Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Den 6 april 1994. Ett plan lyfter från Tanzania i riktning mot Rwanda. När planet närmar sig flygplatsen i Kigali skjuts det ned av en luftvärnsmissil. Alla ombord omkommer. Bland dödsoffren finns Rwandas president Juvénal Habyarimana (1937-1994)  och Burundis president Cyprien Ntaryamira (1955-1994). Det är fortfarande oklart vem som bär ansvaret för nedskjutningen. Men den blir startsignalen för ett av världshistoriens mest brutala folkmord. Samma dag som presidenten mördas inleder hutumilisen massmord på mer än 800 000 tutsier i Rwanda.

Den systematiska slakten på tutsier ska komma att pågå i hundra dagar. Lika systematiskt våldtas kvinnor. De tvingas först se sina män och sina barn hackas ihjäl. Sedan våldtas de av milismän och smittas i många fall med HIV som kommer att ta deras liv långt efter att den väpnade slakten har upphört. I juli 1994 störtas regeringen, och folkmordet upphör. Då har upp till 100 000 hutuer mördats i hämndmassakrer, och två miljoner människor har flytt ut ur landet.

Den 22 december 2011- Stanislas Mbanenande grips

Den 22 december 2011. På Bromma flygplats i Stockholm grips rwandiern Stanislas Mbanenande, född 1958, när han kommer hem från en utlandsresa. Han häktas, på sannolika skäl misstänkt för att ha deltagit i massakrer i byarna Bisesero och Ruhiro i västra Rwanda, där upp till 50 000 tutsier dödades. 2009 dömdes han i sin frånvaro i Rwanda till landets strängaste straff, livstids fängelse. Rwandas myndigheter har sedan dess försökt hitta honom för att verkställa straffet. Mbanenande kom till Sverige 1999 och har fått PUT (permanent uppehållstillstånd) och svenskt medborgarskap men också behållit sitt rwandiska medborgarskap. Han är bosatt i Gävle med fru och flera barn men har aldrig arbetat i Sverige.

Den 16 november 2012 – åtal för folkmord

Den 16 november 2012. För första gången någonsin väcks åtal för folkmord och grovt folkrättsbrott i Sverige. I Stockholms tingsrätt inleds rättegången mot Stanislas Mbanenande, 54 år. Han står åtalad för att ha spelat en aktiv roll i folkmordet i Rwanda 1994.

“Det är nog det allvarligaste brott som svensk polis har utrett, det är min bedömning” säger Hans Melander, gruppchef vid polisens krigsbrottskommission.

Delar av rättegången är just nu förlagda till Rwanda med besök på brottsplatserna. Där har i veckan det första av ett 40-tal vittnen till folkmordet hörts, en i dag nära 40-årig kvinna. Vid den aktuella tiden arbetade hon på ett vandrarhem dit tusentals personer tog sin tillflykt. Själv lyckades hon undkomma genom att gömma sig i ett utrymme under taket på vandrarhemmet, men 200 av hennes släktingar mördades. Kvinnan har kunnat peka ut och namnge Stanislas Mbanenande som en av förövarna. Intill vandrarhemmet låg en kyrka dit omkring tiotusen personer hade flytt under förespeglingar att de skulle få skydd. Kvinnan blev vittne till hur kyrkan attackerades, och milis och civila sköt rakt in i folkmassan. De som inte sköts ihjäl mördades med knivar och machete.

Tutsier framställs som kackerlackor

Det effektiva mördandet i Rwanda blev möjligt genom att folkgrupperna hutuer och tutsies redan under landets tid som belgisk koloni efter första världskriget särskildes genom olika markeringar på sina ID-kort. När folkmordet bryter ut i april 1994 väljer mördarna ut sina offer med hjälp av folkbokföringssystemet och ID-korten. Listor över tutsier upprättas. Massmedia ställer sig i den extremistiska hutumilisens tjänst och sprider hatpropaganda mot tutsier. De kallas kackerlackor. Radion skrämmer upp befolkningen med vad som kommer att hända om tutsiearmén tar makten. De uppmanas till etnisk rensning på “kackerlackorna”. Tutsier framställs som skadedjur, berövade alla mänskliga egenskaper. Hatet trappas upp men är grundlagt sedan decennier. Dehumaniseringen, avförmänskligandet, gör det så mycket lättare att mörda tutsierna.

“Det är utrotning av kackerlackorna”

“Det är utrotning av kackerlackorna, det är utrotning av tutsierna och deras vänner, det är slakt i husen, på gatorna, i kyrkorna. Det är slakt med yxor och knivar. Det är slakt för att propagandan verkar ha nått sitt mål – tutsierna ses inte som människor” säger journalisten Augustin Erba i ett radioinslag i SR P1 från 2005.

I juni 1994 säger Frankrikes president Francois Mitterand (1916-1996) att han är beredd att omedelbart ingripa mot massmördandet. Då har folkmordet pågått i mer än två månader. Mer än en halv miljon människor har mördats. En vecka efter uttalandet landar franska fallskärmsjägare i Rwanda och upprättar en skyddad zon. Hit flyr många av de ansvariga för folkmordet. Frankrike hjälper dem att fly ut ur landet, bort från rättegångar och straff. Kanske finns Stanislas Mbanenande bland dem som får franska statens hjälp att fly från rättvisan i Rwanda och ta sig vidare till Sverige. Det kommer eventuellt den fortsatta rättegången att visa.

Hur kunde Stanislas Mbanenande få PUT?

Här hejdar jag berättelsen ett slag, av två skäl.
Det första skälet: Jag ber känsliga läsare om ursäkt, men jag ser mig nödsakad att använda ett kraftuttryck. Nämligen detta: HUR FAN kunde Stanislas Mbanenande få permanent uppehållstillstånd i Sverige? Det har ingen enda svensk journalist brytt sig om att ta reda på. Han har självklart inte berättat för migrationsverket om sin roll i folkmordet i Rwanda. I den pågående rättegången förnekar han blankt all inblandning i massakern på tutsier. Han backas upp av hustrun Mukazana Jeanne D’arc Mbanenande, född 1963.

“Han är absolut oskyldig” säger hon till Aftonbladet. Även mannens advokat Tomas Nilsson uppger att Stanislas Mbanenande förnekar brott. Advokaten har betalt för att företräda sin klient oavsett om han är skyldig. Och vad ska frun säga? För att få PUT kan Stanislas Mbanenande antas ha dukat upp en historia som har fått migrationsverket att anse att han har “skyddsskäl”. Sannolikt ingår han i de 95 procent som söker asyl utan att visa några ID-handlingar. På köpet har han belönats med svenskt medborgarskap.

Minst 1 500 krigsförbrytare finns i Sverige

Stanislas Mbanenande ingår därmed i den föga hedersamma skara om minst 1 500 krigsförbrytare som har fått uppehållstillstånd i Sverige och obegränsad tillgång till de svenska välfärdssystemen. Jag har gett några exempel i en tidigare krönika, “Ett paradis för krigsförbrytare”.

• Förra året dömdes Ahmet Makitan, född 1966 – den förste krigsförbrytare som har gripits i Sverige, till fem års fängelse för grovt brott mot folkrätten.  Under inbördeskrigen på Balkan 1992 var han lägervakt i koncentrationslägret Dretelj i Bosnien-Hercegovina. Många vittnade under rättegången om hur Ahmet Makitan brutalt misshandlade och torterade fångar. Till Sverige kom han 2001 och fick utan problem permanent uppehållstillstånd. Svenskt medborgarskap fick han lika problemfritt 2006.

Förra året dömdes Ahmet Makitan, född 1966 – den förste krigsförbrytare som har gripits i Sverige, till fem års fängelse för grovt brott mot folkrätten. Under inbördeskrigen på Balkan 1992 var han lägervakt i koncentrationslägret Dretelj i Bosnien-Hercegovina. Många vittnade under rättegången om hur Ahmet Makitan brutalt misshandlade och torterade fångar. Till Sverige kom han 2001 och fick utan problem permanent uppehållstillstånd. Svenskt medborgarskap fick han lika problemfritt 2006. Han är bosatt i Sollefteå och har arbetat som skolvaktmästare.

Livvakt till Saddam Husseins son

Irakiern Yasin Ahmad Jasem, född 1962 och bosatt i Eskilstuna, beviljades i oktober 2009 tillsammans med sin familj permanent uppehållstillstånd i Sverige. Då upphävde migrationsdomstolen i Malmö migrationsverkets beslut att utvisa honom. Yasin Ahmad Jasem var livvakt åt Saddam Husseins yngre son Qusay Hussein al-Tikriti, som tillsammans med den äldre brodern Uday dödades av amerikanska styrkor i en eldstrid i Mosul den 22 juli 2003. Sönerna Uday och Qusay var kända för att vara minst lika brutala och samvetslösa som sin far. Ett ögonvittne berättar hur Qusay anländer till Suera, där väpnade styrkor har föst ihop 300 tillfångatagna shiiter på ett fält. Qusay går fram till männen och skjuter fyra av dem i huvudet. När han trycker på avtryckaren skriker han: ”Bad people! Dirty criminals!”. Sedan ger han order om exekution av resten av fångarna, stiger in i bilen och kör tillbaka till Bagdad. Det var i denne mans säkerhetstjänst Yasin Ahmad Jasem arbetade och bidrog till att upprätthålla ett av de värsta skräckväldena i modern tid.

Saddam Husseins giftkemist fick PUT

• Muhamed Kemal Abed, bosatt i Kristianstad, beviljades i november 2009 uppehållstillstånd i Sverige, även i detta fall av migrationsdomstolen i Malmö. Han var kemiingenjör i Irak, en av Saddam Husseins närmaste män och arbetade med att ta fram kärnvapen och kemiska och biologiska stridsmedel. De vapen som Saddams kemister konstruerade användes på order av diktatorn i massakrer på oskyldiga civila. En av de mest kända är giftgasmassakern i den kurdiska staden Halabja i norra Irak den 16 mars 1988 då mer än 5 000 människor dödades. De flesta av offren var kvinnor och barn. Muhamed Kemal Abed och hans familj erbjöds asyl i USA – men tackade nej eftersom han ansåg det vara otänkbart att leva i ett land som hade ”ockuperat och fördärvat Irak”. Han siktade på Sverige, och här togs han emot med öppna armar.

Ohyggliga handlingar blir plötsligt legitima

Här hejdar jag berättelsen igen, av det andra av två skäl. Vi kan stanna upp ett tag och fundera på vad fenomenet dehumanisering innebär. Som att se alla tutsier som kackerlackor. I alla krig tvärs igenom hela mänsklighetens historia har dehumanisering använts som vapen mot fienden. Han fråntas sina mänskliga egenskaper, framställs som ett värdelöst och helt igenom ondsint odjur eller skadedjur. Genom den här processen blir ohyggliga handlingar plötsligt legitima – de drabbar ju inte människor. Klassificeringen av fienden som djur legitimerar verbal och psykisk misshandel, framställande av fienden som föraktlig, avskyvärd, omänsklig, ond och farlig – hela vägen fram till fysiskt våld och massmord.

Patienter berövas sin identitet

Det behöver inte ens handla om krig. I hela människans historia har funktionshindrade eller på annat sätt avvikande människor dehumaniserats med olika metoder. Psykiskt sjuka har spärrats in på stora institutioner, berövats alla sina personliga särdrag och tillhörigheter och anonymiserats genom att få håret avklippt och kläs i likadana anstaltsuniformer. Genom att beröva patienterna deras identitet och mänskliga egenskaper blir det möjligt för andra som har makt över dem att behandla dem omänskligt och förnedrande. De frånerkänns till och med mänskliga känslor som att uppleva smärta eller frysa när det är kallt. Vem som helst som behöver en tids sjukhusvård kan i en mildare dehumaniseringsform plötsligt finna sig bli fråntagen sin identitet och istället förvandlas till nummer 4:2, klädd i landstingets vita skjorta.

Dehumanisering är att leka med elden

Att misshandla eller döda kackerlackor är betydligt lättare än att misshandla eller döda människor. Människan har en hel palett av psykologiska verktyg för olika behov. Demonisering är ett steg på vägen mot dehumanisering. När man demoniserar misstänkliggör man den andre som alltigenom ond och föraktlig. Men det är dehumaniseringen som är slutstadiet. Dehumanisering är totalitär, den dödar all empati. Dehumanisering pågår överallt, i större eller mindre utsträckning. Det är bara fråga om gradskillnader. När vi sänker oss till den nivån leker vi med elden, och det kan sluta med en större brasa än vi tänkt oss. När det demokratiska samtalet dör och vi börjar dehumanisera meningsmotståndare och oliktänkande i stället för att diskutera med dem har viktiga spärrar släppt och farliga krafter släppts lösa.

Utspytt förakt mot “jönsarna”

Den 24 november framställdes Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson som kackerlacka på en teckning i Länstidningen i Östersund. Dagen därpå spydde musikkritikern Po Tidholm ut sitt förakt över Sverigedemokraternas väljare i SR “Godmorgon världen”. Det är väljarna som är det stora problemet, anser han. De lågutbildade arbetslösa männen, bosatta på landsbygden, som är jävligt korkade, “som pruttar högljutt under middagen, förstör stämningen med smaklösa vitsar och utnyttjar sin rösträtt till att djävlas med det så kallade etablissemanget.”

“Jönsar” kallar Po Tidholm dem. Båda utspelen signalerar att vi har passerat en viktig gräns. Medias fördämningar har brustit. Nu är det fritt fram för dehumanisering av fienden – de vanliga svenska väljarna. PK-elitens krig mot resten av Sveriges befolkning accelererar.

När Gudrun Schyman kissade på golvet

De senaste veckorna har i synnerhet kvällspressen excellerat i världskrigsrubriker över några unga Sverigedemokrater, ännu inte invalda i riksdagen, som en natt för två och ett halv år sedan betedde sig illa i fyllan. Ursäkta, men jag ser inte korrelationen mellan “brottet” och proportionerna i publiciteten. Uppriktigt sagt berör mig medias blodflåsande drev mycket mer illa än det som hände en sommarnatt 2010. Okej, om politiker i andra partier hade fått samma uppmärksamhet för sina fyllor kunde jag kanske till nöds acceptera krigslarmet.

Som när vänsterpartiets ledare Gudrun Schyman satte sig på huk och kissade på golvet på en filmpremiär på biografen Grand i Stockholm 1996 och kastade sina kissblöta trosor ut i publiken.

Eller när Per Bill (m), moderaternas alkoholpolitiske talesman, aspackad 2004 joggar med barnvagn med sin lilla baby i på Stadsgårdskajen i Stockholm och slår en av vakterna som ingriper.

Eller att Maria Ferm (mp) har ett narkotikamissbruk som en av sina främsta meriter.
Eller Karin Pilsäters (fp) eller Per Gahrton (före detta mp) rattfyllor.
Eller när Per Svedberg (s) berusad och utan byxor mitt i natten bankar på en kvinnlig riksdagskollegas dörr och skriker “Knulla, knulla för fan!” så att hon måste tillkalla riksdagens vaktbolag för att få hjälp.

Men allt detta smusslades undan utan krigsrubriker i media.

Under tiden pågår allting som vanligt

Under tiden som uppmärksamheten riktas mot SD kan de sju gammelpartierna sitta med armarna i kors och glädja sig åt att rampljuset inte riktas mot deras idéfattigdom, mot arbetslösheten, mot deras arrogans mot sjuka och arbetslösa, mot varslen och deras katastrofala invandringspolitik. De slipper undan. Allting pågår som vanligt. För varje år som den borgerliga alliansregeringen sitter vid makten fortsätter kolonialiseringen av Sverige med i storleksordningen 80 000 – 100 000 beviljade uppehållstillstånd. Tre städer av Katrineholms storlek. Eller två stycken Borlänge. Per år.  I år slås nytt rekord. Till och med sista oktober har 101 958 uppehållstillstånd beviljats i år. Det tyder på att siffran för hela 2012 kommer att hamna på mer än 122 000.

Vem tjänar? Och vem förlorar?

Tidigt i min journalistbana ställde jag frågan “Vem tjänar på det här? Och vem förlorar?” Inte för att mina chefer sa det till mig. O nej. Men frågan är ett bra test för att inte bli ett rö för vinden, ett omedvetet redskap för olika maktgrupperingar. Jag lärde mig att lita till min egen moraliska kompass. Den frågan ställer uppenbarligen inte många journalister. Nu tuggar de istället fradga av frustration över SD:s framgångar. Alla dessa ansträngningar, all hets, allt detta kampanjande, alla försök till dehumanisering av de korkade jönsarna – förgäves. Lik förbannat stiger SD:s opinionssiffror. Några tjänar på att media tänder kättarbålen – men inte de som journalisterna tänkt sig.

“Allt fler tröttnar på att uppfostras av media”

Har svenska folket fått nog av journalisternas uppfostran till de “rätta” åsikterna? Det tror i alla fall Marika Formgren, ledarskribent på Smålands-Posten.

“Allt fler människor tröttnar på att uppfostras av medier” skriver hon i en ledare i lördagens Smålands-Posten.

“Det har skrivits oproportionerligt mycket, och ofta har skribenterna i sin iver att ta avstånd från SD buntat ihop järnrörsligan med partiets sympatisörer och förklarat att de alla är rasister och fascister. SD-politiker som beter sig som huliganer ska kritiseras hårt. Men att samtidigt idiotförklara de människor som av olika anledningar sympatiserar med SD tyder på att de kommenterande journalisterna har slutat att vara nyfikna på omvärlden, att man i stället vill uppfostra. Hittills under SD-skandalen verkar strategin vara: Ös på bortom det monomanas gräns, håna, idiotförklara och bunta gärna ihop toppolitiker med sympatisörer.

Många människor tar det nog som obehagliga, storhetsvansinniga uppfostringsförsök från de kommenterande journalisterna. SD kunde ha straffat ut sig själva men i stället blev det en motreaktion, en protest mot det massmediala prästerskapet. SD borde tacka de kommenterande journalisterna för opinionsframgångarna” skriver Marika Formgren.

Det är värt att tänka på. Innan en allt större del av Sveriges befolkning dehumaniseras och ses som kackerlackor och tutsier.

Af Julia Caesar

Tidligere kronikker af samme forfatter