7
jul
Seneste opdatering: 7/7-11 kl. 1339
4 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Men den rør stadig på sig, fordi “eliten” er i koma og ikke bliver presset af befolkningen, der befinder sig i “The Big Sleep”. Man kan spørge sig, om svenskerne var modne til demokrati, da de fik det. Mit svar er, at de aldrig har haft noget at bruge det til. Det var en luksus-commodity for husnære følelser, og nu hvor de akut har brug for det, kan de ikke finde ud af det. I mellemtiden forærede “eliten” 20 % af deres land væk. Hvordan det skal forløbe, er der igen der aner. Hidtil er det voldeligt og kostbart, men det kan blive meget værre. Et af de allerskarpeste indlæg imod den leveret af den iranske politolog Tino Sanandaji i Almedalen i forgårs. Sverige bevæger sig, stærkt forsinket af avantgardens hegemoni. Mere her: Invandrares skyldighet är gentemot Sverige.

Norge: Eksplosiv øgning af seksualforbrydelser

De siste årene har det totale antall anmeldte seksualforbrytelser i Norge økt med 58 prosent. I løpet av de første seks månedene i 2002 ble 1370 seksualforbrytelser anmeldt til politiet. I første halvår i år var tallet 2165. Særlig voldtekter og seksuelle overgrep mot barn øker kraftig. Bare fra første halvår i fjor til i år har antall anmeldte voldtekter med hele 14,7 prosent. Siden 2002 har antall anmeldelser økt med 64, prosent. De samme eksplosive utviklingen ser man på anmeldte seksualforbrytelser begått mot mindreårige. Seksuell omgang mot barn under 14 år har økt med 69,4 prosent side 2002, mens seksuell omgang mot barn under 16 år har økt med 66,4 prosent.Eksplosjon i antall anmeldte sex-forbrytelser

I Sverige er billedet langt, langt værre. I alt anmeldtes der 17. 167 seksualforbrydelser i 2010. (Danmark: Sædelighedsforbrydelser ialt 2. 642)

Undskyld, hvor er Winston?

Af Lone Nørgaard

Eliten bruger religionsfriheden til at undergrave forudsætningerne for, at religionsfriheden fortsat kan opretholdes. I en blind tro på et falsk ideal.

De vestlige demokratier er på vej ned ad slisken – hjulpet godt på vej af politiske ledere gjort af en ganske anden støbning end Winston Churchill. En vildtvoksende velfærdsstat forankret i offermentalitet og rettighedskultur har produceret borgere, som dårligt tåler modstand, nederlag eller afsavn. I denne narcissistiske sump skal demokratierne sideløbende håndtere en indvandring fra tredje og fjerde verdenslande, som er helt ude af kontrol.

Hvad gør vi?

Det første er at fastslå – og konstant formidle – et par historiske sandheder. F. eks. at velfærdsstaten ikke er en naturlov. F. eks. at vores sekulære demokratier ikke er kommet med posten, men er et resultat af en specifik historisk udvikling. F. eks. at vi kun kan bevare demokratiet, hvis den enkelte borger tager demokratiet på sig som en daglig forpligtelse. Hvad der helt præcist ligger i denne forpligtelse, har filosoffen Kai Sørlander udfoldet i sin seneste bog “Den politiske forpligtelse”, som undersøger forholdet mellem økonomi, politik, jura, religion, demokrati og ytringsfrihed. Først lægger han det filosofiske fundament, siden analyseres den virkelige verdens forudsætninger for, at den sekulære demokratiske samfundsorden kan overleve:

Et stabilt og vedholdende flertal skal være forpligtet på at opretholde den demokratiske orden

Politisk ligeværdighed. Når den politiske ligeværdighed udmøntes i flertalsstyre, opretholdes ligeværdigheden kun, hvis flertallet tager politiske beslutninger, som opretholder den.

Ytringsfrihed – som forbyder censur, men ikke kritik. På den ene side indebærer ytringsfriheden, at der skal være religionsfrihed: Frihed til at bekende sig til hvilken som helst religion eller til ingen religion overhovedet. På den anden side indebærer ytringsfriheden forskningsfrihed: Frihed til at følge en rational, videnskabelig, konsistent sandhedssøgen derhen, hvor den måtte føre.

En demokratisk orden kan kun sikre religionsfrihed, såfremt borgerne er i stand til at adskille deres politiske forpligtelse fra deres religiøse forpligtelse. Man kan ikke forsikre, at man anerkender de andres religionsfrihed, hvis man ikke samtidig forstår, at man argumenterer uden vægt for de andre, hvis man argumenterer ud fra sin religiøse tro. Man kan ikke kræve, at andre undlader at krænke ens religiøse følelser, for så krænker man disse andres religions- og ytringsfrihed.

Demokratiet skal have plantet sine værdier i hovedet på de kommende generationer. Dvs. sikre at der er institutioner, som kan sørge for, at der til stadighed (ud)dannes folk, så systemet kan fungere på længere sigt.

I praksis må et demokrati have grænser. Det må gælde de personer, som lever inden for et på forhånd afgrænset territorium.

Åbenhed (for f.eks. politiske flygtninge) bør kun gælde så langt, som det er foreneligt med demokratiets indre stabilitet og sociale sikkerhed. Økonomiske overvejelser er uundgåelige.

Sørlander rejser spørgsmålet: Hvorfor er det primært i de vest- og nordeuropæiske lande, at man har fået de ideer (som en sekulær demokratisk samfundsorden bygger på) ind i den almindelige befolknings hoveder? Altså ideerne om politisk ligeværdighed og adskillelse mellem religion og politik? Svaret må søges i protestantisk kristendom, fordi:

Jesus formulerer ikke noget politisk program.

Af Jesu liv og virke kan udledes en fordring om ligeværdighed.

Over for Gud kan ingen påberåbe sig særstilling.

De indirekte politiske konsekvenser af Jesu forkyndelse viser sig at passe som fod i hose til de grundlæggende betingelser for en demokratisk samfundsorden. Den bygger nemlig på de to krav: Kravet om politisk ligeværdighed og kravet om adskillelse mellem politik og religion.

Den politiske elite forstår tilsyneladende ikke denne sammenhæng, men sætter islam og kristendom på fællesnævner, mens den tillægger sine opponenter et forkasteligt menneskesyn.

Den politiske elite foretrækker at værne om de illusioner, som forhindrer den i at tage de nødvendige skridt til at forsvare egne sekulære institutioner. Eliten har ikke forstået, at alle religioner ikke har det samme potentiale for at kunne forenes med en sekulær demokratisk orden. Den samme vildfarelse lider Den Europæiske Menneskerettighedsdomstol af. Sagt med andre ord: Eliten bruger religionsfriheden til at undergrave forudsætningerne for, at religionsfriheden fortsat kan opretholdes. I en blind tro på et falsk ideal.

Vesten står i et selvskabt politisk dilemma, fordi ledende politikere og ”intellektuelle” ikke forstår kristendommens afgørende historiske betydning for, at vores samfund har udviklet en sekulær, demokratisk orden. Oven i købet kæmper den samme elite for at trænge kristendommen endnu længere tilbage og stille den lige med andre religioner, mens den totalt overser forskellen mellem personlig godhed og politisk godhed. Men det er jo som bekendt heller ikke eliten, der skal bære de sociale konsekvenser af dens destruktive beslutninger.

De europæiske demokratier hjælper ikke resten af verden ved at ødelægge sig selv. Men i samme grad som man slækker på erkendelsen af, at demokratiet er en rational politisk forpligtelse, som kræver viden og modenhed af den enkelte, i samme grad svækker man selve demokratiet.

Det er i vores del af verden, at vi har været bedst til at realisere principperne for en rational demokratisk samfundsorden. Det har at gøre med vores kultur og vores historie. Derfor skal kristendommens særstilling bevares, hvad enten man er troende eller ateist. Ikke for troens skyld, men for demokratiets – som forpligter til rationalitet.

Og her kommer så endelig den gode nyhed: Rationalitet er ikke bundet af kultur. Den er alene bundet af logik – og erfaring. Det forstod Winston – og kors, hvor jeg mangler ham.

Trykt  i Jyllands Posten 3.7 2011 – gengivet med forfatterens tilladelse.

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Yngvar

    Almedal-uken som Sverige har er unik.

    Tino Sanandaj: “Man kan inte seia at enn kultur är bettre. för jag tror inte det finns not mättstok för det”

    Vel, eh… Jo, det kan man måles (mättes). Det er en grunn til at vi ikke tillater det hinduistiske kaste-systemet å blir etablert i Norden (Norge). Vår kultur vet bedre! Vi har lært av våre feil! Mättstokken er Menneskerettighetene.

  • Josefina Bergfast

    Relativt intressant debatt.

    Dock så glömmer man den övergripande strategin att just nedmontera den ”nationella identifieringen” för de europeiska nationalstaterna efter 2:a kriget och att över huvud taget nedmontera alla former av ”nationalism”, eftersom man ansåg att nationalism i alla former var ”roten till det onda”. Samtidigt trodde man att ”internationalism” skulle bli ”förutsättningen för det goda”. Att sluta hylla sin nation som ”sitt hemland” och som ”nationalhem för den egna flocken” (=det egna ”folket”), har varit det övergripande målet.
    För detta mål har invandringens omfattning, storlek och hastighet varit ett ”medel” och det övergripande ”ändamålet” har därför helgat ”medlet”.

    Efter kriget började man genast att skissa på ett unionstänkande i Europa, för att förenkla handel och för att öka konkurrenskraft m.m.

    Det inomeuropeiska ansågs ha någon slags gemensam ”värdegrund” (kristendom, socialdemokrati, socialism, kommunism, och en relativt gemensam historia). Man ansåg att det gränsöverskridande projektet och internationaliseringen enbart skulle vara bra för alla staterna i Europa. Man tänkte sig väl någonting liknande som ”de amerikanska förenade staterna”, i nationen USA, fast i Europa då. (Utan att ha en tanke på den enorma nationalism, patriotism, nationella stolthet, gemensamma valuta och språk, och också gemensamma kulturella berättelse, som ”nationen USA”, har. Flaggan och konstitutionen ”tillbeds med högra handen över hjärtat” av alla landets elever när de svär en daglig trohet till nationen USA, (som de också förväntas gå i ”döden för att försvara”).

    De rationalistiskt och materialistiskt tänkande storplanerare och ekonomer har totalt bortsett från dessa mycket grundläggande faktorer när det gäller att ”bygga nationella gemenskaper”.

    Att bygga ”nationer”, det är som att ”bygga familjer”. Det går inte med vilka som helst, hur som helst och heller inte utan att ta hänsyn till de inblandade parterna, samt att visa respekt, tillit och aktning.

    Det förakt, som överhet i alla tider alltid har hyst för ”pöbeln”, eller ”för den obildade massan”, alltså för ”folket”, lyser igenom när man ser hur dessa planer har konstruerats i Europa, över ”massornas huvuden”. Dessa planer som sedan, med en slags självklarhet ansetts fullt legitimt att ”trycka ner över majoriteternas, (= ”de föraktades”), (=”idioternas” = ”massornas”) huvuden.

    Det visar inte enbart på graden av förakt för ”folkens” känslor och sentiment samt naturliga identifieringar med sina nationer som just ”nationalhem”, utan visar också på ett oerhört förakt för ordet ”demokrati”. Man har inte dragit sig för att blåljuga folken ”rakt i ansiktet”, genom att manipulera dem med hjälp av fraser och ord som endast förvirrat dem. (Du är främlingsfientlig och rasistisk om du motsätter dig invandringens storlek, dvs. du är en ”ond människa” om du gör det. Du kan endast vara en ”god människa” om du är ”öppen för invandringen” osv.)
    Och inte nog med det. När folken vill, så som i det patriotiska USA och de flesta andra nationer, vill värna, beskydda och försvara sina nationer för framtida generationer, som varje god patriotisk och ansvarskännande medborgare vill, så förtalas de av en unisont agerande politisk och massmedial elit.

    Dessa massmedieaktörer och politiker, dessa manipulatörer, borde skämmas, när de tar stora och generösa ord som ”solidaritet och tolerans” i sina munnar.
    De visar ”generositet och tolerans” mot alla andra folk, utom det egna folket i landet och den egna nationen.

    Detta gör de därför att de är (avlönade?) stödjare (och medarbetare) i det allt överskuggande EU-nationsbygget.

    Detta EU-nationsbygge, som f.ö. förmodligen kommer att kollapsa, hur mycket man än anstränger sig. Just därför att det inte går att ”konstruera” en ”nation” på ett så tillgjort och konstgjort sätt.
    Det är, eller blir, som ett ”tvångsäktenskap” till slut, där den ena parten, ”folken”, kommer att dra sig ur och upplösa ”tvångsäktenskapet” som pressats på dem över deras huvuden, och utan att deras röst i saken har grundats och nogsammare tagits hänsyn till. Det kan svårligen leda någon annan stans än till ”pannkaka” för hela EU, som ”nationsbygge”.

    Bättre är då om de forna nationalstaterna i Europa återgår till sina nationalhemsbyggen. Alltså att EU upplöses som formation och att alla europeiska nationer återfår sitt nationella självbestämmande, samt att handel och all annan kommunikation fortsätter i det internationella perspektivet. Utan EU som överstat.

    • Josefina Bergfast

      Ps.
      Tino Sanandaji sa en hel del bra saker, bl a om hur en del mellanösternidentiteter har anammat en amerikansk hip-hop-anti-kultur, och också själva förlorat ”sin egen” kulturella bakgrund därigenom och istället anammat en aggressiv, till viss del drog-liberal och dekadent ”utanförskaps-kultur”.

      Men, om man samtidigt tror att den ”svenska kulturen” befinner sig kvar på någon slags ”folkhems-trygghets-nivå”, så misstar man sig också.

      De svenskar som danats och fostrats efter kriget (och till viss del också före), samt också präglats av det internationalistiska, den socialistiska och ”solidariska”, dvs. den kommunistiska ”kulturen”, (i betydelsen ”internationell solidaritet”, som till ”alla lycka skulle bära”), har också de förlorat ”den svenska identiteten” och den ”svenska kulturen”, som tidigare var betydligt mer kristet präglad.

      Stora delar av det svenska folket är ganska så förlorat vad gäller ”en svensk kulturell identitet”. Det har varit amerikansk fostran och prägling för hela slanten i efterkrigstiden. Denna modernism som tillsammans med en demoralisering och allmänt förfall vad gäller livsstilar, med mycket drogkultur, alkoholkultur och ”fri-sex”-kultur, är det som har degenererat stora delar av befolkningen, med familjeupplösning och alkoholmissbruk i sitt släptåg.

      Idag sägs ca 400 tusen barn ha föräldrar som missbrukar alkohol, eller annat, vilket är mycket skrämmande siffror, som kanske är för skrämmande fakta för att vilja ”ta i med tång”?

      Inte alla invandrade familjer är kanske så intresserade av att vilja assimilera sig själva och sina barn till den ”kulturen”? Ds.

  • Bo

    Tino Sanandaji visar i alla fall, att han inte har sågspån i huvudet, som Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin tycks ha.

    Sedan kan det vara så här: Vissa måste profilera sig för att möjligen få politisk framgång. Opportunism även kallat.

    Jag skulle nog våga köpa en bil av Tino i alla fall.