11
nov
Seneste opdatering: 11/11-11 kl. 2025
22 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Var går gränsen för ett anständigt liv. Jag har alltid trott mig ha svaret på den frågan. Gränsen går vid det fysiskt påtagliga: tak över huvudet, värme om vintern, hela och rena kläder, mat på bordet.

Just det har jag velat ge mina barn, hälften av dem födda och uppvuxna i Malmö. De andra tre – de är alltså sex sammanlagt – födda i Ystad och Kristianstad. De är alla skåningar och de är nu vuxna människor med egna familjer, yrken, vardagar.

I Malmö försökte jag inskärpa i mina barn att man aldrig skulle bli ”fin i kanten”. Det är bättre att vara precis den man är, en enkel vardagsmänniska. Med kraven på tak över huvudet, värme om vintern, hela och rena kläder, mat på bordet.

1982 lämnade vi Malmö för gott. Knarkindustrin, inflyttningsindustrin och den gigantiska kulturomvälvningen av mitt Malmö hade redan gått för långt. När de jugoslaviska gängen slogs med knivar i trapphuset och iranierna i grannlägenheten skruvade loss inredningen tyckte jag att det räckte.

Vi kom till Tollarp, en mycket liten by cirka två mil söder om Kristianstad. Här växte alla mina sex barn upp, och i den här trakten lever alla mina barnbarn, går i skola, blir en del av Linderödsåsens människor, med tak över huvudet, värme om vintern, hela och rena kläder, mat på bordet.

Men, det finns ett stort men: Sverige, och därmed vår gamla danska landskap Skåne, blir ett allt svårare land att leva i. De groteska förändringarna blir man påmind om dagligen. Enligt BRÅ är Skåne nu det svenska län där man löper störst risk att utsättas för brott. Nästan 15% av skåningarna drabbades under 2010 av någon form av brottslig handling. De vanligaste tycks vara rån, överfall och andra fysiska övergrepp. Här är det alldeles för vanligt att det ringer på dörren hos äldre, ensamma människor, som blir bestulna och förnedrade.

Är inte den siffra chockerande? Optimisten säger: 85% av skåningarna råkade inte ut för det under 2010. Realisten noterar i så fall att det finns människor som tycker att det är i sin ordning att så många som 15% blir slagna med flaskor i huvudet, stuckna av knivar i mage, armar, ben och ansikte, nedslagna på väg hem, rånade och bestulna i sina egna bostäder, förnedrade, föraktade, nedtrampade. Inte ens polisen hinner med. Anmälningarna läggs på hög, ingen tycks ha tid att läsa dem.

I den privatägda och profitabla åldringsvården har man nu fått besked om att “väga blöjorna”, så att “kunden utnyttjar dem maximalt”. Vem vill åldras i en sådan barbarisk kultur? De privata vårdhemmen tjänar pengar på att de gamla kvinnorna och männen förnedras i sina sängar. Ett helt liv har de betalat skatt till kommunen och staten, som tack får de nerpissade blöjor, sår och ont och ingen bryr sig ens om de ringer på larmklockan.

Chefen för den forna statsbanken, en del av Posten i Sverige, numera Nordea, kan kvittera ut hundra miljoner om han pensionerar sig vid 60 års ålder. Han fick dessutom en stor lyxvåning på en av huvudstadens bästa adresser. Inte ens han själv vågar stå för girigheten och säger i kvällspressen att han ”borde ha valt en billigare bostad”. De flesta skäms inte ens, de tar för sig så mycket de kan, innan de försvinner in i miljardärernas skugga.

Dagens brottsreportage i lokaltidningen handlar om en 16-årig knivrånare. Han har många kollegor här i landstingsfästet Kristianstad. De har fullt upp att göra. Dessutom pågår det också ett lokalt krig mellan olika maffialiknande grupper som på senare tid också inneburit att eldvapen använts.

Och när jag ser hur spelet kring SAAB fortsätter månad efter månad blir jag illamående. Den nya tidens herrar plockar ut sina miljoner, resten saknar de allt intresse för. Den sena postindustriella epoken tycks som gjord för de giriga att spela ut hela registret. Ingen skäms längre för den extrema egoism som blottställer andra människor. Ordet demokrati blir ett skämt man kan använda i dåliga vitsar.

Nej, det hjälper inte att låsa in sig. Det Nya Riket sipprar in överallt och ingen kommer undan det. Vad som förvånar mig allra mest är att ingen tycks ropa på rättvisa. De flesta tiger och gömmer sig. Hur har det kunnat gå så illa? Jag tror man finner svaren både i den politiska sfären och i den privata.

(BRÅ rapporten med den arketypiske kommissærtitel: Minskad utsatthet för vissa brott. Man har ikke fantasien til sådan noget selv.)

Wafa Sultan och den hatande guden

Vi har modtaget et eksemplar af Thomas Nydahls nye bog, “Kulturen vid stupet”. Se nedenfor hvor den kan bestilles. Vi har fået lov at bringe et af dens essays her: (klik omslag for at læse teksten)

Efter 17 år i amerikansk exil skriver Syrienfödda psykiatrikern Wafa Sultan sin bok A God Who Hates. Den blir både en naken självbiografi och ett slags pamflett mot den totalitära ideologi och religion som härskar i islams värld. Redan bokens inledning klargör ärendet, den är tillägnad hennes brorsdotter Mayyada som tog sitt liv för att slippa ifrån ett äktenskap som sharia-lagstiftningen tvingade henne att stanna i. Sultan menar att man med henne i minnet också kan inspireras att bekämpa ”den orätta och omoraliska behandlingen av kvinnorna i den muslimska världen.

Sultan föddes 1958 i den syriska byn Baniyas och utbildade sig till psykiatriker. Direkt efter ankomsten till USA 1989 börjar hon arbeta på en bensinstation. Hennes man hade åtta månader tidigare rest till dit, själv anlände hon med parets tre barn och några hundra dollar på fickan, fortfarande skräckslagen av bylivet i Syrien, som hon beskriver som en tillvaro ”trängre än hålet i en synål”. Parallellt med jobbet på macken började hon skriva texter som ifrågasätter mullornas makt. Hennes liv utvecklas på två plan, det ena för familjens välbefinnande och det andra för att själv befrias från ”odjuret” (hon använder konsekvent begreppet ”the ogre”, ett slags troll eller människoätande odjur som i hennes berättelse är synonym med islams gudsbild).

Hennes internationella genombrott som kritiker av och debattör kring islam och med religionen närliggande frågor kom, när hon den 21 februari 2006 medverkade i tv-kanalen al-Jazeeras program The Opposite Direction. Enligt New York Times sågs det av dryga miljonen tv-tittare och har de senaste åren kunnat ses på nätet.

Det anmärkningsvärda var att Sultan här krävde att männen, inklusive programledaren, skulle vara tysta medan hon talade, att de skulle respektera hennes rätt att yttra sig och det hon hade att säga. Det ansågs oerhört att en muslimsk kvinna ställde sådana krav. Hennes budskap var inte heller lättsmält för al-Jazeeras publik, hon kritiserade den muslimska världens behandling av icke-muslimer och krävde ett erkännande av det judiska och andra icke-muslimska folk, ”eftersom vi drar nytta av deras välstånd och tekniska framsteg.”

Wafa Sultan anser att det nu pågår en kamp”mellan moderniteten och det muslimska barbariet”, och hennes understatement om att ”ingen jude har hittills sprängt sig själv i luften på någon tysk restaurang” har gjort henne ytterst kontroversiell i den muslimska världen, men också lett till att hon bjudits för föredrag och debatter, både i USA och Europa.

Om sig själv säger hon ”Jag är muslim, men tror inte på islam”, en klyvnad i identitet och självbild som är väl så talande för de avhoppare som från sin exil i västvärlden kritiserar det teologiska och ideologiska tankegods som styr deras forna hemländer. Hon anser att islam, förutom att vara en religion, också är en politisk ideologi som predikar och vill genomdriva sitt program med våld. Mordet på hennes professor Yusef al-Ysef, vid universitet i Aleppo, där Wafa Sultan studerade medicin, fick henne att brutalt vakna till insikt om islam. Mordet utfördes av Muslimska brödraskapet inför ögonen på henne. Medan kulkärven träffade professorn skrek mördarna det välbekanta ”Allahu akbar/ Gud är stor”. ”I det ögonblicket”, säger Sultan, ”förlorade jag allt hopp om deras gud, det blev vändpunkten i mitt liv”.

Viktigast är kanske ändå den bärande livsberättelsen i hennes bok, den som handlar om uppväxt och fostran i Syrien, om familjens historia och de minnen hon bär med sig från studieåren. Gripande är berättelsen om hennes bildningsväg. Som ung brukade hon lägga beslag på urrivna tidningssidor som man haft mat i. När hon torkat bort matresterna kunde hon insupa kunskap om världen, från liberala libanesiska dagstidningar som på den tiden var ett slags kopior av västeuropeisk press. Hon växte upp i en anda av pan-arabism, som hade starkt stöd i familjen. Den allt starkare arabiska nationalkänslan var det viktiga och man förenadas i optimism kring den.

I skolan blev det hennes litteraturlärare som framför allt stödde och uppmuntrade henne och hon började själv skriva.

Sedan hon lämnat Syrien för väst tog det politiska engagemanget hela hennes tid, och boken kommer därför att handla huvudsakligen om de frågor och problem hon ställdes inför.

Sultan vittnar om sin praktiktid hos en gynekolog i Syrien. Eftersom hon studerade medicin på fjärde året välkomnades hon som assistent hos honom. Ofta uppsöktes han av mödrar eller mormödrar till unga flickor som skulle giftas bort. Deras ärende var i första hand att försäkra sig om den unga flickans oskuld, men gynekologen kunde ofta konstatera att de inte bara förlorat oskulden, utan att de också var gravida. Både mödrar och mormödrar visste att deras flickor inte haft några pojkvänner, och att de bara kunde ha gjorts gravida av sina fäder, bröder eller manliga släktingar. ”I många fall hade flickorna just haft sin första menstruation, när de blev gravida” skriver Sultan.

I februari 2008 yttrade hon vid en konferens om kvinnans roll i islam orden som fastställde hennes egen position: ”Jag har bestämt mig för att bekämpa islam. Hör nu vad jag säger: att bekämpa islam, inte politisk islam, inte militant islam, inte radikal islam, inte wahabitisk islam, utan själva islam. Islam har aldrig missförståtts, islam är själva problemet.” I sin bok berättar hon att hon ofta får frågan varför det finns så mycket hat mot kvinnor bland muslimer, och att hon på den alltid svarar: ”Därför att islams gud, Allah, hatar”. Mohammed, hans apostel, tillägger hon, var inte en tänkare utan en krigare. I juni 2009 framförde hon i en artikel kritik mot president Obamas tal till den muslimska världen, och sa att hans världsbild är ”obegripligt präglad av naiva önskningar”. Obamas tal innebar att han ”försummade att ställa upp för de frihetsälskande individerna, befriade araber som jag själv. ”

Sultan är en av grundarna av Former Muslims United, som kritiserar det faktum att islam förvandlats till en totalitär statsideologi vars rättsapparat kontrollerar individens hela liv. Vid sidan av Sultan finns bland frontfigurerna också muslimer från Egypten, Pakistan och Iran samt den forne PLO-aktivisten Walid Shoebat från Betlehem, som nu är amerikansk medborgare.

En passage i boken är särskilt minnesvärd, Sultan säger nämligen att hennes egna döttrar mer kommer att likna Margaret Thatcher än den egna mormodern. Med det menar hon inte att döttrarna ska bli brittiska premiärministrar, utan fria, självständiga kvinnor. I Sverige är jag rädd att ett sådant uttalande bara skulle tolkas som beviset på ett reaktionärt, i bästa fall mycket konservativt, förhållningssätt. Jag blir inspirerad av att se vilka referenser hon använder, eftersom de helt saknar den europeiska räddhågsenheten.

Är då Sultans bok och budskap ett angrepp på den enskilda muslimen? Nej, jag skulle hellre säga att hon uttrycker ett medlidande med alla de vanliga muslimer som hon delade öde med, men att hennes skarpa kritik mot islam riktas mot dess predikanter, ideologer och apologeter. Kvinnor som Wafa Sultan, och före henne somaliskfödda Ayyan Hirsi Ali, betecknas ibland som extrema och har kallats ”yttrandefrihets-fundamentalister”. Vem skulle ha sagt något så oförskämt om de människor som slogs emot Hitlers eller Stalins mordiska regimer? Problemet torde istället vara den ideologiska och religiösa grunden för övergrepp, mord och terror inom islam, som Sultan, Hirsi Ali och många med dem bekämpar med sina ord. Att läsa Sultans bok är i den meningen ett övertygande argument för att de behöver allt stöd de kan få.

Wafa Sultan: A God Who Hates (St. Martins Press, New York, 2009, 244 sidor).

Kulturen vid stupet.Kulturen vid stupet. Ny information.Kulturen vid stupet – ett persongalleri för nyfikna.Kulturen vid stupet – en liten rapport om bokens tre första dagar i verkligheten..


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

22
Deltag i debatten...

avatar
12 Comment threads
10 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
10 Comment authors
LFPCsteenWafa Sultan: islams gud är besatt av hat « AvpixlatEn MandJosefina Bergfast Recent comment authors
  Subscribe  
newest oldest most voted
Notify of
Hilmar
Guest
Hilmar

Der synes at være en beton-konsensus her på Snaphanen om helt kategoriske og forsimplede parolers gyldighed, såsom: “Islam er slem“, “racisme er had/tankeforbrydelse” og “Israel samt alle ikke-muhamedanske negre er gode per definition og hævet over enhver kritik“. Så længe man holder sig indenfor dette ret snævre åndelige reservat, med et ofte mainstream-defineret og tydeligt mainstream-indoktrineret, smalt spektrum af tilladte verdensanskuelser, kan holdninger og tabuer lystigt udfordres, og der kan debatteres tilsyneladende fordomsfrit (hvilket til tider kan være ganske frugtbart). Hvis man derimod formaster sig til at ridse lidt i stentavlerne, f.eks. den om det antiracistisk dogma, [oh gys, oh… Read more »

trackback

[…] Snaphanen 2011-11-12, 17:48 (uppdaterat 2011-11-12, 17:48) | Kategori(er): Islam/religion, Utrikes /* […]

Allan Hansen
Guest
Allan Hansen

Jeg kritisere ideologi, holdninger og religiøst galskab, men ikke enkel personer
og da slet ikke deres hudfarve.

I øvrigt er nogle af verdens bedste fodboldspiller, fotomodeler og forfatter etc. etc sorte mennesker.
Mit navn skal ikke stå på en blog med så ekstrem ubegavet stakler, som Hilmar hvis minder værkomplekser
er så pinelige (low – life).

Et har vi dog ét tilfældes Hilmar og det er tallet 44.
For mig er det min skostørrelse for dig er det din Iq.
Goodbye goat.

En Mand
Guest
En Mand

Hilmar

Snaphanen og ligende Blogs handler om kulturkamp ikke racekamp, hvis du ønsker racekamp så findes der en lille forening i Danmark du kan støtte og finde ligesindede hos, der er også mulighed for at udfolde din skrivelyst på deres hjemmeside.

så du ikke skal bruge for meget tid på at surfe rundt på nettet er her linket:

http://www.dnsb.info/

Så skulle din lykke vidst være gjort

Peter Buch
Guest
Peter Buch

Javist, det hjälper att låsa in sig. At organisere sig.
Spørgsmålet er mere hvorfor så få bosættelser dækker større områder med effektiv overvågning og nærhed af væbnede styrker og lidt mere med avanceret udstyr og personel…, ikke at det ikke fungerer.

Det, der også kunne definere menneskers bosættelser – at der foregår og eksisterer overvågning, afspærring, kontrol, væbnet personel er nær- er det eneste der fungerer i virkelighedens verden, at tro verden er retfærdig eller der i denne verden er tale om en børnefødselsdag blandt engle, og du er med som gæst hver dag er- en illusion.

Godmorgen.

Vivi Andersen
Guest
Vivi Andersen

Kære Allan Hansen.

Vær dog ikke så mavesur !

Hilmar har ret til at have de holdninger og meninger han lægger for dagen – hvilke ikke gør ham til et ringere begavet menneske end dine mange sorte venner !

Var den gode begavelse dominerende i Afrika ville der garanteret være anderledes, positive forhold dernede for afrikanerne, tror du ikke ?

Hilmar
Guest
Hilmar

Tak Vivi. Glæder mig umådeligt, at høre livstegn fra andre frit-tænkende individer i denne ellers så gennem-indoktrinerede og “hollywoodiserede” befolkning. Men jeg ved, at der heldigvis stadig findes mange, unge som ældre danskere, der ikke lader sig hjernevaske af globalisternes propaganda i biograffilm og mainstream-TV. Nogle mennesker har bare en stærkere personlig integritet, og en mere rodfæstet kulturel modstandsdygtighed end andre. Man kan vel egentlig godt tale om en slags “kulturelt immunforsvar” som kan træde i kraft hos den bevidste vesterlænding hvis helst flere af følgende forudsætninger er opfyldt. 1. Genetisk medfødt disposition for kritisk, analytisk tænkning (nysgerrighed, skepsis) 2.… Read more »

Allan Hansen
Guest
Allan Hansen

P.S. Jeg har stadig mange sorte etc. venner rundt omkring i verden, som er bedre begavet
end Hilmar!!! Sorry.

Jonny
Guest
Jonny

För att vara uttalad “antinationalist” har Herr Nydahl en märkligt välutvecklad medvetenhet om det skånska, det svenska och det danska… 😉

Sedan ska Herr Nydahl vara glad för Christian Clausens skull. Nordeas koncernchef är ju dansk.

Allan Hansen
Guest
Allan Hansen

Hilmar nu STOPPER du!!! Som gammel musiker jazz/bosa nova/blues og Soul står jeg i dyb gæld til den sorte mands/kvinde kultur. Jeg hverken kan eller vil finde mig i, at du sviner folk til – blot på grund af deres hudfarve. Jeg har selv haft to meget smukke sorte kærster. Da jeg boede i U.S.A spilede jeg med mange skide gode sorte musiker! Og vil hævde, at de sorte spiler bedre jazz, bluse og soul musik end de hvide – det kunne for nogle lyde racistisk – men sådan er det bare Jazz, Blues og Soul er den den sorte… Read more »

Hilmar
Guest
Hilmar

Stavefejlene, vulgariteterne, selvmodsigelserne, de overfladiske følelses-reflekser, jazz-referencerne, “had”-referencerne og de andre floskler er så forudsigelige at jeg falder i søvn . . .

Globaliseringen som den udspiller sig i dag, betyder folkemord for den nordeuropæiske type.
Det er et uerstatteligt tab for verdens sande mangfoldighed.
Finis.

Godnat.

PK
Guest

Hej Allan…har nydt Jazz i over 50 år…ja såmænd, tiden går. Lytter lige nu til Flip Phillips, hvor Dick Hyman er på piano.. Pladen er A Real Swinger. Du har ret ang. hvem, der spiller godt i forhold til , men der er jo gode folk Bix…Bill Evans osv osv… Holder også meget af fordbold , og har tænkt over det med afrikanske spillere. De er gode , ingen tvivl, men når mange topeuropæiske hold løber på bane med 6-7 afro. så er min tanke; ender det med at vi hvide ser på afrikanere, som spiller( for os)? ” spiller… Read more »

Hilmar
Guest
Hilmar

Fik lige ødelagt min landskamp da neger #2 blev skiftet ind. Slukkede med det samme. Hvis det fortsætter sådan har jeg set min sidste fodboldlandskamp. Negere i den røde og hvide landsholdstrøje er bare forkert. Færdig, slut. Det sender et markant signal, for rullende kameraer, at Danmark som etnisk kulturnation afskaffer sig selv. Jeg må være tro mod min instinktive reaktion. Hvis denne kommentar er for “ekstrem” eller racistisk for snaphanen, så tager jeg konsekvensen og finder andre græsgange. Ibrahimovic tørner ud for Sverige. Okore for Danmark. Hurrahhh! Hvilken dejlig berigelse. Lad os fejre at etniske danskere på alle områder… Read more »

Peter Buch
Guest
Peter Buch

At det var stille når en person havde ordet kunne være en forudsætning for fornuftig debat, flere kunne høre hvad hver enkelt havde at sige, og det kunne forhåbentlig få det totale rod der er udbredt i visse medier til at forstumme.

Ja, jeg kender den, Allan Hansen, du har gengivet samme historie fornylig andetsteds.

Allan Hansen
Guest
Allan Hansen

Er der nogen af jer, der kender den pragtfulde historie, som Wafa Slutan indledder med at fortælle i sin bog ” A God who hates 2009,, – det er en meget raffineret fortælling, den har såvel en filosofisk som en psykologisk point og lyder således. ” Let me tell you a fable that might explain how I confronted my fears of speaking out against the radical and mullahs of Islam,,,,,,, – There onc was a strong and inquisitiv young man who loved to travel. In his thirst for knowledge, he moved from place to place and traveled from town to… Read more »

Josefina Bergfast
Guest
Josefina Bergfast

ATT både judendom och kristendom, och också islam, vill beskriva ”de farliga och onda” sidorna i människans jag, i människans ”natur”, som t ex, (särskilt inom kristendomen anses vara), de högmodiga, de giriga, de avundsjuka, de hatiska, de lättjefulla, de kättjefulla och de frossande sidorna, ja, de destruktiva, de förödande och de förstörande sidorna, och inte att förglömma, de ”totalitärt maktlystna” sidorna hos människan som varelse, är ju ganska tänkvärt. Det är ju kanske ganska intressant egentligen. Människan är ju skapad ”till guds avbild”? ”Konstnärligheten”, ”danandet”, ”skapandet” och den ”kreativitet”, som människan uppmanas till inom religionerna, alltså att ”anstränga sig… Read more »