till Gulag och/eller avrättades. I Maos Kina avrättades 70 miljoner människor som ”högerelement”. På motsvarande sätt ställer dagens svenska vänster psykiatriska diagnoser på dem som ifrågasätter massinvandring, mångkultur och islamisering: de är ”xenofober”, ”främlingsfientliga” och ”islamofober”. Därmed har man evakuerat problemet ur sig själv, delegerat det till individnivå och försökt tysta genom att ingjuta skuld – den mäktigaste sortens manipulation.

Intellektuella giganter om islamofobi

Två exempel på omfattande islamofobiprojektioner är de intellektuella giganterna Andreas Malm och Mattias Gardell. Malm har ägnat 747 sidor åt ”Hatet mot muslimer”. Det är bara att hoppas att han mådde bättre efteråt.

I en artikel i Expressen med rubriken ”Hata muslimer den nya folksporten” skriver Andreas Malm:

”Islamofobin blir ständigt allt mer rumsren, normal, ljudlöst accepterad över hela Europa och – om tendenserna vinner ytterligare kraft – även i Sverige. Inte på drygt 60 år har fascismen haft en så ljus framtid i Europa.”

Och så har vi Mattias Gardell som har skrivit en bok om islamofobi när han inte varit upptagen med att delta i de allra mest missförståddas och kränktas seglats, Ship to Gaza.

”Frånvaron av islamisk terror fick inget genomslag i media 2010, inte heller åren dessförinnan. Inga braskande rubriker i kvällspressen lockade med ”Rädslan för islamisk terror överdriven”, ”Muslimer extremt fredliga” eller ”Inga muslimska bomber i år heller”

klagar Mattias Gardell i sin bok. Olyckligtvis missade han självmordsbombaren Taimour Abdulwahab som sprängde sig själv i luften i Stockholms city den 11 december, liksom gripandet av fem islamister som misstänks för planerat attentat mot Jyllands-Posten i Köpenhamn. Men antagligen kan inga islamistiska terrordåd rubba Gardells tunnelseende.

Uppenbarligen argumenterar han utifrån ett starkt inre tryck utan att ägna en tanke åt att hans egen bror Jonas Gardell med make Mark Levengood inte skulle få leva särskilt många dagar i något av de muslimska länder som han skönmålar. Det är givetvis lättare att projicera ut sin dynga på ”motståndarna”,” islamofoberna” – så slipper man rannsaka sig själv och sitt tankegods.

IB-affären skakade Sverige

Vänsterns uppror på 1960- och 70-talen riktade sig förutom mot borgerligheten, kapitalet och USA också mot föräldrasymbolerna-socialdemokraterna som hade suttit i regeringsställning sedan 1932. Den socialdemokratiska eran är förvisso fylld av varbölder och skamfläckar. Men två av dem framstår i historiens backspegel som särskilt klara: IB-affären och Sveriges långvariga och intima förbindelser med den östtyska diktaturen DDR.

I tidningen Folket i Bild/Kulturfront nummer 9 den 3 maj 1973 avslöjade Peter Bratt och Jan Guillou det som kom att kallas IB-affären och som skulle skaka Sverige rejält.

Bratt och Gulliou kunde visa:

• att det fanns en tidigare okänd underrättelseorganisation i Sverige.
• att inte ens riksdagen kände till byråns existens.
• att organisationen hade åsiktsregistrerat vänstersympatisörer.
• att den även hade spioner utomlands.
• att den hade gjort inbrott på Egyptens ambassad i Stockholm.
• att den samarbetade med den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth och amerikanska CIA.

En underrättelseorganisation hade bildats redan 1939. Verksamheten drevs helt utan regler och insyn, och ramarna vidgades kontinuerligt. Från 1957 kallades den” Grupp B”. 1965 slogs den samman med det utrikesinriktade T-kontoret och blev ”Försvarsstabens särskilda byrå”. Organisationen arbetade mycket nära socialdemokraterna, vars 20 000 arbetsplatsombud rapporterade vilka arbetare som hyste kommunistiska åsikter. Chef för verksamheten var Birger Elmér. IB stod enligt Säkerhetstjänstkommissionens rapport 2002 troligen för ”Inhämtning Birger”.

Avslöjandet byggde till största delen på uppgifter som lämnats av den före detta IB-anställde Håkan Isacson. Försvarsminister Sven Andersson förnekade att Sverige hade spioner utomlands, att IB sysslade med åsiktsregistrering och gjorde inbrott. Avslöjandena ledde till att Peter Bratt, Jan Guillou och Håkan Isacson i januari 1974 dömdes till ett års fängelse vardera för spioneri. Hovrätten sänkte senare Guillous straff till tio månader.

Sveriges intima förbindelser med diktaturen DDR

Den östtyska socialistiska diktaturen DDR existerade i mer än 40 år, från 1949 till sammanbrottet 1990. Medborgarna styrdes med stalinistiska metoder och levde under totalitärt tvång och förtryck där Stasis (den statliga säkerhetstjänsten) avlyssning och spionage via så kallade ”IM” (Inoffizelle Mitarbeiter) var satta i system. De som försökte fly avrättades, oliktänkande fängslades.

Sveriges kontakter med den östtyska diktaturen var under hela dess drygt 40-åriga existens intima och intensiva. För DDR:s styrande var Sverige ett Schwerpunktsland (”tyngdpunktsland”) av särskilt intresse, och de gick systematiskt till väga för att infiltrera vårt land. DDR:s ambassad i Stockholm var spioncentral, och antalet dokumenterade Stasirapporter från Sverige är klart större än från något annat nordiskt land. I december 1967 öppnades DDR Kulturcentrum i Stockholm, en inrättning som officiellt skulle bedriva kulturutbyte mellan länderna. Men enligt den dolda agenda som i minsta detalj styrdes av diktaturens partibeslut var det egentliga syftet att ”sprida socialism” och motarbeta ”den kapitalistiska smittan”.

Såväl den socialdemokratiska regeringen som den svenska vänstersinnade kultureliten var mycket vänskapligt inställda till den östtyska diktaturen. DDR:s skolväsen, ”ett av de progressivaste och modernaste” var modell för den svenska grundskolan. En rad socialdemokratiska ministrar, bland annat Olof Palme, Ingvar Carlsson, Birgitta Dahl, Mats Hellström och Hans Gustafsson besökte DDR och berömde landet. Som första svenska utrikesminister besökte centerpartisten Karin Söder landet 1977. Man talade om och utövade vänskap, kulturutbyte och samarbete. Censur, regimkritiker som fängslats eller alla som mördats när de försökt fly talade man inte om. Vänskapsföreningen Sverige – DDR blomstrade. Den hade grundats redan 1956 efter sovjetisk förebild. Initiativet och finansieringen kom från DDR, och föreningens syfte var att ”motverka antisovjetiska stämningar och hetsen mot de socialistiska staterna”.

Vänstern grät när Berlinmuren föll

Berlinmuren föll den 9 november 1989 och nästan ett år senare, den 3 oktober 1990, kollapsade DDR. När Berlinmuren öppnades klockan 18.53 den där novemberkvällen 1989 utspelade sig glädjescener, champagnekorkar small, människor dansade vid muren och på Kurfürstendamm. I 28 år har muren skilt Öst- och Västberlin åt. Fyrtio år av DDR:s diktatur gick mot sitt slut. I DDR var människor lyckliga. Men murens fall var en svår motgång för den svenska vänstern, som bröt ihop och grät.

”Men i svensk radio och tv uttalade sig många bekymrade experter. Många svenska journalister övertog helt den östtyska retoriken och försvarade muren som ju hade varit en ”politiskt stabiliserande faktor”.

Statsminister Ingvar Carlsson varnade för alltför stor entusiasm. Det föreföll som om alla de som hade skjutits till döds när de försökt fly till Väst var bortglömda. Förföljelse och fängslande av oliktänkande nämndes inte.” (Ur Birgitta Almgren: Inte bara Stasi…Relationer Sverige-DDR 1949-1990.)

En av de sörjande var Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet:

”Berlinmurens fall var en traumatisk upplevelse för mig. Jag kommer från en släkt där alla i många generationer varit kommunister. Jag är aktivist och vill förändra världen. Att vara kulturchef på Aftonbladet är bästa sättet att förändra världen, just nu.” (Sydsvenska Dagbladet 2 mars 2010.)

Även Lars Ohly (v) grät när Berlinmuren föll:

“Jag tillhörde dem som inte fullt ut förstod sprängkraften i människors krav på förändring och att demokratiskt kunna påverka sin omgivning.” (Lars Ohly försvarar i SVT ”Uppdrag Granskning” i oktober 2004 varför han blev ledsen och besviken när Berlinmuren föll.)

”Den svenska insatsen var obefintlig”

”Om svenskarna hade fått bestämma hade Berlinmuren stått kvar” skriver Jan Kallberg på Dagens PS/Opinionen.

”Vi glömmer lätt hur det politiska klimatet i Sverige såg ut på 1980-talet med två statstelevisionskanaler som framlade statssanktionerade budskap förklarade av statsintellektuella. För friheten i Östeuropa och Berlinmurens fall var den svenska insatsen obefintlig.”

”Under de år som Berlinmuren existerade gjorde Sverige ingenting för att det samhälle som skapat muren, prickskyttetornen och lagt ut taggtråden i Järnridån skulle undergrävas, uthålligt kritiseras eller isoleras. Den svenska ”fredsrörelsen” ägnade hela 1980-talet åt att demonisera Västvärlden och särskilt USA samtidigt som man förringade och bortförklarade det enkla faktum att inga val hölls öster om Elbe.”

”Västeuropas socialister, kommunister men även folkpartister och blekborgare hade fullt upp med att bortse från den diktatoriska koloss som stod på deras trappsteg utan fokuserade på att med bistånd och bortskänkta pengar ösa medel över nystartade “folkrepubliker” i tredje världen. (…) Sveriges insats under 1980-talet var att försvara, förklara och förse diktaturens utbredning – inte förhindra den. När det sovjetiska imperiet nådde sin största utbredning under tidigt 1980-tal fanns det ingen svensk kritik av deras samhälle, styrelseskick eller förtryck mer än korta notiser om tragiska incidenter. Man hade fullkomligt i bästa fall resignerat, accepterat och översett med sovjetdiktaturen.”

Så långt Jan Kallberg.

Journalisternas kommunistsympatier ökade

Vad gäller den svenska journalistkårens egna politiska partisympatier ledde det faktum att Europas hela kommunistiska imperium störtade samman som ett korthus 1989-90 till märkliga följder. Sympatierna för vänsterpartiet kommunisterna stärktes kraftigt, från 22 procent 1989 till 31 procent 1999, och VPK blev största parti bland journalisterna. I decennier har journalistkåren dominerats av starka vänstersympatier – men ändå utgett sig för att segla under opartisk flagg. Sådana absurditeter finns det gott om i den svenska vänsterns historia. I en kommande krönika ska jag titta närmare på den svenska vänstern och dess förgrundsgestalter. Hur har de kunnat tillägna sig ett informationsmonopol i fyra decennier? Varför har ingen gett dem motstånd?

Af Julia Caesar
Tidligere kronikker af samme forfatter