Af Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen, HRS och document.no. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

När politiker gör utspel som inte bara står i strid med folkopinionen och sunt förnuft utan också med lagar som de själva har stiftat väcks min nyfikenhet. När tre av landets fyra största dagstidningar dessutom applåderar dumheterna blir jag ohyggligt nyfiken. Jag vill nödvändigtvis veta varför de gör på detta viset. Vilka är personerna bakom besluten? Hur tänker de? Vilka är deras drivkrafter? Vad vill de uppnå? Hur ser deras riskkalkyl ut? Jag vill verkligen veta.

Jag är antagligen inte ensam om att ställa mig de här frågorna efter överenskommelsen mellan den svenska regeringen och miljöpartiet om migrationspolitiken. (Den som vill läsa mer om den kan läsa min förra krönika)

Sveriges politiker är i full färd med att montera ned och avskaffa Sverige. Det går fort nu. Men inte tillräckligt fort för de ansvariga politikerna. De vill snabba på den totala samhällsupplösningen. Grunden har lagts genom fyra decenniers massinvandring. Att öppna Sveriges gränser på vid gavel för ännu mer okontrollerad invandring är ett säkert sätt att få samhällsstrukturer att falla samman. Ännu fortare går det om man splittrar landet i delar där majoriteten är skyldig att följa lagen medan andra är befriade från den skyldigheten. Ett Sverige som klyvs på mitten, ett land där traditionella kärnvärden som rättvisa, moral och hederlighet sedan länge är urholkade, är ett lätt byte för destruktiva och totalitära krafter. Islam är en. Grov organiserad brottslighet en annan. Som bekant ingår de inte sällan fusion.

En djupgående kris i svensk politik

Överenskommelsen om migrationspolitiken ångar av politisk desperation. Den borgerliga alliansregeringen har efter valet 2010 inte egen majoritet. Småpartierna centern och kristdemokraterna kämpar för sin överlevnad, kosta vad det kosta vill. I desperation kastar sig alliansen i famnen på invandringsextremisterna i miljöpartiet och låter dem bestämma invandringspolitikens inriktning. Det är bara ett av många tecken på en djupgående kris i svensk politik. Det finns knappt ett enda parti som inte krisar. Det inger hopp. Fördelen med kriser är att de river upp bottensedimentet, det där allra djupaste, undangömda och smutsigaste lagret av lögner och obearbetad bråte. Ju mer skit som kommer upp i ljuset desto lättare blir luften att andas. Utan storstädning ingen pånyttfödelse.

Bland allmänheten pågår bloggbävning. Kommentarsfälten med svenska folkets reaktioner svämmar över av upprördhet, raseri och förbittring. Bland medborgarna finns en annan sorts migrationsöverenskommelse, en kraftfull folklig protest: den här gången har politikerna gått för långt. Det här finner vi oss inte i.

Ekonomiska frizoner i ”utanförskapsområdena”

Då kommer nästa drag. Regeringen ska utreda förslag om att skapa ekonomiska frizoner i så kallade ”utanförskapsområden”, de närmare 200 områden i Sverige där mindre än hälften av befolkningen arbetar och resten lever på bidrag. Hit nådde aldrig den upphaussade ”arbetslinjen”, alliansens ständiga mantra.

Genom sänkta skattekostnader för företag i dessa ”utanförskapsområden” ska fler invandrare få jobb och fler företag startas, är tanken. Med etniskt riktade privilegier fortsätter regeringen att klyva Sverige på mitten. Vi ska ha parallella samhällen: ett för laglydiga människor som arbetar och betalar skatt. Ett annat för dem som inte har någon lust att följa lagar men belönas med sociala förmåner som betalas av andra. Nu tätnar proteststormarna. Om regeringen vågade utsätta sig för vindstyrkan skulle den inte kunna hålla sig upprätt.

”Jag får inte ihop detta! Vi har hög arbetslöshet i invandrartäta områden, ändå ska invandringen få öka och vi har Europas högsta ungdomsarbetslöshet samtidigt som svenska ungdomar tar låglönejobb i Norge och Danmark. Regeringens politik är inte dålig, det är inte rätt ord. Den är öppet diskriminerande och provocerande gentemot både svenskar och de invandrare som sedan lång tid jobbar och är integrerade i landet” skriver signaturen ”Navigare necesse est” i en av hundratals kommentarer i Svenska Dagbladet.

Men alliansregeringen under ledning av statsminister Fredrik Reinfeldt (m) utsätter sig inte för proteststormarnas vindstyrka. De är i full färd med att välja sig ett nytt folk. Det är demokrati Swedish style. Hur blev det så? I försöken att hitta svar gör jag några tillbakablickar och lägger pussel med de fem partiledarna bakom migrationsöverenskommelsen: Fredrik Reinfeldt (m), Jan Björklund (fp), Maud Olofsson (c), Göran Hägglund (kd) och Maria Wetterstrand (mp). Vi börjar med en tur till Vaxholm, den lilla skärgårdsstaden några mil nordost om Stockholm.

Förnyelse eller ”Det ska löna sig att arbeta”

Vädret kunde omöjligt vara bättre. Strålande solsken från en klarblå himmel. Söderfjärdens vattenglitter kastar reflexer långt upp på kajen där gräsänderna har fått maka på sig för hundratals människor som trängs mellan Hamngrillen och Vaxholmsbolagets lilla terminal. Det är feststämning i luften. Med höga skrik och i hård konkurrens med dånande popmusik lever måsarna upp till allas förväntningar på pittoresk skärgårdsidyll. Just den här dagen har de rollen som löftesbärare om den nya tid som ska komma. En svärm av MUF:are går runt och delar ut kampanjmaterial. Musiken och stämningen signalerar ungdomlighet och förnyelse. ”Nytt” är det magiska nyckelordet. Nyordning och De Nya Moderaterna. Publiken utgörs visserligen till stor del av medelålders, gediget borgerliga Vaxholmsbor från villakvarteren med havsutsikt. Men äldre socialdemokrater från allmännyttans områden trängs också på kajen. Alla gillar nytt.

Det är lördagen den tolfte september 2006. Fredrik Reinfeldt, moderaternas partiledare sedan 2003, ska strax stiga i land från den ärevördiga M/S Björkfjärden, för dagen med däcket lövat med de fagraste björkar. Några dagar tidigare har han fyllt 41 år. Nu äntrar han den uppbyggda scenen på kajen. Han är solbränd och ser glad ut. Tonfallet är självsäkert, det är tonfallet hos den som ser sig själv som vinnare. Han prickar in poängerna en efter en. Moderaterna har segervittring. Nu är det slutspurt som gäller. Fredrik Reinfeldt talar om att det måste löna sig att arbeta. Han ställer arbete mot bidrag och det han kallar utanförskap. Socialdemokraterna har suttit i orubbat bo sedan 1994. En dryg månad efter talet i Vaxholm kommer Fredrik Reinfeldt att vinna valet och kapa åt sig makten från dem. På valnatten kastar statsminister Göran Persson (s) in handduken. Sedan drar han sig tillbaka till sin Sörmlandsgård Torp.

Utflykt till ”utanförskapet”

Invandrartäta Ronna i Södertälje, två månader efter valet. Fredrik Reinfeldt gör sitt första besök ute i landet som statsminister. Han vill redan här markera den faiblesse för mångkultur som svenska folket snart kommer att inse vidden av. Han har en motig tid bakom sig. Knappt hann han tillträda som landets politiske ledare förrän skandalerna briserade i media. Två nyutnämnda ministrar, Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilò, har tvingats avgå under uppseendeväckande former. Den ena för att hon har betalat barnflickor svart, den andra för att hon av ideologiska skäl struntat i att betala TV-licens. Fredrik Reinfeldt hade känt till alltihop innan media spräckte storyn. Men han klarade inte eller ville inte försvara sina ministrar. De fick gå.

Besöket i Ronna är en utflykt till ”utanförskapet”, detta begrepp som partistrategen Per Schlingmann myntat utifrån sina erfarenheter som PR-man och som med ett trollslag har förvandlat stora delar av Sverige till ”utsatta” och ”offer”. Vem vill beskyllas för att leva i utanförskap? Detta är det verkliga vi- och dom-tänkandet, det som Fredrik Reinfeldt otaliga gånger ska beskylla Sverigedemokraterna för. Vi här inne och dom där ute, i utanförskapet. Statsministern säger att han tror att väldigt många är stolta över att bo i Ronna. Ronna är ett exempel på ett Sverige där olikheter möts, säger han. Ett år tidigare har olikheterna mötts så till den grad att det urartat i kravaller och skottlossning mot polisstationen i Södertälje. Men det säger Fredrik Reinfeldt ingenting om.

”Jag är en typisk svensk”

Besöket i Ronna blir ett fiasko. Det enda alla närvarande journalister är intresserade av är Lars Danielsson och de försvunna tsunamibanden. Det är också just den här dagen Fredrik Reinfeldt kläcker ur sig det påstående som han ska komma att få äta upp oräkneliga gånger och som antagligen kommer att förfölja honom till slutet av hans politiska liv:

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån” säger han.

Ett år senare, den 27 augusti 2009, förtydligar han sig med ett personligt uttalande på Moderata samlingspartiets arbetsstämma i Västerås:

”Jag är en typisk svensk. Min farfarsfar var frukten av en romans mellan en färgad amerikansk cirkusartist och ett lettiskt hembiträde. Det är svenskt. Blandat.”

Varför säger han de här sakerna? De är inte bara ogenomtänkta, de är direkt korkade. Fredrik Reinfeldt är inte dum. När vanligtvis intelligenta människor gör häpnadsväckande uttalanden beror det vanligen på att förnuftet går ut där känslorna går in. Ämnen som etnicitet och mångkultur är tydligen så känslomässigt laddade för Fredrik Reinfeldt att de får hans omdöme att svikta. Kanske står orsaken att finna hos farfarsfar, den färgade cirkusartisten, kanske någon annanstans. I vilket fall som helst får en statsministers tänkande och görande aldrig styras av outredda personliga neuroser. Det får helt enkelt inte finnas några blinda fläckar, för det är just de blinda fläckarna som lägger grund för ogenomtänkta beslut och regelmässigt utlöser politikers fall.

Makten har ett pris

Ett val och fem år senare. Nu är det 2011. Statsminister Fredrik Reinfeldt har hunnit fylla 45. I samarbete med Per Schlingmann har han lyckats skapa ett nyspråk med ideligen upprepade uttryck som ”i grunden” och ”givet att”. Ordet ”fortfarande” har han avskaffat, det finns inte längre. Nu ska det heta ”fortsatt”. Sverige har i grunden fortsatt god ekonomi givet att konjunkturen består. Favoritordet är fortsatt ”utanförskapet

Han är förändrad. Glädjen och spontaniteten från 2006 är som bortblåsta. Han är stingslig, trött och irritabel, kan inte dölja sin snarstuckenhet och prestigebundenhet. Arrogansen blir tydligare. Regerandet har tärt på honom. Verkligheten vill inte gå hans väg. Makten har ett pris för alla som dras in i dess trollkrets. Maktens män och kvinnor betalar alla med en stor bit av sin själ. Det första priset är den personliga friheten och den egna viljan. Politik är att underordna sig Partiets vilja och alltid vara eniga utåt. Grupptrycket är stenhårt. Det egna jaget krymper, istället uppgår man i en amöbaliknande gruppidentitet. I samma ögonblick som man får del av maktens sötma och privilegier slår fällan igen. Mot den fångenskapen hjälper inga feta arvoden. Man blir fånge i och uppäten av ett system där vägen ut är oviss och avlägsen. Om den ens finns.

Konsten att ljuga
Det andra priset är sanningen. För att kunna spela det politiska spelet måste man behärska konsten att ljuga. Det finns, enligt David Runciman, amerikansk politisk teoretiker vid universitetet i Cambridge, två kategorier politiska lögnare. Han beskriver dem i sin bok ”Political Hypocrasi”:

de är antingen uppriktiga hycklare eller uppriktiga lögnare. Den första gruppen har en stark tilltro till fakta, de tycker att de håller sig till saken men hycklar om sin egen person. Kanske har de helt enkelt glömt eller förlorat kontakten med den person de en gång var? När fakta inte räcker för att övertala väljarna försöker de göra om sig själva. Fredrik Reinfeldt är ett exempel på den här gruppen. Han har alltid varit den duktige gossen, ett underbarn, ända sedan han blev elevrådsordförande som elvaåring. Underbarn får försaka stora delar av sig själva för att leva upp till omgivningens förväntningar. Framgångarna kan aldrig kompensera uppoffringarna. Hur mycket av sig själv har han offrat längs vägen? Hur mycket av den ursprungliga människan har han kvar?

Han är sluten, ospontan, med stel mimik och ett hämmat kroppsspråk. Han ger ett spänt och grinigt intryck. Visserligen vann han och hans allianskamrater även valet 2010. Men det gick inte som han ville ändå. De fick inte egen majoritet utan är tvingade söka samarbete med andra partier utanför alliansen för att få igenom sina förslag i riksdagen. Och Sverigedemokraterna, detta parti som han så innerligt avskyr, kom in, trots att han och alla andra i de sju partierna gjorde allt som stod i deras makt för att förhindra det. Till råga på allt blev de vågmästare.

Regeringen har skickat ut människor i utanförskap

Det enda som kunde vara värre hade varit om han förlorat valet. Han hatar att förlora. Men på sätt och vis har han ju gjort det. Hans händer är bakbundna. Han är beroende av uppgörelser med vänsterfundamentalisterna i miljöpartiet. Det är priset för att sitta kvar vid makten. Priset är högt. Det känns förödmjukande. Dessutom har han och hans parti, som var så stolta över att uppfinna ”utanförskapet”, skickat fler människor än någonsin ut i ett utanförskap i form av ökande arbetslöshet och genom dramatiska försämringar av sjukförsäkringen. Det vet han. Hur många gånger han än uttalar mantrat ”arbetslinjen” kan han inte göra sig kvitt den obehagliga kritiken. Inte ens för moderater är det en politisk framgång när människor måste vända sig till kyrkan för att få pengar till mat.

Den ekonomiska krisen 2008-2009 var en motgång. Men den klarade han tillsammans med finansminister Anders Borg. Det är betydligt värre när islamistiska självmordsbombare som Taimour Abdulwahab spränger sig till döds mitt i julhandeln i Stockholm. Ingen kan påstå att det var oväntat. Men ingen ansvarig hade velat tänka tanken, och någon krisberedskap fanns inte. Det enda statsministern kunde få ur sig var att han var orolig för ökad främlingsfientlighet. Däremot var han inte orolig för konsekvenserna av en hämningslös invandring från våldspräglade muslimska länder. Istället talade han om att ”värna den svenska öppenheten och ha tålamod med demokratin.” En och annan självmordsbombare får svenska folket ha tålamod med, de ingår i det mångkulturella samhällsexperimentet och är en del av den svenska öppenheten. Det var budskapet.

Han behåller skygglapparna på

Fredrik Reinfeldt fortsätter att behålla skygglapparna på vad gäller följderna av den ansvarslösa massinvandringspolitik som han och allianspartierna driver. Han vill inte veta av att den leder landet mot social och ekonomisk katastrof. Att den orsakar kraftigt ökad våldsbrottslighet och islamistisk terrorism. Avkall på prestigen skall icke göras. Men att ihärdigt behålla skygglapparna på inför uppenbara samhällsproblem kostar på. När självbehärskningen brister skäller han ut både journalister och medarbetare. I samband med debatten om FRA-lagen svingade Reinfeldt partipiskan hårt. På gruppmötet den 13 mars 2007 skällde han ut sina riksdagsledamöter. Han var alldeles vit i ansiktet.

”Jag kan ta allt, jag kan ta tidningsskriverier, men jag kan inte ta att mina egna inte är med på det här” röt han. Han ställde ultimatum. Han hotade avgå om de inte röstade med honom. Han hotade med att de som inte var lojala skulle bli övergivna och kastas ut i ensamhet. (Ur ”De omänskliga. Berättelser om politik” av Torbjörn Nilsson.)

Det man hotar andra med är ofta det man själv är allra mest rädd för. Det värsta som skulle kunna hända Fredrik Reinfeldt är att överges och kastas ut i ensamheten.

Humaniteten riktas åt annat håll

Istället för att visa sina egna medborgare humanitet väljer regeringen att rikta den åt annat håll. Med överenskommelsen om migrationspolitiken öppnas Sveriges gränser för en närmast oreglerad invandring. Krav på ID-handlingar luckras upp ännu mer än i dag – när drygt 95 procent saknar sådana. Invandrare som fått sin asylansökan prövad i samtliga rättsinstanser och fått avslag, och de som aldrig har brytt sig om att ens söka asyl, ska belönas med rätten att uppehålla sig illegalt i Sverige och åtnjuta sociala förmåner som vård och skola.

Moderaterna har av hävd haft lag och ordning och hårda tag mot brottsligheten som sina hjärtefrågor. De frågorna är för länge sedan övergivna. Nu slår moderaterna, deras allianskolleger och miljöpartiet en kil rakt genom Sverige. Alla rättssamhällets principer offrar de på mångkulturens altare. Moderata kärnväljare gnuggar sig i ögonen och tror att de drömmer mardrömmar. Samma sak tror stora delar av svenska folket.

Uppgörelsen är ett maktspel med höga insatser. Sverige har inte på länge haft en fungerande politisk opposition. Socialdemokraterna har fullt upp med sina interna angelägenheter. Och det övergripande målet för samtliga sju gamla riksdagspartier är att förhindra att nykomlingarna Sverigedemokraterna får politiskt inflytande. Om det krävs att man byter befolkning på Sverige för att nå målet är det helt i sin ordning. Men budskapet håller på att nå fram till dem som ska bytas ut. I senaste mätningen från Demoskop har moderaterna rasat med 4,4 procent till 32,4.

Den charmige lögnaren

Den andra gruppen lögnare som David Runciman beskriver i ”Political Hypocrasi” är duktiga på att verka ärliga och uppriktiga. De beskrivs ofta som naturliga och solida men avslöjas ofta med brutala lögner. Till den gruppen hör Jan Björklund, 49 år, skolminister (fp) och sedan valet 2010 vice statsminister. Han är en charmig karl. Folkpartiet går av tradition hem hos kvinnor. Och Jan Björklund har kvinnotycke. Hans rättframma blå blick och okonstlat hemvävda dialekt (från Skene i Västergötland) signalerar folklighet och pålitlighet. I sin militära karriär, upp till majors grad, lärde han sig att vara tydlig. Men han fick också kritik för att vara hård och dominant.
Björklund är en maktspelare. Kanske behöver den svenska skolan en dominant major efter decennier av socialdemokratiskt flum. Han har intentioner att röja upp i skolvärlden. Men när intentionerna kolliderar med de överordnade politiska målen mångkultur och massinvandring, då duckar majoren. Det finns en inbyggd motsägelse mellan alltför frikostig invandringspolitik och ordning och disciplin i skolan. Det finns en gräns för hur många barn från andra kulturer den svenska skolan orkar ta emot utan att rämna. Många kommer från familjer där både föräldrarna och de själva är analfabeter. Det vet Jan Björklund. Ändå ljuger han och låtsas som om de här målen går att förena.

Eventuellt mår han rentav lite dåligt när han sitter i SVT Aktuellt och säger att det måste satsas ännu fler miljarder för att bryta den segregation som manifesterar sig i skolans sönderfall. Han vet att ju det inte är pengar det handlar om. Pengar har inte hjälpt hittills, kommer aldrig att hjälpa, eftersom inflödet av nya invandrare fortsätter i oförminskad och upptrappad takt. Men aldrig att han skulle tumma på de heliga målen. Folkpartiet har alltid profilerat sig på en generös invandringspolitik, ända sedan Bengt Westerbergs och Birgit Friggebos olycksaliga dagar 1991-94 och långt dessförinnan. Jan Björklund vet att hans parti i allra högsta grad är medansvarigt till att Sverige och den svenska skolan brottas med enorma problem. Men han hoppas att karisman och västgötadialekten ska bära honom åtminstone till nästa val. Kvinnor som faller för troskyldiga blå ögon och liberal humanitet är trots allt inga små väljargrupper. Folkpartiet fick 7,3 procent i den senaste Demoskopmätningen.

En kvinna måste vara starkare och hårdare

Det blåser hårt på toppen. Att vara politiker är ett utsatt jobb. Politiker känner sig ofta orättvist misstänkliggjorda och tycker att medborgarna är otacksamma. De offrar ju sina liv för vår skull. Är det för mycket begärt med lite tacksamhet?

Kvinnor måste ofta kämpa så mycket mer än män för att nå en topposition. Därför blir kvinnliga politiker hårda. Hårdare än män. Varje motgång blir en förödmjukelse som kan vändas mot könet. Centerns partiledare, näringsminister Maud Olofsson, 55, är som en stekpanna. Stål inuti och teflon utanpå. Allting halkar av henne. Kärnan är hård. Hon är känd för att glida undan journalisternas frågor på ett teflonartat sätt. Hon är klämkäck, envis och stursk. Mer angelägen om att få rätt än att ha rätt. Ger sig aldrig, inte heller när hon har fel. Det finns en gräns där sturskhet övergår från att vara ett plus till att bli en belastning. På den gränsen balanserar Maud Olofsson ofta.

”Maud är av den åsikten att hon inte gör fel, eller i alla fall aldrig tittar i backspegeln och ångrar något” säger en centerpartist som följt henne länge.

Om man är belagd med teflon fastnar ingenting på en. Självsäkerhet och självgodhet lider hon ingen brist på. Dem har hon med sig i arvet från Högbyn i Ångermanland där hon föddes och växte upp. Där fanns starka kvinnor att identifiera sig med. Som farmor som gav henne modet och förslagenheten. Hur många stylister hon än anlitar är det farmors framtoning hon bär och förvaltar.

Centern sjunker ihop som en punkterad sufflé

Maud Olofsson har sagt att hon siktar på att centern ska bli det största borgerliga partiet i valet 2014. Till valet 2010 siktade hon på att centern skulle fördubbla sitt väljarstöd och få 16 procent. Det blev 6,6 procent. Hon minns centerns storhetstid, 1973 när partiet svävade upp till 25,1 procent. Det var den tiden när Torbjörn Fälldin, god vän i familjen, satt hemma hos Mauds föräldrar, lokalpolitikern Harald och Ingegerd Olsson i Högbyn och drog upp politiska riktlinjer. Maud satt med och lyssnade. Hon hade fötts in i politiken, men det blev långa och kringelikrokiga turer innan hon nådde den makt hon ville ha.

Nu är det hon, alfahonan från övre Norrland, som ska komma att leda centerns uttåg ur riksdagen, senast efter valet 2014. Partiets epok i historien är över. Det som uppstod ur den västgötska myllan när Falköpingsbonden Carl Berglund från Gimmene lät publicera sitt upprop ”Bröder låtom oss enas!” i sin tidning Landsbygden och kallade samman till ett parti för bönder och lantarbetare. Det kom att heta Bondeförbundet och gick från att vara ett konservativt landsbygdsinriktat parti till marknadsliberalism à la Stureplan. Centerpartiets väljarsiffror har kanat utför i varje val. I Demoskops senaste mätning fick partiet 4,6 procent – strax över fyraprocentspärren till riksdagen. Av centern återstår bara en punkterad sufflé.

Invandrarna ska rädda Sverige – och centern

Maud Olofsson tror att det är invandrarna som ska rädda Sverige. De ska rädda centerpartiet och Maud Olofsson också. På centerns kommundagar i Linköping i början av februari sa hon:

”Man beskriver ofta invandringen som kostsam, att de inte jobbar. Jag vill istället beskriva en annan faktabas, nämligen att de bär upp välfärdens kärna runtom i landet. Invandrarna är mer företagsamma än vi svenskar, de är mer högutbildade, de har en lägre ålder som vi behöver för vår demografis skull och åtta av tio kommuner skulle minska sin befolkning om inte vi hade invandringen.”

En månad senare är hennes klämkäcka förslag i migrationsuppgörelsen att illegala invandrare ska kunna starta företag. De är ju så mycket mer företagsamma och högutbildade än vi oföretagsamma, åldriga och lågutbildade svenskar. Kanske hoppas hon att driftiga invandrare ska starta företag och rädda det Norrland som ligger henne varmt om hjärtat. Maud Olofssons stora dröm är att kunna hjälpa Norrland. Hur illegala invandrare ska kunna lyckas med det är oklart.

En man som har sålt sin själ

Vilken sorts hycklare bör väljarna rösta på som nästa ledare? Frågan kan verka cynisk. Men, säger David Runciman, det är mycket mer cyniskt att låtsas att politik någonsin kan bli fullständigt ärlig. Han menar att vi bör acceptera hyckleriet som ett faktum i politiken och sluta söka efter uppriktiga, autentiska politiker. Istället bör vi försöka skilja mellan harmlösa och skadliga hycklare och bara bekymra oss för de skadligaste typerna.

I riksdagens partiledardebatt den 19 januari sa kristdemokraternas ledare, socialminister Göran Hägglund, 52:

”En gång när jag reste såg jag att det på väggen på en tågtoalett stod inristat ungefär så här: Politiker är ett slags människor som är så hårdhudade att de kan stå upp trots att de saknar ryggrad. Det där var måhända lustigt och speglar kanske en del människors uppfattning om vad politikerna är, men politiker är förstås inga robotar utan människor.”

Alldeles säkert är de människor från början. Men politikens villkor gör dem omänskliga. De underkastas djungelns lag: äta eller ätas. Allianspolitiken är politisk kannibalism. Det största partiet, moderaterna, äter småpartierna. Det är småpartierna som tvingas kompromissa mest. Göra avkall på sina hjärtefrågor och ändå vara tvungna att le och ge sken av att gilla läget. Det minsta partiet, kristdemokraterna, har fått betala mest för regeringssamarbetet. De skulle kunna vara ett värdekonservativt alternativ till de sex övriga vänsterpartierna. Så var det under de 31 år (1973-2004) som partiet leddes av Alf Svensson. Under hans ledning fick kd 1998 den största valframgången någonsin med 11,8 procent av rösterna. Sedan har det bara gått utför. Hjärtefrågorna kring abort, vårdnadsbidrag, fastighetsskatten och könsneutrala äktenskap har vattnats ur och blivit till intet. Den förankring i kristna värderingar som namnet antyder har inte hindrat kd från att ta ställning för den barbariska sedvänja att skära i små judiska och muslimska pojkars könsorgan som går under namnet omskärelse. Endast Vår Herre kan förstå logiken i det.

Göran Hägglund och kd har sålt sin själ till mångkulturen och allianspolitiken. Samme man som har tillkännagett att ett av hans viktigaste mål är att förbättra tillgängligheten i vården och korta vårdköerna medverkar nu till att samma vårdköer fylls på med människor som inte ens har rätt att vistas i Sverige. Samma dag som överenskommelsen om migrationspolitiken offentliggjordes gick Göran Hägglund ut med en höjning av högkostnadsskyddet för läkemedel med 400 kronor.

Det vill säga: samma dag som han medverkar i att vård och skola ska ges till dem som utan laglig rätt uppehåller sig i landet tillkännager han sin avsikt att klämma åt den allra fattigaste, mest utsatta grupp människor som Sverige rymmer, de gamla och sjuka. Det är sådant som kallas politisk tajming.

I den senaste Demoskopmätningen fick kristdemokraterna 3,5 procent, alltså under riksdagsspärren på 4 procent.
I nästa val åker de ut ur riksdagen.

Hon har seglat på en räkmacka

På presskonferensen om migrationsöverenskommelsen med regeringen står miljöpartiets avgående språkrör Maria Wetterstrand, 37, symtomatiskt nog längst till vänster.

Under hela konferensen nickar hon förnumstigt och bekräftande åt allt vad regeringsföreträdarna säger. Det är som om hon vill markera att alltihop är hennes förtjänst och ingen annans. Hon är nöjd. Det har hon anledning att vara. Miljöpartiet har 10,6 procent enligt senaste Demoskopundersökningen. Migrationsöverenskommelser är ett jävla skit, men nu har hon baxat den ända hit. Hon hade velat ha mer, till exempel en allmän amnesti för alla som uppehåller sig illegalt i Sverige. Men så långt kom hon inte.

Hon är undantaget från regeln att kvinnor måste slåss hårdare än män för att nå de politiska topposterna. Maria Wetterstrand har aldrig behövt anstränga sig för att komma dit hon ville. Hon har burits fram, seglat på en räkmacka in i maktens boningar. Det är hon som syns mest, men det är det andra avgående språkröret, Peter Eriksson, som gör vardagsjobbet. Han är på plats, vilket Maria Wetterstrand inte alltid är eftersom hon har ena foten i Finland (gift med Ville Niinistö, gruppledare för finska De Gröna, två små barn). Det är Peter Eriksson som sätter sig in i detaljerna, Maria är med på de avgörande besluten men går i övrigt fritt som hästar i lösdrift. Hon bryr sig inte så mycket och är skicklig på att delegera, en omskrivning för att vältra över arbete på andra.

Många kan identifiera sig med henne

”Många i partiet, och utanför det också för den delen, säger att hon egentligen är en ensam person med oerhörd integritet. Jättesnäll och jättetrevlig och jättesmart, men ensam. Hennes mamma säger:

”Maria har aldrig odlat sina relationer riktigt, det har aldrig varit viktigt för henne” skriver Torbjörn Nilsson i ”Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval”.

Hon har aldrig behövt utstå några medieskandaler. Det kan ha ett visst samband med att partisympatierna för miljöpartiet är överrepresenterade med 400 procent i journalistkåren. Bland kvinnliga journalister under 35 år sympatiserar var tredje med miljöpartiet. De representerar den storstadsboende högavlönade medelklass som lever ett liv i urbant resursslöseri men röstar på en grön dröm. Maria Wetterstrands popularitet beror också på att hon verkar vara så vanlig. Världen älskar vanliga människor och allra mest vanliga politiker. Såna som du och jag som vi kan känna igen oss i. Hon bryr sig inte nämnvärt om sitt utseende. Typexempel: Dystert mörkgrå kavaj till svart blus, håret uppsatt i en slarvig tofs där allting spretar. Hon är lätt att identifiera sig med för landets alla hundratusentals småbarnsmammor som inte heller hinner kamma sig.

Det är mångfald som får samhället att lyfta

Det som engagerar henne, utöver miljöfrågorna, är invandringspolitiken. Hennes sista partiledardebatt i riksdagen den 19 januari är en märklig uppvisning.

Hela hennes anförande är en besvärjelse, en credosats. Hon bara måste tro på vad hon själv säger, det måste nödtvunget vara sant. Det finns en besatthet hos henne. Som om hon försvarar en tro som hon innerst inne vet är ohållbar, men om någon skulle säga det till henne kommer hon att bryta ihop. För då spricker hela världen och det finns ingenting kvar att tro på.

Hon börjar med att påpeka att det också är hennes sista partiledardebatt. Det är minsann inte bara Mona Sahlin som den här dagen har anledning att stå i centrum för ett puss-, kram- och tackkalas utan like. Maria Wetterstrand förklarar att samarbetet med regeringen i integrations- och migrationsfrågor sker bland annat för att eliminera risken att Sverige hamnar där det förskräckliga landet Danmark är i dag. Hon vill att Sverige, till skillnad från Danmark, ska fortsätta att vara ett öppet samhälle som värnar medmänsklighet och frihet, det vill säga släpper in vem som helst över gränserna utan kontroll. Hon får applåder. Hon fortsätter besvärjelsen:

Vi ska alla leva i utanförskap

”Det som får samhällen att lyfta är mångfald och respekt för olikheter. Det enda sättet vi kan skapa mångfald på är öppenhet och frihet för individerna. Om vi ser tillbaka i historien är de platser där det utvecklats nya filosofier, nya kulturer och ny vetenskap just sådana platser där människor från olika delar av världen har mötts och där deras erfarenheter kunnat blandas och leda till någonting nytt. Ett öppet samhälle lyfter fram, hyllar och tar till vara det enkla faktum att vi alla är olika. I ett öppet samhälle är det helt okej att färga håret rosa, men det är också fritt för människor att tycka och tänka om det utan att för den skull inskränka den andra människans rättigheter.”

Man kan bara tillfoga: Amen. För en trosbekännelse är det, som inte har någon förankring i verkligheten. Det är de troende som utformar Sveriges invandringspolitik. Med gemensamma krafter förvandlar de hela Sverige till ett utanförskapsområde. Vi ska alla leva i utanförskap, långt från mening och värden, tillit och hopp. Det är den verkliga jämlikheten, i alliansens utformning.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Litteratur:

Paul Hollander:”Political Pilgrims. Western Intellectuals in Search of the Good Society”.

Anders Isaksson:“Den politiska adeln”.

Paul Johnson: ”Intellectuals”.

Torbjörn Nilsson: ”De omänskliga. Berättelser om politik.”

Torbjörn Nilsson, red.:”Därför vann dom. Berättelsen om ett ödesval.”

David Runciman: ”Political Hypocrasi”.