4
jan
Seneste opdatering: 4/1-13 kl. 1553
3 kommentarer - Tryk for at kommentere!

En tillbakablick med Fay Weldon

Fay Weldon: Säck och aska. England efter Rushdie, före Utopia (Stenströms, översättning av Margareta Eklöf)

Af Thomas Nydahl

Det är 23 år sedan den publicerades, Fay Weldons glödande ilskna skrift med anledning av fatwan mot Salman Rushdie och det sociala och politiska tillståndet i Storbritannien. Tro inte att den är inaktuell för det. Jag skulle snarare säga tvärtom. Det är mycket av det hon skriver som ter sig både aktuellare och mer akut idag när vi rimligen borde veta mer och bättre. Weldons ilska hindrar henne inte från att se ett bredare – och djupare – perspektiv än de flesta som idag diskuterar islamiseringen och den sociala nedmonteringen av Europa.

Fay Weldons manus hette ursprungligen Sackcloth and ashes men utkom med titeln Sacred Cows. Det är en titel som för en svensk ter sig alldeles mitt i prick, eftersom det finns ett antal politiska frågor som är så tabubelagda att de gott kunde kallas för heliga kor. Man rör dem inte. Man talar inte om dem. Och om och när man vidrör eller talar om dem får man genast en stämpel. Idag vet vi hur den stämpeln ser ut: “islamofob” står det ofta på den, men det kan också stå “främlingsfientlig” eller rentav “rasist”. Det blir därför en smula komiskt när man måste gå tillbaka till en 23 år gammal engelsk skrift för att höra motargumenten. Fay Weldon hade sådana, redan då.

När Satansverserna fick Whitbreadpriset var det Weldon som höll anförandet för Rushdie. Hon sa bland annat:

“Mr Rushdies verk och person är omgivna av motstridiga uppfattningar. Hans romaner väcker fientlighet och obehag likaväl som lidelsefullt försvar, som alla stora romaner gör (…) vitaliteten i denna storartade bok, själva dess ambitioner, dess arrogans, dess sätt att sopa ihop kontinenter och kulturer och vänta på kollisionen, att knyta samman det förgångna och nuet, rum och tid, myt och vad vi är förmätna nog att kalla verklighet, i en engelsk prosa som vi inte visste kunde vara så elastisk, så entusiasmerande, trotsar alla utom de mest räddhågade att inte tilldela den ett pris.”

Weldon säger om sina egna ord, att de visar “vad profetior är värda”. Kanske kunde man ana att det skulle blåsa upp till storm men inte att stormen skulle föra med sig en dödsdom från den medeltida iranska mullan till det brittiska litteraturen. Hon säger att Satansverserna finns “i hjärtat av den nya humanistiska civilisationen.” Och det är därför, just därför, som de “som tillhör den döende världen” måste slå tillbaka och skrika “Döda! Döda! Döda!”.

Islamismen betraktas av Weldon som den döende världen. Det finns många, också idag, som delar den uppfattningen. Jag gör det inte. Islamiseringen av västvärlden visar på något helt annat. Den visar på en islamisk väckelse och en levande jihad, det vill säga ett redan påbörjat krig mot västvärlden, demokratin och friheten.

“En fatwa från ayatollan, dödspatruller som sänds ut efter en av våra egna. En stöt. Ögon öppnas plötsligt. Folk hajar till. Det här är allvarligt. Låt oss inte somna igen.”

Weldon ställer också dödsdomen i ljuset av ett alltmer förfallet brittiskt, det gäller allt från skola till sjukhus och vad muslimerna i exil vill ställa emot det. Nog börjar man ana, skriver hon, att “Allah måhända inte är den ende sanne Guden, eller inte i den bemärkelse han har framställts, inte i den enda utantillärda verklighet som profeten Muhammed kom med på 600-talet.” Men vad göra åt det då? Muslimerna uppfattar ju ingen spricka, känner inget tvivel. De kan läxan utantill och håller sig till den.

“Och tvivel gör ont, tron är det enda man har om man är troende i de otrognas skrämmande värld. Nu går vi och hämtar Rushdie. Döda, döda, döda!”

Och så avslutar hon kapitlet:

“Vi gäspar. Vi gör ingenting. Bara en roman.”

Att läsa Fay Weldons skrift är att påminnas om vad som skedde då och vad som sker nu, att sidobelysa det och ställa två epoker intill varandra för att kunna se vad som verkligen är och vad som bara förefaller vara. Gäspar också vi – fortfarande?

Annoncer fra Danske Partner-Ads:


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?

  • Allan Hansen

    Nogle gange må man slå en handle af med Djævelen
    – for at få engelene hjem.

    “Forretningsmanden, der er blevet profeten, Mahund, er ved at grundlægge en af verdens store religioner; og han er på denne dag, sin fødselsedag, ved sit livs krise, Der er en stemme, der hvisker i hans øre: Hvad er du for en tanke? Mand-eller mus?

    Vi kender den stemme. Vi har hørt den en gang før.

    Forretningsmanden: ser ud som han burde, høj pande ørnenæse, bred over skulderne, smal over hofterne. Gennemsnits-højde, tænksom, klædt i to stykker simpelt stof, hver af dem fire alen langt, det ene dragget omkring kroppen, det andet over skulderen. Store øjne; lange vipper, ligesom en piges. Hans skridt kan synes alt for lange i forhold til hans korte ben men han er en rapfodet mand, det er en mand i form, ikke nogen blødvommet ågerkarl.

    Og ja, for nu at sige det igen, det er en mærkelig forretnings-wallah, der stikker af ud i ødemarken, op på Keglebjerget, undertiden en hel måned ad gangen, bare for at være alene.
    For at vende fornæmelser til styrke valgte whig´er toryer og sorte alle at bære de navne med stolthed, som man gav dem i foragt; på samme måde bliver bjergbestiger, profetmotiverede enegænger middelalderens børneskræmmer, Djævlens synonym Mahund.
    Ham er det. Mahund forretningsmanden, bestiger sit hede bjerg i Hijaz. Under ham skinder luftspejlingen af en by i solen.

    Byen er blevet berømt for sin løssluppenhed, som spillebule, som horrehus, som et sted fuldt af sjolfe sange og vild og støjende musik. Pilgrimmene drikke dadelpalmernes vin og går omkring på det store marked ved festen for Ibrahim. Der er spil, druk, dans og hash. Der er slaver til salg, nubiske, anatoliske, etiopiske. Der er underholdning – terninger, mavedanserinder, palmevin, hash – og affem-ryning – er forbeholdt den fjerde fjerdedel af stammen.
    Ejerne af de Skimlede Kameler, som også styrer slavehandelen. Abu Simbel ser ind i et dansetelt.

    Hvis du er for Allah, så er jeg for Al-Lat.

    Og hvis der flyder floder af blod fra de sår, hans vers forvolder, så vil de give ham næring ” En dødekult har raset i Djahilia,,.
    Den nye vantro hedder underkastelse!

    Hvad slags tanke ligner “underkastelse,,
    i dag?
    En tanke fuld af frygt.
    En tanke, der stikker af.

    Læser du da ikke de smædeskrifter, som Baal sætter op i hele byen?

    Han reciterer:
    “Sendebud, din besked har ingen interesse.
    Din monofili, din ene ene ene den kan du beholde helt alene.
    Djahlilia er den gale adresse,,.

    Publikum reagerer med hånlatter, da den upopulære huløjede profet og hans elendige tilhænger kommer ind i teltet.
    En forlegen tavshed lægger sig over disciplene: de veksler blikke, sidder uroligt. Mahund råber igen: ” I ved alle sammen, hvad der er forgået. Vi har ikke formået at omvende nogen. Folk vil ikke opgive deres guder.
    ” Har I tænkt på Lat og Uzza, og Manat, den tredje i rækken?,,
    – Efter det første vers rejser Hind sig; Djahilias Stromægtige står
    allerede meget rankt. Og med tavse øjne fremsiger Mahund: ” de er de ophøjende fugle, og sandelig er deres forbøn ønsket,,.

    …. Så brydes Gibreel og “profeten,, de er begge nøgne, de ruller rundt og rundt i hulen med det fine hvide sand, det stiger op omkring dem som et slør – som om han er ved at lære mig, gennemsøger mig
    som om det er mig, der er ved at blive prøvet.
    I en hule fem hundrede fod under Keglebjergets top brydes Mahund med ærkeenglen, slynger ham fra side til side, og jeg kan godt sige jer, at han trænger ind over det hele, hans tunge i mit øre, han næver om mine nosser, der har aldrig været noget menneske, der har haft sådan et raseri i sig, han må vide besked han må VIDE BESKED
    og jeg har ikke noget at fortælle ham, han er i dobbelt så god fysisk form som mig, og han ved fire gange så meget, mindst, det er muligt, at vi begge har lært ved at lytte meget, men der kan ikke overhovedet ikke være nogen tvivl om, at han har været en bedre lytter end mig; så vi ruller og sparker og kradser, og han har fået en hel del rifter og skrammer, mens min hud selvfølgelig bliver ved at være glat som et spædbarns, man kan ikke få en engel til at hænge fast i en luset tornebusk, man kan ikke såre ham med et klippestykke. Og de har tilskuere, rundt om på klippeblokkene sidder der djinner og afreeter
    og spøgelser af alle mulige slags og betragter slagsmålet, og oppe på himmelen hænger de tre vingede væsener og ligner hejrer eller svaner eller bare kvinder, alt efter hvordan lyset falder … Mahund gør en ende på det. Han opgiver kampen.

    Da de havde kæmpet i timevis eller ligefrem i ugevis, blev Mahund låst fast under englen, det var det, han ønskede, det var hans vilje, der opfyldte mig og gav mig styrke til at holde ham nede, for en ærkeengel kan ikke tabe den slags kampe, det ville ikke være rigtig, det er kun djævle, der kan få tæv i den slags situationer, så i samme øjeblik jeg kom ovenpå, begyndte han at græde af glæde, og så lavede han sit gamle nummer og tvang min mund op og fik stemmen, Stemmen, til at strømme ud af mig igen, han fik den til at vælte ud over sig, ligesom bræk.

    Efter afslutningen på sin brydekamp med Ærkeenglen Gibreel
    falder “profeten Mahund i sin sædvanlige, udmattede efteråbenbasringsøvn, men ved denne lejlighed genvinder han hurtigere end ellers sine sansers brug. Da han kommer til sig selv i dette høje vildnis, er der ingen i syne, ingen vingede væsener kryber sammen på klipperne, og han springer op, opfyldt af bevidstheden om, hvor påtrængende hans nye budskab er ” Det var Djævelen,,
    siger han højt til den tomme luft og gør det til sandhed ved at give det stemme.
    ” Sidste gang, var det Shaitan. ” Det er dette han har hørt, da han lyttede, at han var blevet narret, at Djævelen kom til ham i ærkeengelens skikkelse, så de vers, han lærte udenad, dem han fremsagde i digterteltet, ikke var den ægte vare, men dens djævelske modsætning, ikke guddommelige, men SATANISKE.

    Kilde: De SATANISKE vers. Salman Rushdie 1988.
    P.S I dag er der ingen, der har nosser til, at skrive en bog, som
    ” De sataniske vers!

    – Da Muhammed så at ingen kom til hans nye vantro af egen fri vilje
    da, hviskede Djævelen til ham “du skal ikke bede dem, om at komme til islam … du skal tvinge dem til, at underkaste sig den sorte sten Allah!

    Siden da har blodet flydt over alt, dag og nat.

  • Angela

    Rushdies Satansverser väckte faktiskt en viss förvånig och rädsla. Att en fatwah kunde drabba någon i kristna väst hade inte slagit någon förut. Det var då folk lärde sig vad detta konstiga ord betydde. Folk vaknade häpet till och kunde förstå hur hemskt det var att leva under ständigt dödshot. Sedan gäspade folk, la sig på andra sidan (han blev ju inte dödad) och somnade om. Människor har en benägenhet att resonera att det händer inte mig. Bara andra. Den empatiska förmågan tycks inte vara vare sig särskilt utbredd eller djup. Forskning visar att uppror (revolution) inte uppstår förrän något drabbar medelklassen. Underklassen som alltid drabbas först har vare sig ork eller förmåga att revoltera. De har nog med att överleva dag för dag och saknar resurser i tid och pengar. Makt och arenor.

    Dock i Indien och USA börjar medelklassen agera. Även i Sverige, USA och övriga Europa börjar folk vakna. I Sverige ser vi det nu med övergreppet på svenska folkket vid Luciafirandet, massinvandringen, kriminaliteten, en krackelerad välfärd och inte minst i Centerns framtidsprogram. Människor börjar förstå att detta händer här och nu. Att Sverige inte är som förut. Att det måste göras något nu innan det är försent. De flesta äldre är besvikna på barn och barnbarn som formar en sådan framtid i ett partiprogram som Centern gjort. De förstår också att det är en stor skillnad mellan de unga. Att dessa degenerade ungdomar kommer från en vilseledd storstadsungdom som tappat allt vad humanism och civilisation heter och tror det är ballt att kunna skrika “Inshallah” (Guds/Mohammeds vilja) precis som små barn som första gången kan skrämma mamma och pappa med att de kan härma ett svärord. Alla måste säga ifrån. Strunta i vad pöbeln kallar er för. Precis som småungarna en gång i trotsåldern eller sitt tonårsuppror kallade er för gubb-, och kärringdjävel så låt dem skrika, rasist, islamofob, främlingsfientlig, homofob åt er. Säg ifrån. Det är väl inget att vara rädd för. Annars agerar vi precis likadant som medhjälparna i en mobbingsituation. De som tittar på utan att stoppa det hela. Kom ihåg de flitigt citerade orden ur Martin Luther Kings berömda “I have a dream”. Det är inte de dumma som är de farligaste utan de tysta och passiva. Så länge ingen ingriper kan ondskan fortsätta. Ondskan dör i samma sekund som de goda ingriper.

  • Allan Hansen

    Kære Angela.
    Tak for et godt indslag!

    Mvh. Allan Hansen