Af Torben S. Hansen

Først kom en bog om “Hobbitten” og derefter de tre bind “Ringenes herre”. I biografen er det omvendt. Nu ruller “Hobbitten” – første del – på lærredet, og resultatet er ikke godt.

Instruktøren, Peter Jackson tager sig mange friheder med Tolkiens eventyr – for mange! Kløvedal og elverfolket – med flere hovedpersoner fra “Ringenes herre” – hales ind i fortællingen. Det samme gør troldmanden Saruman og dermed kampen mod Mordor og Sauron. Hvilket er dumt og forstyrrende. I bogen om Bilbo er dværgene og elverfolket fjender – og vedbliver at være det. Jackson kan åbenbart ikke slippe sin succes med Frodo og hans trængsler.

Desuden går Jackson grassat med en af sine fixe ideer: Han er tosset med film-gags på kanten af en svimlende afgrund. Det var slemt nok i “Ringenes herre”, men i “Hobbitten” fylder den slags sekvenser langt mere. Der går inflation i effekten.

Der er selvfølgelig ikke noget galt med spænding. En lille perle, der blev spillet uden overdrevne effekter, var en scene i “Ringenes herre” med de fire hobbitter, som er i fare for at blive opdaget af en af de sorte ryttere i skoven. Her er der elementær spænding, men den alt for lange sekvens i “Hobbitten” med bulder og brag og uhyrerne, der jager dværgene, Bilbo og Gandalf op i træerne på afgrundens rand er simpelthen for dum og kedelig.

Også andre steder rammer instruktøren ved siden af, så resultatet bliver ustruktureret skrig og skrål. Dette varsler ikke godt for fortsættelsen!

“Politiken er intellektuel og ganske nationalistisk” (!)

At de danske medier og den danske debat er blevet mere nationalt orienteret, er noget, man også har bemærket på avisen Sydsvenskan, og en forklaring kan, ifølge avisens chefredaktør, Daniel Sandström, være, at Danmark som et lille land i klemme mellem store naboer må værne om sin egen identitet. Og det bliver ikke bedre med globaliseringen, mener han.

»Jeg læser Politiken regelmæssigt, men selv for en intellektuel avis er perspektivet ganske nationalistisk. Danmark ville have godt af at sætte spørgsmålstegn ved sit noget nationalistiske syn. Før eller senere bliver det vigtigt for Danmarks overlevelse at have et noget større udblik«, siger han. I svenske øjne er Danmark lig med sex, drugs og rock’n’roll (Svenskarnas syn på Danmark: Sex, droger och rock’n’roll Rapport: Bilden av Öresundsregionen i danska och svenska medier, PDF.)

Jødisk kvinne i Malmø kvalifiserer til asyl i eget land
Af HANS RUSTAD

Historien om den jødiske kvinnen som bor i Rosengård nærmest som en fange ble vist i SVTs program Agenda nylig. Expressens Anna Ekström skriver at ut fra dagens kriterier skulle hun kunne søke om asyl i eget land. Hun oppfyller alle kriterier om å være forfulgt av rasistiske grunner.

Perspektivet er “häpnadsväckande” som man sier på svensk. Sverige – verdens mest liberale innvandrerland – har selv utviklet problemer med toleransen. Offisielt har man vanskelig for å ta det inn over seg. Men tilfellet med den jødiske kvinnen som opplever daglig trusler og trakassering, reiser spørsmålet om rettigheter uten krav kan bli til trusler for en liten minoritet. Og svenske myndigheter ser ikke ut til å kunne gjøre noe med problemet. Heller ikke SVT som sendte programmet, tør å gå i dybden. Etter Agenda hadde man en paneldebatt der en historielærer (sic!) kunne hevde at arabernes antisemittisme kom av Israels oppførsel. Akkurat det samme forsøk på avsporing av debatten om antisemittisme er fast innslag i norske medier.

I debatten som följde på Agendas reportage kunde historie­läraren Helena Mechlaoui oemotsagd påstå att arabiska invandrares antisemitism beror på Israel. Hon har fel rent faktiskt, men jag ska inte gå in på det. Idéhistoriska utläggningar är i sammanhanget mindre viktiga än grundläggande rättigheter och resolut handling.

Dermed kommer man ikke videre. Det blir bare prat. Detta har nu pågått alldeles för länge. Man pratar och pratar – och pratar lite till. Den en­sidiga förföljelsen beskrivs okunnigt, fegt eller lögnaktigt som “spänningar mellan ­grupper”. Faktum er at situasjonen for jøder i Malmø er så ille at den kvalifiserer svenske jøder til flyktningstatus i deres eget land.

Det er en virkelighet de mest rettighetsorienterte, som vår egen Thorbjørn Jagland, leder av Europarådet, ikke er i stand til å ta inn over seg. Jagland vil ikke nedsette noen kommisjon for å utrede dette problemet. Han laget en kommisjon som skulle utrede islamofobi og fremmedfrykt, men at jøder opplever et økende press rubriseres under den generelle betegnelsen “fremmedfrykt/hat”. Tilfeldigvis opererer ikke politiet heller med jødehat som egen kategori, det blir derfor vanskelig å se hvor omfattende det er.

Når det ikke nedsettes en kommisjon for å se på det nye jødehatet, kan det være fordi problemet egentlig ikke burde eksistere? At det er en anomali, noe som ikke skal kunne skje? At rettigheter fører til oppflamming av hat, står ikke i boken. At en undertrykt gruppe hater en annen, hører heller ikke med. Da blir ikke offeret “rent” og det skal det være i følge de moralske lærestykkene.

Dette griper rett inn i et hovedproblem i sosialismen og venstreorientert teori: kan folket ta feil? Nei, sier Jagland og de ideologiske multikulturalistene. Det kan ikke det. Hvis Folket – representert ved muslimene – er hatefulle, så har det en årsak, – det skyldes Israels handlinger.

Derfor vender man alltid tilbake til denne årsaken når spørsmålet om den nye antisemittismen kommer opp.

Men dermed er man tilbake til at det egentlig er jødenes skyld at de blir hatet. Minner det ikke mistenkelig om den gamle antisemittismen?

Ved følelsen av dette sammenfallet inntreffer en følelse av ubehag og taushet.

Eksemplene på forfølgelse av jøder i dagens Europa blir stadig flere.

Anna Ekström er ikke i tvil om at kvinnen i Rosengård har rett på asyl i eget land. En absurd, men virkelig situasjon.

Att rätten till liv och säkerhet inte får villkoras av politiska åsikter eller etnisk tillhörighet framgår bland annat av Migrationsverkets regler. Den som utsätts för sådan utpressning har rätt att söka asyl.

Kvinnan i Rosengård uppfyller kraven. Hon har “välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse” på grund av “ras” och eventuellt “religiös eller politisk uppfattning”. “Förföljelsen kan”, skriver Migrationsverket, “komma från hemlandets myndigheter. Det kan också vara så att myndigheterna inte kan eller vill ge skydd mot förföljelse från enskilda personer eller grupper.” I Malmö gäller villkor nummer två. Varken staten eller kommunen har kunnat skydda de malmöitiska judarna.
För att få asyl krävs vidare att flyktingen “löper risk att straffas med döden” eller “känner välgrundad fruktan att utsättas för allvarliga övergrepp”. Det senare kriteriet torde gälla många svenska judar.
Svenska medborgare ska inte behöva fly till andra länder. Däremot är vi i ett läge då staten behöver hjälpa medborgare att fly inom landet. Kvinnan i Agendas reportage vill lämna sitt hem, även om hon – förstås – inte vill bli tvingad till det. Men hon har inte råd att flytta, så hon stannar i Malmö trots swastikor, skällsord och dödsskräck.

Nu, om inte förr, borde det vara självklart att malmöitiska judar får flyktingassistans, och det med det snaraste – innan det händer något värre. Det vore en för demokratin nödvändig anpassning till nutida förhållanden. Judar behöver inte längre fly hit från Polen, utan från en del av vårt eget land.
Sedan, när staten och kommunen bevisat att Malmö inte längre är en zon där rasförföljelser tillåts förekomma, kan internflyktingarna återvända.

Söka asyl i egen stad?