Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Medan EU uppför sin dödsdans med gracen hos en berusad elefant väller tiotusentals icke asylberättigade personer från västra Balkan in i Sverige och ett fåtal andra EU-länder. Sedan viseringstvånget avskaffades för Serbien och Makedonien 2009 och Albanien, Bosnien och Montenegro 2010 har sammanlagt 17 691 personer från västra Balkan sökt asyl enbart i Sverige. Serberna utgör 60 procent, och de allra flesta är romer. Inför vintern ökar nu anstormningen kraftigt. Sedan början av oktober kommer ungefär hundra personer i veckan från västra Balkan. De flyr från kyla, fattigdom och misär, men det utgör inga asylskäl, och nästan ingen får heller asyl. Det som pågår är ett omfattande missbruk av asylrätten, en plundring av de svenska välfärdssystemen.

I Serbien görs informationskampanjer om att alla asylsökande skickas hem igen. Men inga informationskampanjer biter på de chartrade busstransporterna och de ogrundade asylansökningarna. De romer som söker sig till EU vet numera att de inte kommer att få asyl. De reser ändå.

”Enligt rapporter från asylanläggningarna anser många av dem att det ändå är värt besväret på grund av de villkor de lever under. Bussresan till Sverige eller Tyskland gör att de får bo varmt under några veckor och får lite fickpengar när de skickas tillbaka” skriver Dagens Nyheters EU-korrespondent Henrik Brors.

Få betald semester och fixa garnityret

Att söka asyl i Sverige har blivit ett sätt att med EU:s goda minne få betald semester på svenska skattebetalares bekostnad. Människorna från västra Balkan kommer med chartrade bussar som researrangörerna tjänar stora pengar på. Som asylsökande har bussresenärerna från Balkan rätt att bli bjudna på kost, logi och övriga kostnader under den tid det tar att behandla deras ansökan. De kan också passa på att laga tänderna och anlita sjukvården för 50 kronor. Våldsbrott och egendomsbrott kan också kopplas till den fria rörligheten från västra Balkan.

De här konsekvenserna av att upphäva viseringstvånget för länderna på västra Balkan kunde vem som helst med normal intelligens ha förutsett. Bara en ideologiskt förblindad maktelit kan komma på den stupida idén att tillåta fri rörlighet mellan underutvecklade länder på Balkan och utvecklade välfärdsstater i norra Europa. Starka politiska intressen inom EU drev fram besluten om viseringsfrihet 2009 och 2010. I Europa ska vi ju vara som en enda stor familj.

”På det sättet hoppades EU-länderna knyta medborgarna i dessa länder närmare övriga Europa. För Serbiens regering var det ett viktigt steg i ambitionen att öppna landet för utländska investeringar” skriver Henrik Brors i DN.

Romer och albaner 90 procent av de asylsökande

Resultatet lät inte vänta på sig. I ständigt växande rader av chartrade bussar väller icke asylberättigade människor in i Sverige, Tyskland, Frankrike och Belgien. Sverige är extra utsatt för asylmissbruk på grund av de signaler våra politiker ger till omvärlden. Romer och albaner utgör 90 procent av de asylsökande från västra Balkan. På ett år har antalet ökat med 73 procent. Henrik Brors igen:

”Men nu verkar flera EU-regeringar ångra beslutet. De hade inte räknat med att öppnandet av gränserna skulle leda till busslaster med asylsökande från Balkanländerna.”

”Hade inte räknat med…” Man tror inte sina ögon. Naiviteten är hjärtskärande. Romer är utpräglade överlevare. Om det öppnas en dörr till fri försörjning – om än bara för några veckor eller månader – och möjligheter att fixa dyra operationer och ett nytt garnityr, varför skulle de och andra tacka nej?

Expressen försöker sig på en snyftare

Expressen försöker sig på en snyftare när visumfrihetens konsekvenser börjar visa sig 2010 och busslasterna med romer börjar välla in i Sverige.

”Vi vill stanna här. Vi har det mycket svårt i Serbien och Kosovo och där finns inget arbete” berättar romer som GT/Expressen talar med på Tjörnbro Park camping.

”De tillhör den allt större gruppen asylsökande från Balkan. De flesta av dem kommer från Serbien, Bosnien, Kosovo och Makedonien. Och många av dem saknar de skyddsskäl som krävs av asylsökande för att få uppehållstillstånd i Sverige. Det tyder på att de flesta av dem inte kommer att få stanna i Sverige. Men under tiden deras ansökningar behandlas måste de få drägliga bostäder” skriver tidningen.

Nästan ingen får asyl

De utländska investeringar som Serbien hoppades på genom visumfriheten får landet spana i stjärnorna efter. Vid sidan av Fiat är det få utländska företag som har satsat i Serbien. Landets ekonomiska kris har övergått i recession, och arbetslösheten ligger på drygt 26 procent. Den statliga industrin som var det kommunistiska Jugoslaviens ryggrad har rasat samman men inte ersatts av privata företag. Den offentliga sektorn är överdimensionerad och ineffektiv, som i alla gamla kommunistländer.

Av de tiotusental som ”flyr från fattigdom och misär” – men egendomligt nog lyckas skaka fram pengar till de organiserade bussresorna – beviljas nästan ingen asyl i Sverige. Under årets första nio månader jämfört med samma tid i fjol ökade enligt migrationsverkets statistik antalet asylansökningar från personer hemmahörande i Bosnien-Hercegovina med 352 procent. Ingen enda fick asyl. Från Albanien var ökningen 651 procent, tre procent beviljades asyl. Från Serbien ökade antalet ansökningar från en redan hög nivå med 41 procent. En procent beviljades asyl.

Politikerna tvingas medge att det finns en gräns

Samtidigt dränks Sverige i asylsökande från Syrien, som samtliga beviljas tillfälligt uppehållstillstånd (TUT) i tre år. Under årets första nio månader har 4 297 syrier sökt asyl, en ökning med 928 procent jämfört med samma tid i fjol. Tumskruvarna dras åt allt hårdare på det humanitära solidariska Sverige där vi fokuserar på medmänsklighet för alla. Pressade från alla håll tvingas nu till och med svenska politiker medge att det finns en gräns för medmänskligheten. Sverige, Tyskland och fyra andra länder har i veckan krävt akuta åtgärder mot ogrundade asylansökningar från västra Balkan. Tysklands inrikesminister Hans-Peter Friedrich har krävt att visumkravet återinförs för Serbien och Makedonien.

”Vi kan inte ha en situation där platser som är avsedda för människor som flyr undan krigshärdar, framför allt Syrien nu, fylls av personer som per definition inte har där att göra för att de inte uppfyller några kriterier för att vara asylsökande, sa Sveriges migrationsminister Tobias Billström (m) inför mötet med EU:s migrations- och justitieministrar i Luxemburg i torsdags.

”Att ta bort visumtvånget var ett misstag”

I SR Studio Ett säger Tobias Billström:

”Det var ett misstag att ta bort visumtvånget. EU insåg inte vidden av de minoritetsproblem (läs: problem med romer) som finns på Balkan. Varken EU eller de här staterna hade gjort sin hemläxa. Det borde ha ställts helt andra krav på de här länderna innan visumtvånget avvecklades. Nu är det för sent, vi kan ju inte sitta här och gråta över spilld mjölk. Det brev som Sverige och fem andra länder har skrivit till EU-kommissionen är en viktig signal till de här länderna att vi inte accepterar uppenbart ogrundade asylansökningar.”

Tobias Billström och de andra migrationsministrarna vill skynda på en suspensionsklausul som gör det möjligt att tillfälligt återinföra visumtvånget för västra Balkan. Det måste dock godkännas av EU-parlamentet. Frågan ska diskuteras i ett möte med Balkanländerna i Albanien den 5 november. Frågan är om det blir en lösning under det här århundradet.

”Ökad rörlighet skapar kontakter människor emellan”

Den framstående humanisten och Europakommissionären Cecilia Malmström (fp) ger på sin blogg en fantastisk uppvisning i konsten att dansa på slak lina:

”En annan mycket komplicerad fråga handlar om visumfrihet för medborgare i länder på Västra Balkan. Att successivt lyfta visumtvånget för våra grannländer och partners är en viktig målsättning för mig. Ökad rörlighet skapar kontakter människor emellan, något som är oerhört positivt. Alla länder på Balkan, utom Kosovo, har visumfrihet med EU. Detta fungerar alldeles utmärkt i de flesta fall, men har också lett till en omfattande våg av asylsökande till bland annat Frankrike, Tyskland och Sverige från framför allt Serbien och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Detta är ett stort problem eftersom färre än 1 % av de som söker får asyl. Antalet asylsökande har ökat med 73 % jämfört med förra året. Flera länder uttryckte stor oro för utvecklingen som riskerar hela visumprocessen. Det är viktigt att länderna på Balkan gör mer för att vända trenden. Ytterst handlar det om att förbättra villkoren för romer. Den 5/11 är det ett stort ministermöte i Albanien med samtliga länder från Balkan närvarande. Då ska frågan diskuteras vidare.”

Det går alltså utmärkt att ”ställa grupp mot grupp”

Dagens Nyheter skriver i en ledare med rubriken ”Grundproblemet är misären”:

”Det kan tyckas cyniskt att resa hinder för till exempel romer att söka asyl i Sverige. Men klart är att något måste göras för att komma bort från dagens situation, där tusentals människor söker asyl, utreds och prompt skickas hem. Alternativ till visumtvång är på kort sikt att ändra asyllagarna eller att ge betydligt mer pengar till Migrationsverket. Nuvarande mottagningssystem klarar inte både flyktingströmmen från krigshärdarna och trycket från västra Balkan. Det måste trots allt prioriteras högre att erbjuda skydd åt de människor som flyr från blodbadet i Syrien och krigets Afghanistan. Sverige och EU kan inte ta emot alla människor som behandlas illa. Men vi kan ställa hårda krav på att alla människor behandlas väl.”

Det finns alltså en gräns för medmänskligheten och Sveriges ansvar. Detta är sensationellt för oss som har följt invandringsdebatten de senaste åren.

Och det går tydligen alldeles utmärkt att ”ställa grupp mot grupp”. Syrier och afghaner – mot serbiska romer. Även detta måste sägas vara sensationellt nydanande i svensk invandringsdebatt.

Ingen nackdel för Serbien att romer söker sig bort

Brevet från de sex EU-länderna har lett till starka reaktioner från länderna på Balkan. Regeringen i Serbien har haft krismöte, och premiärminister Ivica Dadic har till och med erbjudit sig att betala ersättning för de extra kostnader som de asylsökande från Serbien medför. Om visumkravet återinförs får det politiska konsekvenser för Serbien och landets politiker. Den ekonomiska krisen kommer att förvärras, och missnöjet med regeringen kommer att öka. Serbiens politiker driver naturligtvis sina egna och det egna landets intressen, och för dem är det alls ingen nackdel att några tiotusental romer söker sig ut ur landet och får sin försörjning på annat håll – tvärtom. Rätten att röra sig fritt har setts som ett steg mot medlemskap i EU, som flera av länderna på västra Balkan aspirerar på. Serbien är sedan 1 mars i år officiellt ett EU-kandidatland. Rumänien och Bulgarien stampar otåligt i kön för inträde i Schengen.

Olust i ett Europa som mår allt sämre

Vad har svenskar gemensamt med serbiska romer, förutom att de flesta av oss går på två ben? (Jag bortser här tillfälligt från det enbenta somaliska 34-åriga flyktingbarnet Hibo Abduallhi som var folkpartiledaren Jan Björklunds paradnummer i partiledardebatten för några veckor sedan.) Inte mycket, mer än att vi anförtros uppdraget att försörja några tiotusen av dem medan det överansträngda migrationsverket maler igenom deras missbruk av asylrätten.

Journalisten Richard Swartz läser en EU-rapport och noterar olusten inför en utvidgning österut i ett Europa som mår allt sämre.  Han ser ett Europa som inte längre vill sig självt. Som för första gången sedan andra världskriget tog slut tvivlar på sig som mål och handlingsprogram.

”Dagens kris handlar om Europas existens”

”Ty alla vet – eller borde veta – att dagens kris inte handlar enbart om euron utom om just Europas existens som gemenskap och något för resten av världen att ta på allvar. EU har i dagarna satt betyg på hur mogna för ett medlemskap Turkiet, Island och några stater på Balkan är. Särskilt det balkanska kapitlet är ganska dyster läsning. Mellan raderna i detta byråkratiska skriftstycke framskymtar bekymmer och just olust. Kroatien – som lovats bli medlem till juli nästa år – får bakläxa på en lång rad viktiga områden, Bosnien beskrivs indirekt som en dysfunktionell (läs: icke fungerande) stat, Serbien, Makedonien och Kosovo som stater som fortfarande låst in sig själva i nationella konflikter och sedan kastat bort nyckeln” skriver Richard Swartz.

”De sitter på läktaren och äter varm korv”

Inför EU-utvidgningen intar Sverige en särställning, menar han:

”Östutvidgningens sista anhängare tycks vara EU:s gamla Efta-flygel, alltså stater som Storbritannien eller Sverige, isolerade eller distanserade EU-medlemmar som betraktar utvidgningen som ett slags välgörande, förtunnande medicin mot varje fördjupning av gemenskapen. Den ena staten är som Hamlet i ständigt gräl med sig själv om att vara eller inte vara (medlem), den andra sitter alltsedan Erlander och Palme helst på läktaren och äter varm korv medan den som en bokhållare kommenterar matchen.”

De länder som står och stampar och väntar på att bli medlemmar ger Swartz heller inte mycket för. Vad har de att komma med? Vad har de att erbjuda?

”Hittills har östutvidgningen ägt rum mest av politiskt-ideologiska skäl och utan större hänsyn till verklig substans eller de nya medlemmarnas realistiska förutsättningar att leva upp till ett medlemskaps krav. Ingen ny medlem har behövt svara på frågan vad den skulle kunna tillföra EU. Ingen skulle heller ha kunnat göra det med så mycket mer än fraser om nya marknader och billig arbetskraft; möjligen med undantag för Polen som åtminstone kraftfullt pustat nytt liv i den europeiska retoriken.”

”EU ska lösa deras ekonomiska problem”

Och vad väntar sig de köande länderna av ett EU-medlemskap? Deras förväntningar är överdrivna, skriver Richard Swartz:

”EU ska lösa deras problem, i allt väsentligt definierade som ekonomiska. Materiella, handfasta intressen dominerar helt över idéer, kultur eller historia. Följaktligen har retoriken om gemensamma europeiska värden tonats ner – på sin höjd talas vagt om att stärka demokratin och om säkerhetspolitiska intressen. Min generation och de som är ännu äldre brukar påminna om att EU är långt mer än ekonomi: egentligen ett fredsprojekt och som sådant framgångsrikt. Men hur det på lite längre sikt ska kunna fortsätta att vara det utan gemensam försvars- och utrikespolitik är svårt att se.”

Och hur framgångsrikt har det europeiska fredsprojektet egentligen varit? Richard Swartz svarar:

”När kriget bröt ut i Jugoslavien återställdes freden först efter att USA bombade Serbien. Och vårt Europa? Europa fick nöja sig med att betala notan för den fred man inte på egen hand klarade av.”

Även som fredsprojekt är alltså EU misslyckat. Frågan är vad vi ska ha EU till, mer än som terapi för ett antal groteskt överbetalda byråkrater. Någon som har ett förlösande förslag?

Af Julia Cesar
Tidligere kronikker af samme forfatter