Et råd: Hvis du er det mindste følsom, lad være med at se det. Folk der gør sådan her mod børn, hører ikke hjemme i nogen menneskelig civillisation. Folk der holder børn op som lemlæstede kødklumper for et videokamera, mens de skriger og hyler på deres afgud og går ud i den næste kugleregn, har heller intet at gøre i civillisationen. Jeg vil modsætte mig enhver flygtning fra deres kulturkreds, de må bløde til døde for hinandens hænder indtil de eventuelt vil tilslutte sig en fælles menneskelighed. Barbariet må indkapsles. Vi kan forsøge at lindre deres uendelige tragedie, men kun på afstand. Ellers trækkes vi med ned i det mareridt, vi steg op af i 1945. Vi er på vej.

Vi kan ikke tåle at se blod og se småbørns hjernemasse, det er forståeligt. Men man kan ikke bygge overlevelsespolitik på, hvad man ikke kan tåle at overvære. Mellemøsten skal igennem meget endnu. Allah vil ikke hjælpe dem, tværtimod. Allah vil forlænge deres lidelser. Og Muhammed må – hvad enten han har eksisteret eller ej – ligesom nazister og kommunister indkapsles. “Man kunne jo,” siger Søvndal og Kofi Annan. Næppe. “Du er på jorden, det findes der ingen kur for,” siger Beckett i Slutspil. Syrerne er i Syrien, det er igen en kur, at de spreder sig til fungerende samfund. Det er slemt nok, at Libanon er på vippen til en ny borgerkrig. Iran confirms sending troops to Syria.

Snaphanen – nu med børnesikring

Der er visse store arbejdspladser og hoteller i Norden, hvor denne blog er spærret. NU ser jeg, det også gælder ikke bare på tyrkiske hoteller, men også i England. Man kunne tage skade, det er set før. Måske man skulle flage ud til USA, som svenske blogs gør inden den europæiske debatøkologi kommer for godt i gang.

“Om man försöker gå till snaphanen.dk från tyska T-Mobiles nät i UK hamnar man på denna sida:
Remove Content Lock The website you are trying to access is blocked by Content Lock as it contains content that is unsuitable for under 18s. Click Here to remove Content Lock if you are above 18.

Vill man ta bort spärren hamnar man på en sidan som säger:

Protect your child. This application is blocked by Content Lock as the content is unsuitable for under 18s. To remove Content Lock, you need to prove your age by entering valid UK Credit Card details (please do not use Debit Card or international credit cards). This service is free of cost.

Gängkriminalitet och polisstrategier

Enzensbergers tes om de lågintensiva inbördeskrigen

Af Thomas Nydahl

Två av de farligaste gängen i Birmingham är The Burger Bar Boys and The Johnson Crew. Men det finns andra. Och de är inte heller särskilt vänligt sinnade mot omgivningen. Här vill jag kort visa på ett par av de gäng som är aktiva och hur myndigheterna försöker hantera dem.

Muslim Birmingham Panthers bildades i början av 1990-talet. Gänget består mest av pakistanska och kashmiriska muslimer, men också av andra etniska grupper, som svarta afrikaner, bangladeshier, indier, svarta karibier och afghaner. De är framför allt aktiva iozells, Handsworth, Alum Rock, Sparkhill, Sparkbrook och Aston (samma område som Lynx Gang). Gänget bildades för självförsvar i Birminghams muslimska stadsdelar, mot vita och svarta gäng, sådana som Burger Bar Boys och Johnson Crew. Muslim Birmingham Panthers sägs vara stadens största gäng med ungefär ettusen medlemmar.

The Johnson Crew växte fram i Birmingham-stadsdelen Lozell redan på 1980-talet, då unga svarta män gick samman för att skydda sig mot vit makt-aktivister och skinheads. En av grundarna var Arthur “Super D” Ellis, vars egen dotter, Charlene, mördades 2003. Gängmedlemmar står varandra mycket nära eftersom de känt varandra sedan barndomen, växt upp och gått i skola tillsammans. Unga grabbar som sparkats ut från skolorna, och de slutit sig samman för att begå småstölder och andra brott. När de blivit äldre har det också förhärdats som brottslingar och krävt sina andelar av den växande drogtrafiken. I slutet av 1980-talet var det just detta gäng som kontrollerade det mesta av stadens drogtillgångar och de styrde också nattklubbarnas säkerhetstjänster. De tjänade redan då tiotusentals pund i veckan på sin kriminalitet.

Burger Bar Boys kommer från innerstadsområden som Handsworth, Winson Green, Moseley, Smethwick, Small Heath, Aston, Bordesley Green och Lozells. De är mest kända för vapenhandel och narkotikaförsäljning. Deras främsta rivaler är ett annat svart gäng, Johnson Crew, men också asiatiska gäng, som Lynx Gang och Muslim Birmingham Panthers. Burger Bar Boys har ett antal underavdelningar, till exempel Handsworth Town Crooks (HTC), Blood Brothers, Real Man Dem (RMD), Ghetto Hustla Boys (GHB) och Raleigh Close Crew (RCC). Dessa gäng känns igen på sina röda armbindlar eller röda t-shirts och kavajer. En annan grupp, Small Heath Mans (SHM) bär samma kläder, men i lila. En av de största och värsta underavdelningarna till Burger Bar Boys är Birmingham’s Most Wanted (BMW), som bär gröna armbindlar och t-shirts. De är välkända för sitt stridsrop ”Stay Mean, Stay Green,” och vissa medlemmar har tatuerat in orden som en form av logga. Burger Bar Boys är också ökända för den väpnade striden med Johnson Crew 2003, då två helt oskyldiga och förbipasserande dödades. De som dog var 17- åriga Letisha Shakespeare och 18-åriga Charlene Ellis.

The Lynx Gang grundades redan på 1970-talet för försvar mot vit makt-aktivister och skinheads. Men snart förändrades gruppen till ett mycket våldsamt, kriminellt gäng i takt med gettoiseringen och förfallet i de asiatiska stadsdelarna. Gänget bildades i Small Heath men spred sig snabbt till Handsworth, Alum Rock, Sparkhill, Sparkbrook och Aston. De viktigaste rivaliserande gängen är sådana som Muslim Birmingham Panthers, Burger Bar Boys, Sikh Shere Punjab och Redheads. The Lynx Gang är det äldsta verksamma med ständigt stigande medlemstal, och beräknas nu ha ungefär 3.000 medlemmar. Moazzam Begg, en av de nio brittiska muslimer som suttit fängslade på Guantanamo Bay, är en före detta medlem av The Lynx Gang.

I oktober 2011 publicerade Protective Services Committee en rapport från West Midlands Police Authority#, i avsikt att skapa överblick kring de två olika gängstrukturer man har att övervaka och bekämpa, Urban Street Gang (USG) och Organised Crime Group (OCG). I rapporten understryker man hur svårt det är att veta om en enskild kriminell handling har sin bakgrund i ett gäng. Efter upploppen som också drabbade West Midlands och Birmingham hårt har polismyndigheten ånyo koncentrerat sig på grupperna och man arbetar utifrån regeringsdirektiven om hur ett gatugäng ska definieras. Kriterierna finns sedan tidigare beskrivna i Dying to Belong report (Centre for Social Justice 2009) och är:

A relatively durable, predominantly street-based group of your people who (1) see themselves (and are seen by others) as a discernible group,(2) engage in a range of criminal activity and violence, (3) identify with or lay claim over territory, (4) have some form of identifying structural feature, and (5) are in conflict with other, similar gangs.

I rapporten pekar man ut ett antal städer i Black Country som särskilt bekymmersamma, och som därför kräver särskilda insatser, inte minst preventivt arbete och underrättelsearbete. Birmingham står naturligtvis överst i rapporten och man visar hur en rad konkreta åtgärder satts in, bland annat i form av nya grupper som ska motarbeta gängvåldet. I Wolverhampton har man fungerat som pilotprojekt lett av Inrikesministeriet i avsikt att slå sönder gängstrukturerna. I Sandwell, ett på ytan trivsamt och fint litet samhälle har skapat arbetsgrupper som ska lära sig förstå och fokusera på gängaktiviteterna. I Dudley, Walsall och Solihull finns det ett flertal gatugäng men de har färre medlemmar och är mindre välorganiserade.

Ungefär så luddigt formulerad tycker jag att hela denna omfattande rapport är. Den säger väldigt lite om situationen på gatorna, men betydligt mer om kommittéer som upprättats av polismyndigheten i samarbete med lokala myndigheter och frivilligorganisationer. Det ena utesluter inte det andra, men det blir av skrivningarna i denna rapport svårt att skapa sig en bild av gatukriminalitetens omfattning, särskilt när man nu förstått att denna typ av brottslighet som inte sällan omfattar skjutvapen och knivar, inte behandlas som anti social behaviour utan att de två ses som skilda problem. Det kanske de är. Men nog drar jag mig till minnes vad Hans Magnus Enzensberger# skrev för länge sedan om lågintensiva inbördeskrig och undrar om inte just de etniskt definierade kriminella gängen i West Midlands är indragna i just det.

Enzensberger skrev:

”Skälet till att staten drar sig tillbaka kan vara mycket olika. I början är det ofta feghet eller taktiska beräkningar, som i Weimarrepubliken och på senare tid också i det återförenade Tyskland. När det molekylära inbördeskriget har gått längre är polisen och rättvisan inte längre herrar över situationen; i den mån man alls fortsätter att anhålla stridande förvandlas de överfyllda fängelserna till träningsläger.”

Och

”Den som har medel därtill kommer redan på ett tidigt stadium försöka skaffa sig legoknektar som träder i polisens ställe. Ett tydligt tecken är den så kallade säkerhetsbranschens tillväxt. Livvakten avancerar till statussymbol. Till och med statliga myndigheter engagerar särskilda ’beskyddare’ för att värna om infrastrukturen (…) Inbördeskrig, i molekylär som i större skala, är smittande.”

Enzensbergers resonemang kan te sig överdrivna. Jag läser dem mot bakgrund att polis och räddningstjänst inte vågar närma sig vissa områden i europeiska städer, och det faktum att allt fler av gatugängen vidmakthåller sin makt med våld. När islamistiska rörelser spottar på nationella symboler i de europeiska länder som givit dem både uppehållstillstånd och medborgarskap är det en krigsförklaring. Ur det handlandet växer förstås självförsvarsgrupperna, som i den offentliga kontexten istället görs till angripare. Vi har sett den mekanismen inte minst i England där EDL görs till förövare, när de i själva verket aktivt går till försvar av sitt samhälle mot en ideologi och en rörelse som på sikt vill förslava dem. Enzensberger analyserade redan då en mekanism som har med detta att göra, och han skrev:

”Angrepp och försvar går inte längre att särskilja. Mekanismen liknar blodshämndens. Allt fler människor sugs in i denna virvel av skräck och hat, tills man har nått ett tillstånd av fullkomlig asocialitet.”

Han påpekar att inbördeskriget aldrig kommer utifrån, och att det alltid startas av en minoritet: ”troligen räcker det med att en på hundra vill ha det för att göra det omöjligt att leva ihop på ett civiliserat sätt” – och han påpekar att det i den industrialiserade världen fortfarande går att upprätthålla en fred, ”våra inbördeskrig är molekylära, hittills har de inte fått grepp om massorna.” Han talar om storstädernas gängkrig och gatuvåld som ”metastaser” från de riktigt stora städerna (olustigt nog nämner han just brittiska Birmingham i sin uppräkning av sådana städer, tillsammans med Bombay och Rio) och säger att de stridande – alltifrån knarkgäng till huliganer, mordrännare, bärsärkar och seriemördare – inte liknar vanliga soldater, men att ”precis som i de afrikanska krigen blir dessa mutanter bara yngre och yngre. Vi lurar oss själva när vi tror att det råder fred, bara för att vi fortfarande kan gå och köpa våra frukostfrallor utan att prickas av krypskyttar.”

Kan Enzensberger ha haft särskilt fel när han skrev sin bok? Jag tror istället att hans analys av skeendet då, i början av 1990-talet, förstod vad som väntade.

I gängkulturens era är det också så att man i kulturlivet romantiserar våldet och själva gängidentiteten. En gangsterfilm som spelades in i Birmingham 2009, 1 day, kritiserades också för att glamourisera de riktiga våldsmännens och mördarnas liv i en av stadens allra mest våldsdrabbade stadsdelar, Handsworth. Det finns rentav uppgifter om att de två gängen Johnson Crew och Burger Bar Boys fungerade som rådgivare för filmmakarna, för att intrigen skulle bli så trovärdig som möjligt.

Filmen hade biopremiär i november 2009 och visades senare på Channel 4. Den har beskrivits som ”Gang life for the MTV generation.” Intrigen bygger på verkliga händelser i Birmingham 2008, då två personer mördades i gängkriget: Dimitri Foskin and Dominique Grant. Hur impotenta och meningslösa myndighetsåtgärderna ter sig, förstår man när man läser att filmen delvis finansierats med statliga medel. Filmens regissör heter Penny Woolcock.

Filmmakarna försvarade sig mot kritiken med orden:

”Filmen producerades i fullt samarbete med lokalsamhället i Birminghams innerstad, och många av de medverkande hade roller både framför och bakom kameran. Filmen har ett starkt progressivt budskap utan att för den skull blunda för det dagliga livets verkliga omständigheter.”

Det räcker att se bilder från filmen för att förstå effekten den haft på dessa svarta förortsungdomar, vars hela liv präglas av våld och hot. I filmen blir de hjältar, deras gangsteridentitet inte bara avspeglas och visas utan förstärks och romantiseras. Detta är ”ett starkt progressivt budskap”. Vi förstår vad det betyder, inte sant?

Bilden visar en scen ur filmen 1 Day. Filmaffisch för filmen. Kulturradikal gangsterromantik från Birmingham.