22
apr
Seneste opdatering: 22/4-12 kl. 1847
Ingen kommentar - Tryk for at kommentere!

Af Thomas Nydahl
Här följer ännu to utdrag ur min bok om Black Country. Just Wolverhampton ska jag återbesöka i maj för att få fram fler uppgifter om staden.

Frank Sharman publicerade för några år sedan Heritage and Cultural Roots, som är en historisk och samtida överblick av invandringen och dess miljöer i Wolverhampton. Den finns odaterad på en hemsida för lokal historia. Artikeln handlar i huvudsak om de olika religiösa grupperna och deras bönehus i staden, men innehåller också en text som talar om invandringens historia i Wolverhampton.

” Idag är Wolverhampton en invandrarstad, vilket den också varit i århundraden. Hur många människor i staden har fyra förfäder födda i Wolverhampton – eller tre, eller ens två? Vi har inga siffror for stadens tidiga historia, men vi kan anta att befolkningen ökade fram till Digerdöden, när befolkningen som i resten av landet dramatiskt reducerades. Efter det har den sakta ökat igen. Denna befolkningsökning har i huvudsak naturliga orsaker, men utan tvekan var den aldrig geografiskt statisk, vilket vi ibland tycks tro.

Människor lämnade sina byar och flyttade till andra, eller till samhällen och städer. Denna rörelse bestod främst av unga människor och utgjordes för det mesta av flyttningar på 20 till 25 miles avstånd från ursprungsorten. Inom detta avstånd finner vi områden med mycket stor befolkning, och som marknadsstad och centrum för ullhandeln har Wolverhampton också attraherat sin beskärda del av sådana invandrare. ”

1748 hade staden 12,565 invånare. 1991 var siffran 242.190. Den största befolkningsökningen kommer samtidigt som industraliseringen påbörjas. Här berättar sedan Sharman utförligt:

”Vi har inte mycket information om de människor som kom utifrån för att bosätta sig i staden. Landet var i sin helhet öppet för vem som än ville komma och bosätta sig. Ibland kom människor därför att deras yrkeskunskap efterfrågades (…) Den första identifierbara inflyttningen skedde under 1800-talet när stora skaror irländska invandrare anlände. Det sägs att dessa människor som kommit till England för att bygga kanaler och senare också järnvägar, helt enkelt följde med till Wolverhampton och väl här valde de att stanna (…)

Samtidigt vet vi att en hel del irländare kom direkt hit eller via någon hamn som Liverpool. Invandringen från Irland till England började i sin helhet öka märkbart efter Act of Union 1801 och ännu mer under den irländska svälten på 1840-talet. De var för det mesta katoliker och de fann många katoliker just här. Men även om religion förenade dem, så splittrades de av klass.

Arbetarklassinvandrarna kände sig inte välkomna i medelklassens kyrkor dit de väletablerade gick, och både av det skälet och på grund av trängseln, så byggde man nya katolska kyrkor, som St Patrick´s, närmare invandrarområdena. Dessa nya irländska, katolska arbetarklassinvandrare möttes av mycket fördomar.”

På grund av den stora andelen irländska katoliker kom Wolverhampton att kallas ”Lilla Rom”. Religionsstatistik för staden visar också att de som kallas kristna år 2001 är i stor majoritet, medan den största invandrade gruppen är sikher som utgör 7,6% av befolkningen, hinduer med 3,9% och muslimer 1.7%. Hur utvecklingen sett ut de elva år som gått sedan dess får vi veta i 2011 års folkräkning, som kommer inom kort, men klart är att den muslimska befolkningen ökat kraftigt, både i enskilda städer och i Storbritannien som helhet.

Efter andra världskriget hade man brist på arbetare i Wolverhampton varför man aktivt värvade människor i samväldetsländerna för flyttning och arbete i Storbritannien. 1954 bodde det tio indiska familjer i staden. Två år senare hade Indian Workers Association 150 medlemmar. Årtionden 1961 till 1971 ägde den huvudsakliga asiatiska invandringen till Wolverhampton rum. Från Indien och Pakistan ökade inflyttning från 1.756 personer 1961 till 12.120 tio år senare.

Gina Khan om situationen i Birmingham

Nätverket One Law for All bedriver vad de själva kallar Campaign against Sharia law in Britain. De har många invändningar mot sharia-lagarna men menar först och främst att de i sin egenskap av religiösa lagar omöjliggör likhet inför lagen. För alla medborgare i det sekulära Storbritannien kan det bara finns en enda lag. Likhet inför lagen måste vara grundprincipen. I juuli 2011 gick man ut med ett upprop som bland annat sade:

“We call on the UK government to recognise that Sharia and all religious laws are arbitrary and discriminatory against women and children in particular. Citizenship and human rights are non-negotiable. We demand an end to all Sharia courts and religious tribunals on the basis that they work against and not for equality and human rights. We demand that the law be amended so that all religious tribunals are banned from operating within and outside of the legal system.”

En av många undertecknare var aktivisten Gina Khan från Birmingham. Hon har sedan 2006 publicerat en rad anti-islamistiska texter och framträtt i olika tidnings-intervjuer. Khan är själv muslim, född av pakistanska föräldrar. Hon har flytt från ett arrangerat äktenskap och avvisar alla islamistiska krav på hur kvinnor ska se ut, klä eller uppföra sig.

För The Times gav hon våren 2007 en längre intervju. Där porträtteras hon som en 38 år gammal, modig kvinna. Hon säger att moskéerna nu växer fram i varje gathörn i Birmingham, och hon ser de senaste femton årens utveckling som radikalt annorlunda eftersom det jihadistiska tänkandet fått fäste.

I bokhandeln kan man nu köpa radikal litteratur och moskéerna predikar separatism och hat. Staten och etablissemanget har tillåtit det. Dessa moskéer importerar jihad, de understödjer allt det som är fel inom islam. Det som oroar Khan allra mest är hur moskéerna hjärntvättar barn och ungdomar. Det påminner mig om en sekt, säger hon, där man säger att vi muslimer blir offer. Men vi är inga offer, sanningen är istället den att majoriteten av pakistanierna som kommer hit är okunniga, obildade, ofta analfabeter från landsbygden. Dem kan man lätt hjärntvätta. Sedan födseln har de fått höra att islam har alla svaren. Är man inte född muslim är man dömd att hamna i helvetet.

Khan tvingades gifta sig vid 16 års ålder. Hon blev genast gravid. Moskéerna är medansvariga, precis som de är för månggiftet. I dagens England säger de i moskéerna att månggifte är ok. Imamerna ursäktar beteendet. De tar inte reda på fakta, de ställer inga frågor, så trots att polygami är förbjudet i landet är det mycket vanligt, enligt Khan.

Hon säger att muslimska kvinnor som börjar tänka som hon ofta begår självmord. Men hon tänker inte låta rädslan ta plats i henne igen. Hon känner att hon i Birmingham trots allt är en fri kvinna, hon kan tala fritt och öppet. För Birmingham Post gav hon samma vår en intervju, där hon bland annat konstaterade att människor är fixerade vid problemen i Mellanöstern men samtidigt är blinda för vad som sker i den egna staden och det egna kvarteret.

För Westminster Journal intervjuades hon våren 2008. Det är en omfattande och mycket detaljrik intervju där hon upprepar mycket av vad hon tidigare sagt, men också utvecklar sin syn på islamismens tillväxt i det brittiska samhället. Hon berättar att hon alltför länge varit tyst, eftersom bara tysta och lydiga kvinnor uppskattas inom islam, men att hennes beslut att börja tala inneburit problem både för henne själv och hennes familj. Tegelstenar har kastats genom hemmets rutor, flera familjemedlemmar har blivit misshandlade. Men hon ger sig inte, hon understryker att Wards End är hennes hem, att hon hör hemma där och att islamisterna i området är en förfärlig plåga. Man kan inte, hur hårt man än försöker, ta det brittiska ur mig, säger hon. Jag har slagits mot förtryck tills jag blev den jag är idag. Jag är engelsk, jag talar engelska, men missförstå mig inte, jag är ändå en muslimsk kvinna.

I vårt område, Wards End, flyttade alla icke-muslimer ut. Överallt började man se affischer som kallade till muslimska möten, bokhandlar och butiker som säljer slöjor öppnade överallt. De helt unga männen lade sig till med skägg och de unga kvinnorna med kläder i arabisk stil. Detta är islam som går baklänges, inte framåt. Vi brukade skoja om att de snart skulle börja importera kameler. Jag förstod ju inte då att inspirationen kom från öken-islam, wahhabismen. Tack och lov skaffade jag mig kunskaper på egen hand, annars hade jag kanske också levt i övertygelsen att extrem islamism var svaret på allt, säger Khan.

*

När jag själv tittar på exteriörer till nio moskéer belägna i Wards End slås jag av vilka nedgångna fastigheter de finns i. Antingen är det gamla, slitna tvåvåningars bostadshus, semi-detached eller så är det olika typer av verkstads- eller lagerlokaler de finns inrymda i. De är mycket små och rymmer mellan 60 och 100 personer. Det enda som skvallrar om att det bedrivs moskéverksamhet är de gröna skyltarna ovanför ingångarna. Endast en av dessa nio moskéer, en sufi-moské, tar emot kvinnliga besökare. De flesta andra säger rent ut att bara män är välkkomna. Detta intryck bekräftas också av Khan som säger, att ”varenda tomt hus och butik förvandlas till en minimoské.”

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?