Det er ganske imponerende at Ingrid Carlqvist uden offentlig annoncering kan samle en fuld sal, over hundrede mennesker til et folkeligt møde i Malmø en tirsdag. Det blev på flere måeder en særlig aften i Malmø. Tout le monde var der fra EXPO og Niclas Orrenius – glimrende, det frie ord – til kunstnerne Lars Vilks, Dan Park og Uwe Max Jensen. Stockholmere der havde kørte hele vejen, en ortodoks gejstlig i fuld ornat, journalister, Sverigedemokrater, partiløse, SÄPO og 20 piketpoliser der bevogtede forsamlingen. Det er offentlig samtale, som den skal være skønt under lovlig massiv politibeskyttelse, mere end jeg har oplevet ved både Geert Wilders og Kurt Westergaard, bortset fra bombehundene. Oplægsholderne til debuten holdt niveauet: Lars Hedegaard, Gunnar Sandelin, Mikael Jalving og Hans Rustad. Jalving indledte for sine synders skyld med at erklære Sverige sin kærlighed, og jeg har det jo lige sådan, bare i noget længere tid. Som så megen ægte kærlighed er den ulykkelig.

”Det finns en mental stalinism i vårt land”. Uttalandet från journalisten Gunnar Sandelin sammanfattade känslan hos många besökare på det svenska Tryckfrihetssällskapets första möte, påUngdomens hus i Malmö på tisdagskvällen.[..]

I Danmark har Trykkefrihedsselskabet sedan bildandet 2004 gjort sig känt för sin hårda kritik mot islam och muslimer. Ordföranden, 69-årige Lars Hedegaard, fälldes i maj förra året för brott mot den danska rasismparagrafen, motsvarigheten till det svenska lagen om hets mot folkgrupp. ”När svenska flickor blir våldtagna, massvåldtagna [av muslimer], är det inget fel i det ur ett islamiskt perspektiv. Det är din rätt”, sade Hedegaard i en intervju som 2009 publicerats på sajten snaphanen.dk. Niklas Orrenius: ”Det finns en mental stalinism i vårt land”.

Dette er Sydsvenskans ikke alt for uvenlige indvending. Under mødet blev det også desværre blev meddelt at endnu Malmøbo blev skudt ihjel en taxichauffør Ahmed Rashid Hadrous 48 år. og senere senere et bombeattentat på politigården i Malmø-Fosie. . Det är för jävligt, säger Ilmar Reepalu. Er Riksdagen anfægtet? Statsministeren giver langt om længe lyd fra sig: ”Jag förstår om Malmöborna tycker att nu får det vara slut på den här våldsjustisen.” Hvilken lettelse, livet kan gå videre, bortset fra de dødes. “Låt oss nu i stället se vad vi kan göra för att lösa detta,” siger han. Det kan ikke løses, og slet ikke af folk af Reinfeldts støbning, siger jeg. Svenske politikere skylder nu skylden på hinanden, og det er helt fair, for de er alle lige skyldige. Vi mangler bare, at vælgerne opdager det, men det har det ligget vældig tungt med i nogle årtier.

Det foruroligende er, at næsten være holdt op med at være foruroliget, at undtagelsestilstanden er normaliteten. Politiet kan dårligt bebrejdes, den mediepolitiske klasse kan. Svenske vælgere har dog valgt ikke at bebrejde nogen, det er en del af makabre fascination vi halvfremmede føler ved at se følgerne af svensk demokrati in action. Det er bedre i Danmark, men ikke så man ligefrem bliver selvglad eller tror, at byens styre vil forhindre at vi bliver trukket med ned. Man kan ikke skåne nogen for noget.

Vi gik på ølbar med vores svenske venner, og jeg drak cola som en god chauffør, der har nok breve liggende fra Kronofogden fra forbrydelser der kan opklares, som at køre bil uden sikkerhedssele. Jeg kørte bilen tilbage over broen, og der blev talt. “Vi blev ikke dræbt,” sagde jeg til Hedegaard da jeg satte ham af derhjemme, hvad der også skulle hentyde til min bilkørsel. “Vi overlevede fint, så må vi se med svensk journalistik.”

Alle har tabuer, men de adskiller sig, en del har svenskere og danskere til fælles, men visse ikke. Oplæggene forsøger at forklare hvorfor, og de trænger ind i emnet både erfaringsbaseret og teoretisk. Men vi bringer naturligvis også Sydsvenskan og EXPO’s udlægning. EXPO har haft en ready-made udlægning af denne blog flere gange. De har fået igen gennem årene. De skal glæde sig over, at de kan arbejde fuldstændigt utruede som journalister i denne forsamling, ingen kunne drømme om at krumme et skæghår på deres hoved ( Daniel Vergara, nederste foto). Vi andre har en noget anden oplevelse af at rapportere fra møder, gader og torve i det nye Europa, de advokerer for. Denne blog er ikke neutralt registrerende, vi vedkender os vores subjektivitet. EXPO hykler en objektivitet, der er så langt fra virkeligheden som overhovedet muligt. Bekend dog ærligt kulør og prøv at klare jer i en kamp på fakta på det fri marked. Konsensussverige er forsvundet.

Til syvende og sidst skal vi måles på virkeligheden allihopa, og Malmø var ikke kun en drøm den 31.1.2012. Den var både glæde og sorg og skærende virkelighed.(EXPO: Invandring i fokus hos nystartad förening.) Tryckfrihetssällskapet i Sverige. Fotos © Snaphanen.dk

Aftonsången

Af Thomas Nydahl

Det vore en underdrift att kalla Sverige, Skandinavien, Europa, Västerlandet… en katastrof.

Att olika arabiska klaner ligger i krig och mördar varandra är ingen nyhet. Men hur ska ett land som Sverige kunna hantera sådant? Leif G.W. Persson sa i förra veckan att han skulle bli “svårt förvånad” om dessa brott klaras upp.

Hur ska man beskriva det som sker? Vad skulle du själv använda för ord? Jag bryr mig inte längre – har inte gjort det sedan många år – om vad vad de välpolerade skitstövlarna kallar det, bryr mig varken om lokalpressens vidriga språkligt anorektiska Per Svensson-figurer eller rikspressens alla duktigbröder, ty det finns ingenting som pekar mot något annat än en välskruvad och tydlig resa ner i Helvetet.

Våra utländska vänner älskar att kalla det Malmö. Det är i strikt geografisk mening riktigt. Men jag kallar det Aftonsången – och den sjungs överallt i västerlandet, som frivilligt tog på sig att förvalta hedersmorden och den totalitära järnhandens makt över våra liv. Det vi importerade kan inte reklameras. Därför är fokus på Malmö bara halva sanningen, om ens det. Ty vilka svenska städer är inte drabbade av eländet? Vilka europeiska?

Sverige, liksom andra europeiska länder får leva med konsekvenserna av den importen: wahhabism, hederskultur, mordkultur, uppgörelser som i offentligheten kallas “kriminella” men som ytterst enbart är bestämda av den icke-europeiska och därmed främmande subkulturens egna, och därför absurt oförenliga utanför-regler, vilka konkret innebär allt som härskar och verkar utanför det svenska lagrummet – alldeles oavsett om det sker i Sverige eller Långt-Bortistan (blodshämnd eller shariadomstolar – det vill säga parallella, primitiva “rättssystem” som sakta men säkert urholkar gällande nationell grundlag och enskilda lagar). Vill vi ha det så? Svaret blåser i vinden. Leif GW hade så sent som i tisdagens tv-program Veckans brott ett mycket tänkvärt inlägg om de så kallade “hedersmorden”.

Uppdatering onsdag: Sprängladdningen mot en polisstation i Malmö hör väl också till mönstret. Det gör ingen nytta att stå på ett torg och säga att man “är emot våldet”. Var det någon som på allvar trodde det?

Om jag skjuter dig, så skjuter du… mig eller vem väljer du?