Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Författaren Maria Sveland  har brakat in i en politisk depression. Hon berättar det själv i en artikel i Dagens Nyheter.  Symtomen är alarmerande: ett ordlöst fladder i bröstkorgen, hjärtat bultar förtvivlat, hon har värk i magen och lider av sömnlöshet. Tillståndet förefaller ha utlösts av ett senkommet och chockartat möte med verkligheten utanför Södermalm i Stockholm. Hennes symtom har vid det här laget blivit en riksangelägenhet. Maria Sveland är feminist och hittills mest känd som författare till bestsellern ”Bitterfittan”, som handlar om vilket helvete det är att leva tillsammans med man och barn, och därefter den lyckliga skilsmässoboken ”Happy happy”.

Hennes artikel är viktig, men kanske på ett annat sätt än hon har tänkt sig. Den är lika viktig som Bengt Ohlssons uppgörelse  med kulturvänstern för några veckor sedan som jag skrev om i krönikan ”Isbrytarna”. Men där Ohlsson genomtänkt och välformulerat tar avstånd från de röda fanor som med automatik kännetecknar de flesta kulturyttringar skildrar Sveland ett yrvaket uppvaknande i en värld där till hennes förskräckelse ”gränserna har förskjutits och kartan ritats om” medan hon sannolikt har varit fullt upptagen med att vara Bitterfitta.

Hennes symtom gör mig happy. De är välkomna tecken på att den mentala Berlinmuren har börjat rämna och luften kan bli lättare att andas. För Maria Svelands vidkommande är sömnlöshet och hjärtklappning ett lågt pris att betala för det elände som hon och hennes meningsfränder inom vänstern och dårfeminismen har ställt till med under de årtionden då de har härjat fritt på medias och andra arenors utrullade röda mattor. Hon är en av symtombärarna för hela den urspårade totalitära ideologi som nu genomlider sitt ofrånkomliga terminalstadium. Slaget är förlorat för vänstern, för radikalfeministerna och genusextremisterna. För första gången på nästan ett halvt sekel håller verkligheten på att hinna ifatt de här vansinnesyttringarna. Förlorarna konfronteras med vad de aldrig trodde kunde hända; de ser sin världsbild rämna och sina värmehärdar vid åsiktsdiktaturens köttgrytor hotade. Chocken är total.

Detta är bara preludiet till alla Bitterfittors klagan

Vi kommer att få se mer hjärtklappning, mer fladder i bröstkorgen och värk i magen. Maria Svelands artikel är bara preludiet till den klagan som landets församlade Bitterfittor av båda könen kommer att ge ifrån sig när de, en efter en, trillar ner från sina självvalda martyrpositioner. Det kommer inte att låta vackert, det gör det sällan när illusioner spricker och invanda privilegier blir till grus.

Jag ska berätta varför Maria Svelands våndor gör mig happy: De är symtom på att vänstern och tokfeminismen håller på att förlora det monopolistiska tolkningsföreträde som de i långliga tider har sett som självklart. Svelands bröstkorgsfladder signalerar att ett kvävande järngrepp om opinionsbildningen i Sverige äntligen håller på att släppa. Jösses flickor och pojkar, befrielsen är nära!

Jag förstår att omställningen kan kännas svår för härskarna över de rätta orden och de rätta åsikterna. Visst gör det ont när knoppar brister och man mister något man trodde sig ha ett evigt monopol på. I den akuta fasen kan det behövas smärtstillande medel, jag skulle också rekommendera något antidepressivt under en övergångsperiod och något verksamt mot sömnlösheten.

Borlänge ligger långt från Åsögatan

Chockad ser Maria Sveland ett tv-reportage där Bert Sundström återvänder till sin – och även min – gamla hemstad Borlänge. Han beskriver hur invandringen från tredje världen har förändrat staden.

97 procent av invandrarna kommer från Somalia, och mer än hälften är analfabeter. ”Vad nu det har med saken att göra” kommenterar Sveland. I hennes ägandes tv, i hennes rum, i hennes hem har Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson den gränslösa fräckheten att stå och diskutera invandringspolitik med centerns partiledare Annie Lööf. Rubriken för debatten är ”Har invandringen gått för långt? En rubrik som är som skapad av och för Sverigedemokraterna” skriver Maria Sveland.

Sådant ska man inte få diskutera. Inte i Maria Svelands tv, inte i hennes hem, inte över huvud taget. Borlänge ligger långt från Söder i Stockholm, och några somaliska analfabeter på Åsögatan har hon för sin del inte sett till. Skakad tar hon del av helt okända fakta som tv-apparaten förmedlar rakt in i hennes rum:

”Plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp utan att Åkesson avkrävs någon mer specifik förklaring eller exempel för detta påstående.”

Tokhögern dyker upp där man minst anar det

Men det ska bli värre. Maria Sveland ser högerkrafter vartän hon ser. Det som ”förr betraktades som tokhöger med drag under galoscherna slinker allt oftare in och sipprar ner i hennes liv och tv-apparat. Dyker upp där man minst anar det.” Det är när hon läser Magnus Lintons bok ”De hatade”  som ljuset tänds, polletten trillar ner och hon plötsligt ser sambanden. Hur det går raka linjer från massakern på Utöya den 22 juli 2011 via ungerska Jobbik och holländske Geert Wilders till Sverigedemokraterna och ”hatet mot mångfalden och antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Axess, bloggar och nätdebattörer. ”

Hon undrar ”hur samhället blev så skevt att Borlänges ”problem” (lägg märke till citationstecknen kring ”problem”!) med invandringen får ta plats i Aktuellt medan tystnaden om denna enorma politiska och kulturella förändring, som sker mitt framför våra ögon, förblir i medieskuggan? ”

Det obegripliga hatet mot SCUM-manifestet

Hon kallar jämställdhetsbloggarna Pelle Billing och Pär Ström för ”extremister” och ”antifeminister” och upprörs över att de bjuds in till tv-soffor och debatter. Hon upprörs över ”hatet mot Turteaterns uppsättning av SCUM-manifestet” (SCUM = Society for Cutting Up Men), en text av Valerie Solanas (känd för att ha försökt mörda Andy Warhol) som propagerar för kvinnlig frigörelse genom masslakt på män och att fortplantningen sker på artificiell väg. Att det budskapet inte hälsas med jubel är ju fullkomligt obegripligt.

Hon noterar med avsmak hur ”medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Den skäggige norrmannen heter Karl Ove Knausgård, och media har mycket riktigt hyllat hans böcker i sex delar om sitt liv. Det går inte för sig i Maria Svelands värld. Till råga på allt använder Knausgård också f-ordet, men inte på det sätt hon vill. Han ska med alla medel misstänkliggöras med vulgärvänsterns patentmedel efter den 22 juli 2011 – han ska knytas ihop med Anders Behring Breivik. Båda är ju norrmän!

”De åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik. Den slags feminisering av västerländska män som även Breivik är så djupt oroad över i sitt manifest.”

Samla ett litet gäng likasinnade och sjung ”We shall overcome”

Kommen så långt drabbas jag av ett ordlöst fladder i bröstkorgen. Inför sådan kompakt upprördhet är alla medel tillåtna. Jag råder Maria Sveland att skramla ihop ett litet gäng likasinnade på Mariatorget för att gemensamt sjunga ”We shall overcome”, varvat med feministiska kampsånger från 1970-talet och lämpliga doser bensodiazepiner och rödvin för en extra skjuts.

Det är klart att det känns svårt att se hur ”de höger­radikala spyr ut sitt hat”, om man nu har bestämt sig för att det är det man ser. Kort sagt, Maria Sveland ser hat och extremism överallt, utom hos sig själv. Hon är upprörd över allt som hon ogillar, och det som gör henne upprörd får inte finnas, eller i varje fall inte uttryckas. Medias censurkranar är uppenbarligen alldeles för dåligt åtskruvade. Här har gränserna för vad som får sägas offentligt stadigt förskjutits mot höger, men hon har inte märkt något. Förrän nu. Hon förebrår sig själv:

”Jag klandrar och frågar mig igen och åter igen: ”Varför har jag inte insett och förstått detta tidigare?”

Hon dräneras på energi i familjefängelset

Ja varför? Hon har ingenting sett, ingenting märkt av den omvälvning som pågår i Sverige. Var har Maria Sveland hållit hus de senaste tio åren? Har hon varit fullt upptagen med att vara Bitterfitta och massakrera kärnfamiljen som levnadsform i radioprogram om ”Heliga familjen”? Ur boken ”Bitterfittans” presentation:

”Sara är 30 år och redan bitter. En riktig bitterfitta faktiskt. Så en dag i januari när allt blir outhärdligt lämnar hon man och barn för en veckas tankepaus på tönt-Teneriffa. Det var ju inte så här det skulle bli. Hon drömde ju bara om kärleken som alla andra. Sara känner sig lurad och bitter när hon tänker på alla kvinnor hon känner som liksom hon dräneras på energi i familjefängelset. Är det ett ofrånkomligt arv i rakt nedstigande led – från hennes rastlösa mammas diskande eksemhänder till hennes eget nervösa duktighetskomplex?”

Vad vet Maria Sveland om invandringspolitik?

Jag undrar vad Maria Sveland vet om invandringspolitik, mer än att det är något som hon inte tycker att man får prata om? Hur kommer det sig att hon inte känner till att somalier är en svårintegrerad grupp i alla länder som de utvandrar till? Att de har den lägsta förvärvsfrekvensen och självförsörjningsgraden av alla och att analfabetism har en hel del med saken att göra? Att hälften av männen tuggar kat och att skenskilsmässor är satta i system av just somalier för att få mer bidrag? Att kokettera med okunnighet är inte längre gångbart, inte ens för vänstern.

Hur kommer det sig att Maria Sveland anser att invandringspolitik inte får diskuteras i tv? Och att en demokratiskt vald partiledare inte får förekomma i en tv-debatt? Vilka insatser har Maria Sveland i sin egenskap av radikalfeminist gjort för invandrarflickor som lever under hedersförtryck och misshandlas, kastas ut från balkonger eller gifts bort med sina kusiner från det gamla hemlandet? Vilka är argumenten för att inför skolelever, bekostat av skattemedel, framföra en psykiskt sjuk kvinnas mordiska hat mot män? Hur kan hon kalla företrädare för en nyanserad syn på könsrollsfrågor för extremister?

Några argument har aldrig avkrävts vänstern

Nej, det finns inga argument. Några argument har å andra sidan aldrig avkrävts vare sig vänstern eller dårfeministerna. När Maria Sveland anklagar alla som inte tycker som hon faller hon tillbaka på en gammal vänstertradition, och det hedrar henne inte det minsta: aldrig komma med sakargument, aldrig ärligt redovisa skälen till sin ståndpunkt, bara dåna på och göra anspråk på att själv förkroppsliga den oändliga godheten och anklaga alla andra för att vara onda och ha fel. Det faktum att vänstern har haft totalt fel i decennier har inte lett till någon avläsbar omprövning eller avbön. I 45 år har den svenska vänstern lagt död mans hand över debatten och samhällsklimatet utan att någonsin behöva försvara sina ståndpunkter.

Om Maria Sveland skulle hamna i maktposition ska vi ha klart för oss att det enbart är hennes åsikter och hennes bild av verkligheten vi får ta del av, hur snedvridna de än är. Alla som inte tycker likadant som hon ska tystas ner, som i vilken diktatur som helst.

Revolt mot ett instängt hemmafruideal

I vissa lägen kan det vara nyttigt att se bakåt. När den svenska feminismen, eller kvinnosaken som det hette då, började göra sig hörd på 1960-talet var den en revolt mot efterkrigstidens instängda hemmafruideal, mot veckotidningarnas kakrecept och stickbeskrivningar och för ökad valfrihet för kvinnor genom större möjligheter till utbildning och arbete. Som av en händelse ropade arbetsmarknaden efter kvinnlig arbetskraft – samtidigt som p-piller och fri abort (från 1975) gjorde det möjligt att välja om och när man ville ha barn. Barnomsorgen byggdes ut, och arbetsmarknadens behov gick förunderligt väl hand i hand med jämlikhetsdebatten. Ekonomi blev till ideologi. Att vara hemma med sina barn var det mest otidsenliga man kunde företa sig.

Skatteavdrag för markservice

1961 publicerades Eva Mobergs (1932-2011) essä ”Kvinnans villkorliga frigivning” i antologin Unga liberaler. Sedan kom Barbro Backbergers (1932-1999)  bok ”Det förkrympta kvinnoidealet” 1966 – se den här tv-intervjun med henne från 1966  där hon går till storms mot veckotidningarnas prinsessreportage.

Monica Boëthius (1928-2009) bok ”Har vi råd med fruar?” kom 1967. Hon kritiserade att fullt friska män fick göra skatteavdrag för markservice i form av hemmafruar även om det inte fanns några barn i familjen. Boken bidrog till att sambeskattningen avskaffades 1972. Därmed var den förhatliga hemmafrun avskaffad – det blev nödvändigt med två förvärvsinkomster för att försörja en familj.

”Könet är en social konstruktion”

De tre kvinnosakspionjärerna är allesammans döda. Och någonstans längs vägen gick ”kvinnosaken” snett, väldigt snett. Innan vi visste ordet av hade den kapats av 68-vänstern, kvinnor pressades in i marxistisk offerkofta, och plötsligt blev ”jämlikhet” detsamma som ”lika”. Plötsligt förnekades könsskillnaderna, och lika plötsligt hade genusextremisterna slitit åt sig tolkningsföreträdet för att på fullt allvar hävda att ”könet är en social konstruktion”. En föreställning som bygger på Simone de Beauvoirs ord i ”Det andra könet”:  ”Man föds inte till kvinna. Man blir det.”

Barbro Backberger hade möjligen trivts med den definitionen, men jag vågar påstå att både Eva Moberg och Monica Boëthius skulle rotera i sina gravar om de visste omfattningen av den genuspsykos som har brett ut sig i dag på allt från förskolor till universitet. För en psykos är det, ett rent galopperande vansinne där få vågar påpeka att kejsaren är spritt språngande naken och alltför många håvar in sitt levebröd på att driva den offentliga lögnen. Sedan går de hem och avnjuter sina könsskillnader i dubbelsängen.

På förskolan Egalia finns inga pojkar och flickor

Skollagen ålägger skolor och förskolor att arbeta aktivt för att ”motverka könsstereotyper”. Det kan naturligtvis tolkas på olika sätt. Miljöpartiet kräver nu genuspedagoger på alla förskolor. I Stockholms stad vill man satsa 10 miljoner kronor så att alla förskolor får tillgång till en genuspedagog.

”Vi tycker att det är en rättighetsfråga och det är viktigt att man följer målen i förskolans läroplan” säger Daniel Helldén, oppositionsborgarråd i Stockholms stad (mp).

På förskolan Egalia på Södermalm i Stockholm (var annars?) har man tagit steget fullt ut. Där finns inga pojkar eller flickor. Där säger man förnamnet, ”kompis” eller ”person”. De könsspecifika orden ”hon” och ”han” är skrotade. Alla barn kallas ”hen”. I böcker som köps in ska det helst vara ensamstående eller samkönade föräldrar. Tygdockorna är mörkhyade och exakt likadana. Men de har – hör och häpna – könsorgan.

”Vi vill inte ta bort det biologiska könet. Det är det sociala könet vi arbetar med” säger Lotta Rajalin i Aftonbladet.

Sasha och Nikki uppfostras könsneutralt

Kan galenskapen komma längre? O ja. Samhällets minsta cell är familjen. Ingen propaganda är helt lyckad förrän den har infiltrerat även dessa de minsta byggstenarna i samhällsbygget. Föräldrarna Linus och Sara har tagit genusfrågan på allvar och uppfostrar sina två barn Sasha, 2,5 år och Nikki, 6 månader, könsneutralt. Barnen är klädda i könsneutrala kläder och har fått könsneutrala namn så att ingen ska kunna räkna ut om de är pojke eller flicka. Det berättar pappan Linus stolt i Dagens Nyheter. Föräldrarna har bytt dagis för Sasha, eftersom personalen på det förra dagiset betedde sig som om det finns två kön.

”På vår nuvarande förskola går det inte att säga könen på många av barnen och det tycker jag är ganska befriande. Och att vi inte är de enda som har könsneutrala namn på barnen. Det är jätteskönt att komma bortom det könsuppdelade” säger Linus.

Linus har nyligen börjat använda det könsneutrala pronominet ”hen” och är positiv till begreppet. Men det kändes först lite onaturligt.

”Det har suttit jättelångt inne. Men jag började använda det i min undervisning till gymnasieeleverna förra veckan. Det blev ingen reaktion alls. De kanske lyssnade dåligt eller så accepterade det rakt av.”

Ideologi slår över i bindgalenskap

Det här är i allt väsentligt ett sektbeteende som med all önskvärd tydlighet visar hur ideologi kan slå över i bindgalenskap. De här två föräldrarna måste bevisligen vid åtminstone två tillfällen ha haft viss glädje av sina icke försumbara könsskillnader. De två barn som detta har resulterat i används kallblodigt som försöksråttor i föräldrarnas ideologiska experimentlaboratorium. De berövas rätten till sin könsidentitet som är en väsentlig del av identitetsutvecklingen även hos små barn. Barnen borde omedelbart omhändertas på grund av psykisk barnmisshandel, och föräldrarna rekommenderas några år på analyssoffan för att reda ut sina trauman och neuroser.

”Hjernevask” får Norge att tillfriskna

Sverige är – än så länge – den perfekta arenan för alla slags -ismer och urspårade ideologier som vänstern desperat behöver fylla sitt inre tomrum med. I Norge börjar man tillfriskna från genusvansinnet sedan NRK, norsk tv, 2010 visade serien ”Hjernevask” (hjärntvätt) i sju delar, gjorda av Harald Eia. Länkar finns här och här och video

Se den! Bättre kan det inte sägas. Norges Forskningsråd har tagit intryck av programserien och beslöt att lägga ner programmet för kjönnsforskning (genusforskning) som fått anslag i sjutton år. 2008 satsade Forskningsrådet 56 miljoner kronor för fyra år framåt. Nu är det stopp.  I Sverige har Vetenskapsrådet nyligen beslutat om tilldelning av 67 miljoner kronor för genusforskning, berättar bloggen GenusNytt. Ännu en tid ska vansinnet fortgå.

”Ni ville bli bedragna”

När jag läser Maria Svelands angrepp på allt och alla som står till höger om henne själv – det vill säga större delen av Sveriges befolkning, – när jag tänker på de arma barnen Sasha och Nikki som fråntas rätten till sin könsidentitet associerar jag till en replik som fälldes i Kina 1979. Maos Kina var ett populärt resmål för de politiska pilgrimsresor som vänsteranhängare regelmässigt har gjort till sina mest älskade tyrannistater just när folkmorden har nått toppnivåer. Den evige diktaturpilgrimen Jan Myrdal reste till dem allihop och har prisat de styrande i alla tonarter. Dagens Nyheters chefredaktör för kulturredaktionen, Olof Lagercrantz (1911-2002)  gjorde under 1970-talet flera reportageresor i Sovjet och Kina och beskrev diktaturerna i lyriska ordalag, och trubaduren Mikael Wiehe reste till Nicaragua.

Det som visades upp för de politiska pilgrimerna var en arrangerad kulissvärld där ingenting var äkta. Till och med byborna var framkommenderade som skådespelare och tillsagda exakt vad de skulle säga och göra. I sin bok ”Vänstern och tyranniet”  återger Per Ahlmark, författare och före detta folkpartipolitiker, den replik som en av de politiska pilgrimerna fick av sin forna guide i Kina när de åter möttes 1979:

”Vi ville bedra er. Men ni ville bli bedragna.”

Af Julia Caesar

tidligere kronikker af samme forfatter.