Af Julia Caesar

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Bilder av ihjälskjutna barn via tv-rutan in i våra vardagsrum. Blodiga likbylten staplade i högar. Skottlossning bland sönderskjutna ruiner. Medias bilder väcker vanmakt, vrede och frustration. I ett och ett halvt år har vi fått sensationslystna rapporter om vad som romantiskt kallas ”den arabiska våren” nedkörda i halsen av blåögda reportrar som projicerar sina egna önskedrömmar om demokrati, ”frihetskamp” och ”folkligt uppror” på processerna i Mellanöstern och Nordafrika. I reminiscenserna av 1968 års revolutionsromantik kallas motståndarna till Bashar al-Assads syriska diktatur regelmässigt ”rebeller” och ”demokratiaktivister”. Konturerna av Che Guevaras falnade revolutionsgloria  avtecknar sig mot en dunkel bakgrund. Men vilka är ”rebellerna”, och vad är deras agenda? Det får vi inte veta.

Det är en kräkframkallande ensidig och förenklad bild av händelserna i Mellanöstern och Nordafrika som förmedlas i media. Naiviteten firar triumfer. Konflikterna handlar inte i första hand om en utbredd folklig längtan efter demokrati. De är en blodig och stinkande blandning av stormakternas och grannländernas maktpolitik och den eviga kampen mellan sunni- och shiamuslimer. Shiiter och sunniter har slaktat varandra i 1 380 år. Lika länge har de förföljt och mördat kristna och judar. Så varför skulle de sluta med det i brådrasket?

I Syrien kraschlandar just nu ”den arabiska våren”. Och Europa tvingas sopa upp resterna. Det svenska flyktingmottagandet spränger alla kalkyler. Mer än 200 syrier i veckan anländer till Sverige, och alla som säger att de kommer från Syrien får uppehållstillstånd i tre år. I år väntas närmare 40 000 och nästa år mer än 40 000 asylsökande. Migrationsverkets senaste prognos andas panik.

”Fred är mer avlägsen än någonsin”

”Den arabiska våren håller på att nå vägs ände. Med all sannolikhet slutar det med Syrien. Sedan kommer en period med osäkerhet, våld, sekteristisk kamp och inte minst maktuppgörelser mellan shiamuslimer och sunnimuslimer. Kampen har redan börjat, väl kamouflerad som ett uppror mot diktaturen i Syrien” skriver Kristian Mouritzen under rubriken ”Hvad rager Syrien mig?”(Vad rör Syrien mig?) i Berlingske Tidende.

”Fred är mer avlägset än någonsin, och risken för ett religiöst storkrig i Mellanöstern är större än hoppet om demokrati och frihet. Det är de pessimistiska prognoserna som avtecknar sig nu” skriver Kristian Mouritzen.

Så började ”den arabiska våren”

Den 18 december 2010 tände den 26-årige tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouazizi eld på sig själv i protest sedan han gripits av polisen för att ha handlat utan tillstånd. Det blev startskottet för en serie händelser som – utan att ha det minsta med poesi att göra – har fått den poetiska beteckningen ”den arabiska våren”. Inte bara revolutionsromantiska journalister utan också politiker och statliga myndigheter har fallit för frestelsen att låta sina personliga drömmar och preferenser färga händelserna i Mellanöstern och Nordafrika i ett romantiskt skimmer. Nätsajten Sakerhetspolitik.se, organ för statliga Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, späckar sin beskrivning av ”den arabiska våren” med uttryck som ”folkligt uppror”, ”gräsrotsrörelse”, ”oppositionella rebeller”, ”frihetskamp” och ”demokratiseringsprocess”.

”Om detta scenario blir verklighet har den arabiska våren banat väg för en demokratisk sommar” önskedrömmer sig Myndigheten för samhällsskydd och beredskap upp i det blå.

Striderna handlar inte om längtan efter demokrati

Halleluja vilken trosvisshet! För att tro på ett plötsligt demokratiskt genombrott i länder som behärskas av islam och mäktiga klaner måste man vara mer än lovligt naiv. Vilken märklig upplevelse har det inte varit att se gapvänstern i extatisk lycka över socialistiska arabiska diktatorers fall.

Libyens störtade och mördade diktator Muammar Gadaffis stora förebild var Kinas kommunistiske diktator Mao Zedong,  en man med 70 miljoner människoliv på sitt samvete. Den störtade egyptiske diktatorn Hosni Mubaraks nationaldemokratiska parti NDP(Egypten) var medlem av Socialistinternationalen. Vänstern älskar ju socialistiska diktaturer, så hur förklarar man detta plötsliga avsteg från den totalitära agendan?

Drömmarna har kraschlandat i verkligheten

Vartefter ”den arabiska våren” har utvecklat sig har de trosvissa ansiktena bleknat och den revolutionsextatiska stjärnglansen i ögonen fördunklats. Drömmarna har kraschlandat i verkligheten.

”Mellanöstern gör mig högst pessimistisk – särskilt när jag ser de amatörmässiga försöken att få saker att se finare ut än de är i verkligheten. När Saudiarabien hycklande ropar på fredskonferenser samtidigt som de beväpnar upproren i Syrien. Syrien kan inte liknas vid något annat. En lokal stormakt med en annan lokal stormakt som allierad – Iran – och med Libanon och Irak som grannar. Och med alla arabiska och persiska länders urfiende – Israel – strax intill” skriver Kristian Mouritzen i Berlingske Tidende.

En annan röst, Morten Uhrskov Jensen, dansk historiker och författare, skriver i sin nya bok ”Indvandringens pris”:

”Upproren i Egypten, Tunisen och Syrien beror inte på en djupt känd önskan om att skapa välfungerande demokratier. Upproren beror på en galopperande befolkningsutveckling och en förestående befolkningsexplosion, från drygt 400 miljoner människor i den arabiska världen i dag till 700-800 miljoner år 2050 – och det i en del av världen där ledarna varken kan leverera välstånd eller möjligheter för sin befolkning. Att den västliga världens ledare inte kan inse detta är djupt bekymmersamt.”

Islamiststyre när folket själva får välja

De första valen efter de störtade diktatorerna har inneburit kraftiga motgångar för revolutionsromantikerna. När befolkningarna i MENA-länderna själva får välja, då väljer de att låta sig styras av islamister. I oktober 2011 röstade tunisierna fram det islamistiska partiet Ennahda och dess ledare Rashid al-Ghannushi.

”Folket törstar efter frihet. Och lik förbannat har man nu valt islamister till makten i Tunisien. Det roligaste är ändå att man i svensk media kallar det demokratisk framgång. Hur det kan vara någon framgång när man väljer islamister till makten vet jag inte” skriver Ardavan Khoshnood i en artikel på Newsmill, där han kallar det tunisiska valet ”en katastrof”.

”Känner libyerna till Jabrils verkliga agenda?”

Libyens första val efter mer än 40 år under diktatorn Muammar Gadaffi var inte heller någon demokratisk seger. Om man vill ha en rättvisande bild kan man som vanligt inte lita på gammelmedia. Istället får man gå till bloggvärlden, här Motvallsbloggen, som riktar hård kritik mot Sveriges radios Libyenbevakning.

”Sveriges radios korrespondent, Johan Mattias Sommarström, är alltså i Tripoli och rapporterade hur glada alla libyer var över att äntligen få rösta och stolta visade de upp sina bläckfärgade fingrar, som var bevis för att de hade röstat. Idag tog han fram några kvinnor som röstade på Mahmoud Jibril, mannen som började privatisera Libyens tillgångar och som måste betraktas som Washingtons man i Libyen. Man kan betvivla att libyerna känner till hans verkliga agenda. Sommarströms rapport var ett under av naivitet och okunnighet, såvida det inte var ett medvetet propagandastycke” skriver Motvallsbloggen.

”En global seger för demokratin är osannolik”

Vad ”den arabiska våren” med all önskvärd tydlighet visar oss är att vi i Europa måste vänja oss vid tanken att välfungerande demokratier i västerländsk mening i Mellanöstern och afrikanska länder under vår livstid inte är möjlig – och kanske inte ens eftersträvansvärd.

”En global seger för demokratin är osannolik. Den västliga världen kommer tvärtom att ha fullt upp med att bevara ett fungerande folkstyre inom sina egna gränser. Att inbilla sig något annat är önsketänkande. Den universalistiska tankegången är dömd att hamna på historiens kyrkogård” skriver Morten Uhrskov Jensen i ”Indvandringens pris”.

Styrelseskicket i olika länder reflekterar mognadsnivån hos befolkningen. Graden av våld och barbari likaså. Befolkningarna i Mellanöstern och Nordafrika är uppenbarligen inte mogna för demokrati. Mognadsnivå är ingenting som man kan ge bort i present eller tvinga på vare sig individer eller nationer. Vägen till mognad går – fortfarande för både individer och nationer – via motgångar, kriser, konflikter, maktuppgörelser och smärta. Smärtfria genvägar existerar bara i våra önskedrömmar.

Flera hundra miljoner lusfattiga bönder

”Den så kallade arabiska våren kommer inte att leda till nämnvärda liberaliseringar. Snarare kan vi komma att få se ett ökat närmande mellan militären och islamiska grupper i olika arabiska länder. Ett större eller mindre flertal i en rad muslimska länder finner det positivt att islam spelar en stor roll i politiken” skriver Morten Uhrskov Jensen. Han fortsätter:

”Att lyssna till västliga experter som hänfört talar om unga arabers bruk av Facebook och Twitter är förbluffande. 80 miljoner egyptier ska dela på en jordbruksareal som är lika stor som Danmark. Experterna struntar också i att den arabiska världen hyser flera hundra miljoner av lusfattiga bönder som ofta är analfabeter. I stället säger merparten av experterna att araberna i Mellanöstern vill ha demokrati med yttrandefrihet och hela det västliga paketet med fri- och rättigheter. Enligt experternas värderingar ska vi förstå att ett land som Egypten i september 2011 skulle sätta samman ett parlament som till helt övervägande del skulle bestå av demokrater, som omedelbart skulle sätta igång en rekordsnabb ekonomisk utveckling.”

Egyptierna röstade fram Muslimska Brödraskapet

Hur det gick vet vi. När egyptierna själva får välja röstar de fram en islamistregering. Muslimska Brödraskapet med islamisten Muhammad Mursi i spetsen blev det egyptiska valets segrare.

Efter valet har de sexuella trakasserierna mot kvinnor i Egypten, som redan låg på en extremt hög nivå, ökat. För att förstå valresultatet – även miljoner kvinnor röstade på Muslimska Brödraskapet – bör man besinna islams oerhört starka grepp om människorna i de här länderna. Kvinnorna själva har ofta en aktiv och drivande roll i traditioner som drabbar kvinnor hårdast, som tvångsgifte, barnäktenskap, heders- och skammord, könsstympning och tvånget att bära heltäckande niqab. Azza al-Garf, en kvinnlig politiker i Muslimska Brödraskapet, vill slopa förbudet mot kvinnlig könsstympning.

”För att förstå hur djupt rotad konservatismen är i Egyptens traditionella miljöer måste man se att stränga seder ofta upprätthålls också av kvinnor” konstaterar Bitte Hammargren i en artikel i Svenska Dagbladet.

Klanstyre och etnisk splittring

MENA-länderna styrs av klaner. Klanväsendet har präglat den arabiska världen sedan urminnes tider. Ingenting tyder på att de uråldriga maktstrukturerna kommer att förändras. I Syrien och det inbördeskrig som rasar mellan diktatorn Bashar al-Assads styrkor och vad som blåögt kallas ”oppositionsstyrkor” och ”demokratiaktivister” ställs allt på sin spets. Landet befolkas av 22 miljoner människor med en mängd olika etniciteter och religiösa trosinriktningar; alawiter, shiiter, sunniter, druser, kurder och en kristen minoritet. Det bäddar för etnisk och religiös splittring. Landet ligger dessutom i skärningspunkten mellan Irak, Libanon, Turkiet, Jordanien och Mellanösterns enda demokrati, Israel. Iran är en nära allierad, och Bashar al-Assad stöder de islamistiska kampgrupperna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza.

Jihadister med kopplingar till al-Qaida

Även i Syrien kämpar starka krafter för ett islamistiskt styre. Inblandning av jihadister med kopplingar till det sunnimuslimska terrornätverket al-Qaida är påtaglig men tystas vanligtvis ner i västerländska media. Det stör den revolutionsromantiska bilden. Dagens Nyheter skriver:

”I en intervju med nyhetsmagasinet Time beskriver Ibrahim, medlem av Nusra-brigaden som tog på sig ansvaret för bombdådet i Aleppo och andra, vad han kämpar för: ett samhälle på religiösa grundvalar snarare än den alawitiska Assad-regimens överlag sekulära styre. Alawiterna är en avknoppning från islams shiitiska gren.”

”Kan de inte bara ha ihjäl varandra och lämna oss i fred?”

”Kan de inte bara ha ihjäl varandra och lämna oss i fred?” skriver Johan Croneman i en DN-artikel där han riktar skarp kritik mot Sveriges Televisions bevakning av inbördeskriget i Syrien. Han citerar andra, inte sig själv. Och skriver: ”Den åsikten är mer utbredd än du tror.”

Är någon förvånad? Vi matas med bilder av våld och olösliga konflikter i en journalistik som mystifierar istället för utreder, som frossar i blod istället för att ge en fördjupad och begriplig bild av händelserna.

”Jag vet inte hur många nyhetsinslag jag sett på tv som avhandlat konflikten i Syrien, men det måste vara hundratals. Vet jag uppriktigt talat något mer om konflikten nu än det jag fick lära mig under de tio första inslagen? Jag tror faktiskt inte det” skriver Johan Croneman.

Få journalister orkar undersöka Syrien

En av de få journalister som har gjort försök värda namnet att avslöja sanningen bakom propagandan om vad som pågår i Syrien är Charlie Skelton. Hans artikel i brittiska The Guardian är en ögonöppnare som slutgiltigt borde riva sönder alla romantiska illusioner om ”den arabiska våren”.  Vem är det som talar för den syriska oppositionen? Vilka är rapportörerna, talesmännen, ”Syrienexperterna” och ”demokratiaktivisterna”? Vilka döljer sig bakom medias förenklade bilder av ”de onda” och ”de goda”? De frågorna har Charlie Skelton sökt svar på.

Han har funnit en osannolik blandning av utländska intressen, kopplingar till Bilderberggruppen  och Muslimska Brödraskapet och talesmän som är något annat än de utger sig för att vara. En strid ström av pengar från Storbritannien och USA har flutit in till den syriska oppositionen ända sedan 2005 när USA:s relationer med Syrien kollapsade och president George W Bush tog hem sin ambassadör från Damaskus. I dag slussas miljardbelopp obehindrat via olika kanaler från både USA och Storbritannien. En Wikileaksläcka publicerad i Washington Post avslöjade remarkabla penningströmmar från amerikanska staten till det brittiskbaserade ”Movement for Justice and Development”, MJD, som säger sig kämpa för ”fredlig och demokratisk förändring i Syrien”.

”Syriska observationsgruppen” är en klädhandlare i England

Det ofta citerade ”Syriens nationella råd” (Syrian National Council, SNC) är varken demokratiskt eller syriskt. En av SNC:s främsta talesmän är en kvinna vid namn Bassma Kodmani. Hon bor i Paris och har deltagit i flera av Bilderberggruppens möten under uppgivande av olika nationaliteter. SNC omfattar även Muslimska Brödraskapet, är nära knutet till västmakterna och har ända från början krävt utländsk intervention i Syrien.

Nästan all information om massakrerna i Syrien kommer från en källa som kallar sig ”Syriska observationsgruppen för mänskliga rättigheter” (Syrian Observatory for Human Rights) och anlitas av media som objektiv standardkälla. Det går knappt att hitta några rapporter från Syrien som inte citerar dem. Men vilka är de? Bakom det pampiga namnet döljer sig en enda man vid namn Rami Abdulrahman. Han bor i Coventry i England och driver observationsgruppen från sin lägenhet och klädbutik, hundratals mil från Syrien.

När en källa närmast har monopol på informationen från kriget i Syrien borde den utsättas för ordentlig granskning, påpekar Charlie Skelton. Istället sväljer journalisterna allt med hull och hår. Den som vill ha en fördjupad bild av skeendet i Syrien och intressena bakom rekommenderas varmt att läsa artikeln i The Guardian.

”Den politiska korrektheten blir vår död”

Ytterligare en brittisk journalist vågar tränga bakom illusionsridåerna, Peter Mullen i The Telegraph.

”Det är ingen tvekan om att Assad är en avskyvärd typ, men många i oppositionen är på intet sätt vita som snö, och många av dem är ännu värre än Assad. ”Aktivisterna” är inga demokratiförkämpar. Sanningen är att oppositionen mot Assad huvudsakligen består av militanta sunnimuslimer vilkas mål inte bara är att kasta ut den grymme diktatorn utan också att utrota alla som inte delar deras egna extrema åsikter; alawiterna, druserna och i synnerhet de kristna” skriver han.

”Har ingen lagt märke till att det pågår ett fundamentalistiskt, våldsamt islamistiskt uppror över hela Nordafrika och Mellanöstern, av de okunniga extatiskt prisat som ”den arabiska våren”? Militanta islamistiska uppror kommer med jämna mellanrum. De måste slås tillbaka. Om vi inte handlar resolut är de snart här igen. Alla vet det. Men den politiska korrektheten överröstar verkligheten gång på gång. Denna politiska korrekthet kommer att bli vår död” skriver Peter Mullen.

Ett kollektivt glädjetjut från kriminella människosmugglare

Som vanligt är det Europas befolkningar som får sopa upp resterna efter islams ändlösa krig. Liksom under ”den arabiska våren” i andra MENA-länder flyr nu människor i tiotusental från inbördeskriget i Syrien. Sverige, hela världens självutnämnda hjälpgumma, gör sitt yttersta för att behålla sin tätposition i solidaritetsligan. Från juni till juli fördubblades antalet flyktingar som kommer från Syrien till Sverige och är nu mer än 200 i veckan. I år och nästa år väntas 17 000 syrier söka asyl i Sverige. Jag lovar: det kommer att bli betydligt fler. Nu utlovar migrationsverket nämligen automatiskt tillfälliga uppehållstillstånd i tre år för alla som säger sig komma från Syrien.

Ett kollektivt glädjetjut från kriminella människosmugglare hördes i samma ögonblick som beslutet offentliggjordes. Det sanslösa svenska löftet har blixtsnabbt utlöst febril aktivitet hos de nätverk som mot rundlig betalning fraktar människor till lämpliga länder i Europa. Här vankas möjligheter till nya miljonvinster! Dragplåstret Sverige kan man alltid lita på. Vi tar hand om alla.

Merit Wager har länge med hjälp av anonyma anställda på migrationsverket rapporterat på sin blogg om omfattande asylbedrägerier bland människor från bland annat olika afrikanska länder. Genom att duka upp en falsk identitet och säga sig komma från Somalia har tusentals afrikaner av skilda nationaliteter lyckats öppna dörrarna till ett bekymmers- och arbetsfritt liv i försörjningsparadiset Sverige. Nu väntar en repris – med syrier.

Det svenska vansinnet eskalerar

I migrationsverkets senaste verksamhets- och kostnadsprognos skruvas prognoserna upp till en nivå som Sverige inte har upplevt sedan Balkankrigen i början av 1990-talet. Det är uppenbart att Sverige ska ta hand om halva Syrien och fortsätta släppa in ständigt ökande andelar av Somalias och Afghanistans befolkningar. Prognosen för antalet nya asylsökande höjs från 34 000 till 38 000 i år, och från 33 000 till 41 000 nästa år. Därav cirka hälften syrier. Vansinnet eskalerar.

”Det finns en stark koppling mellan utvecklingen i regionen och migrationen till Sverige, eftersom Sverige under en lång tid har varit ett viktigt destinationsland för många grupper från regionen” skriver migrationsverket i en häpnadsväckande lakonisk kommentar.

Det vill säga: eftersom Sverige av tradition har haft det dåliga omdömet att tillåta en invasion från kapsejsade muslimska länder ska vi fortsätta med det. Med den logiken kan man försvara det fortsatta befolkningsutbytet i all oändlighet.

Migrationsverket andas panik

”Den förväntade ökningen ställer nya krav på hela systemet för mottagande, bosättning, etableringsinsatser och kommunala åtgärder” skriver migrationsverket. De byråkratiskt formulerade raderna andas panik. Antalet ensamkommande ”barn” väntas öka från 3 100 till 3 400 i år, och från 3 300 till all time high, 3 500 år 2013. Var ska alla bo? En propp på 3 000 personer som redan har fått sitt åtrådda PUT (permanent uppehållstillstånd) är kvar i migrationsverkets boenden och tar sig ingenstans. I kommunerna växer motståndet i takt med att kostnaderna och andra negativa konsekvenser blir synliga.

Och så det förväntade, det alltför förutsägbara:

”Det är väldigt viktigt att samtliga samhällsaktörer nu TAR SITT ANSVAR så att alla asylsökande får ett värdigt mottagande” säger migrationsverkets nye generaldirektör Anders Danielsson.

Migrationsverket är nu febrilt sysselsatt med att handla upp allt vad Sverige har av stug- och campingbyar, konferensanläggningar och hotell för att härbärgera människosmugglarnas kunder från Syrien, Somalia och Afghanistan. Alltsammans på svenska skattebetalares bekostnad. Lyckas inte det återstår att resa tältförläggningar – som 1989 och det kaos som föregick det så kallade Luciabeslut i december samma år. Den socialdemokratiska regeringen inskränkte då i princip asylrätten till konventionsflyktingar. Skälet var otillräcklig mottagningskapacitet.

På vilket sätt är Syriens sak vår?

Här reser sig några frågor:

• På vilket sätt är Syriens sak vår?
• Vilket ansvar har Sverige och övriga Europa för ändlösa utomeuropeiska stamkonflikter och muslimska krig?
• På vilket sätt hjälper man ett land genom att tömma det på dess invånare?
• Hur har migrationsverket och den svenska regeringen tänkt sig att tiotusentals syrier, afghaner och somalier ska integreras i Sverige? Ska de över huvud taget integreras?
• Att de ska komma ut på arbetsmarknaden på tre år är uteslutet. De ska alltså försörjas av svenska folket, och folket är som vanligt inte tillfrågat.

En märklighet i sammanhanget är att det under årets första sju månader har kommit inte mindre än 907 arbetskraftsinvandrare från Syrien till Sverige. De är en av de största grupperna arbetskraftsinvandrare. Vilket säger mer om hur arbetsmarknadsskäl utnyttjas som en ingång till Sverige när inga asylskäl finns – än om ett plötsligt påkommet behov av syrisk arbetskraft på den svenska arbetsmarknaden.

Vi vet hur det brukar gå. Om tre år kommer syrierna – oavsett utvecklingen i deras hemland -högljutt att kräva att få sina uppehållstillstånd förlängda och ”återförenas” med sina släktingar – i Sverige. Media kommer att stämma upp en hotfull utpressningskör som sjunger i falsett från rasistpartituret. Sedan kommer miljöpartiet och vänsterpartiet att kräva allmän amnesti för alla som vistas illegalt i Sverige. Övriga politiker kommer att böja sig. Självklart. Annars är de ju rasister

.
Ta emot dem – och sen då?

Och sen då? När man tar hit syrierna, hur medveten är regeringen om följderna? Hur medveten är man om vilka man släpper in? Hur många snövita syriska ”rebeller” och ”demokratiaktivister” ska vi ha i Sverige?

Flyktingar kommer inte som oskrivna blad. De tar med sig sin kultur, sin religion, sina konflikter, sitt kvinnoförtryck, sina våldsamma vanor. Som hedersmord  – tillsammans med våldtäkter de grövsta uttrycken för en uråldrig och fruktansvärd kvinnosyn.

Affes statistikblogg har utifrån den enda Brå-rapport som finns på området BRÅ-rapport 1996:2 “Invandrares och invandrares barns brottslighet räknat ut att nästan 80 procent av de polisanmälda våldtäkterna i Sverige i dag begås av invandrare, trots att de utgör en minoritet i befolkningen. Överrepresentationen är enorm. Särskilt överrepresenterade är män från Mellanöstern och Afrika.

För varje grupp från MENA-länderna som Sverige väljer att släppa in väljer regeringen alltså också att offra svenska flickor och kvinnor i våldtäkter och andra sexualbrott. Att ett antal tusen kvinnor per år får sina liv ödelagda är inte värt ett ruttet lingon i politikernas ögon jämfört med att framstå internationellt som en skenhelig Moder Teresa. Kan skammen bli tydligare?

Vi bjuder in oöverstigliga problem

Kom inte med den om ”alla människors lika rätt och värde”, tack. Inte en gång till. Politikernas floskler om allas lika värde är inget annat än fett ordfläsk, ägnat att tysta den huvudlösa invandringspolitikens oppositionella röster. Mängder av människor – dit hör förljugna politiker och journalister – är oavbrutet sysselsatta med att devalvera sitt eget värde ned mot noll. Personligen har jag väldigt svårt för att värdesätta män som använder sin fysiska överlägsenhet till att misshandla och våldta kvinnor eller råna åldringar.

Syriens sak är inte vår. Vi löser inte ett enda problem i Syrien genom att öppna Sveriges gränser på vid gavel. Däremot bjuder vi in mängder av oöverstigliga problem som drabbar svenska folket i form av ständigt ökande våld, nedskärningar på alla budgetområden, rädsla, otrygghet och främlingskap i vårt eget land.

En ny underklass växer sig allt större

En ny underklass växer sig allt större i alla länder som tillåter utomeuropeisk massinvandring. Det är de allra svagaste, de egendomslösa, de som inte har råd, ork eller möjlighet att välja var de ska bo. De som inte får banklån så att de kan göra som de mest högljudda mångkulturentusiasterna – köpa sig en bostadsrätt och flytta från den påtvingade mångkulturen. Fattigpensionärerna som bor där de alltid har bott men blir alltmer kringrända av människor från tredje världen.

”För dem blir tillvaron i stigande grad en fråga om att kunna uthärda i omgivningar som inte har så mycket med en europeisk kulturell verklighet att göra. Omgivningen präglas istället av att invandrarna håller fast i sin egen kultur och agerar fientligt mot den europeiska ursprungsbefolkningen” skriver Morten Uhrskov Jensen i ”Indvandringens pris”.

”Livbåten som vi invandrare sitter i är överfull”

Regeringen Reinfeldt har förlorat allt vett som den eventuellt var i besittning av när den kom till makten 2006. Det vi ser sedan dess är en brant stigande kurva av galopperande vansinne. Jag ber att få tillägna Sveriges statsminister Fredrik Reinfeldt (m) en kommentar från nätsajten Familjeliv.  Det är en invandrare med signaturen Trekk som skriver om sin oro för vart Sverige är på väg (kommentaren är redigerad av mig):

”Vad händer när ni svenskar pressas för långt? När ni inte lägre ryggar tillbaka inför ord som “rasist”? Vad händer när ni börjar säga “jag skiter i vad du kallar mig, det räcker nu!”

Jag kommer säkerligen att drabbas då rasismen slår ut i full blom. Vi invandrare är de som kommer att drabbas hårdast av den nuvarande invandringspolitiken. Detta KOMMER garanterat att ske med nuvarande politik. GARANTERAT. Det är lätt att leka med andra människors öden när man själv inte påverkas.

Rasismen är ert fel – ni som vägrar se att vi måste stoppa invandringen ner till finska nivåer och sen försöka fixa skadorna bäst vi kan. Ett TVÄRSTOPP med omedelbar verkan av massinvandringen måste ske nu. Livbåten som vi invandrare sitter i är överfull och kommer snart att kantra då ni svenskar fuckar ur och sparkar ut oss alla. Skyldig som oskyldig, brottsling som helgon, bidragsfuskare som förvärvsarbetare. Stoppar man det hela nu kan det fortfarande ske rationellt och fredligt, men ni måste agera nu.

Ni är de som är ansvariga för att folk blir mer rasistiska mot oss, ni håller ert eget folk som gisslan med era lögner och er ovilja att se fakta. Snälla söta rara, öppna ögonen, det börjar bli läskigt på riktigt. Jag är livrädd att ni i er enfald ska låta detta misslyckade experiment gå för långt, och det är inte ni som får ta smällen utan vi, jag, min far, min syster, min mor. Vi som sköter oss blir kollektivt bestraffade och det är ERT fel, ni som VÄGRAR att sluta fast ni verkligen verkligen måste göra detta!

Hur fan kan man vara så jävla blind inför verkligheten. Varför låta problemet bli så stort att ingen kan hantera det?

Vår båt sjunker, även om du inte ser det från din flerplansvilla på torra land.”

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter

Litteratur:

Johan Croneman: Det går att göra journalistik så enkel att ingen förstår.

Migrationsverket: Verksamhets- och kostnadsprognos 30 juli 2012.

Kristian Mouritzen: Hvad rager Syrien mig?

Peter Mullen: Political correctness is trumping reality in the Wests approach to Syria.

Charlie Skelton: The Syrian opposition: who’s doing the talking?

Morten Uhrskov Jensen: Indvandringens pris. På vej mod et fattigere Danmark.