4
okt
Seneste opdatering: 5/10-12 kl. 0856
10 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Jeg har levet under 12 amerikanske præsidenter, så mit blodtryk stiger ikke voldsomt over en amerikansk valgkamp, cirka det samme som et langstrakt forkvindevalg i SF, nemlig: Får vi et nyt VS som i 1966-67 eller ej? Jeg så ikke debatten i går og jeg har ikke læst om den før jeg blev interesseret efter her korte sammendrag ovenfor og her. Selv CNN og svenske medier dømmer hans indsats ude. Uden 50 mio indvandrede latinoer, der for så vidt de stemmer, stemmer demokratisk, ville han ikke have en Kenya-mands chance for genvalg, og at dømme efter dette, ville USA heller ikke være tjent med ‘four more years’ til ham. 67.2 million people watched first Obama-Romney debate, Obama fans are shocked by Mitt Romney’s dominance in debate. Obama fans beyond unimpressed – game turner like Kennedy-Nixon, og det siger demokrater. DR’s radioavis havde ikke opdaget nogle af dem, og citerede Time Mag. for, ‘ at begge kandidater løj lige meget.’

‘Respekt for profeter’, glem det, I skal selv bruge den

I Vesten er det intet andet en kongevej for muslimer til at gøre sig forhadte at insistere på, og langsigtet endda farlig for en minoritet. Islam insisterer på at udfordre, og det er uklogt, når man er henvist til at majoritets velvilje i al fremtid. Det er uklogt at forveksle konfliktsky europæiske politikeres udtalelser med de europæiske befolkningers tanker. Det er uklogt at forveksle tålmodighed og tolerance med mangel på vilje og principper. Desværre er europæiske muslimer ikke repræsenteret af klogskab. Det ender i konflikt, og islam har alt at tabe, intet at vinde.

I New York blev det for meget for senator i New York, Tony Avella, han rejste sig op og forlod tribunen da en jihadi krævede en international lov “der kriminaliserer blasfemi og beskytter vores elskede profet” og en engelsk-muslimsk kvinde rappede mod USA og “de zionistiske nazister” og glorificerede selvmorsbombere. Exil Avella. I USA bliver det svært for muslimsk dominansadfærd, i EU glider det mere i smør. Her elsker vi fred mere end frihed, som Kim Møller sagde forleden, idet vi helt overser, at vi ikke kan have fred uden frihed, samt at bevarelse af frihed kan kræve en perioder af ufred. (NY State Senator walks off stage at Muslim Day Parade after Muslim speakers call for free speech restrictions, make antisemitic remarks. – Scottish Politicians Love the Prophet. )

I det nederste indslag kan man høre den professionelle indvandrer, Bashy Quraishy komme med forblommede trusler om ‘fare for verdensfreden’, hvis profetfornærmelserne ikke hører op. Jeg er ikke bekendt med, at ‘integrationskonsulenten’ Bashy Quraishy gennem årtier her i landet nogensinde har udført én dags nyttigt arbejde, selvom han sikkert selv tror, at fornærmelse gavner Danmarks BNP. Man hører ikke meget til ham mere efter hans forliste POEM, senest var i 2008 da “Bashy Quraishy opfordrerer muslimske lande til at lave boykot af Danmark for at presse DF fra magten”. men det er klart Muhammedkriser er hans egentlige element, så vågner han lidt op igen. SE mere på : OSCE Warsaw: Bashing Islamophobia.


Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Bergfast

    Angoående den muslimska paraden och önskningar om förbud mot att kränka symboler som är “heliga” för människor.

    Om sådana lagar införs, så bör det samtidigt införas lagar som i lika hög grad förbjuder “troende” att på något vis “kränka” icke-troende människor. för deras “icke-tro”.

  • Johan

    Tänk vad många grupper som kan hävda “helighet” då. Då kommer till slut ingenting att kunna sägas eller ges utryck för utan att någon grupps helighet blir kränkt. Vi får då ett stängt och förseglat samhälle, istället för ett öppet och fritt.

  • Bergfast

    Att undvika, (eller ”förbjuda”), samtalsnivåer i det offentliga rummet, som kännetecknas av hån, förolämpningar, förlöjliganden et cetera, av symboler som är ”heliga” för (religiöst) troende människor, eller annat som kan upplevas som sårande eller kränkande för (religiöst) ”troende” och också ”förbud” för (religiöst) troende människor att på något sätt ”kränka”, eller ”diskriminera” , förlöjliga, håna eller förolämpa människor som är ””icke-troende”, behöver inte resultera i att det blir ”tyst” i samhället.

    I den vanliga och normala lilla ”mänskliga familjen” så finns det nog ingen risk för att samtalandet tystnar därför att ”familjemedlemmarna” undviker att verbalt såra, kränka, förlöjliga eller förolämpa varandra? Snarare tvärtom?

    Att kunna framföra synpunkter, även kritiska eller analyserande synpunkter, på olika människors ”tro” eller deras ”heliga symboler”, (eller ”religioner”), kan man nog göra utan att varken håna, förlöjliga eller förolämpa?

  • Johan

    Vad en person upplever som hån, upplever en annan som berättigad kritik.

    Men det handlar inte om den som yttrar sig. Utan om mottagarens reaktion. Det ligger inneboende hos denne om denne blir kränkt eller inte av någonting som inte har med den enskilde att göra. Det är där tyngdpunkten ligger om en person ska ha rätt att bli kränkt, och om en person ska ha rätt till kritik.

    För anser du att man ska respektera vilka vansinnigheter som helst, bara för värderingens värdighet i sig är mer värt än den mänskliga åsiktsfriheten.

  • Johan

    Ursäkta lite fel uttryckt. “…om en person ska ha rätt att BLI kränkt.” Ska vara: “…om en person ska ha rätt att KÄNNA sig kränkt.”

  • Bergfast

    Det är intressant med mellanmänskliga relationer, både i ”smått och i stort”, (både på ”småfamiljenivåer” och mellan ”nationer” och mellan ”folk”, ”partier” och ”kulturer”)….

    Om syskon, ca åtta eller nio år gamla, bråkar med varandra, där det ena syskonet vill ha någonting som det andra har, eller vill få sin vilja igenom i något, så kan det då ”retas”, samt ”håna” och ”förlöjliga” och ”förolämpa” sitt syskon så mycket det bara kan, för att just få sin vilja igenom, och genom detta förfarande försöka att få en ”reaktion” hos det andra syskonet, där det då ”ger vika” för ”påtryckningarna”?…

    Kanske ”reagerar” då det andra syskonet som utsatts för ”trakasserierna” med att kanske börja gråta? Då kommer föräldrarna in. De frågar då varför barnet gråter, och barnet säger att ”storebror” retades, varpå föräldrarna då säger till ”storebror” att: ”så får man inte göra”.

    Eller så reagerar kanske det ”trakasserade” syskonet genom att ”knuffas”, så att kanske det ”retande” syskonet istället börjar gråta. Då kommer då föräldrarna in och undrar varför det gråter. Det f.d. trakasserande syskonet, som nu gråter, säger att det blev ”knuffat” av det andra syskonet, och föräldrarna ”bannar” då detta syskon och säger att ”så får man inte göra”.

    …..

    Har då båda syskonen ”delat ansvar” i händelseförloppet eller inte?

    Eller är endast det syskon som ”knuffades” ensamt ansvarigt för att det tappade ”tålamodet”, (som var en ”reaktion” som det andra syskonet i själva verket önskade sig och ”enträget” kämpade för?)

    Det syskon som ”retades” fick det sin vilja fram, och ”lyckades”, (till slut?), få en ”reaktion” hos det andra syskonet genom sin enträgna ”strategi” att retas, (håna, förolämpa, förlöjliga) och därigenom lyckas åstadkomma en ”reaktion”?

  • Jörgen

    http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=GCXHPKhRCVg

    Signaturen “Bergfast”, i vilket avseende måste man fråga sig, då innehållet i kommentarerna snarast motsvarar hållningslöst undfallande, lyckas med bedriften att mångordigt banalisera och sentimentalisera intill debilitet den viktiga frågan om yttrande- och tryckfrihet i vårt öppna, västerländska och demokratiska samhälle. Att kräva att denna viktiga frihet ska begränsas för att vissa ständigt väljer att känna sig kränkta är inget annat än en feg kapitulation inför mörkrets och våldets makter. Pat Condell har formulerat detta lysande i sitt senaste inlägg om “The religion of permanent offence”. Bättre kan det inte sägas om vad vi står inför och vad som krävs för att avvärja det hotet. Ovan finns adressen till Condells inlägg på youtube. Det har tidigare varit publicerat på den här bloggen, men i stunden hittade jag det inte. Lyssna och njut! Det är lysande och utan ett uns av debilitet eller sentimentalitet.

  • Bergfast

    …”Angående ”den viktiga frågan om yttrande- och tryckfrihet i vårt öppna, västerländska och demokratiska samhälle”…

    Tankefrihet, yttrandefrihet och tryckfrihet är naturligtvis värdefulla begrepp, men dessa värdefulla värden behöver kanske aktas och värnas genom att man försöker idka en viss form av begränsning, så att man i möjligaste mån undviker,, så gott man kan, hånfullheter, bespottelser, förolämpningar, tjuvnyp, stämplande omdömen, förlöjliganden osv., i sina formuleringar eller konstverk, just när man vill kritisera religiösa föreställningar, för att därmed just kunna bevara denna yttrandefrihet, (och också därmed verkligen visa sig vara ”västerlandets mer civila” kultur och tradition?)

    Ta t ex en annons nyligen i New Yorks tunnelbana, av SION, ”Stop Islamisation Of Nations”, och dess uppmaning att ställa sig på ”de civilicerades” sida, (som i och för sig inte behöver vara något fel), och den uppmärksammade nedrivningen av någon som var ”kritisk” till annonsens formulering, (för dess indirekta ”kränkande”, (=”sårande”), påstående att islam, och muslimer, då skulle representera den ”o-civlicerade”, (barbariska?), sidan?).……

    Man brukar väl översätta orden ”to be civiliced”, med begrepp som ”artighet”, (fastän artighet kanske också egentligen är det engelska ordet ”polite”; men det är ändå liknande begrepp…), och då kan man fundera över om hur den samhälleliga och den individuella ”friheten” och också den samhälleliga ”yttrandefriheten” förhåller sig i anslutning till dessa begrepp.

    Har ”frihet” och också ”yttrandefrihet” gränser OM både frihet och yttrandefrihet vill anse sig själva kunna beskrivas befinna sig INOM ”artighetens” sfärer, (dvs. ”to be civiliced”, för att bevara sin ”artighet” och ”respektfullhet”)?

    Alltså OM både friheten och yttrandefriheten vill anse sig befinna sig vara INOM ”a civilced sfere”, alltså INOM en ”artighetssfär”, kräver dessa begrepp då begränsningar, eller gör de inte det?

    Om det t ex inom någons familj, eller släkt, finns en lillebror eller lillasyster, som alla i familjen vet om är extra känslig för kritik, och som mycket lätt tar åt sig vid minsta anmärkning, och kanske börjar gråta, eller tappar all sin självkänsla vid minsta retfullhet, eller vid minsta skojsamhet, är det då ”civiliserat” och ”polite”, dvs. ”artigt”, (eller ”snällt”, ”omtänksamt” och ”vänligt”?), att då ge sig på att kritisera denna ”överkänsliga” lillebror eller lillasyster? Eller kan det kanske kallas för ”ovänligt”, eller ”okänsligt”, (oartigt, eller ”un-civilced”, eller ”un-polite”?), att göra det? (När man alltså anser sig VETA OM att personen ifråga är ”överkänslig för kritik”?)
    Om nu ”den civlicerade västvärlden” anser sig ”veta om”, och ”känna till”, hur ”okunniga” och hur ”obildade” och hur ”primitiva”, och ”enkelspåriga”, samt ”överkänsliga för smädande kritik”, den ”muslimska världen”, och ”Muhammedaner”, dvs. ”muslimer”, är, och hur ”känsliga” de är för ”hånfulla kritiska”, eller retfulla, men också föraktfulla, förlöjligande eller smädande, ”kommentarer”, typ filmer, karikatyrer, texter eller målningar om islam, muslimer eller om Koranen eller dess profet, VEM är då ”civiliserad” NÄR och OM den ÄNDÅ vill ”envisas” med att göra sårande, kränkande och hånfulla produktioner?

    OM man vill kritisera islam, inklusive muslimer, varför inte KRITISERA islam, på ett respektfullt sätt?
    Varför inte påtala, ifrågasätta och analysera islam, och Muhammedanismen, på ett sätt som kanske inte sårar?

    Varför inte framföra de kritiska synpunkter som man kanske kan ha, på just ett ”artigt sätt”, och därmed bevisa sig själva, (som ”civiliserade västerlänningar”?), vara just det som man vill mena sig vara – nämligen ”mer civiliserade” är islam, och muslimer….?

    OM man vill ha dialog och samtal om islam, och verkligen vill kunna samtala, och verkligen vill att en dialog skall kunna utveckla sig, så kanske det finns lite större möjligheter till det, om man försöker undvika ”den ”retfulla” och uppenbarligen ”sårande” stilen?

    Men OM man INTE VILL att någon ”dialog”, eller något ”samtalande”, (mellan ”västerlandet och österlandet”, dvs. islam?), skall ha några möjligheter att kunna utveckla sig, så skall man naturligtvis istället försöka håna, förolämpa, förlöjliga och ”kränka”, så mycket man bara kan…?

    Men frågan är om det då egentligen skulle kunna anses representera den ”civiliserade” sidan?…..

  • Hvis muslimerne gik rundt nede i deres ørkenområder og troede på en profet ved navn Muhammed, som sagde alle mulige uhyrlige ting, så ville jeg i og for sig være ret ligeglad. Nu er det altså bare sådan, at de ikke kun går rundt dernede men også her, og det påvirker vores samfund i ret så ekstrem grad. Derfor har vi naturligvis en mening om dem – og deres tro.

    Jeg kan finde mig i meget og opføre mig aldeles eksemplarisk, hvis jeg véd jeg kan lukke min dør og være ligeglad idioten bagefter. Men hvis jeg konstant skal tvinges til at gå op og ned af vedkommende og indrette mig efter det, så bliver min grænse altså overskredet. Det er det multikulturalismen fordrer vi skal og jeg kan derfor ikke længere lukke min dør for islam.

    Nu vil man så ha’ at jeg skal holde min kæft overfor dette vanvid. Det skal fandeme være løgn. Her har vi ytringsfrihed og kan sige lige hvad vi mener om noget, der er så himmelråbende åndsvagt, at det skulle have forblevet nede i ørkenen. Hvad de laver i Kina, Rusland eller Indien er ikke mit problem, men hvordan folk opfører sig hér, er i aller højeste grad mit problem.

    Hvis de bare smuttede tilbage til deres ørken igen, skulle de aldrig høre et ondt ord om deres tro eller deres profet. Men det gør de tilsyneladende ikke så derfor må de bare lære at finde sig i det. Længere er den sådan set ikke!

  • Johan

    Det handlar om rätten hos oss här i väst att uttrycka oss fritt precis som vi vill. Om sen muhammedaner reagerar som barn och inte på ett vuxet sätt, kan ju inte vi hjälpa det. Det är inte vårat fel.

    Det här med artighetssfär är en helt annan sak det handlar om etik och moral och vilken hållning man har till tillvaron. Men vad man gör och KAN göra är två skilda saker eller kan åtminstone vara det. Men sen har det också att göra med vilka som förtjänar respekt. Och i så fall SÅN respekt. Vissa kanske inte bara gör det, medan andra mycket väl kan göra det.

    Du blandar dessutom bort korten. Det handlar inte om att gå på någon person, utan att angripa en förkaslig ide. Om sedan dessa personer tar det personligt är det deras problem. Men det handlar om rätten. Våran västerländska rätt att göra satir av det vi ogillar och tycker är förkasligt. Inte att vi nödvändigtvis gör det. Men att vi har den absoluta rätten och tillåtelsen att göra det. Detta är något vi måste värna om.