2
feb
Seneste opdatering: 2/2-13 kl. 2330
63 kommentarer - Tryk for at kommentere!

Av Julia Caesar:

Copyright Julia Caesar, Snaphanen och HRS. Citera gärna delar av texten men iaktta gott bloggskick och länka till Snaphanen!

Om man vill analysera samtiden bör man betrakta medias frekventa darlings. Vilka är det som lyfts fram i strålkastarljuset? Vilka får ett närmast obegränsat medieutrymme, vilka är de som haussas och gullas med i radiostudios, tidningsspalter och SVT:s morgonsoffor? Vad säger deras budskap om tiden, samhället och oss själva?

Varje tid och varje samhälle producerar arketyper. Vilka de är kan vi ofta klarast urskilja långt efteråt. Jag vill verkligen inte sträcka mig så långt att jag upphöjer näthatsexperten Lisa Bjurwald och den kyrkliga dito, prästen Helle Klein till arketyper.  Över den sortens urbilder vilar ju ett slags ädelt historiskt skimmer som är omöjligt att förknippa med Bjurwald och Klein.

helle2 (1)kronik Lisa Bjurwald

Men de är symtombärare i en sjuk tid, de är febertermometrarna i samtidens inflammerade och antibiotikaresistenta ändalykt. Den ena i den kyrkliga, den andra i den profana delen. Den ena mörk, den andra en blekt blondin. Det som förenar dem är hatet och de kolsvarta tankarna. Både Helle Klein och Lisa Bjurwald signalerar med all önskvärd tydlighet hur illa det är ställt i vårt land. Hur urbota illa ute vi är. Astrid Meland skriver i Verdens Gang:

“Svenskarna utmärker sig i sin specialgren: att finna extremism och rasism överallt.”

De representerar en snäv PK-elits särintressen

Det är hård konkurrens om tätpositionerna i den svenska specialgrenen, men jag utnämner utan minsta darr på pärlhalsbandet Helle Klein och Lisa Bjurwald till två av de i särklass ivrigast flåsande blodhundarna. De utgör typiska särintressen, för att apostrofera ett remarkabelt uttalande av statsminister Fredrik Reinfeldt (m) i veckan – men är som sådana påfallande omhuldade. Det är goda tider i blodhundsbranschen. Hatets prästinnor Sotlugg och Linlugg finns överallt på de mediala scenerna, och orsaken till att de släpps fram är förstås att de representerar en ytterst snäv PK-elits särintressen – just den elit som de själva tillhör och som släpper fram dem. Denna elit vill för liv och pina behålla sitt åsikts- och yttrandefrihetsmonopol exklusivt för sig själv, men nu börjar den känna sig trängd. Alla avvikande åsikter etiketteras därför som “hat”. Det är kolossalt vad svenska folket har börjat hata på sista tiden. Vad kan det bero på?

Lukten av angiveri och moraliserande

Helle Klein och Lisa Bjurwald är födda i fel tid och fel land. För femtio år sedan hade de platsat perfekt i den östtyska diktaturen DDR. Där kunde de ha gjort lysande karriärer som två av cirka 620 000 IM (Inoffizielle Mitarbeiter) i spionorganisationen Stasi. Jag känner igen den fadda lukten av angiveri när jag möter den. Bjurwald och Klein ger ifrån sig otäcka angiverivibbar, och deras moraliserande gör mig illamående. Det utgår nämligen ifrån att de har rätt och vet bäst, och ingen får ifrågasätta den saken.

Det hat som de tillskriver andra bottnar naturligtvis i dem själva. På psykologiskt fackspråk kallas det projektion och har kommit att bli en ovanligt framgångsrik karriärstrategi i dagens Sverige. Det går alldeles utmärkt att göra karriär på hat, projicerat eller inte. Helle Klein och Lisa Bjurwald vill sätta dit alla som inte tycker som de. De vill reglera, strypa, stänga, tysta, begränsa och styra. De vill släcka ner yttrandefriheten för alla som inte har de rätta, godkända åsikterna. De vill framför allt hata, för det får dem att må lite bättre.

Rätten att bestämma vad andra får tycka och säga

Den här sortens ögontjänare har i allmänhet inlett sina karriärer som angivare redan i späd ålder med att skvallra för Mamma eller Fröken och har rikligen belönats för det. De har tidigt invaggats i missuppfattningen att de har rätt att bestämma vad andra får tycka och säga. Missuppfattningen hålls vid liv av att de regelmässigt knyter till sig en liten lismande klick av jasägare som också vill slita åt sig en strimma av strålkastarljuset och känna sig betydelsefulla. I Helle Kleins fall heter de mest närstående vapendragarna och medlöparna Ewa Lindqvist Hotz, präst, och Mattias Irving, filosof, på den kyrkliga hatsajten Dagens Seglora, finansierad av Sofia församling och Stockholms stift.

I Lisa Bjurwalds fall ligger halva kungariket och hela Mediasverige på knä i andäktig beundran, och SR:s programstudios och SVT:s morgonsoffor står ständigt redo med devota “intervjuare”, som här Linda Nilarve. Hon viftar med Lisa Bjurwalds nya bok och ger henne rikliga tillfällen att promota den. Här lyssnar tv-tittaren förgäves efter ett sakligt perspektiv och kritiska frågor men får istället pinsam distanslöshet och kvalmig intimitet “oss kvinnor emellan”.

En självutnämnd inkvisitionsdomstol

helle1-001Sliten mellan Gud och Mammon, mellan socialism och ande tjänade Helle Klein sitt generösa levebröd som politisk chefredaktör på Aftonbladet 2001-2007. Sedan hon prästvigdes 2008 har hon omvandlat predikstolen till politisk agitationstribun och fullföljt det uppdrag hon ålade sig redan under åren på Aftonbladet: att som självutnämnd inkvisitionsdomstol anklaga och gnaga rejält på varpen i samhällsväven; efter känd modell söndra genom att lägga ut sin inre splittring på omgivningen och härska över det kaos som blir resultatet.

För ett år sedan fick hon sparken från Kyrkans Tidning, där hon arbetat som krönikör. På Seglora smedja fortsätter hon sedan att attackera Kyrkans Tidning och dess chefredaktör Anders Ahlberg långt efter att hon fått sparken.

Sedan början av förra året skriver hon ledare i vänsternättidningen Dagens Arena (“oberoende, radikal och progressiv”), den senaste om hur man ska bekämpa Sverigedemokraterna. Helle Klein hatar Sverigedemokraterna. Men “bekämpa” ett demokratiskt invalt riksdagsparti? Ordvalet röjer Helle Kleins politiska agenda. När får vi se henne bekämpa socialdemokraterna?

Seglora smedja – mötesplats för hat och mobbing

Helle Klein har profilerat sig som en Hatets prästinna. Tillsammans med prästkollegan Eva Lindqvist Hotz startade hon nätsajten Seglora smedja som uppges vara ”mötesplatsen för andlighet, kultur och samhälle” men i själva verket är en mötesplats för hat, mobbing, islampropaganda och totalitär mångkulturalism. Här är Guds kärlek mycket långt borta. Seglora smedja har alltsedan starten har drivit en extremt islamflirtande linje och konsekvent slagit ner på alla försök att nyansera debatten om islam som “antimuslimska” eller “muslimfientliga”. En av Helle Kleins tidiga insatser var att bereda utrymme på Seglora smedja åt terroristen Munir Awads svärmor Helena Benaouda att skriva om hur fantastisk den muslimske mannen är. Jag antar att hon inkluderar sin svärson i “de fantastiska muslimska männen”. Domen mot Munir Awad på tolv års fängelse för ett planerat terrordåd mot Jyllands-Postens redaktion i Köpenhamn fastställdes nyligen av hovrätten.

Som en orm hugger hon efter sitt byte

Ett färskt exempel på den kognitiva dissonans som präglar Dagens Seglora är en ledare av Eva Lindqvist Hotz, där hon i ena andetaget skriver att “strukturomvandlingar och ärkebiskopsval endast är en infrastruktur för att uttrycka kärlek i världen” och i nästa fastslår att kyrkan “har ett särskilt ansvar att bilda motkraft mot Sverigedemokraterna”.

kronik annika-borgHelle Klein har fått rasism på hjärnan och ser främlingsfientlighet i varenda buske. I tur och ordning har hon mycket aggressivt gett sig på prästkolleger som misshagar henne, bland annat för att de markerar den kristna kyrkans självständighet gentemot islam. Som en orm hugger hon efter sitt byte. Hårdast drabbad är Annika Borg, som driver bloggen Kristen Opinion och lät sig intervjuas i tidningen Dispatch International.

Helle Klein gick till omedelbar attack:

”Det pågår en normalisering av främlingsfientliga krafter både i samhälle och kyrka. Seglora smedja har tidigare ifrågasatt bloggen Kristen Opinion som drivs av prästen Annika Borg för dess hets mot alla som vill dialog med muslimer och judar. Nu har Borg tagit ännu ett steg ut i extremismens träskmarker och låter sig intervjuas i den antimuslimska Dispatch International, där hon propagerar mot muslimska böneutrop” skriver Helle Klein.

“Jag har skrivit hos fel folk, det är budskapet”

kronik dagsandahl Hon har också attackerat prästkollegerna Helena Edlund och Dag Sandahl, präst på norra Öland. Sandahl har liksom Annika Borg begått den oförlåtliga synden att ha en egen åsikt om böneutrop i moskéer och uttryckt sin åsikt i Dispatch International. Dag Sandahl bemöter påhoppen på sin blogg, BloggarDag:

“Jag har skrivit hos fel folk, det är budskapet. Jag har umgåtts med skökor och tullindrivare och det får man inte. Det begrep faktiskt inte Jesus – eller struntade han i saken? Hojtandets syfte? Skräm folk till tystnad.”

I ett annat inlägg av Dag Sandahl med rubriken “Oren oren” skriver han:

“Vi håller oss med ett prästerskap som avgör vilka som är orena och inte samt vilken fråga som blir orenhetens symtom. Några smittade bör man inte komma vid. Gör man det, kan smittan spridas. Jag fick i en bloggkommentar frågan om Dispatch International, en nätpublikation de rena inte ska skriva i eller uttala sig för. Då kommer Slägga Smedja och klipper till.”

“De första kristna blandade inte bort korten”

Dag Sandahl tar också upp Svenska kyrkans häpnadsväckande okunnighet om islam:

“I Svenska kyrkan finns, rätt begripligt, en bristande kompetens att förstå islam. Fråga prästerna om de på rak arm kan berätta vilka islams fem grundpelare är och de går bet på uppgiften. Ett fåtal präster har någon närmare kunskap om islam, så religionsvetenskap de har läst. Det har inte funnits någon anledning till det tidigare. Därför är det en risk att prästerna, med all sin välvilja, kommer att hantera mötet med islam i lokalsamhället okänsligt och oskickligt utan att förstå de grundläggande olikheterna mellan kristendom och islam. Riktigt så enkelt, som att vi är religiösa tillsammans, är det nämligen inte. De första kristna blandade inte bort korten. Och det är vad saken gäller nu också.”

Proteststorm på kyrkliga bloggar

patrikPå ett växande fält av kyrkliga bloggar har det blåst upp till proteststorm mot Hatets prästinna och Seglora smedja. Stockholmsprästen Patrik Pettersson skriver på sin blogg Kyrkliga ting:

“Vad ska man göra när vuxna människor agerat på ett sätt som anses vara mobbing bland unga? Som till exempel när stiftelsen Seglora Smedjas företrädare upprepande angripit enskilda personer med obarmhärtig medial järnrörsretorik? När man ogenerat pekat ut individer och befläckat dem med misstankar om ideologiskt samröre med förövaren av en massaker i ett annat land och förövarna av folkrättsbrott i en annan tid? När man med i det närmaste pubertala twitterkampanjer smutskastat och baktalat den eller dem som för stunden uttryckt en oönskad åsikt?

Om ungdomar på en gymnasieskola i Stockholm hade skrivit och gjort liknande saker som skrivits och gjorts i Seglora Smedjas namn sedan andra halvan av 2011 hade stora delar av det utan tvekan betraktats som utstuderad mobbing. Men istället har det accepterats, “gillats” och belönats. Vad säger det om vår kyrka att vuxna människor i kyrkan (varav två präster!) i flera års tid tilldelats rätten – och uppmuntrats – att agera enligt en helt annan värdeskala än de etiska värderingar vi anser ska gälla bland våra unga? Här i Stockholms stift har mobbarna redan vunnit.”

Biskopen låter hetsarna hållas

Ytterst vilar ansvaret för Helle Kleins och Seglora smedjas framfart givetvis på biskopen i Stockholms stift Eva Brunne, som använder biskopskräklan till att banka in vänsterpolitik och “antirasism” i den kyrkliga tjänsteutövningen och låter Helle Klein och de övriga hetsarna på Seglora smedja hållas.

Förra året lämnade 53 455 personer Svenska kyrkan. En ökning med cirka 900 sedan året innan. Ett årligt utträde av medlemmar som i antal motsvarar en medelstor svensk stad borde stämma till eftertanke, liksom det faktum att kyrkan år efter år utmärker sig som Sveriges sämsta arbetsplats. Sedan januari 2010 har 70 arbetsplatskonflikter hamnat hos Arbetsmiljöverket. Interna kyrkobråk toppar värstinglistan med 15 ärenden. Kyrkans arbetsmiljöproblem är väl dokumenterade. Femton procent har under den senaste femårsperioden varit långtidssjukskrivna på grund av utmattningssyndrom, stress eller depression.

I kyrkans värld finns inget himmelrike. Det finns med andra ord goda skäl för en smula självrannsakan bland biskopar och andra inom kyrkans ledning. Istället för att gömma illegala invandrare, hänge sig åt sekteristisk mångkulturalism och HBTQ-frågor borde man röja i eget bo och lägga ner kyrkans främsta hatforum, Seglora smedja. Det finns ingen anledning för Svenska kyrkan att subventionera Helle Kleins mobbingverksamhet.

Det är slut mellan Gud och Helle Klein

Nu är det slut mellan Helle Klein och Gud. Formellt sett är det hon som bryter upp från relationen, men jag lutar mer åt att det är Vår Herre som har tagit sin hand från Helle Klein. Han brukar kunna skilja agnarna från vetet. Till mångas lättnad kastar Helle Klein av sig prästkappan, slänger på sig skinnpajen och går från predikstolen till Dagens Arbete, där hon från första maj blir chefredaktör och VD.

“Präst är man på livstid och jag hoppas kunna vara lite fritidspräst även framöver. Men jag älskar tidningar och lockas av redaktionslivet, så det här var ett oemotståndligt erbjudande. Kyrkan får vänta” säger Helle Klein till Dagens Arbete.

Många hoppas att kyrkan får vänta – länge.

“Systematisk smutskastning och förtal av andra människor”

Prästen Annika Borg, den som hårdast har drabbats av Helle Kleins hat- och förtalskampanjer, skriver på bloggen Kristen opinion under rubriken “Maktens arrogans”:

“Att Helle Klein hoppar av är inte förvånande. Hon ger fingret åt kyrkan och visar därmed för alla att bemötande, diskussion och teologisk reflektion inte var hennes arena. Man kan notera att det inte är Seglora som anges som merit nu när hon ska dra vidare. Det talas tyst om det projekt hon satsat på under sina år i kyrkan och som väckt stark kritik inom Svenska kyrkan. Så, hur ska nu den situation som skapats av smedjan och i smedjans kölvatten redas upp? Det handlar om ansvar, upprättelse och om skadade – bitvis omintetgjorda – förtroenden, om systematisk smutskastning och förtal av andra människor. “

Hon vill tvinga människor till tystnad

Ta inn hele skjermen 02.02.2013 222501

Helle Kleins kampsyster Lisa Bjurwald – även hon en Hatets prästinna fast på det profana området – må kalla sig “liberal”, men hennes liberalism har röda blinkande varningslampor. Frihetligheten omfattar bara människor med samma åsikter som hon själv.

Lisa Bjurwalds agenda är totalitär. Hon vill tvinga människor till tystnad. Hon vill ha övervakning, kontroll, angiveri och repressalier. Stäng “hatsajterna”! Hindra människor från att kommentera! Det handlar om “upprensning”, stängda kommentarsfält, spårning av dataservrar och att begränsa yttrandefriheten så mycket det bara går. Befogad kritik mot journalisters mörkläggning av fakta om invandringspolitiken kallar hon “klassiska konspirationsteorier”.

“Förtal” hos oss är “freedom of speech” i USA

I SR “Godmorgon världen”  beklagar hon att lagen om hets mot folkgrupp leder till så få fällningar. Hon vill att den svenska regeringen ska få USA att ändra sin grundlag så att SÄPO och svenska staten kan få reda på vilka som står bakom svenska nätsajter. Ett “kärnproblem” för Lisa Bjurwald är att nästan alla sajter ligger på amerikanska servrar. Till hennes förargelse är det som kallas “förtal” hos oss nämligen “freedom of speech” i USA. Man anar hennes frustration över att amerikansk grundlag inte bryr sig ett dugg om vad en svensk journalist tycker, hur mycket hon än stampar med lilla foten.

Lisa Bjurwald var först med att ropa “Breivik”

Lisa Bjurwald kan stoltsera med ett rekord: hon var först i Sverige med att ropa “Breivik” efter Anders Behring Breiviks massaker i Oslo och på Utöya den 22 juli 2011. Det tog bara två dagar så var hon igång, och sedan dess leder hon ligan med dem som oftast skriker Breivik, i stenhård konkurrens med Anders Lindberg, Lena Sundström, Åsa Linderborg, Oisin Cantwell, Maria Sveland, Petter Larsson, hela Expogänget och givetvis Helle Klein. Lika säkert som att en italiensk tenor redan efter fyra takter börjar ropa på mamma kan ingen svensk debatt om invandringspolitik någonsin äga rum utan att någon av de här kulturgiganterna efter två meningar skriker “Breivik”.

Vilka journalister skräms till tystnad?

På föreningen Folk och Försvars i Sälen – som ska handla om Sveriges försvar – är av obegriplig anledning Lisa Bjurwald inbjuden. Ännu ett tillfälle att kränga den nya boken. Hon har avancerat i åsiktsaristokratin. Hon har nu erövrat rollen som Expert. Expert på näthat. Hon säger att det högerextrema näthatet är nu så utbrett att det hotar pressfriheten i Sverige. “Journalister skräms till tystnad” säger Lisa Bjurwald. Hon får frågan om hon känner till journalister som har slutat skriva om de här frågorna just på grund av det här? Hennes svar är intressant. Efter ett snabbt “ja” leder hon in intervjuaren på ett helt annat spår:

” Ja, men jag känner faktiskt till ännu fler som inte ens har börjat.”

Upp till bevis, Lisa Bjurwald! Hur identifierar du dem “som inte ens har börjat”?

“Se på mig – jag är exceptionellt god!”

Signaturen Hilmar skriver i en kommentar på Snaphanen som jag gärna återger:

“Lägg märke till vad Lisa Bjurwald säger i del 2 av intervjun i SVT “Gomorron Sverige”, från minut 7:09. Här summerar hon, med förbluffande självinsikt, hur mycket hennes uppförande förfärar, sårar och frustrerar hennes nationalsinnade landsmän. Lägg också märke till att det är med stolthet och ett leende på läpparna hon berättar om sitt självproklamerade rasförräderi och sitt dubbla svek.

Man ska komma ihåg att en sådan kvinnas hela uppväxt har varit en lång indoktrinering i etnokulturellt självuppgivande. Föräldrarna, daghemmet, skolan, medierna, gymnasiet, universitet och arbetsliv har alla inpräntat det stackars flickebarnet med samma diskurs, samma program. Om det är någonting som Bjurwaldflickor och Bjurwaldkvinnor lär ut så är det att det lönar sig att rätta in sig i ledet. Dag efter dag, år efter år, upplever det lättpåverkade flick- och kvinnosinnet att det belönas med acceptans, erkännande och materiellt välstånd genom att säga och göra det förväntade. När det önskade mentala programmet är installerat och verkar driftssäkert vill hon ha ros och premieras, inte bara få erkännande. Så det hon i verkligheten säger i intervjun är:

“Se på mig! Jag är inte bara bra på att lära min läxa utantill – jag är exceptionellt god. Jag är så god att läxan är viktigare än min egen nation, min egen etniska särart – ja mitt eget jag!”

Rädsla och vrede präglar Sverige

Så vad är det Helle Klein, Lisa Bjurwald och övriga av de mest högljudda rösterna förmedlar? Jag urskiljer två tillstånd: rädsla och vrede. De upplever lindring i sin egen rädsla och legitimerar sin vrede genom att projicera den på andra. Rädsla och vrede är de känslor som starkast präglar dagens Sverige. Båda är naturliga reaktioner på den splittring av landet och det tvång som regeringar och riksdagsledamöter sedan mer än fyrtio år utsätter svenska folket för i sin mångkulturella experimentverksamhet. Som ett nät som brister håller den gamla inympade rädslan nu långsamt på att ge vika för vreden som finns därunder.

Censur- och repressalieförespråkarna gör misstaget att tro att mer kontroll och tvångsåtgärder kan utplåna den folkliga vrede som kan kanaliseras tack vare nätet. Det kommer inte att lyckas. Hatets prästinnor predikar förgäves. Björnen har vaknat och kommer inte att somna om.

Af Julia Caesar
Tidligere kronikker af samme forfatter


Donér engangsbeløb?Kan du forpligte dig til fast betaling?