8
jun
Seneste opdatering: 8/6-12 kl. 1910
1 kommentar - Tryk for at kommentere!

Algeriets självständighet och massinvandringen till Frankrike
Af Kjell Håkansson

Jag skrev för en tid sedan ett inlägg i Snaphanen som handlade om Algeriets självständighet. I samband med detta läste jag en text på internet av den franska historikern Guy Pervillé som skrevs 1999 med lades ut på nätet 2006. Texten är läsvärd och jag har efter bästa förmåga översatt delar av den till svenska. Det är inte fråga om någon partsinlaga: texten är objektiv och utan känsloladdad retorik och tar bland annat upp den massinvandring av algerier till Frankrike som följde på självständigheten. Texten innehåller några citat av Charles de Gaulle, som var okända av hans samtid men som publicerades 1994 av Alain Peyrefitte (informationsminister 1962-66).

De Gaulles synpunkter är synnerligen politiskt inkorrekta och visar att LePen inte var den första franska politiker som insåg faran av en alltför stor invandring från bland annat Algeriet. I det infantila debattklimat som råder i Sverige skulle de Gaulles åsikter klassas som nazistiska eller på något sätt associeras med brun färg. Men då skall man komma ihåg att det här var en man som vägrade ge upp när alla andra kapitulerade inför nazism och flydde till London, för att emot alla odds organisera motståndet mot den tyska ockupationen! Under samma tid satt i Stockholm en samlingsregering bestående av socialdemokrater, centerpartister, folkpartister och moderater och gjorde sitt yttersta för att inte misshaga herr Hitler. Charles de Gaulle, i sin frånvaro dömd till döden, var för övrigt en äkta politisk flykting som återvände till sitt hemland efter befrielsen.

För den som tycker att de Gaulles ord var hårda vill jag påminna om att Frankrike vid den här tiden tog emot och assimilerade cirka en miljon fransktalande ”svartfötter” som flydde undan förföljelse i Algeriet, ett flyktingproblem av i stort sett samma storleksordning som det palestinska. Inget arabland ville dock ta emot palestinierna utan talade hellre om att ”kasta judarna i havet”.

Alla algerier blev franska medborgare 1946 men tvingades i samband med självständigheten 1962 välja mellan franskt eller algeriskt medborgarskap. ”Harkis” är benämningen på muslimska algerier som slogs på fransmännens sida under det algeriska befrielsekriget. Här följer Guy Pervillés text, mina kommentarer eller luckor står inom spetsiga parenteser:

”Antirasism, avkolonialisering och algerisk invandring till Frankrike”

< …>Rätt till självständighet och rätt till invandring

Den kosmopolitiska vänstern betraktar dagens invandrare som gårdagens kolonialiserade, offer för både exploatering och rasism. De ser därför inte någon som helst motsättning mellan Algeriets uppnådda självständighet och algeriernas rätt att fortsätta att invandra till Frankrike, därför att de anser att alla människor har rätt att bosätta sig var de vill och där åtnjuta samma rättigheter som de infödda. Denna ståndpunkt är konsistent såtillvida att de bortser från de rättigheter som tillfaller staterna, vilka för sin existens är beroende av att kunna kontrollera invandring och självständigt bestämma villkoren för att uppnå medborgarskap. Denna universalistiska syn delades dock inte av alla som ville se ett slut på kriget i Algeriet genom att acceptera landets självständighet. Att stödja Algeriets självständighet innebar inte nödvändigtvis en positiv syn på invandring och invandrare, tvärtemot.

Enligt opinionsundersökningar < …> ville en absolut majoritet av fransmännen i Frankrike alltsedan 1959 få ett slut på kriget genom att förhandla fram självständighet åt Algeriet med FLN. < … > Av alla undersökningar fram till Evian-överenskommelsen den 18 mars 1962 < …> kunde man förutse ett ja hos 90% av de i Frankrike boende väljarna. Nu har alla opinionsmätningar sedan 1960-talet visat att åtminstone två tredjedelar av fransmännen har en mycket negativ inställning till algerier, nordafrikaner och araber, mycket mera negativ än mot svarta afrikaner och östasiater. En slutsats tränger sig på; majoriteten av de som röstade för Evian-överenskommelsen gjorde det utan sympatier för algerierna och antagligen i hopp om att bli av med dem och att folken därefter skulle leva och vara herrar i sina egna respektive länder.

Sådana var i alla fall general de Gaulles starka, om än inofficiella bevekelsegrunder för att inte genomdriva en integrering av Frankrike och Algeriet. Åtminstone att döma av de förtroliga yttranden han gjorde inför Alain Peyrefitte den 5 mars 1959 :

“Om vi drev igenom en integrering, om alla Algeriets araber och berber blev betraktade som fransmän, hur skulle vi då hindra dem från att slå sig ner i Frankrike där levnadsstandarden är så mycket högre? Min hemby skulle inte längre heta Colombey-les-Deux-Églises, utan Colombey-les-Deux-Mosquées.”

Samma sak framgår också av hans upprepade inofficiella eller offentliga hot att skicka tillbaks alla algerier som inte ville förbli franska medborgare till Algeriet om självständigheten utropades utan något avtal mellan Frankrike och FLN. Dessa hot började förverkligas i september-november 1961, när polisprefekten i Seine, Maurice Papon, började utvisa ett allt större antal misstänkta algerier, vilket innebar att algeriernas rättigheter att leva i Frankrike inte längre erkändes (trots att de fortfarande officiellt benämndes “franska muslimer”).

Evian-överenskommelsen, baserad på ömsesidig respekt för den franska minoritetens rättigheter i Algeriet och den algeriska minoritetens rättigheter i Frankrike satte stopp för denna politik. Men mot bakgrund av åsidosättandet av fransmännens rättigheter och säkerhet i Algeriet, och ett nytt uppsving av algerisk invandring till Frankrike, beslöt general de Gaulle att säga ifrån: “Invandring. Få ett snabbt slut på den, trots Évian-överenskommelsen, nu räcker det.” Vi flera tillfällen uttryckte han sin besatthet av att stoppa algerisk invandring (utan att särskilja det speciella fallet med harkis):

“Man kan inte bara låta algeriska arbetare komma hit utan vidare! De är inte i ett land som de erövrat! […] Vi bör inte låta oss invaderas av algerisk arbetskraft, vare sig de påstår att de är harkis eller inte. Om vi inte ser upp, kommer alla algerier slå sig ned i Frankrike”.

kungjorde han den 3 januari 1963. Han upprepade samma sak för Algeriets president Ben Bella under dennes besök i Champs-sur-Marne i mars 1964:

“Sluta att skicka oss fler gästarbetare, som fortfarande försöker påstå att de är harkis. Vi har redan för många. Ni ville ha er självständighet och den har ni fått. Ni har blivit ett främmande land och det är inte vår sak att reda ut konsekvenserna. Alla algerier fick ett år på sig att välja franskt medborgarskap. Den tidsfristen har för länge sedan passerat. Vi släpper inte in fler. Se till att de kan leva i ert land”.

Inför Alain Peyrefitte uttryckte han än en gång sina utvisningsvisioner: “Om de en vacker dag retar upp oss och vi slänger ut dem allihop, då kommer Algeriet att gå under” (sic).

Denna politiska besatthet från presidenten sida (“Jag vill att det föds fler barn i Frankrike och att det kommer färre invandrare”) stod i motsättning till premiärministern Georges Pompidous ekonomiska planering och kunde inte hindra utvecklingen av arbetskrafts- och anhöriginvandring. Detta misslyckande blev ett propagandatema för extrem-högern att utnyttja. Den sentida publikationen av general de Gaulles hemliga tankar av Alain Peyrefitte kunde inte annat än upplevas som ett stöd för Jean-Marie LePen och uppmuntra honom att försöka överta arvet efter de Gaulle och vinna gaullisternas väljare. Föreställningen att LePens tankar börjat genomsyra samhället vänder med andra ord bak och fram på händelsförloppet. < …>

Den algeriska invandringens paradoxer

Sambandet mellan algerisk nationalism och algerisk invandring till Frankrike innehåller flera paradoxala aspekter som borde understrykas.

Paradox nummer ett: utvandringen av algeriska arbetare till Frankrike konkretiserade deras ännu suddiga nationella känslor och ledde till bildandet av l’Etoile Nord-africaine (grundad i Paris 1926), därefter av Algeriska Folkets Parti (Nanterre 1937). Även efter det att rörelsens centrum etablerats i Algeriet fortsatte algerisk utvandring till Frankrike att spela en betydande roll. Från 1954 till 1962, tävlade MNA (Mouvement National Algérien med Messali Hadj) och FLN hårdnackat om kontrollen över detta samfund, varifrån FLN fick 80% av sina intäkter.

De aktivister och medlemmar som bidrog till sitt lands självständighet handlade mot sina egna intressen som invandrare eftersom endast en integrering av Algeriet och Frankrike skulle ha säkrat deras rätt att slå sig ner i Frankrike. Var de medvetna om detta? En del av dem var det förmodligen.

Alain Peyrefitte lade i December 1961 märke till att antalet muslimer som flyttade till Frankrike under årets första halvår var 40 000 fler än första halvåret året innan: “Det ser ut som att den nära förestående självständigheten får algerierna till att lämna Algeriet snarare än flytta därtill.” Han tillade att intill 1959 hade de flesta arbetarna kommit ensamma, men från början av 1960 blev det allt vanligare att de tog med sina familjer.

Denna motsägelse doldes i de algeriska nationalisternas ögon av deras övertygelse att de hade varit tvungna att emigrera till kolonialisternas land därför att deras eget land inte längre tillhörde dem, men att självständigheten och återtagandet av de nationella rikedomarna skulle göra det möjligt för dem att återvända hem för gott. Så blev det inte. Efter en kort nedgångsperiod 1962 återupptogs utvandringen mot Frankrike för att sedan intensifieras mer än någonsin efter den djupa kris som uppstod i samband med den massiva utvandringen av utbildade européer och senare på grund av en dåligt utformad ekonomisk och social politik samt frånvaron av familjeplanering. Det blev ett allvarligt nederlag för den segrande algeriska nationalismen.

Ännu en motsägelse är att de algeriska ledarna helt inkonsekvent begärde att Frankrike skulle fortsätta att ta emot överflödig arbetskraft, efter att man själva hade jagat ut nästan alla fransmän från Algeriet med hjälp av det “absoluta våldet” (rättfärdigat av Frantz Fanon som nödvändigt för den kolonialiserades befrielse) och genom systematisk expropriering i strid mot Evian-överenskommelsen. Det är inte förvånande att detta upplevdes som onormalt och provocerande av både de repatrierade svartfötterna och stora delar av den franska opinionen. Mottagande och integrering av invandrande algerier underlättades knappast av denna politik. Ansvaret för den rasism som algerierna klagar över ligger rimligtvis inte enbart på fransmännen.

Slutligen: unga algerier som fötts i Frankrike efter 1 januari 1963 blev fransmän vid myndig ålder, enligt “jus soli”. Denna automatiska naturalisering borde de rent logiskt ha avstått ifrån (såsom lagen tillät) av lojalitet med föräldrarna som kämpat och lidit för att få bli algerier. De flesta gjorde det inte. De unga invandrarbarnen försvarade sitt franska medborgarskap mot Nationella Frontens protester, senare mot en diskriminerande lagformulering som beviljade dem franskt medborgarskap endast på utrycklig begäran. Det blev ett nytt nederlag för algerisk nationalism och en sorts postum seger för integrationspolitiken.

De unga fransmännen av algerisk härstamning förblev ändå algerier enligt algerisk lag, som ger dem en oåterkallelig tillhörighet. Hur lever de med sitt dubbla medborgarskap? Ser de sig själva som främst algerier, eller som både algerier och fransmän eller som statslösa? Det är viktigt att veta för att kunna diskutera fördelar och nackdelar med deras situation. Statistiken och medierna föredrar att se bort från problematiken när de talar om “unga fransmän”.

Dessa kommentarer räcker för att visa att sambandet mellan antirasism, Algeriets avkolonialisering och algerisk invandring till Frankrike är mycket mera invecklat än vad som görs gällande av den polariserade debattens ideologiska motparter. Minnen från kolonialtiden, och framför allt från en traumatiserande avkolonialisering har präglat repatrierade svartfötter och europeiska fransmäns minnen, undermedvetande och attityder gentemot invandring och invandrare. Först gentemot algerier (som fram till 1962 var det enda utomeuropeiska samfundet av numerär betydelse), och i förlängningen mot de grupper som de lätt kan förväxlas med (nordafrikaner, araber, muslimer…).

Det handlar ändå om känslor grundade på historiska händelser snarare än en verklig “rasism”. Algerier eller araber känns igen genom en kombination av sociala och kulturella kännetecken snarare än omisskännliga och lätt identifierbara fysionomiska drag: de utomeuropéer som ser betydligt mindre europeiska ut har däremot aldrig väckt sådana starka och utbredda negativa reaktioner. Som sådan är rasismen inte huvudsakligen en fråga om ras.”

(Guy Pervillé, Cahiers de la Méditerranée, n° 61, décembre 2000, au Centre de la méditerranée moderne et contemporaine à l’Université de Nice)

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?